Blogg gratis Logga in

WANTED

06 Nov, 2009

wanted | 06 Nov, 2009 | CIKK | (2102 Läst)

CIKK - C6

CIKK - en fängelseroman

”Huvudkategorier”- skriver jag om mitt liv och mina tankar. ”Om skriva” – om skrivbranschen och recensioner ”Matt” – är fiktiva crime storys. ”Tatuerat Bröder” – försmak på en gängbok. ”youtube och bilder” – som det låter. ”Snack” – ljuddagbok. ”CIKK” – en fängelseroman.

CIKK – C6 – tidigare kapitel hittar du under kategorier ”CIKK”. Detta är en fängesleroman som delvis är självupplevt men väljer att säga att det är en fiktiv story då delar är tagna.

CIKK

C 6

Låg kvar i cellen. Alberto hade lämnat mig för stunden. Han kilade iväg för att beställa tid att ringa under kvällen. När man hade ny som man ville ringa så fick man skriva ner namn och personnummer på en lapp plus telefon nummer och så ansökte man om tillstånd. De kunde ta runt två veckor då, men var personen godkänd en gång så fick man oftast en tid samma dag. Själv så hade jag bara la familja – morsan, farsan, Jack och hans morsa Sofia. Plus en enstaka polare. Men det var ganska sällan jag utnyttja telefon. Varje kontakt man hade på utsidan skapa mer eller mindre kaos för sig själv. Ofta så gav direkt kontakt med det på andra sidan mer orostankar än tillfredställelse. Därför sket jag i det. Oftast. Men Jack slog jag en pling då och då. Men nu, brits och cell, skummgummimadrass och små sprickor i betongtaket. Blicken rakt upp och tom.

Tankarna var på Volkan. Turken som jag tänkte erbjuda Mojs indrivning. Det var inga stor cash men det ena kunde ju leda till det andra som var gynnsamt för alla inblandade, även mig. Femtio papp gånger två plus ränta. Två chilenare hade tydligen blåst Moj. Volkan digga inte chilenare heller och det var ju ett plus i kanten. Men jag fick inte ihop det riktigt hur Moj lät sin brud sköta hans buisness på utsidan. Om man lät överlag sitt fruntimme sköta affärer medan man satt kåk, slutade det med Prada, lyx och bling bling, ett par svindyra högklackat och en skvätt Dior. Det hörde liksom till i såfall, svinnet på vinsten öka och gick till lull lull för att överklassa väninnan på Stures. Och ursäkten skulle va att man inte fanns där för henne. Utan att bruden behövde snyftshoppa. Men alla var ju inte lika bär och Mojs katt kanske höll i slantarna hårt. Usch ja, vilken rysare om mitt ex skulle sköta my stuff. Aldrig - never och bark.

Hörde steg där ute och några hasade förbi cellen. Men han inte se vem det var. La kudden lite bekvämare under huvudet. Frank, en medlem i Hells Angels satt i andra korridoren, i B2. Han var reko och vi kom bra överrens. Jag skulle fråga honom om jag kunde låna hans mobil för att styra upp Mojs skit där ute, försöka få kontakt med Volkan. Det borde inte vara några problem. Hells Angels Frank hade lyckats smuggla in en mobil och en laddare. Hur vet jag inte, men förmodligen så var det någon plit eller något besök. Fanns några styckna mobil på våra avdelningar men det kändes bäst att fråga Frank. Skulle nog få ett ”Ja” från alla jag fråga som satt på en lur, men ja Frankyboy var ändå skyldig mig en, hade ne upp på honom för en grej.

Det knacka plåtdörr och Jocke stack in huvudet.

”Var är Spanjaken?” frågade han och klev in när jag vinkt in honom.

”Plitkuren” sa jag. ”Han skulle sätta upp tid för att plinga bruden.”

Jocke kom in och satte sig.

”Fan surt det där med hans tjej”, sa han.

”Jo, det är därför man inte ska ha någon i våran bransch”, svarade jag och halvsatte mig upp i sängen. ”Hur går det med din katt då?”

”Jo, det är bra mellan mig och Venessa, hon håller ut.”

Hade sett kort på Jockes brud, en tiopoängare rakt av. Förbannat snygg. Men man kunde inte förvänta sig något annat av våran egna Brad Pitt.

”Vad var det hon gjorde?”

Han tittade på mig frågande.

”Ja vad fan knegar hon med?”, förtydligade jag.

”Hon är journalist på en mindre blaska och gör en del modelljobb.” Han tittade ut genom fönstret. De alla brukade stirra ut drömande när det snackades deras flickvänner. Han fortsatte efter ett tag;

”Hon kommer om några dagar på besök, fan vad skönt det ska bli att se henne igen.”

Jag sneglade på snyggot. Var jag avis för han hade stans snyggast brud? Nej för fan. Vet hur jävla illa det går för nästan hundra procent av gubbarna som satt. Hur de vrider och vänder på sig av oro i cellerna när det inte är som det ska hemma på gatan. När det spricker eller gräl för hela slanten. Själv så tog det slut med det knytet jag var tillsammans med, ett halvår innan jag åkte fast och bra var det. Hon var fan inget att ha. Ska jag säga, men så tycke jag.

”Du borde ju kommit undan med en del deg för fan”, sa jag till Jocke. ”Jag har läst din utredning och fattar grejen. Men med de bolagen som ni plundrade så borde du ju ha lite guld i madrassen.”

Prettyboy log. Han satt för ekobrott, men jag hade egentligen inte fått uppfattningen om att han var så jävla clever utan trodde mer det var någon annan som var hjärnan.

”Har en del undanstoppat men så mycket är det inte.”

Han tystnade. Var nog kvar i tankarna om bruden. Frågade inte hur mycket deg utan lutade mig tillbaks mer och la handen bakom huvudet.

”Cikk?” sa han plötsligt.

”Ja”

”Du då?”

Jag tittade på honom.

”Nä, jag har ingen brud? Har jag ju sagt.”

”Nej, jag syfta på stålar”, sa han och drog handen genom håret i ljuset från fönstret som om han skulle bli fotat. ”Har du deg undanstoppat?”

”Kanske det, kanske det.” Jag log.

Men leendet var egentligen för stort i jämförelse hur liten skatten där ute var. Vi hade ju åkte in för planering av rån och han ju inte genomföra skiten. Men jag hade en del undanstoppat hos en vän som jag lita stenhårt på. Vid muck skulle jag då ha ett litet startbidrag att dra igång något men det skulle inte räcka mer än några månader, max tre fyra månader innan ny kulor måste rulla in. Sköt ifrån mig tanken. Orka inte tänke på det nu. Vi satt där och tugga inget och allt i väntan på Alberto.

Alberto dök upp tio minuter senare.

”Jävlar vilken tid det tog” sa jag.

Alberto stod i cellöppningen.

”Ja men du vet ju hur plitjävlarna kan hålla på. De var någon idrott på burken så det vägrade boka tid förrän skiten var klar. Men jag får ringa efter middag. Kiosk nu gubbar om ni vill handla något.”

Absolut. En kiosktid fick man inte missa. De var värda guld om man vill bunkra upp med snask och annat smarrens. Kvällarna kunde bli långa utan gott eller någon extra att bläddra i. Någon tidning eller annat kul. Man kunde även beställa saker om man ville och jag hade beställt en aladinask av någon konstig anledning.

”Var är Moj” frågade jag när vi gick ut ur cellen.

”Han väntar på oss i köket” svarade Alberto. ”Han snacka med Calle om något.”

Vi gick i koridorren och tofflade förbi några andra. Som stod och hängde utanför en cell. En var panntatuerade Berro.

”Kiosk” sa jag kort till Berro och slog honom lätt på axeln när vi passerade. Han nickade och sa de kommer snart. Passerade Boban, lilljuggen strax efter. Han stod med ryggen till mot oss, i cellöppningen in till den ny killens cell. Men jag tog det piano. Ville inte dra igång något nu. Skulle nog fråga honom rakt ut sedan på ett lugnt sätt. Om han ville mig något. Men inte nu.

Korridor, cellöppningar och hårda golv, raka väggar som tala om vart vi skulle gå. Fanns bara två riktninar. Det dofta mat och magen sniffa krubb. Vi stampa ut ur koridorren och in i kök. Calle och Moj vid köksdelen och en del rörelse vid borden. Osten stod med armarna i kors och väntade på första gänget som skulle kiosk. Osten, såg helt oberörd ut som vanligt, som staty och det bleka håret på den tjocka skallen passa inte alls in. Såg nästan ut som han blonderat barret men det rimmade dåligt. Matcho som han försökte vara bland troll och gangsters. Då springer man väll inte och blonderar sig? Men Plikläderna och den blonda frisyren representerade hård Ost, tillsammans med tjocknacken och ansikte i staty. För hård var han. Jobbigt hård.

”Vilka ska gå först”, sa han kort.

”Vi går”, sa jag när vi nästan var framme. Vi var Jag, Jocke, Alberto och Moj, som vanligt i vi. Moj avbröt samtalet med Calle som stod och vispade något.

”Kom då”, kom från Osten och han öppnade dörren. Vi tog rygg och gick på led efter honom som värsta dagisbarnen. Aladin here I come.

Ut i rummet där plitkuren var och Osten steppade fram till kuren. Knacka ruta och luckan åkte upp.

”Jag går ner till kiosken med första gänget från B1, kollar du så kulverten är fri”, sa han till någon bakom tonat glas.

Luckan ner och någon minut gick. Luckan upp och ett;

”Ni kan gå nu”, kom.

Surr i dörren och Osten öppnade den. Vi i dagisled klev ut. Jag i mitten. Ner i spiraltrappan och ner i gångarna under jord. Ingen sa något utan trappan smattra steg och var och befann sig i egna tankar. Flickvänner eller aladinchoklad, såsom blåsningar och sudoku. Ja, Mojen hade fått dille på att lösa sudoku. Han hade beställt en ny bok med nya pussel. Ständigt satt han där och placerade siffror i logik och kvadrat. Var själv ganska snittsig och klarade någorlunda nivå, djävulskt svårt. Men jag undrade verkligen om Mojen fatta galoppen riktigt hundra för snubben var rena ologiken själv.

Väl nere i kulverten, i gångarna som ledde till allt, så började Mojen att vissla djungelboken och Osten blängde konstigt. Gångarna här nere var betydligt hårdare en de i husen. En del tycktes aldrig ta slut. Längre utan rum och eftersom de låg under jord kändes det insprängt trånga. Men väggarna var målade i massa olika kulörer och motiv, allt från konstig konst till kladd och text. Det var de intagna själva som dekorerat så fint, eller fult. Varje gång man gick kulvert så upptäckte man något nytt på väggen och jag fastnade plötsligt för en text jag inte tidigare lagt märke till. Texten var ganska stor och var skrivet i svart med en röd bakgrund. Runt den var massa kruseduller och jag förstod inte varför jag inte sett den tidigare. Jag stannade upp och tittade på den och Jocke som gick bakom mig stampa rakt in i min rygg.

Jag kunde dö någon dag, bara jag log” stod det.

”Vad fan”, sa Jocke när han klev in i mig. Men jag lyssnade inte på honom utan läste orden igen. Det blev en liten lucka mellan oss i ledet fram till Albertos rygg, Moj och Ost i täten. Som när en grupp i täten drar iväg på löparbanan, när det vankas friidrott och sista varv, tusen meter kanske. En sådan lucka.

”Vad glor du på?” frågade Jocke.

Jag nickade mot texten.

”Ja och vad är det med den?”

Tittade på honom och ryckte på axlarna. Texten brände fast i mig på något underligt sätt utan att jag direkt fatta varför. Men vi tog upp jakten på täten och gick med snabbare steg ifatt.

”Jag kunde dö någon dag, bara jag log”, mumlade jag för mig själv.

”Va?” sa Alberto som nu var precis framför mig.

”Jag kunde dö någon dag, bara jag log”, upprepade jag något högre.

”Jasså? När då?” frågade han i stegen.

”Dra ett skämt du, så är jag beredd på stuts.”

”Va?”

”Skit i det.”

Vi kom fram till luckan i väggen, den så kallade kiosken. Babak stack fram skallen. En Iransk snubbe som hade hand om kiosken. Snål som alla Iraner och räkna säkert varenda godis-atom efter han fått besök av oss. Han och hans kiosk kusiner gjorde godis till guld och det glimrade just en guldkedja innanför skjortan på honom. Stor kran mitt i nyllet och ett spetsigt ansikte med snåla ögon. Undra egentligen om kiosken var privatägd eller om den låg under kriminalvårdens tak. Men vad fan brydde jag mig om det egentligen jag ville bara ha min aladinask som jag beställt, en stor fanta och fyra paket cigg. Den lilla kiosken var insprängd i väggen och det var omöjligt att snatta något om man nu ville det. Dels för att Iranen hängde övervakning hela tiden och dels för att övervakningskameran satt tätare än i Big Brother. Men framför allt för att det bara var en lucka. Ändå så snegla han på oss som vi var värsta tjuvarna.

”Något mer?” frågade han mig efter han slängt upp vad jag vill ha på disken, innanför luckan. Babak slängde en blick på Osten som som stod på andra sidan koridorren med armarna i kors och tittade rakt ner i golvet.

”Nej, inte idag.”

”Beställa något?”

”Nej”, sa jag och började gräva fram flis.

”Säkert?”

Jag tittade upp mot honom undrande. Han såg plötsligt nervös ut. Blicken flackade och hade jag inte pajat doftsinnet av all jälva rökning så skulle han säkert lucktat svett.

”Nej, jag ville inte beställa något”, sa jag barskt. Jocke stod bakom mig och stressade.

”Du Cikk va?” sa Iranien plötsligt.

”Ja.” Jag rynkade frågande på ögonbrynen.

”Du måste köpa den här”, viskade han fram och höll upp en biltidning.

För en halv sekund tänkte jag först att det fanns fan inget jag måste. Men nästa del av sekunden fattade jag. Det var något i tidningen som var till mig och jag nickade. Så Babak var mutad eller hotad? Sak samma, jag kasta upp slantarna plus jävla 69:50 som tidningen kostade och pynta för tidningen också. Fick allt i en plastpåse och tog ett steg åt sidan. Jockes tur.

Tillbaks och jag undrade mellan klottrade konstväggar, där någon kunde dö en dag, bara denna log, vad fan det kunde vara i tidningen. Måtte det vara något bra, för jag var måttligt intresserad av bilar. På utsidan ja men här var det bara jobbigt att bläddra bilar som påminde om glida gata där ute i friheten bland riktiga klottrade väggar och där ingen ville dö. Vare sig de log eller inte. Inte i min värld varjefall. De andra gubbaran tjacka snask, cigg och Mojen sudokubok. Han bläddra vilt i den samtidg som vi gick i kulverten. Men vad fan kunde de vara i tidningen och från vem? Nyfikenheten sprang i mig och jag ville veta nu, men fick sansa mig och tagga ner nicke nyfiken. Kunde likagärna vara bad news som good news. Fan inge mer strul bara. Gick i ryggen på Moj och vi gick upp för spiraltrappan. Hade två saker jag skulle ta tag i. Lilljuggen Boban och snacka med Frank om att låna hans mobil, styra upp indrinvningen åt Moj. Det fick räcka för tillfället. Inget mer tack, just nu.

Tillbaks mot cellen. Det var snart lassange men först ville jag fan se vad det var jag fått. Mojen gick in till sig med sin bok och Jocke försvann in på dass. Alberto med mig.

”Du brukar ju inte tjacka biltidningar”, sa Alberto.

Men jag lyssnade inte på honom. Hörde men svarade inte. Väl inne i cellen grävde jag fram tidningen i påsen och bläddrade snabbt genom den. Det trillade ut ett vitt kuvert som föll till golvet. Jag tog fort upp det och granskade det. Tittade på spanjaken. Han stod häpen. Granskade kuvertet som om det var en sedel i ljust.

”Vad fan är det där?” sa han.

”Ingen aning.”

Det stod inget på det, som inte var någon överraskning direkt. Men jag fortsatte att granska det i ljuset av celllampan i taket.

”Öppna då?”

Alberto var mer nyfiken i en strut än jag. Visst jag var nyfiken men kuvertet kunde vara mycket och inget, förmodligen mycket. Det måste var från någon av mina polare där ute och det måste innehålla något som ingen annan skulle få se. Annars hade det inte kommit den väg som den kommit. Mycket möda för att få in ett par ord. Förmodligen så låg det en rejäl muta bakom till Babak och det måste ju vara någon som visste Iranien var mutbar. Förmodligen någon som suttit på denna kåk tidigare. Jag gissade skarpt på min bästa vän Andy. Hade inte snackat med honom sedan jag halka in här och vi kunde ju inte direkt tala på telefon då vi var radarpar ”ett” på utsidan. Det mesta jag var inblandad hade han en smutsig hand i och allt som sas på linjen spelades in. Fanns inte många andra som jag gissade på.

”Öppna då för fan”, sa spanjaken igen. Och i samma stund dök Jocke upp.

”Mat”, sa han i öppningen och tittade på mig. ”Har du fått brev?”

”Kanske det.”

Jag beslöt för att läsa ensam och använde att det var matdax som ursäkt. Stoppade kuvertet under madrassen och i koridorren beklagade Alberto för att han inte fick sin nyfiken stillad. Jag slog bort hans tjat och vi tog oss till köket. Fiskade upp Moj påvägen. Tydligen var ett gäng i kiosken men maten var klar och hungrig var man. Vi tog våra tallrikar på borden och hämta lassange hos Calle.

Vi åt och snackade väder och vind. Det var surr i rummet och Boban satt där borta. Men jag brydde mig inte nu. Det var lassange och brev on my mind. Moj talade om att hans skulle få besök av sin ”älskarinna” som han så fint la fram det om en vecka. Och jag undrade återigen hur fan han lät sin fru ta hand om affärerna där ute, speciellt om han nu prassla vid sidan om. Till svar fick jag ett, ”hon är ju tjock ju”. Och så var det med den saken. Visste inte om han mena frugan eller älskarinnan men jag fråga inte. Öste in lassagne i foderluckan istället.

Efter ett tag och efter alla dagisgrupper varit i kiosken och efter att lassangen började tryta så sa Alberto;

”Fan tänk om hon gör slut.”

Suck. Jag orkade egentligen inte med kärleksgnat. Samtidigt som jag kände sympati för killen. Det var liksom enklare här inne när atmosfären var tunn och likgiltig. Men vän som han var så var man tvungen att back honom.

”Nej, då”, sa jag. ”Hon är tveksam, men du får övertala henne.”

”Hmm”

”Ja, pressa henne inte utan snacka lite gullgull och tappa fan inte humöret, för då är det kört.”

”Ja”, bröt Jocke in. ”Tappa inte humöret, sätt dig in i hennes perspektiv.”

Alberto nickade och lutade sig tillbaks med armarna i kors. Killen slöt sig som en mussla och jag undrade hur mycket svartsjuka som bodde där inne egentligen.

Muggen stack in huvudet i dörren där borta och ropade på Alberto att han kunde ringa nu. Alberto reste sig upp, tog sin tallrik och suckade.

”Ska försöka hålla inne humöret”, sa han och försvann.

Efter han försvunnit frågade Moj när jag skulle ringa ut. Jag svarade att jag skulle fixa det idag och att jag måste fråga Hells Angels Frank om jag kunnde låna hans mobil först. Moj frågade vem jag hade tänkt sätta på jobbet. ”Ingen du känner, men snubben är bra och hatar chillenare, so dont worry big man,” hade jag svarat.

Usch, mycket nu tänkte jag. Alldelles för mycket, samtidigt som mycket fick tiden att gå. Gick tillbaks till cellen och skulle sprätta upp brevet i min ensamhet. Moj och Jocke skulle ta ett schackparit och jag satsade fem cigg på Jocke, fastän jag ständigt vann mot honom. Men Moj och schack var ungefär som Moj och glad diaet. Passade inte ihop. Kanske i en annan värld men inte här inne. In i cellen och så grävde jag fram det vita kuvertet under madrassen. Nu äntligen, vad kunde det vara och från vem? Slet upp en flik på sidan och för att sprätta upp skiten.

Nästa kap måndag...

Gå med i facebookgruppen som du hittar här – ”Jag är wanted”

Om min bok ”Jag är Wanted”

Mina självinspelade youtubeklipp

Min mejl är wantedblack@gmail.com

Min andra blogg på CrimeNews

bok



Kommentarer

  1. Men vafan kamma till dig nu, ska jag vänta hela helgen på forsättningen? =(

    Skrivet av sebbs — 06 Nov 2009, 15:40

  2. Du ska då alltid retas o sluta när man vill veta mer va? haha

    Skrivet av SB — 06 Nov 2009, 16:08

  3. Men va faaaaan W!!

    Skrivet av Earthbridge — 06 Nov 2009, 16:08

  4. måste nog hålla med sebbs här men som du sagt tidigare kan inte avsluta om det inte är spännande eller hur var det :)

    Skrivet av e-- — 06 Nov 2009, 17:04

  5. Cliffhangers burn in hell!!

    Skrivet av Per — 06 Nov 2009, 17:21

  6. 1sta gången jag snubblat på något av just detta Du skriver, aldrig hört talas om boken heller, men jävlar grymt bra läsning var det och flashbacks tillgågna tider...ska läsa/ta reda på mer om det jag just läst, sure...

    Skrivet av maniac — 06 Nov 2009, 20:40

  7. Men jösses! två dagar kvar....hade abstinens förra helgen med... Inte bra! Du har ju startat något alldeles eget, att låta oss följa dina texter här och nu istället för att bara läsa färdiga böcker. Du kommer gå långt!
    Så himla glad för din skull!!
    Trevlig helg :)

    Skrivet av :) — 07 Nov 2009, 22:16

En bloggtjänst levererad av DistansData Webbyrå E-butik och Hemsidor