Blogg gratis Logga in

WANTED

02 Nov, 2009

wanted | 02 Nov, 2009 | CIKK | (1948 Läst)

CIKK - C4

CIKK - en fängelseroman - C4


”Huvudkategorier”- skriver jag om mitt liv och mina tankar. ”Om skriva” – om skrivbranschen och recensioner ”Matt” – är fiktiva crime storys. ”Tatuerat Bröder” – försmak på en gängbok. ”youtube och bilder” – som det låter. ”Snack” – ljuddagbok. ”CIKK” – en fängelseroman.

CIKK – C4 – tidigare kapitel hittar du under kategorier ”CIKK”. Detta är en fängesleroman som delvis är självupplevt men väljer att säga att det är en fiktiv story då delar är tagna.

CIKK

C 4

Tio minuter är tio minuter. Oavsett rum så är tio minuter alltid tio varv för sekundvisaren. Det går inte att ändra på. Men känslan kan variera oerhört. Ibland kan dessa tio varv kännas som evigheter, som varje sekund ristas in i huden. Ibland kan de hasta iväg så det blir som en snabb reflexglimt i mörkret. Spelar ingen roll om man befinner sig i dag eller natt, tiden har olika skepnader. Men är ändå exakt lika, på sekunden lång. Tio minuter rond, tio minuter kaos, tio minuter brännande smärta, tio minutet totalt mörker.

Ljudet slår, rytmiskt. Tyst. Så tyst att det enda som lever i mörkret. Är ljudet av sitt egna hjärta. Bultandet i rytmisk takt, det slås ett ljud av väntan, av låst pulserande i ett totalt svart.

Långt. Tiden är lång.

Stängs den in. Låses tiden fast. Kan den skära smärta, rista in i huden, krama hjärtat, kväva bultandet till aboslut total tystnad. Och tid kan kännas som en evighet.

Tid. Det är tid som är straffet. Det är kapningen av en människas liv som är bötern. Miljön är något helt annat. Miljön för oss är ett måste, skapat för att kapa våran tid. Att vi kan umgås med varandra är ett försök till att behandla oss väl. Att få tiden att gå – A t t f å t i d e n a t t g å . Tiden går av sig själv men i olika skepnader.

Har många gånger, vet inte hur många, legat frihetsberövad, helt låst totalt isolerad och väntat in att varje sekund ska slå, ibland i veckor. Ibland i månader. Låst mellan fyra betongväggar på häktet, låst i väntan på dom. En evig väntan, en total väntan, en bara väntan. Där inget annat har funnits till att fördriva tiden än tanken.

Att få umgås sen är ett prilegium, en social klick när man blir bestraffad. Fängelset i sig själv är egentligen inte straffet, utan tiden som blir utdelad är din dom. Har blivt bunden med tvångsrämmar i säng och inte kunnat röra mig millimeter, utan endast kunnat vänta i totalt mörker. En minut kändes som en timma en timma kändes som en dag, tid blev evighet. Då skrattade jag högt, rakt ut i tomheten. För det fanns absolut inget mer som de kunde ta ifrån mig. Men jag vill aldrig var med om det igen. Aldrig oavsett skratt.

Efter, så var det som det aldrig skett, då rummet inte förändrades, då skepnade var absolut detsamma i mörkret. Inget hände. En märklig känsla av tomhet att man inte förlorat något i efterhand. Men ändå inbränt som djupa köttsår.

Därför var jag rädd. Rädd att jag skulle bli ställd i ett läge med Zlatko, där det inte fanns något val. Vill inte bli av med det jag hade nu. Ville inte förlora min frihet, bakom låsta dörrar. Frihet som fick tiden att gå. Men inte till vilket pris som helst? Hade bestämt mig. Skulle göra allt i min makt för att avstyra så sekunderna inte skar hud resten av mitt straff. Men att förlora min heder i korridoren var helt oacceptabelt. Förlorade jag den kunde jag lika gärna vara isolerad i mörker. För utan heder slog sekunden ännu långsammare, än rummet utan skepnad. Korridor i skam var inget alternativ.

Efter att Muggen försvunnit nickade jag åt Alberto. Han gick fram till Calle i soffan som låg med händerna på magen med slutna ögon. Plitarna såg allt vi gjorde. Allt spelades in på video och de i kuren kunde följa allt live. Alberto sa till Calle att rota fram den slipade tandborsten i potatissäckan. Det skulle inte vara något konstigt om kocken rota potäter. Jag reste mig upp och gick mot min cell. Där inne kunde de inte se mig. Efter bara några minuter kom Calle in i mig cell och gav mig vapnet. Skaftet på tandborsten var hårt slipad och vass. Tejp runt handtaget för att få ett fylligare och fastare grepp. Drog på mig en långärmad tröja och stoppade upp tandborsten med spetsen före, i vänster tröjarm. Så jag lätt kunde stoppa in höger hand i armen och dra ut den. I en snabb rörelse hade jag då ett dödligt vapen. Sköljde snabbt av ansiktet och drog händerna genom håret. Tog ett av mina foton på grabben och stoppade på mig det i byxfickan. Om jag inte skulle kunna avstyra det hela så kanske jag skulle få med mig fotot in i isoleringen. Alberto stod i cellöppningen. Jag tände en cigg. Drog in tunga djupa bloss. Röken sipprade sen ut och flöt i luften likt en själ som försvann och upplöstes helt. Tittade på Alberto.

”Jocke?” sa jag frågande.

”Köket”, kom från cellöppningen.

Vi hade bestämt att Prettyboy skulle få ta emot juggen i köket och visa honom till hans cell. Därefter skull han visa honom bort till sällskapsrummet. Min cell låg precis vid sällskapsrummet och när det passerade Alberto utanför min cell skulle Alberto säga till Zlatko att det fanns någon som ville snacka med honom och nicka in honom i min cell. Vad som sedan hände kunde vara allt från himmel och jord. Men jag var fast beslutsam att göra allt i min makt för att avstyra våldet. De enda som för övrigt var på avdelningen var Calle som var i sin cell och skinnskallen Bullen som låg inne hos sig. Han hade städningen den här veckan, så det var därför han inte var i gruvan. Ville att allt skulle ske i cellen. Om helvetet skulle braka loss skulle de åtminstone inte finnas på video. Klart som morsans korvspad jag skulle få skiten men det fanns varjefall inget bildbevis då.

Väntade. Lång väntan. Drog in några bloss. Tittade fotot som hängde kvar på väggen, på grabben. Tog ner det också och la det upp och ner på skrivbordet under en bok. Kändes bättre på något sätt. Rökte klart hela ciggen in till sista blosset. När jag tryckte ner fimpen i askoppen och vred om den med tummen. Då.

”Nu”, sa Alberto som kunde se ända ut till köket. ”Han kommer nu.”

Tyst.

”De står och snackar i köket.”

Halvsatte mig ner på skrivbordet och tittade på Alberto. Han hade blicken riktad bort mot köket.

”De kommer.”

Kunde inte höra något än. Inga steg eller snack. Men förstod att de först skulle in i Zlatkos cell som låg i mitten av korridoren.

Blundade.

Kände hur pulsen steg, hur blodet började rusa ut i ådrorna. Inte av ilska, utan puls av oro. Adrenalin av oro hur det här skulle sluta. Kunde bara be till gudarna att han som jag, vill snacka istället. Ville lösa den här skiten utan våld.

Lyssnade. Öppnade inte ögonen utan bara lyssnade.

”De slank in i hans cell”, kom från Alberto.

Knöt nävarna. Försökt slappna av. Andades tungt. Väntade. Tyst. Koncentrerade mig i mörket fortfarande med slutna ögon, väntade på Albertos röst. Hörde han andas, tystnaden av hans andetag fyllde mig. Sänkte huvudet. Lyssnade.

”Okej nu kommer de.”

Öppnade ögonen. Såg Alberto, ljust ute i korridoren, mörkt i cellen. Drog sakta fram handtaget på tandborsten en aning i vänster risår. Döljde den med handen.

Steg, där utanför. De snackade inte. Hasande steg. Först svagt men de kom fort närmare.

Tittade ut mot dörröppningen igen. Alberto stod med sidan mot mig. Såg plötsligt skuggor dyka fram på golvet där ute.

”Zlatko, det är en som vill snacka med dig” sa Alberto. Men jag såg inte juggen. Bara hans skugga som låg på golvet och upp mot den tjocka dörrkarmen.

”Jasså, vem då?”

Kände genast igen rösten. Grov utdragen röst. Såg Alberto nicka in mot mig i cellen.

Pulsen steg ännu mer. Jag stod inne vid skrivbordet.

Zlatko visade sig i dörrenöppningen. Stor hydda, bred överkropp, fyrkantiga käkben, kort svart frilla i sidbena. Långa armar. Han tog upp cellöppningen och stängde ljuset ute från korridoren. Fast det var halvmörkt i cellen mötte jag hans vassa blick. Det fyrkantiga i honom skvallrade anabola och den perfketa kortklippta frillan låg snyggt åt sidan, han såg solbränd ut, som han legat semester i solarium och tänderna lyste vitt.

”Cikk”, sa han när han fick syn på mig.

”Zlatko” sa jag.

Försökte läsa hans kroppsrörelser, men det var avslappnade. Armarna hängde, händerna öppna.

”Så du sitter här”

”Yes, och nu är du här.”

Luften mellan oss, stenhård. Halvdunklet mellan oss, spänt, det var det enda som skilde oss åt och man kunde nästan spela bakgrundsmusik på läget. Om inte så sjöngs det gammalt groll i atmosfären.

Båda avvakta. Såg mig själv i fantasin blixtrande hoppa upp med ena foten och ta spjärn mot sängen. Samtidigt som jag drog fram vapnet och slängde mig mot honom. I sikte att hugga – mot halsen.

Men det var i fantasin.

”Hur ska vi lösa det här?” frågade jag tillslut.

Zlatko skruvade på sig en aning. Ljuset utifrån korridoren låg på hans axlarna. Det rörde sig i samband med hans rörelser. Skuggorna påminde mig om någon japansk tecknad film jag sätt för inte så länge sedan.

Först inget, sedan:

”Du är en fitta” sa han plötsligt ”Och jag kommer alltid tycka du är det.”

Adrenalinet forsade ut i kroppen på mig. Högre puls. Jag fatta - han eller jag. Fanns ingen lösning. Fuck, jag ville inte. Men blodet kokade som försvar. Han tog snabbt ett steg in i cellen och jag drog fram tandborsten så fort jag kunde. Men innan jag han hugga, slog han den ur handen på mig. Och i samma rörelse sköt han fram sin skalle. Den träffade mig över ena ögat – hårt. Jag föll bakåt, ryggen tog i skrivbordet, en blixtrande bedövande smärta sprang i huvudet. Vred på kroppen. Kände ett slag i revbenen. Ont, som en tung kniv skar genom kroppen. Med ryggen mot honom och med överkroppen hängandes på skrivbordet hörde jag.

”Cikk du är en fitta!”

Jag hade sagt till Alberto och Jocka att vad som än hände så skulle de inte lägga sig i. Inte på några villkor. Blodet pulserade. Bedövande känslor. Hörde hur juggen hasade bak ett steg.

”Du söker dig till isolering... idag! Din fitta”, väste han fram.

Det bor en gubbe av hat. Har alltid gjort det i mig. När ilska och rädsla går över till ren mörkt svart hat. Då försvinner smärta och tanke. Då blundar förstånd och förståelse. Enda sedan jag var liten har jag fått helt förvridna vredsutbrott i hat. När man ser svart och varje rörelse man gör, styrs av aggressioner, totala aggressioner.

Vände mig om, såg honom inte, visste bara att han var där. Närvaron fyllde cellen. Kastade mig över honom helt okontrollerat. Hela min kropp brann. Det sved så fruktansvärt ont i den, av hat. Vi föll. Kände hur vi föll, han före, jag på. Min styrka var rå, helt jävla djurisk rå. Gränserna helt utsuddade. Såg svart och varende ben i kroppen, hela mitt kött och allt mitt blod skrek vrede, hat. Zlatko dö!

Hamnade över honom i tumultet dunkade ner mitt huvudet mot honom. Pannan träffade hårt. Mitt i hans ansikte. Svart, kände bara hårt. Fortsatte skalla, med hela min kraft flera gånger. Ingen smärta, ingen känsla, bara hårt. Gång på gång. Vet inte hur många gånger. Såg bara mörker, skåda rött. Flimrande blod. Han skrek något. Armbåge, armbåge, armbåge, med hela min kroppsvikt armbågade jag honom i ansiktet. Hammarade ner armbågen i nyllet på honom. Hans händer i mitt ansikte. Armbågade igen och igen, han och jag. Döda. Mosa Zlatkoansikte! Världen var han och jag. Zlatko dö din jävel. Vreden fick mig berusad. SKALLE så hårt jag bara kunde, sket i om jag skulle krossa mitt eget pannben. Sket i vart jag skalle. Hatet måste ut, hatet ville döda. Någon drog bort mig. Jag spottade. Vem? Hårt grepp, ville ner mot Zlatko. Slita honom i stycken.

”Cikk! Det är jag!”

Min kropp var tung, min kropp var ond, Zlatko dö. Försökte vrida mig ur greppet.

”Jag, Alberto!”

Någon hade grepp runt min hals. En arm runt min hals, drog mig bakåt.

”Cikk! Det är jag Alberto!”

Alberto, Alberto, blixtrade i huvudet. Spottade mera. Flacka vilt med ögonen utan att se.

”Släpp!” fräste jag fram. ”Släpp!”

Men han höll kvar greppet, vred ner mig i sängen. Jag andades tungt, dreglade.

”Cikk, Lugn!”

Kroppen hård, spänd. Försökte slappna av. Tittade, blundade inte, men såg ingeting. Frustade. Alberto pressade ner mig hårt i sängen. Jag lät honom göra det. Försökte slappna av. Slappna av. Andades tungt, slöt ögonen nu. Känade att toppen av adrenalinet började försvinna bort. Kroppen fortfarand full, vreden borta, hatet borta, sakta försvann adrenalinet, pulsen dunkade i mitt mörker när jag blundade. Blodsmaken i munen.

Vet inte hur länge jag låg där. Vet inte hur länge Alberto höll mig nertryckt. Plötsligt stormade kravallplitarna in. Jag hörde. Men blundade. Var helt slut. Kravallplitar med batonger. De vanliga plitarna fick inte ingripa när något hände, då skulle de bara låsa in sig i kuren och trycka på larmknappen. Sedan kom de gossarna springandes som gillade vifta batong.

Hörde hur de skrek. Kände ett slag övar ryggen. Men jag lät dem slå. Orkade inte. Slaget sved till, men berörde inte. Kroppen var totalt avslappnad. Hörde steg, tumult, röster. Celldörren hårt igen.

Tyst.

Ljud utanför, lät som tjafs.

Mumlade något för mig själv, vet inte riktigt vad. Spottade blod, andades tungt, riktigt jävla tungt.

Alltid efter jag fått dessa blackouts så var energin helt slut. Hatade att få dem. Ville hellre ha kontroll och hade ofta kontroll i slagsmålen. Men ibland kom mr Hyde fram och tog över, farligt. Hade ingen aning om hur det gick för Zlatko. Han kunde ju lika gärna dött. Men jag tror jag hörde honom skrika. En stor oro svepte plötsligt i mig, oro av vad jag kanske hade ställt till med och vad fan som skulle hända nu?

Dreglade på madrassen, låg stilla. Gjorde absolut ingenting. Trängde bort tanken och ville bara försvinna. Försvinna bort för ett tag. Sitta bänk, ute i friheten och kanske snacka med min son. ”Hur är det i plugget Jack?” frågade jag honom i fantasin. ”Det är bara bra pappa” sa han tillbaks. ”Jag vet inte varför gubben men pappa ställer alltid med trubbel, vet inte varför.” ”Det är okej pappa men du måste sluta” rösten ekade i huvudet och bänken där ute kändes varm. Jacks närvaro fyllde mig och fastän mina egna tankar ville fly från allt, drog de mig tillbaks. ”Jag vet gubben. Förlåt.” svarade jag i tanken med öppen blick. Såg trägaveln på sängen. Suddigt trä, inristatt klotter och jag fick inget svar tillbaks. Fick inget, ”Det är okej pappa,” igen. Jag väntade men det kom aldrig.

Den lilla luckan på celldörren öppnades. Det fanns en sådan. En kvadradrtisk liten lucka så plitarna kunde kika in. Tror det hade gått en halvtimma kanske, sedan de slängde igen och låste efter de dragit ut Zlatko. Hade vid det här laget rökt två cigg och sköljt av mig i ansiktet. Var öm. Öm runt ena ögat och öm strax över näsan. Men inte så det störde. Kände en aning värk i sidan vid revbenen också, men knappt märkbart. Satt i sängen och var nu helt lugn. I luckan sytes Muggens nylle.

”Hur är det med dig?”

Jag tittade på honom.

”Behöver du gå till syrran?”

Syrran är sjuksystern.

Jag ställde mig upp och gick fram till luckan. Han backa ett halvt steg där bakom på andra sidan dörren.

”Nej fan, ingen syrra. Det är lugnt.”

Ingen sa något på några sekunder.

”Vad kommer hända?” frågade jag sen och ”Hur gick det för Zlatko?”

”Nä, jag tror de tog honom till isoleringen, Alberto berätta han hoppa på dig. Varför berätta du inte att ni var ovänner?” kom i ett bräde.

”Det är lugnt”, sa jag bara.

”Säg till om du vill gå till Syrran. Kan inte släppa ut dig än, men kanske snart. Okej?”

Jag nickade till honom och han stängde luckan. Hasade tillbaks till sängen och slog på teven. Tände en cigg och satte mig på skrivbordet och fötterna på den fastskruvade pallen, lutade ryggen bak mot betongväggen. Tittade ner på mina fyrahundrafemtiosju inristade streck på skrivbordsytan. Över dem stod det Cikk. Drog handflatan över dem och ojämnheterna kändes i handen. Kikade sen ut i fönstret. Ut mot gården, staketet och de massiva murarna. En del moln hade nu kommit på himlen. Vita moln. Fick böja mig och kika i obekväm vinkel för att se himlen. Men jag såg. Ljusblå tavla med mjuka vita moln. De måste varit helt vindstilla för molnen rörde sig inte en millimter. Där ute, där uppe, harmoniskt. Det hårda tunga, tjocka okrossbara glaset och dess vita breda järnbjälkar var ivägen. Glaset, en ruta, en genomskinlig vägg, en ogenomtränglig yta. Bakom ett djup av något, bortom våran värld här inne. Det där upp helt ovetandes om vilket krig som försegicks, ingjutet i våran betong.

Röken sved i ögonen och jag vifta bort den. Det hade absolut inte gått som jag velat med juggen. Men jag var kvar och det var det viktigaste. Kvar för tillfället på avdelningen och juggen väck. Hade det kilat ont blod i korridoren mellan juggen och mig så var det bara en tidsfråga. Att kika över axeln hela tiden skulle vara oacepptabelt. Vänner eller inget. Det skulle förmodligen bli efterföljder nu på något sätt. Visste ju att juggen skulle kräva någon slags hämnd. På någt sätt men vi fick se.

Luckan upp igen. Jag vände mig mot dörren och exakt då kom jag att tänka på tandborsten. Den slipade plasttandborsten till vapen.

Osten, kikade in. Såg hans breda ansikte och det bleka håret i den lilla luckan. Luckan som öppnades utåt och var lika tjock som dörren. Luckan som fick än att känna sig som apa i bur.

Han sa inget utan bara tittade på mig och stängde sen igen den. Nyckeln till luckan vreds om. Jag hoppade ner från bordet. Sökte med blicken över det bruna golvet, men såg inte vapnet. Ner på knä på det stumma golvet och slängde en blick under sängen. Men, nej. Inte där heller. Någon måste tagit den. Kunde ju hoppas på att det var Alberto. Satte mig på sängkanten och träbritsen knakade. Sträckte ut käken och kände med handen över ansiktet. Ömt, men jag tror han fick sig en del smärtor att bita i, den där jävla Zlatkojäveln. Ha, hoppas jag mosade nyllet på honom ordentligt.

Tittade upp i taket. Vitt tak. Som det var nymålat. Ljusrör insprängde i taket med en glaskiva som skydd. Eller var det plast. Ganska högt i tak, måste jag säga. Satt där och funderade. På tak, slagsmålet och vad som skulle hända härnäst.

En dryga timma senare öppnades dörren. Satt nu på den lilla bänken vid skrivbordet. Vände mig om. I dörren stod två plitar jag inte kände igen. De hade batonger. Kravallisarna, de som hade en våt dröm att bli snut. Helst pikesnut men fick nu nöja sig med att spöa intagna. Svarta handskar och kaxiga blickar. Den ena bred som en kubik och ett litet pipskägg. Helt rakad på huvudet. Inte så storväxt men man kunde se han tränade för att veva bataong. Den andra lite längre och blond, nästan albino. Spetsig näsa och smal i kroppen. Lite som helan och halvan. Mörkblåa plitkläder, svarta handskar och batongen som sagt.

”Larsson”, sa Helan och vinkade med hela handen att jag skulle komma ut. ”Visitation”, la han till. Barsk röst. Som en rektor. Jag log.

Klev i de vita tofflorna med grön överdel och hasade ut. Korridoren var tom på intagna. De som inte var i gruvan kanske var inlåsta. Men det borde närma sig lunch snart, tänkte jag. Då kommer ju alla dvärgar tillbaks från gruvan.

Halvan tog tag i min arm och föste mig mot väggen. Jag ställde mig med händerna mot väggen, något bredbent. Halvan gjorde en snabbvisitation. Klämde och kände lite här och där. Den korta breda pliten Helan, hörde jag rota omkring i cellen. Men de kunde söka hur mycket de ville, hade absolut ingenting där inne. Inte en olaglig damtuss ens. Nej rent som i en Ajaxburk.

”Händerna på huvudet och ner på knä”, sa Halvan helt plötsligt oväntat.

”Va?”, sa jag.

”Du hörde Larsson. Ner på knä.”

Så jävla fascistiska brukar de inte va. Mussolinijävlar. Men jag gick ner på knä med händerna på huvudet. Lika bra att göra som de sa. De pyrde maktbegär om vissa plitar och de leta fall för att få ut sin skit.

Satt med ansiktet mot väggen. Satt nära den gröna väggen. Blicken rakt in i färgen. Lutade pannan mot den hårda betongväggen. Kände den hårda kalla ytan. Stirra. Satt där i några minuter. Den gröna väggen hade små små prickar. I närbild såg det lockande ut. Blickan var flumigt nära och färgen plus prickarna smalt samman till någon som nästan såg gott ut. Godis gott. Sött på något sätt. Jag sträckte ut tungan så långt jag kunde och slickade med tungspetsen på väggen. Sträv betong.

”Va!? Vad fan gör du?” sa pliten.

Böjde upp huvudet och tittade på honom. Den långsmala plitens ansiktsutryck var skevt. Hela han undrade.

”Äh, vad fan det såg ut som godis”, sa jag. ”Var ju bara tvungen att smaka.”

”Upp med dig. Är det inte du som kallas Cikk?”

”Jo”, mumlade jag och reste på mig.

”Fattar varför. Slicka väggar?” Han kikade in i min cell. ”Du gav den där juggen en rejäl omgång.” sa han sedan och vände sig mot mig igen. ”Bra det. Gillar inte juggar.” Han harklade sig, som han skulle skicka iväg värsta snorloskan men svalde istället.

”Nähe” sa jag bara.

Helan kom ut och tittade på mig. En våg av hat blixtrade förbi. Men jag svalde. Den försvann. Vet inte varför men det började under ett kort tag mullra inom mig.

”Vi är klara här”, sa han och nickade mot den långa pliten. De lämnade mig i korridoren. Celldörren stod vidöppen och då såg jag Alberto och Jocke plus en del andra där borta i köket. De stod publik och glodde nyfiket. Så det var lunch nu, tänkte jag. Undra på att jag började slicka vägg.

Såg ryggarna på Helan och halvan. De gick mot köket. Jag kikade in i cellen lite snabbt. Madrassen uppryckt, kläder och handdukar huller om buller. Tur att inte Matin Timell hade varit där, tänkte jag och dekorerat cellen med mys eller byggt någon praktisk låda. En del försökte göra sina celler mysiga och personliga. Själv så föredrog jag så kalt som möjligt. Som om det var sista dagen i kvarten. Sket i att gör ordning oredan utan hasade iväg mot köket. Alberto mötte mig i korridoren.

”Shit mannen”, sa han och slängde upp kardan. Jag tog den och han klappa mig hårt på axeln. ”Shit gubben, du gav den där juggen rejält.”

”Gjorde jag?” sa jag. Vi började gå mot de andra.

”Jo fan, du mosade honom totalt. Du var ju helt jävla crazy. Fattar varför de kallar dig Cikk.” Han snacka som om det var något positivt. Den här gången kanske det var det men jag hatade i vanliga fall mina vredesutbrott.

”Hmm... kanske det.” sa jag. Egentligen var det ju inte därför jag fått smeknamnet, utan mer för att jag blev så sjukt engagerad i något jag åtog mig. Kunde bli helt besatt, sjukligt besatt om jag började typ planera ett rån eller något annat. Men jag sa inget.

Innan vi kom ut till de andra blev jag plötsligt uppfylld, det hela svängde om från en smula obehaglingskänsla till njutning. Sög plötligt i mig att jag spöat skiten ur Zlatko, en juggejävel som ansågs brutal. Jag Cikk hade nu sopa mattan med skiten och det skulle betraktas som högt i mångas ögon här på kåken. Visst det skulle kanske bli efterföljder och visst jag fick vara försiktig. Men just nu, sög jag i mig skiten och börja fatta vad jag gjort.

Vi kom ut i köket och matsalen. Visste att alla visste vad som hänt. En sådan här grej snackas det om och förmodligen till nästa grej hände, vad det nu blev.

”Cikk din sjuka fan”, var det första jag fick från Berro. Han satt vid det närmaste bordet till cellerna. Berro en gammal flintskalle gubbe men någon latinsk text intatuerat stort i pannan.

Alla tittade upp mitt i maten och glodde på mig. Några sa några positiva kommentarer och Calle gick förbi och gav mig en klapp på axeln. Jag slog mig ner vid vårat bord med Alberto i följe. Nu slog jag mig ner på min plats. Det kändes bra. Jocke och den stora afrikanen Moj tittade på mig.

”So?” sa Moj när jag bara satt tyst.

”Vad?”, svara jag.

”Shit man, you are a angry man.”

“Hade inte så mycket val” Jag kliade mig i håret. ”Vad fan skulle jag gjort?” sa jag och kikade ner på min tomma tallrik. På de andras plasttallrikar låg det mustig tjockpannkaka.

”Ne” sa Jocke, ”Men du fan döda honom nästan.”

Det kändes ännu bättre.

Jocke berättade sen att de dragit ut Zlatko ur cellen och han var snudd på medvetslös. Men han hade vaknat till liv ute i korridoren och började veva mot plitarna. Det hade varit ett jävla liv på honom innan de fått kontroll på snubben, men Alberto och Jocke hade vittnat att Zlatko hoppat på mig, utan någon som helst anledning. Alberto hade tagit den vässade tandborsten och när lugnet lagt sig gömt den i potatissäcken igen. Jag var skyldig dem och var tacksam som fan. De rädda mig från isolering och kanske knall. Hade inte pallat med det just nu, kändes det som. Ville inte tiden skulle bli längre än den redan var.

Efter att jag ätit upp min del av tjockpannkakan och vi snackat om händelsen blev jag kallad ut till plitarna och Muggen ställde massa frågor. Mitt svar bestod av ordet ”självförsvar” och efter tio fick jag kila. Ibland kunde de bli ett jävla pådrag när sådant här hände men vissa gånger sopades det snabbt under mattan. Förmodligen orkade inte plitarna gräva alla gånger. Jag kunde lika gärna fått sitta isoleringen ett tag om det var sådant humör på vakterna. Men idag, ryckte det lite lätt på axlarna. Och det var en ruggig blandad känsla i mig när jag blev nattad den kvällen. ”God natt” hade Hitlina sagt och stängt igen celldören. En delad känsla av att jag spöat juggejäveln och att jag återigen blandat in mig själv i ren fucking skit. Fatta inte bara. Alltid skulle det ske något sattyg. Slog på burken. Tv, fyra fem timmar sedan time to sleep.

Om min bok ”Jag är Wanted”

Mina självinspelade youtubeklipp

Min mejl är wantedblack@gmail.com

Min andra blogg på CrimeNews

bok



Kommentarer

  1. Yes, Äntligen måndag!
    Satt här i en annan del av världen och kände hur adrenalinet ökade när "jag" slogs med Zlatko. Stunden senare satt jag och gapskratade över hur "Jag" slickade väggen haha!
    Toppen helt enkelt.
    Min sambo har fortfarande inte lyssnat färdigt på boken vilket stör mig eftersom jag inte kan prata om allt med honom än, vill ju inte avslöja slutet på boken. Så tillsvidare får jag prata av mig här. Du får väl stänga av mig om det blir för mycket ;)

    Ang debatten förra veckan så tyckte jag den var bra, många olika personligheter och yrkesgrupper som fick säga sitt. Det blev en väldigt tydlig bild hur samhället styrs och påverkas av medias och andra grupper.

    Skrivet av :) — 02 Nov 2009, 14:09

  2. :) - tack för kommentaren. Ja debatten var bra på just det planet om media och samhället. Tycker mer av dessa bordes lyftas fram med kanske på ett annat sätt och riktiad till unga. Med andra soffisttare som kan nya ungas intresse på ett annat sätt. All ära till Krimproffesorer och journalister och författare men ja.. "tugget" är lite för trist för att unga ska orka med.

    Skrivet av wanted — 02 Nov 2009, 14:37

En bloggtjänst levererad av DistansData Webbyrå E-butik och Hemsidor