Blogg gratis Logga in

WANTED

04 Nov, 2009

wanted | 04 Nov, 2009 | CIKK | (2155 Läst)

CIKK - C5

CIKK - en fängelseroman - C5

”Huvudkategorier”- skriver jag om mitt liv och mina tankar. ”Om skriva” – om skrivbranschen och recensioner ”Matt” – är fiktiva crime storys. ”Tatuerat Bröder” – försmak på en gängbok. ”youtube och bilder” – som det låter. ”Snack” – ljuddagbok. ”CIKK” – en fängelseroman.

CIKK – C5 – tidigare kapitel hittar du under kategorier ”CIKK”. Detta är en fängesleroman som delvis är självupplevt men väljer att säga att det är en fiktiv story då delar är tagna.

CIKK

C 5

Det hade gått två veckor sedan jag och Zlatko dansat cell. Satt ute på rastgården, på en av träbänkarna. Alberto satt bredvid. Ljust ute och det var eftermiddag. Vi hade gården, den stora gården några timmar, den med fotbollsplan. Gruvan var stängd idag fastän det var vardag. Plitarna hade inte sagt varför. Isället så var det fotboll för de som ville. B1 mot B2. Rykterna sa att Zlatko satt nu på B3 men skulle förmodligen förflyttas till någon annan avdeling, A eller C. Han var förmodligen ute efter hämnd och jag fick hålla ett extra öga öppet. Istället för honom hade vi fått en annan ny. En korean med värsta krulliga afrot. Stefan hette han. Satt för grovt rån plus lite annat skit. Men det var annat som gällde också förutom fotboll och hålla extra öga öppet. Spanjaken hade som problems.

Alberto satt med brevet i handen. Undrade hur många gånger han läst det. Gång på gång flackade han med blicken, vänster, höger, vänster höger. Han läste raderna om och om igen. Som om de skulle ändras efter varje gång. Jag satt med en cigg i mungipan och kikade ut över gården. Murar, stängsel och en grusplan. Murarna gick som en stor inramning och på grusplan var det livat. Lite skrik och spring, jubel och ”passa då för fan!”. I Gubbarna var det full hålligång. Men i Albertos huvud brändes förvirring och i kroppen var det sår.

Jag hade läst brevet. Han hade pekat hårt på några rader när jag hållt det i min hand. ”Vad fan menar hon?” hade han samtidigt utbrustit.

”Älskar dig så mycket gubben men jag vet inte hur eller om jag kan vara kvar vid dig. Du är mitt allt men detta är jobbigt för mig. Vi har ju Maria tillsammans men ändå det är så långt tills du kommer bli fri. Jag vet varken ut eller in idag.”

Ganska glasklart hade jag tyckt men det kunde jag ju inte säga. Förövrigt i brevet hade hon snackat om deras dotter och som avslut hade hon velat fram och tillbaks lite till. Hon hade inte direkt givt Alberto något rakt besked. Snubben hade suttit 6 månader och hade ett straff på 36 men kanske kom ut efter 27 månader, då man sitter tre fjärdedelar av hela skiten i Sverige - Om det går som det ska. Han hade alltså 21 månader kvar, typ lite mindre än två år. Hårt för en brud att hänga kvar, men de är klart de hade ju en dotter tillsammans.

Vad fan skulle man säga? Skvätte iväg fimpen som landa i gruset och glödde. Tittade på Alberto. Liraren var den där typen som gick upp och ner i humör, som kasta känslor runt omkring sig. Vräkte ur sig saker om han var sne och tjata till sig lyssnare om han saker och ting som tyngde. Men han satt nu tyst. Sa inte ett pip utan stirra bara ner i brevet.

”Inkast!” hördes från planen. ”Nä fan heller, bollen var ju aldrig utanför linjen!” ”Vilken jävla linje, det finns ju för fan ingen linje!”

Vände blicken bort mot murarna några sekunder och vände mig sen tillbaks till Alberto.

”Hon säger ju inte att hon gör slut”, sa jag.

Han var tyst. Rörde inte en min först.

”Men kan hon bara inte skriva att det är slut?” sa han sen nerstämt, fortfarande med blicken i brevet.

Jag höll med honom egentligen, men hon skrev väll bara som hon kände. Att hon velade och tyckte det var jobbigt.

”Hon är ju osäker och ja... du får väll snacka med henne.”

Det blev tyst och jag visste inte riktigt hur jag skulle trösta. Snubben såg ju ut att lida totalt. Fatta att det var tuft som fan. Speciellt här inne. När man satt fast som i ett igensvetsatt skruvställ.

”Du ser det där”, sa han och nickade på murarna. ”Det är de som gör det så jävla tungt.” Första gången han lyfte upp blicken från brevet på ett bra tag.

Var precis det som jag tänkte på.

”Jo jag vet”, svarade jag och tände en till cigg.

”De äter upp mig när man får sånt här skit i fejan. Att man inte kan göra ett jävla nada. Fattar du?”

”Jo jag vet gubben, jag vet”, sa jag och räckte över ciggpaketet men han skakade på huvudet.

”Men fan snacka med henne istället, försök att övertala henne då, tänk på alla jävlar där ute som har distansförhållande. Någon sticker iväg till staterna eller Frankrike eller nått och inte träffar varandra på evigheter. Snacka med henne innan du drar igång för snabb karusell av det hela.”

Han suckade. Jag drog några djupa bloss och blåste ut röken i näsan.

”Fan att man är så jävla dum”, sa han.

”Dum?”

”Ja, att man har sådan fucking temprament. Jag skulle aldrig spöat på den där liraren på NK. Fan då hade man aldrig suttit här.”

”Äh, vad fan” sa jag. ”Så kan du inte tänka. Tänker du i de banorna så kommer voltan aldrig ta slut. Då kommer varenda sek kännas som timma. Skärp dig nu fy fan.”

Efter mitt fy fan kika jag ut mot fotbollsplan. Bollen flög högt, någon hade kickat den rakt upp. Alla blickar på bollen. Såg osmidiga Berro där ute bland folket, han gubben med tattoos i pannan. Han såg ut som en tjock pingvin som försökte ställa sig rätt för att ta emot bollen.

”Du har fan rätt”, sa Alberto. ”Ska inte oroa mig i onödan, får ringa henne sen och snacka med henne.”

”Ja, det är väll självkart tjejen sviktar”, la jag in. ”Jag menar du sitter ju fy fan på kåken. Sluta bitcha nu och snacka med henne sen istället.”

Han vek ihop brevet och stoppa in det i kuvertet. Nickade mot mitt ciggpaket som jag hade i handen och jag räckte över det till honom. Såg Moj komma från fotbollsplan mot oss. Bakom honom kom Jocke också.

Hade själv inga 21 månader kvar att sitta men jag fattade Albertos sitts, tungt alltså. Men att tjura ihop sådär gjorde inte saken bättre. Inte här inne varjefall.

Jätten Moj kom fram till oss på bänkarna. De tunna rastaflätorna dinglade och han såg svettig ut. Stora fläckar på t-shirten och svettpärlor i pannan. Jag hoppade upp från bänken prccis när Moj anslöt sig till oss.

Vad nöjd med... allt som livet ger”, sjöng jag plötsligt och knäppte med fingarna. ”Och allt det som du kring dig ser...”.

Jag blickade mot Moj, han tittade på som ett stort afrikanskt frågetecken.

Glöm bort bekymmer, sorger och besvär!...” Fortsatte jag, blicken fortfarande kvar på Moj, knäppte fingrrna så högt jag kunde.

”Sjung för fan Moj”, sa jag.

”Vadå Cikk? Vad är det för sång?”

”Sjung efter mig annars spöar jag dig!” sa jag samtidigt som jag höll takten med fingrarna och steg ett åt vänter och steg höger, vänster, höger och rörde lite på överkroppen. Och...

”Var nöjd med”, pekade hårt på Moj. Han med grov bas röst...

Var nöjd med

Jag... ”Allt som livet ger”, peka på Moj...

Allt som livet ger

”Och allt det som du kring dig ser”

Moj, började knäppa fingrar... ”Och allt det som du kring dig ser”

Jag...”Glöm bort bekymmer, sorger och besvär!...”

Moj med några små dansteg och full inlevelse...

Glöm bort bekymmer, sorger och besväääär!...” I sitt långa besvär blundade han och böjde sig djupt framåt som värsta superstar.

Solo från mig... ” Var glad och nöjd... För vet du vad! En björntjänst gör ju ingen glad. Var nöjd med livet som vi lever hääär.”

Jock kom upp och tittade konstigt på oss. Han höjde ögonbrynen och sneglade på den dansade jätte Mojen. Men jag sket i det och jag sprattla loss ännu mer solo, som jag var pappa balo my self...

”Varthän jag än strävar... Varthän jag än går... Står ljung och snår. Kring mina spår. Jag älskar bin och deras bon För honung är ju min passion. O vill du av myror få munnen full. Så ta en till under sten och mull. Och kanske - Smaka på dom..!Pekade mot Jocke mitt i danssteget och vid det här laget gick jag och Moj i takt, höger, vänster, höger, vänster.

Tyst från Jocke. Så jag upprepade det sista...

O vill du av myror få munnen full. Så ta en till under sten och mull. Och kanske - Smaka på dom..!

Peka Jocke. Och då kom det...

"Äta myror?"
”Det är världens käk,”,
sa jag med förvrängd röst. ”kittlar dödsskönt i kistan!”

Jag sneglade på Alberto som drog på mungipan. Moj vill fortsätta så i någon konstig tremanna kör drog vi igång refreängen igen och med Albertos som publik. Jag och Jocke körde också andra versen med Moj som en tjock Michel Jacksson i bakgrunden.

Det var djupa spår i gruset efter vi var klara, speciellt där Moj hade rockat loss. Alberto log.

”Måste till toa”, sa han och reste sig upp. ”Tack gubben” Jag fick en kram och han försvann.

”Whats up Cikk?” sa Moj. ”Varför egentligen?”

Jocke titta lite konstigt på mig också.

”Ne, han har problems med tjejen”, jag tog upp ett tuggugumipaket i fickan och sprätte loss en bit. Stoppa biten i käften. ”Hon kommer nog göra slut.”

”Ofan”, sa Moj. ”Bad.”

”Japp”, jag vifta med paketet men ingen ville ha.

Vi slog oss ner på bänkarna och jag satt mig lite på avstånd från den svettiga Mojen. Han andades tungt efter fotboll och dans.

”Cikk”, sa han och tittade på mig.

Jag sneglade på honom och tuggade stimorol. Hans ansiktsutryck var allvarligt.

”Jo, jag har en indrivning på utsidan”, fortsatte han. ”Har du folk som kan give me a hand?”

”Visst” svarada jag. ”Visst, no problems at all.”

Mojen, babbla på och jag lyssnade stort. Jocke satt tyst bredvid. En kvart senare kom Alberto tillbaks. Han slog sig ner vid oss. Såg något gladare ut eller hade inte lika förvirrat i blicken. Mojen berätta att två snubbar som jobbade åt honom med att bäckna koks hade skitit i att betala. De hade fått på krita och skulle hosta upp femtio lakan var efter två veckor men båda hade skitigt i att dega. Mojen hade inga muskler på utsidan, hans polare som han körde med satt för tillfället för misshandel och det var Mojens fru som skötte den fysiska verksamheten utanför nu. Vi tugga om grejen ett tag och jag tänkte på Volkan. Turken som fanns där ute. Han skulle nog vilja ta tag i skiten för en slant. Volkan var en bra gubbe för sådana grejer, lite hetsig kanske men va fan, det kan vara ett plus med temprament ibland. Men att Moj lät frugan driva verksamheten, det fatta jag inte.

Folket på fotbollsplan hade lagt av att kicka boll och börjde röra sig mot ingången. In till avdelningen. Tiden på gården var slut och det var time till att steppa in. Om två timmar var det krubb men innan dess var det kiosk. Två gånger i veckan fick våra avdelning tillgång till att handla. Idag var det ett sådan tillfälle.

Reste mig från bänken. Spotta ut stimorolet och kicka på tugguggummit innan de tog mark.

”Ska vi” frågade jag och nickade mot ingången.

”Japp” sa Mojen och reste på sig.

De andra reste sig från bänkarna också. Vi började gå mot ingången. Jag tittade på Alberto.

”Lugnt eller?” frågade jag.

”Jo, då. Men jag hörde Boban snacka med P Ronnie...” sa han medan vi gick. Boban var lilljuggen på våran avdelning och P Ronnie var en plit som tänjde på reglerna som en mutat jury i Italien.

”Och?” sa jag när Alberto förbelv tyst.

”De snacka om Zlatko men sluta snacka när jag gled förbi.”

”Vadå? Vad hörde du?”

Vi två halkade efter lite i stegen och Mojen och Jocke gick före.

”Nä, egentligen ingenting, men de tystande när jag kom och det såg jävligt mysko ut liksom.”

”Vadå, misstänker du att det har något att göra med min och Zlatkos skit?”

”Ja, exakt”, sa han och Mojen höll upp den tjocka dörren till oss. Vi klev in och gick upp för trappan som gick spiral. En av plitarna stod och tog emot oss vid dörren in till avdelningarna. Gårdstiden, nypa lyft var över.

Boban Mirkovic. Minijugge. Den enda jugge vi hade på avdelningarna nu. Både på B1 och B2. Det kryllade av juggar i de andra husen visste jag, i hus A och C, men jag hade ingen aning om hur många det var på B3 och B4, våningen över oss de låsta avdelningarna. Vi träffade ju aldrig de lirarna i hus A och C men rykterna sa, juggar i massvis. På våran våning fanns det bara en och det var Boban. Det som sas om pajasen var att snubben satt för grovt rån på en livsmedelsbutik. Rånet hade gått spårat ut och var tydligen i våldsammaste laget. Han och hans polare Milan hade rört om i grytan och ville roffa åt sig deg. Boban och Milan var två kända latjolajban snubbar som gjorde allt för att bli tagna som hårda. Milan satt på Täbyanstalten men ryktet sa att de blidat något jävla gäng som hette ”The Hoods”. Wannabes för hela slanten. Visste att Boban gång på gång blivit överkörd av äldre juggar i större kostym, de såg honom som en ren clown, men Boban svalde och gjorde allt för de stora. Slutsatsen i det här läget var att Zlatko hade snackat med P Ronnie, mutat pliten, för att förmedla vidare att Boban skulle plocka mig på något vis. Troligt var det varjefall men om det stämde visste vi inte ännu. Spekulationer som sagt.

Dörren åkte igen bakom oss och mitt framför var plitkuren, vi vek höger in till våran avdelning. Kom direkt in i köket där Calle stod och höll på med maten. Lassange skulle de serveras idag. Calle var en hejare i köket, och den runda magen som satt på honom skvallra om att han borde laga mindre god mat, kanske.

Boban och den nya killen Stefan, han som kommit iställer för Zlatko, satt vid ett av borden. Boban med ryggen mot oss. Ingen tillfällighet att Boban försökte bli vän med nytt folk. Ingen gillade en skrytmåns och minijuggen skröt och snacka skit så de stank värre en ett nyskitet utedass. Vi gick genom köket ocn in i korridoren. Jocke och Moj skulle duscha efter fotbollen och jag och Alberto fortsatte in i min cell. Snacka lite, innan det var kiosken. Tugga vänder och vind som alltid och kanske lite annat skit.

Slog mig ner på britsen raklång och Alfredo tog sittsen vid det lilla skrivbordet. Jag stirrade upp i taket.

”Så tror du Boban ska plocka dig?”

Slöt ögonen – blundade. Hade händerna knutna på bröstet. Orkade inte mer tjafs men visste ju det skulle komma något slags efterspel.

”Vet inte, men vi får väll hålla ett öga öppet. Snubben skulle ju offra sitt liv för storjuggarna.”

Hörde hur Alberto tände en cigg. Draget med tändstickan mot asken lät och det knastrade till. En svag svaveldoft gick genom cellen.

”När ska du ringa tjejen?” frågade jag.

”Tror jag ringer sen efter middag, nu så är hon i plugget.”

Hörde hur han suckade ut. Skulle inte frågat tänkte jag och bytte snabbt ämne, till vilka program som var på G under kvällen på burken.

Det dofta askkopp och de släta väggarna med små små hål i knappt synliga hål men mini utgrävningar om man tittade riktigt riktigt nära, de lyssnade när vi snacka väder och vind. Själva inlåsningen tvingade fram snacket och ibland var det yta men lika ofta djup. Och man kom varandra nära, resan vi gjorde i cell och lås gjorde vi tillsammans, jag var plank och mina nära här var vägg till mig, för att bara bolla allt och inget. De var det som kramade död på tiden. Tugget och snacket om väder och vind eller det som fanns i en, djupet, behövde en lyssnare och hur man än vrider och vände så behövdes det sociala. Ett vapen mot just tiden och fightas gjorde man varje dag, om det inte var juggar så var det med sig själv. Det sociala ett vapen av något slag, ett måste, om inte – brann det hål i en.

Om min bok ”Jag är Wanted”

Mina självinspelade youtubeklipp

Min mejl är wantedblack@gmail.com

Min andra blogg på CrimeNews

bok



Kommentarer

  1. Hör av dig! Behöver få tag på dig.

    /Sofia

    Skrivet av Sofia — 04 Nov 2009, 19:33

  2. Hej,

    Trodde stenhårt på dig tidigare men har de senaste veckorna misstänkt att du försöker skapa en mediahype och bluffar dig fram. Skickligt fram till för en månad sen men nu är det genomskinligt.

    Skrivet av Nisse — 05 Nov 2009, 01:53

  3. Nisse - Synd att du tror det. Men skillnaden på nu och förr är att jag inte riktigt orkar fläka ut storys om mig själv av flera anledningar.

    Ett är att jag inte orkar på samma sätt pga av det börjar bli riktigt slitet att leva så här nu, och två för att jag talat väldigt mycket om mig själv och vill gärna tala om olika ämnen istället eller frågor som kan stärka mig själv i saker jag kommer göra när jag kommer hem.

    Men synd att du tolkar det så kan inte göra så mycket åt det just nu.

    Skrivet av wanted — 05 Nov 2009, 08:32

  4. Hej David.

    Har läst din bok och läste precis klart Cikk 5.

    Fortsätt skriv och tack för grymt bra läsning.

    Hoppas det löser sig.

    Simma lungt

    Skrivet av Viktor — 06 Nov 2009, 11:47

  5. Tjena, bara en liten kommentar eller rättelse om strafftider. Du skriver att man sitter av 3/4 av straffet? Det stämmer ju inte,man sitter av 2/3. Antagligen ett förbiseende av dig, men såna små fel drar ner förtroendet. För övrigt tycker jag att du skriver underhållande med en hel del action.
    OK, hare nice!

    Skrivet av exkriminell — 11 Nov 2009, 10:12

  6. Tack exkriminell! Visst ska det vara så. Fel av mig i förbifarten.

    Skrivet av wanted — 11 Nov 2009, 11:20

En bloggtjänst levererad av DistansData Webbyrå E-butik och Hemsidor