Blogg gratis Logga in

WANTED

09 Nov, 2009

wanted | 09 Nov, 2009 | CIKK | (2267 Läst)

CIKK - C7

CIKK - en fängelseroman - C7

”Huvudkategorier”- skriver jag om mitt liv och mina tankar. ”Om skriva” – om skrivbranschen och recensioner ”Matt” – är fiktiva crime storys. ”Tatuerat Bröder” – försmak på en gängbok. ”youtube och bilder” – som det låter. ”Snack” – ljuddagbok. ”CIKK” – en fängelseroman.

CIKK – C7 – tidigare kapitel hittar du under kategorier ”CIKK”. Detta är en fängesleroman som delvis är självupplevt men väljer att säga att det är en fiktiv story då delar är tagna.

CIKK

C 7

För en vecka sedan. En vecka innan jag fått detta mystiska brev. Hade jag suttit kväll på skrivbordet men benen i kors. Satt så ibland. Hade kikat ut genom fönstret, ut i mörkret och sätt egentligen ingenting där ute. Förutom murarna som lystes upp av belysningen och svart. Konturer. Skuggor som rört på sig en skvätt och natt som vaggat in oss. Suttit skrivbord och rökt. Ibland kom tankarna som ett brev på posten. Ibland var de som att få en hård delgivning eller bli våldsgästad av snuten i hemmet, ibland var det glada tankar. Men ofta kom gnagade tankar illa och när man sprätte upp ett hörn så vällde det ut. Var tränad i att förtränga mycket men mer än människa var man inte. Fastän önskan var att man skulle vara lika hård som det tjocka träbordet man satt på, så var man inte det.

Vad hade jag tänkt på denna gång? Jo familjen. Morsan, farsan, brorsan och syrran. Det var alltså nästan precis en vecka efter jag spöat Zlatko och en vecka före brevet som kom via kiosken som jag inte satt i dessa tankar.

Farsan hade velat komma och besöka mig men jag hade sagt nej. Han hade tidigare gånger jag suttit inlåst besökt mig. Men denna gång ville jag inte. Morsan skulle inte palla ett besök och jag fattade det. För tungt för henne. Syskonen ville veta men drog sig också för att komma. Jag hade sagt Nej till farsan för att jag återigen skämdes som en skamsen hund. Jobbigt värre för att ett besök av honom skulle gräva fram saker i mig som fick tiden att kännas värre. På något sätt ville jag förtränga dem. Förtränga dem helt. Slå bort den delen av mig för att göra det så enkelt för mig. Men hur kunde man det? Ont hade jag ibland när tankarna kom. Det hade gått en våg av ångest i mig, brann hårt i kroppen just då.

Hade fimpat i askoppen och stirrat ut, skruvat ner ciggen och tryckt tummen på fimpen tills den dog ut. Skulle jag släppa familjen in på livet tänkte jag? Orkade jag det. Ju närmare de var dessto svårare skulle de vara att fortsätta mitt liv. För jag visste att mitt liv bestod när jag sedan skulle mucka av ont. Jag visste att mitt liv bara var besvärligt för dem att dras med. Egentligen ville jag inte gå dit där de inte kunde följa, egentligen ville jag inte gå iväg från dem för jag hade egentligen ingenting om jag inte hade dem. Men ändå streta jag emot och ändå satte jag alltid ner foten åt det håll som var totalt fel. Slets flera gånger av deras närvaro som både var min trygghet och mitt onda. Ja, det var mitt onda på ett sätt som aldrig släppte. Jag levde på ett sätt som var oacceptabelt men hur kunde jag leva och gå efter andra principer än de jag ständigt levt i? Det gick bara inte. Men familjen gav aldrig upp. Och då menar jag aldrig. Men det andra livet var också en trygghet i sig, då jag kunde det utan och innan helt och hållet.

Dessa stunder kom, när väggarna drog ihop sig och ångesten platta till än totalt. Jag var fullt medveten om det och försökte tryckte bort skiten med armhävningar och sittupps.

Jag hade valt detta liv, det var jag. Övertygande jag mig själv samtidigt som jag viste bättre. Varje gång man sjönk steget djupare i kvicksanden så smärtade det till i bröstet en reflexsekund för familjens skull. Varje gång det hände något oberäkneligt eller berärkneligt, så efter det hänt, i lugnet efter stormen fick jag besök av familjen, oavsett jag vill eller inte. Just i tankarna. Det gjorde ont och ibland förjävligt ont.

Denna gång hade jag som vanligt just öst på med med armhävningar och sittupps, försökt trängt bort tanken. Men när bröstet dunkade ”det bränner” och armarna saknade känsla. Fanns familjen kvar i tanken ändå. Jag hade dagen efter det beslutat att fråga farsan om han inte kunde skicka in ett foto på dem. Som han gjort. Farsan, morsan, syrran och brorsan, satt nu på väggen bredvid Jack. Jag var inte med på fotot. Men det var för en jul för några år sedan då jag befunnit mig i Thailand. De satt vid matbordet alla fyra och bordet var fullt med julmat. Morsan hade förklädde på sig och farsan log brett. Brorsan frisyr stod åt alla håll, trendigt och modernt och hans log också. Men hans leende såg mer påklistrat ut som värsta presedintleendet. Syrran var klädd i julrött och skulle precis hälla någon sås på tallriken såg det ut som. Vem som tagit kortet hade jag ingen aning om. Förmodligen farsans bror som brukade vara där ibland över julana. Hela köket i bakgrunden var dekorerat just marry christmus and happy family. Det fotot satt nu på den hårda betongväggen bredvid Jack.

Körde ner fingret i det lilla hål jag sprätt upp för att öppna kuvertet jag fått genom kiosken. Skulle precis dra till med fingret.

Men stanna upp.

Satt stilla, rörde inte ett finger.

Blev plötsligt riktigt rädd för vad det kunde vara. Förstod att det var något förbannat viktigt och förmodligen en sådan där jävla busshålplats som var helt fel. Något som skulle dimpa ner och ta mig på helt fel vägar. Stirrade upp mot väggen. Såg fotot på familjen. Farsan log bredare denna gång och de var som de frågade mig varför jag inte var med på kortet. Plötsligt ville jag inte öppna brevet. Det osade problem om det, som ett loveletter doftar parfym, spred detta en doft om trubble lång väg. Var mäkta nyfiken på vad det kunde vara men samtidigt så tog det emot.

Sprätte upp, rykte till med fingret samtidigt som jag tittade på familjefotot på väggen. Vände blicken på det jag höll i handen. Det lövtunna som låg i händerna på mig. Nu öppet. Det vita kuvertet som osade illa.

Tänkte till, några sekunder. Därefter stoppade jag ner det under madrassen igen. Inte nu, sa jag till mig själv. Inte just nu, det kändes inte rätt. Hur nyfiken jag än var så kändes det fel på något sätt att återigen medvetet ställa mig fel. Snart men inte nu. Ljuset låg på som i en skumrask-kvart och där på sängbristen i min cell satt jag med böjd rygg och funderade. Detta var inte likt mig. Vände ut blicken mot cellfönstret och samma utsikt som jag skådad varje dag tittade tillbaks på mig. Den berättade inget nytt utan bara brände en aning om att det fanns något där utanför som jag missade. Men istället för att fastna vred jag mig bort och stampa bort till handfatet. Sköljde kallt vatten i ansiktet och tittade mig själv i spegeln. Inte nu.

Istället sprätte jag bort platsen på aladinasken och det var chocklad. Öppnade upp locket och skådade goda bitar i olika former. Älskade de med nötter i, eller nöt i. Den första biten blev dock den vita biten i mitten. Slukade den. Det blev som om en liten orkester i munnen som spelade fiol och harpa med mjuk ljus choklad som bas. Rena rama orgien för smaklökarna. Biten hoppade fram och tillbaks i munnen och smalt mellan tand och tunga. Fy fan vad nice. Tog sedan två andra bitar som färdgodis ut till sällskapsrummet. Lämnade brev, cell och familjen. Traskade ut i korridor och in i sällskapsrummet. Jocke och Moj satt med ett schackbräde mellan sig. Två andra satt i soffan och snackade plus Boban som låg raklång i soffan mitt emot. Sneglade mot Boban. Han tittade på mig när jag kom in men vände bort blicken ganska fort. Mumsade choklad och ställde mig vid schackbrädet.

”Jag vinner”, sa Moj utan att titta upp på mig.

”Nejdå”, svarade jag efter en snabb blick på brädet.

Jocke satt med rynkad panna och hakan i händerna. Såg direkt vad jag skulle gjort. Attackera med drottningen men Jocke var nog för feg. Han låg ofta på defensiven en smula för mycket. Men Moj tänkte bara ett halv drag framåt så jag var inte orolig för att förlora fem cigg, det skulle förmodligen snart vara game over med vinst åt Jockeman. Alberto hade satt fem cigg mot mig. Han satt förmodligen just nu i ett hett samtal med bruden i luren. Var inte ett dugg avensjuk på honom. Måste vara jobbigt värre.

Efter några minuters blick på brädet utan att något hände gick jag till soffgruppen. Nickade mot Boban att han skulle sätta sig upp så jag kunde sätt mig. Lilljuggen satte sig upp utan protest. Boban Mirkovic. Smal kille, kort frilla i svart hår och hade en något nonchalant ansiksuttryck nästan för jämnan. En smått kaxigt look som kunde få vem som helst att vilja slänga fram en knuten näve. Och när han sedan öppna käften så ville de flyga serier av slag i luften. Han skröt och var uppstutsig för jämnan. Clowneri på hög nivå. Men alla avdelningar hade minst en sådan. Boban och hans polare Milan som försökte bilda något gäng ”The Hoods”, hur många var de? Två och en hund? Milan då, Bobans polare som bytt namn från Victor till Milan för att låta jugge men var i själva verket hur svensk som helst. Bara det. Snubbarna var uppvuxna i Tensta och försökte allt för att bli betraktade som gangsters. Losers tyckte de flesta. The Hoods, jag log.

”Whats up?” sa jag till Boban, tittade på honom och slängde in min sista färdgodis i foderluckan.

Han vred på sig i soffan.

”Cool”, sa han bara och höjde lite på ena ögonbrynet.

Ville känna lite på honom. Om han nu fått i uppdrag av Zlatko att dela ut någon sorts hämnd. Jag log till, lite lagom sådär, utan att släppa blicken från honom. Mer vrida på sig, i soffan från Boban.

”Vill du lätta ditt hjärta Boban?” frågade jag och läget blev en droppe spänt.

Han som snacka så käften brukade trilla av sa inte ett ord. Stirrade bara rakt fram.

”Nähe”, sa jag och reste mig upp. Klappa han lite lätt på låret.

”Du vet var jag bor”, fortsatte jag och blinkade åt de andra mitt emot i soffan. Starken och Lulle. De log. Starken med trasiga tänder. Gubbe som var inne på sina sextio säkert och Lulle ung kille med pojkfrilla och östermalmslook. Segade mig bort till Schackbordet igen. Inget nytt i slowmotion gamet. Besluta mig för att kila över till andra avdelningen och snacka med Hells Angels Frank om mobiltelefonen istället. Skulle ju ringa ut till Volkan om Mojs indrivning.

Klev in i deras sällskapsrum. På avdelning B2. En lirare hade sagt påvägen att Frank var där. Frankyboy satt med ryggen mot ingången i en av sofforna. De spelade mulle såg det ut som. Mulle, mulle, mulle, alla spelade mulle på alla jävla kåkar. Tröttnat på spelet. Och vad ska man säga om Frank. Medlem i HA som gav respekt här inne. Ute också men här inne behövdes varken väst eller bike. Stor kille. Han hade den absolut högsta pannan jag någonsin sätt. Huvudet såg ut som ett stort strutsägg. Pannan gick upp till mitten av skallen där ett krulligt hår började som gick bak i hästsvans ner på ryggen. Ansiktet fullt av skägg och ögonen helt svarta. Krallig och lång, med hela kroppen dränkt i bläck. Tattoos överallt. Ingen lirare som man gick över direkt, utan runt om det gick. Han satt inne på sju bast och hade fyra långa kvar.

”Frank”, sa jag mitt i spelet.

”Jaa, Cikk vad vill du?”, sa han utan att vända sig om mot mig. Dov tung basröst som om den tagit sats från tårna.

”Kan jag byta några ord med dig?”

Några kort delades ut.

”Nu?”

”Ja, helst nu.” Det låg skämt på tungan men jag höll inne de, som ”Nej när du muckar” eller något. Inte läge alltid att vitsa.

Mer mulle.

”Okej, om fem minuter, de håller på att hamna i hudraklubben. Men vänta fem Cikk.”

Hundraklubben, lira man team, två mot två och ena laget förlorar med över hundra poäng hamnar man i hundraklubben. Skam. Moj och Calle var med klubben.

Stod med händerna i kors och granskade det hela men tankarna var hos Boban. Något skumt var det med honom. Inte för att jag var rädd för honom, men även små krabbater kan sticka giftigt vid rätt tillfälle.

Fem senare, så reste sig Frank och nickade ut mot korridoren. Vi gick ut mot hans cell och jätten la armen över mina axlar.

”Så, har du hört något från Zlatko?” frågade han medan vi gick mot hans cell.

”Inte ett knyst.”

”Nä, inte det”, sa Frank. ”Det där ute säger att han förtjänade skiten så du behöver nog inte oroa dig. När snutjävlarna tog honom denna gång drog han på sig stora skulder där ute. Så han har inte så stor backning.”

Det var nyheter för mig. Vi gled in i Franks cell. Många foton, playstation och det såg hemtrevligt ut. Såg nästan ut som Martin Timell var på besök. Men det är klart, snubben skulle sitta här länge. Till och med en liten rutig duk på skrivbordet. Den fanns inte där senast jag var på besök. Han rykte ner ett foto på väggen och stack i handen på mig. En blek stor jättebebis.

”Jag blev morfar för någon vecka sedan,” mullrade han fram.

Tittade på bebisen. Hur ful som helst. Fanns inget gulligt någonstans hur mycket jag letade med blicken.

”Han liknar dig, morfar upp i dagen.”

Frank log. Fula tänder visade sig.

Han var fan skitlik Frank, tänkte jag och höll upp fotot mot Frank för att jämföra.

”Det är en tjej,” sa han då.

”Aha”, sa jag och la till ”Söt”

”Nej, tycker jag inte”, sa Frank och visade mer fula tänder.

”Nähe”, svarade jag och gav tillbaks fotot. Han satte upp det på väggen med häftmassa där det tidigare suttit. Usch, stackars tjej, tänkte jag och slog armarna i kors och lutade mig mot väggen. Frank tände en cigg.

”Du, jag behöver låna din mobil,” sa jag sen.

Med ryggen mot mig fick jag ett;

”Visst, vad rör det sig om?”

”Måste styra upp en indrivning.”

Han vände sig om drog händerna genom håret och slog om knuten för hästsvansen med en snodd.

”Något jag kan hjälpa till med?”

Visste han skulle fråga men jag ville inte blanda in dem. Ville ha så lite med Hells Angels och andra klubbar att göra med som möjligt. Bättre att fixa saker själv, det blev på en annan nivå när man blanda in dessa.

”Nä, inte denna gång, kanske nästa gång,” svarade jag.

”Vänta här då, så kommer jag snart.” Han gav mig ciggen och försvann ut.

Efter bara några minuter kom han tillbaks och ställde sig i öppningen och sträckte över en liten röd platt nokia. Jag hade Volkans nummer i huvudet och slog det. Satte mig ner på britsen och Frank stod och kollade efter plitar i dörren. Efter fyra signaler svarade Turken. Ett glädjetjut hördes i luren när han fatta det var jag och vi snackade indrivning.

Det var aldrig riskfritt att snacka på luren, men Franks lur var safe hade han konstaterat och Volkans nummer var förmodigen också safe. Han hade flera mobiler men detta nummer skulle vara safe. Men risken fanns ju alltid att någon som inte skulle lyssna lyssnade stort. Fanns inga andra val, men vi försökta snacka så kodat som möjligt. Förutom det så drog vi fem minuter om hur läget var där ute och det var som vanligt. Förutom att Volkan hade flyttat till en ny kvart. Volkan var en av mina nära där ute som jag alltid kunde lita på om jag behövde hjälp. Då och då strulade han till det rejält men oftast var han stabil och var det något han värdera högt så var det lojalitet. Jag litade på honom skarpt, riktigt skarpt.

Tillbaks på min avdelning och pliten Osten hade frågat på mig vad jag gjorde inne på B2. När jag passerade honom i korridoren. ”Är det förbjudet?” hade jag svart. ”Fuck you” hade jag då fått tillbaks. Hade stannat på avdelningen ett ganska bra tag och snackat med grabbarna där. Lite omväxling. Klev in i schackrummet. Det var nu bara the chessmasters som satt i rummet. Ute i köket som jag passerat hade det varit rätt mycket folk och snart var det inlåsning så folk kanske gjort cell. Höll de fortfarande på med samma parti?

”Moj, jag måste snacka med dig innan inlåsning.”

Han tittade upp på mig.

”Yes Yes soon.”

”Har inte Alberto kommit tillbaks än?”

De båda skakade på huvuden. Fan, vad långt tid han snacka då, tänkte jag och gick fram till fönstret.

Såg ut mot en av rastgårdarna. Tomt. Inte en rörelse där ute. Volkan hade utan tvekan tagis sig ann indrivningen. Ville bara försäkra mig om det innan jag tog mer detaljer från Moj. Namn, adresser och sådant som var sista grejerna att förmedla. Volkan skulle nog fixa det utan problem. Han och någon annan annabola snubbe där ute. Jag pyssla ju själv med den typen av jobb då och då. Gillade det inte men det kom liksom med på köpet ibland. Mycket strul där ute som hela tiden var tvungen att styras upp. Fan, man fick ju huvudverk bara när man tänkte på allt kaos som uppkom titt som tätt. Folk som inte degade som det skulle, affärer som gick snett och hysterik över skulder och bråk. Ju äldre man blivit ju högre pinne hade man klättrat men strulet var detsamma. Bara mer nollor bakom första siffran och tyngre kaliber bland folket. Annars jävligt lika. Sandlåda.

Helt plötsligt såg jag ett flygplan där uppe. Med en vit lång slinga bakom sig. Det vita låg på himlen som ett streck. Såg nästan ut som en markering. ”Här har vi flygit”. Undrade egentligen hur det kunde bli ett sådant streck? Himlen var förövrig molnfri, inte klarblå men lite halvblå, solen höll på att kila ner.

Tittade på planet som seglade fram. Kunde nästan höra motorerna surra och känna flygplansmaten i käften. Serveras i plast och till det en skvätt skvalpande kaffe och någon tumme stor efterrätt. Ner med skräpet i flygvärdinnans sopsäck och hon försvann rullandes bort i gången i tajta kläder på vingliga ben. Upp med det lilla ihopfällbara bordet och fram med någon tidning. Tryck på luta sig tillbaks och passageraren bakom blev lite irriterad. Bläddra tidning och invänta movie. Hur långt var det kvar?

Hade flygit många gånger, älskade att resa. Mitt ex hade värsta flygångesten, hon drog ihop sig till ett skrynkligt paket och skaka av räddsla i flygstolen. Fatta aldrig varför. Men resa var min grej. Vart jag än hamnade i världen så fann jag mig ganska lätt till rätta. Anpassa mig ganska fort oavsett om det var en backpacking eller en lyxturist och party grej. Var ganska ofta iväg. Turkiet med grabben, Grekiska öarna med polarna eller Thailand – Phi Phi med ex tjejen. Som liten bilade familjen i Europa. Legoland i Danmark, ner mot Tyskland. Hetsa farsan på autoban i riktning Italien. Venedig och akta sig för ficktjuvar. Paris gator och hem. Mellanlanda hos kusinerna i Göteborg. Västkusten, fiska krabbor och hängde på de vuxnas bryggdans. Var ganska bortskämd när det gällde resa. Alberto hade knappt varit utanför förorten i Stockholm hade han sagt, han hade en dröm att bo i Spanien men förmodligen fast i någon kvart på väldigt lång tid.

Det kändes långt in i benknotorna att jag var fan gjord för något annat egentligen. Har alltid haft lätt för allting. Det räcker att jag ser någon annan göra något så kan jag göra det efter. Lätt för att lära, nautliga talanger och hela tiden har jag fått uppmuntran att utveckla mig själv i mycket. Kreativ och social. Kan tackla de mesta situtioner och omvandla kaos till hit. Var i unga dagar en gud på att rita. Drog ihop en teckning på en halvtimme under bildlektionen som gav mig en femma i betyg, femma i idrott och lätt för det mesta bara intresset fanns. Men det var väll det. Intresset alltså. Det fattades antagligen förut i mycket. Undra vad tiden egentligen skulle visa? Här satt man eller stod och tittade ut från en av sveriges topp säkraste anstalter och undrade om ett flygplan var påväg hem eller om passagerarna flydde vardagen till badbollsplask och paraplydrinkar utgrötade i en kokosnöt. Ja, vad härnäst? Ut en repa, leka liv ett tag för att göra ytterligare en inlåsning bland tomtar och troll?

Suckade en smula och flygplanet försvann där uppe. Bort eller hem? Det vita strecket på himlen planades ut och markeringen var som bortblåst. Det var där de hade flygit med betoning på hade, som jag hade haft jävligt lätt för att teckna en grekiks vas vid en fönster som vette ut mot havet. Kom ihåg att det var en fiskebåt i bakgrunden. Kom ihåg att jag tänkt att fiskaren var utan fångst, men solen skulle just gå upp.

”Cikk!”, Mojs röst. ”Vi är klara nu. Ska vi snacka?”

Vände mig om gick fram till dem, drog ut en stol och satt mig ner. Jocke hade förlorat. Tittade på Jocke med en fundersam blick. Hur? Jocke satt med blicken i brädet och hans kung stod schack matt för hela slanten. Klumpigt.

”Kuken”, sa han och jag var skyldig Alberto fem cigg.

”Hur gick samtalet?” frågade Moj.

”Jo min kille är på” Jag kikade ut mot korridoren, ingen plit. ”Han är på så jag behöver mer detaljer så kör han grejen.”

”Bra”, sa Moj. ”Är han bra?”

”Skitbra, gillar sådana kneg och hatar chillenare så det kan inte bli bättre,” sa jag igen. Tittade på väggklockan, en kvart kvar till inlåsning. Alberto hade ju suttit skitlänge nu och snackat. Kanske tydde på att de var OK.

”Loser,” sa jag hårt och gav Jocke ett lätt slag i bakskallen. ”Hur fan kan du förlora mot honom?” och jag nickade mot Moj.

”Va?” utbrast Moj. ”I am the greatest.”

Vi diskuterade indrivningen en smula mer och när klockan var fem minuter till inlåsning drog vi oss mot våra celler. Flera pers stod i korridoren och snacka innan inlåsningen och jag önska Jocke och Moj ”natti” och klev in i min skrubb. Slängde mig på britsen och började bläddra lite i biltidningen. Såg en jävligt schysst gammal mustang som var till salu. Blänkte grön med en vit rand i mitten. ”Köp mig” sa den och skröt med amerikanska muskler. Inte just nu, tänkte jag och stoppa in en nötchoklad i käften. Då, dök Alberto upp i dörröppningen.

”Mannen”, sa han. ”Det är slut.” Rösten darrade en aning som den satt fast i halsen. Ansiktet såg helt paj ut. Ögonen rödsprängda som han gråtit floder och underläppen hängde. Visste inte vad jag skulle säga. Men Hitlina kom till räddning.

”Inlåsning nu Alberto”, sa hon hårt och nickade att han skulle ta sig till sin cell.

”Bitchen gjorde slut,” upprepade han och höll kvar handen vid min celldörr.

”Ni får snacka imorgon”, sa Hitlina och spände ögonen i Alberto som tittade på mig.

”Sorry gubben,” svarade jag utan att riktigt veta vad jag skulle säga.

Alberto sänkte huvudet när jag svarat och lämnade öppningen.

”God Natt då”, sa Hitlina och stängde dörren. Handaget ändra vinkel och skrammel i låset. Låst och tyst. Mumsade choklad och kände för spanjaken. Fan, bruden gjorde slut alltså. Inte bra. Kunde inte vara kul att vara Alberto nu. Ligga cell och vrida och vrända på sig i självmömkan.

Slog på tven, någon dokumentär om valar. Fick duga. Glodde med ett öga och lästa lite om mustangen. Stackars Spanjack och jävlar vad han kommer snacka imorgon. Så hon breaka ändå.

Brevet.

Klockradion lyste 22.03. Hur fan skulle jag göra, skulle jag vänta? Tänkte först vänta tills jag fått klarhet med Boban och styrt upp skiten med Volkan, med att sprätta upp nästa grej och ta tag i det. Visste det var trubbel med brevet något som måste styras upp. Ville först skjuta upp det några dagar men nyfiken var stor. Först mer choklad. En bit med likör, inte favorit direkt. Lite mer biltidning, mer info om valar. Men sedan grävde jag fram skiten under madrassen och kikade ner i det. Såg ut som ett papper. Kunde inte hålla mig längre.

”Sorry farsan”, sa jag högt för mig själv och tittade på familjefotot. ”I must do.”

Det var ett A4a. Drog fram det och veckla ut pappiret. Utan att läsa såg jag att det var ett utprintat brev med bara några radet text. Läste texten snabbt.

”Fuck!”, skrek jag efter jag läst, knögglade ihop brevet och slängde det ilsket i väggen. Satte mig raklång upp i sängen.

Jag visste det, fan jag visste det. Skulle inte öppnat skiten, skulle inte läst. Men nu var det försent. Jävla valjävlar, tänkte jag och stirrade blint på en stor jävla fena som åkte ner i det stora blå. Varför öppnade jag skiten!?

Forts.. ons..

Här hittar du facebook gruppen ”Jag är wanted”

Simm it ej bakis

Om min bok ”Jag är Wanted”

Mina självinspelade youtubeklipp

Min mejl är wantedblack@gmail.com

Min andra blogg på CrimeNews

bok



Kommentarer

  1. cliffhangers, cliffhangers, cliffhangers, cliffhangers, cliffhangers, cliffhangers, cliffhangers, cliffhangers, cliffhangers... ;)

    Skrivet av Evert — 09 Nov 2009, 11:34

  2. Hej wanted.
    Jag är som det säkert märks helt såld på din sida varför? Jo, du ger en helt annan bild av det kriminella som jag inte tänkt på och för mig så gör du det lättare att förstå lite av det där livet, har nära och kära som inte är på rätt sida om lagen.
    Du sätter ord och lyfterfram så mycket som ialla fall jag inte hört så mycket om just det här med känslorna och tänkandet.
    Det räcker ju inte bara med att säga att det är olagligt, farligt osv.
    Orden om din familj berörde mig oerhört mycket och gav en väldig tröst faktiskt, TACK!
    Ang brevet så blev jag ju sur för det var så typiskt att få vänta ännu några dagar och du gör det verkligen bra.
    Du visar ju att det går alldeles utmärkt att skiva på nätet, hoppas du får igång betalsättet också så du får lite för all den tid du lägger ner för oss alla.
    Jag fortätter att "tycka av mig" därför att jag verkligen vill och kan jag göra någon glad på köpet så är det bara bra.
    Ha en bra dag!

    Skrivet av :) — 09 Nov 2009, 11:35

  3. Vafan "David" :) Nu får du avslöja i ett mail vad som står i brevet.. Är ju aslångt till onsdag!! :)

    Aja får väl sätta mig och göra lite skolarbete istället då.

    Skrivet av E-- — 09 Nov 2009, 13:33

  4. Den som väntar på nått gott väntar ALLTID för länge!

    Skrivet av Per — 09 Nov 2009, 20:48

  5. idag fick ja din bok i present, och åh vad man längtat haha

    Skrivet av SB — 09 Nov 2009, 23:24

  6. Åååhhhh och jag som fortfarande väntar på min bok!

    Skrivet av Nenne — 10 Nov 2009, 14:11

En bloggtjänst levererad av DistansData Webbyrå E-butik och Hemsidor