Blogg gratis Logga in

WANTED

09 Nov, 2009

wanted | 09 Nov, 2009 | Om att Skriva | (5056 Läst)

Om att skriva - Den som dödar slutet

Minideckar som jag vann en liten tävling med.

”Huvudkategorier”- skriver jag om mitt liv och mina tankar. ”Om skriva” – om skrivbranschen och recensioner ”Matt” – är fiktiva crime storys. ”Tatuerat Bröder” – försmak på en gängbok. ”youtube och bilder” – som det låter. ”Snack” – ljuddagbok. ”CIKK” – en fängelseroman.

En liten minideckare som jag vann en tävling med för några månader sedan. Man skulle skriva en deckare med så mycket schabloner som möjligt på några sidor. Och jag rapa upp detta bidrag och vann. Ironi för er som gillar att läsa deckare, Leif GW, Läckarberg med flera.

Den som dödar slutet

Kap 1 – Början

Blod på väggarna. Det såg ut som någon hade kastat röd målarfärg på de inrökta vita tapeterna i det slitna hotellrummet. Men det var blod. Poliskommissarien Gunnar Hård iakttog den mördade flickan. För mördad var hon, inget snack. Liket låg på rygg i sängen, helt naket och djupa knivsår prydde hela kroppen.

”Hur tror du hon dog?” Frågade den unga Pedro som precis börjat jobba som mordutredare och kollega till den erfarna Gunnar Hård. Gunnar som var känd inom kåren för att vara en ensamvarg och för sin framfusighet sa;

”Dränkt”, och han tittade på Pedro med en arg blick eftersom frågan var korkad och svaret uppenbart.

Pedro tittade tillbaks men skakade av sig. Deras finska chef Ann Svensson hade varnat Pedro för Gunnars sätt och sagt att Pedro inte skulle bry sig, inte ta det personligt.

Efter femton minuter lämnade de hotellrummet och den cirkus som nu uppstått av andra poliser, tekniker, nyfikna åskådare och påträngande journalister. Det var uppenbart att de hade att göra med samma mördare som mördat de andra två flickorna den senaste månaden. De hade fått sig en seriemördare på halsen. Alla tecken tydde på det. Gunnar släppte av Pedro vid polishuset och sa att han bara skulle göra ett privat ärende och att att Pedro kunde hälsa Ann att hon kunde börja genomgången utan honom. Pedro nickade och försvann in i huset, utan att ifrågastätta Gunnar Hård. Men det ”privata” var egentligen Gunnars ursäkt till att skita i genomgången. Han klarade inte av hönsgården där uppe när alla satt och talade i mun på varandra. Han svängde ut på gatan och körde bort till ”Drink and Drive” som var hans stammis hak. Nej, polishuset var inte som förr. Idag fullt med jämställdhet och massa blattar som knappt kunde språket. Feminister som rymt från köket, bögar som talade smink istället för mord och negrer som borde utreda bananstölder istället. Gunnar behövde sin ensamhet och att ta sig en rackare mitt på dagen kunde ju ses som privat, tänkte han och klev in på baren.

Men det var något som inte stämde, något som förbryllade den erfarne utredaren, när han satt och skakade isen i det halvtomma glaset. Det var uppenbart att de hade med samma mördare att göra på de andra flickorna. Men något med bilden stämde inte uppe på hotellrummet. Som om mördaren blivit slarvigare eller som han kände igen själva bilden. Alla flickorna hade haft exakt samma pose i sängen och blodet på väggarna... Ja men. Han kom på det!

Gunnar slängde sig ut ur baren utan att betala notan. Höll på att springa över en tidningspojke som skrek – ”Extra, extra!” In i bilen och iväg till stationen. Framme tvärnitade han och svängde in på parkeringen för handikappade. Han hade aldrig fattat varför det fanns en handikappruta på polisparkeringen. Fans ju ingen polis som var handikappad? Med bestämda steg gick han in och upp mot sitt kontor. På vägen var han tvungen att passerade mötesrummet och genom glasrutorna såg han hur Ann noterat honom. Chefen som förmodligen var mitt uppe i att informera packet hur de skulle gå tillväga. De slösade bara bort en massa dyrbar tid med informationsmöten, istället för att bearbeta fältet, tyckte Gunnar. Lite borde de ju kunna tänka själva. Men när Gunnar svängde höger bort mot sitt kontor istället för att kliva in bland de andra hörde han Ann skrika efter honom i korridoren. Skit på dig flata, tänkte han och drog igen kontorsdörren. Han rotade efter en mapp ur byrålådan, dammade av den när han hittade arken, och slog upp den på bordet. Det var som han misstänkte, mumlade han för sig själv efter han läst klart.

Kap 2 – Mitten

Men för att han skulle vara på säkra sidan hade Gunnar tagit sig till teknikerna på labbet. De hade redan fått in liket och Fredriksson stod i sin vita rock över den nakna kroppen.

”Jo det stämmer”, sa Fredriksson och vände sig mot Gunnar med en allvarlig min. ”Knivsåren stämmer precis överens med Jack the Snitters offer.”

Gunnars misstankar var bekräftade.

”Men han blev ju dömd till livstid?” fortsatte Fredriksson bakom sina tjocka glasögon och gråa kalufs.

”En Copy Cat”, sa Gunnar kort och blängde på Fredriksson rygg. Fredriksson drog av sig de tunna plasthandskarna, slängde dem i en papperskorg och vände sig igen mot Gunnar.

”Du Gunnar”, sa han. ”Ska inte du ta kontakt med Sara. Hon ringde mig och var orolig för dig. En far behöver ibland tala med sin dotter. Och en dotter behöver sin far.”

Gunnar tittade ännu hårdare på Fredriksson. Det har du inte med att göra din jävel, tänkte han. Håll dig till likens privatliv istället. Men han sa inget utan muttrade bara och försvann. När hans dotter Sara gjort slut med den där idioten, svartskallen, som hon var tillsammans med, då först skulle han ta kontakt med henne.

”Vi har en Copy cat på halsen”, sa Gunnar till Ann och slängde en gammal dammig utredningsmapp på hennes kontorsbord. Han såg att den landade på någon jävla kokbok för vegetarisk mat. Inte bara flata, utan veggoflata också, tänkte han.

”Jaså”, sa Ann och bläddrade i mappen. ”Jo det har du rätt i”, sa hon sen efter hon bläddrat klart. ”Du får besöka Jack the Snitter på Umla och se om han vet något.”

Som han inte redan hade tänkt det, gick i skallen på Gunnar. Han tog tillbaks mappen och skulle precis lämna hennes kontorsrum när hon sa;

”Och du, ta med dig Pedro. Han kanske lär sig något”.

Gunnar drog igen dörren och gick genom polishuset. Inte fan tänkte han sitta barnvakt åt någon jävla färsking. Han var ju för fan ingen jävla lärare. Gunnar forcerade ut till bilen och på vägen mötte han Karl Eld, en före detta kollega och partner. Den enda vettiga på stationen. Men flatan Ann hade separerat dem båda för att sprida kunskapen som fanns i huset. Som det hette så fint. I själva verket ville flatan bara göra det surt för Gunnar, trodde han. Karl och Gunnar småsnackade lite och bestämde att ge sig för att ge sig ut på landet tillsammans någon dag och fiska. Komma bort från hela skiten. Gunnar skulle bara klara av de här jävla morden först.

Två timmar senare klev han in på anstalten Ulma. När han skulle lägga av sig sitt tjänstevapen vid ingången så kom han på att han hade ju för fan inget vapen. Han var inte betrodd ett vapen efter senaste skottlossningen, när han skjutit den där misstänkte polacken, vid förra mordutredningen. Det var ju självklart att polacken var skyldig, han var ju polack. Och visst fan hade Gunnar haft rätt när utredningen var klar. Men aldrig lyssnade någon på honom och nu var han inte betrodd heller, för att han inte skjutit mot benen. Utan var nu tvungen att springa på en massa skjutkontroller och bli godkänd igen. Shit, kunde det bli värre tänkte han. En riktig snut bland massa puckon, utan vapen, som skulle agera lärare bland bögar, invandrare och ha en feministiska veggoflata som chef. Nej, det kunde fan inte bli värre?

Jack the Snitter. En massmördare som skördat tretton kvinnor för tjugo år sedan. Och som varit Gunnars största fall. Han hade till och med fått någon töntig hedersmedalj för sitt jobb. Gunnar hade inte sett Jack sedan rättegången för tjugo år sen men skulle nu sitta öga mot öga med honom igen. Gunnar satt i besöksrummet på Ulma och funderade på hur han skulle lägga upp det hela. Dörren öppnades...

Kap 3 – Slutet

”Fan! Jag vet inte hur jag ska fortsätta!” Skrek Leif GW Persson i telefonen till Hasse Aro. ”Jag har för fan fastnat och förlaget vill ha skiten på fredag!”

”Lugn Leif”, sa Hasse. ”Lugn vi ringer till Läckberg eller Janne. I värsta fall så efterlyser vi bara slutet på TV eller kopierar lite ur Stiegs böcker.”

Leif GW Persson fingrade på sina glasögon lugnade sig och satte sig på sin stol.

”Enligt statistiken så går detta inte ihop...” fortsatte han och suckade stort nästan med gråten i halsen. Hur fan skulle han få till slutet?

Veckan gick mot sitt slut och senare på fredagen satt Leif GW Persson uppe hos sin förläggare. Förläggaren tittade på honom bekymrat med manuset i handen. Men GW satt märkbart oberörd och satte på och av sina glasögon och klappade sig på magen. Förläggaren hade precis bläddrat klart i manuset.

”Det ser bra ut... fram till slutet”, sa han. ”Jag tycker du har gjort det lite för enkelt med att lösa allt genom telefontipsare som ställer upp och pekar ut mördaren. Sedan förstår jag inte varför det dyker upp en karaktär helt plötsligt från ingenstans. Den unga flickan, som gillar att leka med eldar, och varför i fridens namn har hon efternamnet Hamilton? Och ska det verkligen vara en fyrvaktare som är mördaren?”

Leif GW Persson blängde surt på sin förläggare. Slutade klappa sig på magen, med glasögonen i handen pekande han på honom och sa;

”Men vad fan kan vi inte bara slänga ut skiten, under namnet Leif Keplur eller något?”

Här hittar du facebook gruppen ”Jag är wanted”

Vem mörda morfar?

Om min bok ”Jag är Wanted”

Mina självinspelade youtubeklipp

Min mejl är wantedblack@gmail.com

Min andra blogg på CrimeNews

bok



Kommentarer

  1. Jaha då har jag plöjt alla blogginlägg sen september 08 + läst din bok på vadå en vecka? en och en halv?

    Har jag inte gjort något annat på dagarna?
    Aja nu är det klart.

    Väldigt mycket intressant och bra skrivet.
    Nu blir det fokus på skolan

    Skrivet av E-- — 10 Nov 2009, 09:37

En bloggtjänst levererad av DistansData Webbyrå E-butik och Hemsidor