Blogg gratis Logga in

WANTED

15 Sep, 2009

wanted | 15 Sep, 2009 | Om att Skriva | (2787 Läst)

Om att skriva - Utdrag ur - Wanted hem´nd

Ja, jag har sagt jag inte ska lägga ut text men skit samma - ni får själva välja att läsa or not.

”Huvudkategorier”- skriver jag om mitt liv och mina tankar. ”Om skriva” – om skrivbranschen och recensioner bla.”Matt” – är fiktiva crime storys. ”Tatuerat Bröder” – försmak på en fiktiv bok jag skriver. ”youtube och bilder” – som det låter

Utdrag

Hållå. Nu ska vi se. Idag lägger jag ut text som jag sakt jag inte skulle lägga ut, men skit samma. Ni som inte vill läsa får helt enkelt låta bli. Det är ett kapitel ur boken ”Wanted hem´nd”. Ur fortsättningen på ”Jag är wanted”. Jag har ju skickat in ett relativt stort utskick av boken till förlaget. Så pass stort så de ska kunna göra en bedömning på ”ja” el ”nej”. Men detta har de inte läst. Nu förtiden jobbar jag med olika kapitel här och där och kan hoppa i arbetet i boken. Ibland fila på slutet – ibland i mitten. Och nu skriver jag på två kapitel i mitten av boken. Boken kommer att handla om när jag först satte min fot här i Bangkok och resan fram tills idag. Hur jag försöker lösa upp twisten hemma m.m. Hur det är att leva på flykt i ett främmande land men också innehålla nutids action när jag fått besök här i Thailand av en mycket nära vän som hjälpt mig på olika sätt i min jakt på lösning.

Några få gånger kommer jag även minnas tillbaks, och tänka på stunder från förr, måla upp vad jag varit med om. För att samtidigt bolla tankar om dessa situationer – hur jag tänker idag. Jag är väldigt öppen för frågor och synpunkter som jag kanske då fyller ut med. Hur kände du då? Eller – varför reagerade du så där? M.m.

Kommer lägga ut två kapitel som är just hör till varandra. Jag har inte skrivit klart andra kapitlet och lägger ut det sen – imorgon? Men ni som absolut inte vill läsa – let it be och vänta. Det har absolut ingen betydelse egentligen att läsa detta om man inte läst ”Jag är wanted” och kommer göra det snart. Folk vill ju ha lite storys så ja, vassegod.

Kapitlet är också okorrat – rättstavningsprogram svar ja. Men jag har inte läst genom det mer än en gång och ändrat lite här och där. Det handlar ju om att utvecklas som skribent och jag gör allt jag kan för att försöka skriva med ett annat djup i dagsläget. Men också behålla action, mitt språk och min berättarteknik. Ibland när jag vill öva, nöta in djup så försöker jag ju skriva lite poesi som ni vet. Ibland är mitt arbetsätt så att jag först skriver vissa ”dikter” för att försöka hitta djup och sedan applicera det i texten till boken. Jag har här lagt ut två poetiska dikter som jag skrev innan jag skrev detta kapitel och som jag försökte smitta av på den första delen av texten i kapitlet.

Just denna text kanske kan tolkas som väldigt mörkt och djup men bokens helhet ska jag försöka blanda mycket med mera. Alltså först två texter som jag kallar ”Två hon texter” för att visa mitt arbetsätt. Sedan kapitlet som heter ”Hungrigt offer”.

Två hon texter

Himlen är helvetet

Hon erbjuder mig helvetet och jag tittar på henne så varmt jag kan. Ser i blicken hur såret av rädsla blickar tillbaks och för mig så är hon värd hela himlen med moln som tak. Men hon erbjuder mig helvetet en sista gång och viker inte en millimeter, i tro att jag ska gå.

Underläppen darrar och henns unga hjärta slår. Det faller en tår och den rinner som från himlen ner i ont. Vi säger inget utan änglar rör sig mellan oss och dess skuggor skymmer en längtan efter ett slut. För änglar kan också slå vingar av sånt som ingen vill ha.

Min blick har för länge sedan skvallrat att jag sålde min själ och det vet jag, för tåren som faller finner ingen mark. Men när den tar i det där nere, lovar jag att ta tillbaks det jag sålde, men min väntan gör ont. Hur jag ska förvandla gjort till ogjort. Vet att det inte är därför hon gråter men jag känner ändå skuld när änglarna vänder sig från henne till mig.

Plötsligt skriker hon fast utan röst. Plötsligt slår hon men med utan kraft, som om rummet går sönder och tiden vill frysa. Och det känns i en stilla rörelse. Ont för allt som varit. Och i luften hörs fortfarande vingaslag och i det står jag kvar. Men slagen tar istället för att ge kraft.

Hon ville bli älskad. Hon ville känna trygghet i en storm och samtidigt vill hon dö för att hon inte räcker till. Hon gråter när ingen ser och hon ler i skuggan där vi bor, åt saker jag inte förstår. Men när hon kryper intill mig och frågar om jag verkligen älskar henne, känner jag hur hennes hjärta slår och de änglarna som finns kvar, kliver ut ur skuggan. För mitt svar jag ger henne är helvetet och himlen, en värld av allt, i allt.

Jag torkar tåren och den sluta falla och jag frågar mig själv i ensam tystnad om jag verkligen räcker till. Jag undrar i mörkret och i fläkten av vingslagen om slutet är tillsammans, ensamt eller kommer överskuggas av en evig oro.

För vi vet att en dag så kommer livet att tala. Som en mor till ett barn, med allvar i rösten, att vi lever i olika världar. Så himlen är helvetet och helvetet är himlen i vårat allt – i en total förvirring av vad som är vad. Eller vad morgondagen slår upp.

Hon

När hon inser att hon har, och glömmer det hon bar.

Ska hon skratta eller gråta, behöver någon förlåta.

Eller kan hon leva i svagt raseri och ändå bryta sig fri.

Blir vi bestulna våran själ, av någon som bara vill väl.

Kan vi då sluta det slutna, och byta det brutna.

Till liv som förtjänar skratt i en lek av evig tafatt.

Hur orkar hon vara sliten, när hon är så, bara liten.

Hur orkar hon vara en, och vara sin enda vän.

I sin egna kropp, tar det aldrig stopp.

Står jag brevid, oavsett tid.

Kom jag försent, är mitt löfte för klent.

Har jag kraft för två, eller kommer hon gå.

För att inte vara last.

Det brast.

Och jag sitter här och bara vet

att hon förtjänar hela himlen.

Men lever i en evighet

i det ingen ska få

alldelles ensam gå.

Vad som ska nämnas är att detta är i september 2008. Precis innan jag började blogga. När jag varit i Thailand i ca åtta månader.

Ur boken - Wanted hem´nd

Kap: Hungrigt Offer

Dörren gick igen bakom henne och ljuset från korridoren tonades bort helt, i samma stund som ljudet av dörr, mot karm lät, och därefter ett litet klickljud. Stängt. Men en svag lampa i hörnet vid spegeln kämpa för att vi skulle kunna se. Stod i hennes rum och jag tittade på henne i det skuggiga skenet. Hon sa inget utan tittade bara tillbaks. I handen höll hon en liten plastpåse och blicken var svag.

Lillkillen sov och hans små andetag var det enda som bröt tystnaden efter att dörren slagits igen. Utanför i korridoren hade jag hört grannen släpa en tvättsäck längst golvet. Kände igen ljudet och stegen, hade skymtat mannen snabbt också. Nams son låg på den låga sängen och den lilla bröstkorgen sänktes upp och ner, ögonen var slutna och halva kroppen var täckt av en vit handduk.

Höll kvar blicken på Nam. All bus som jag ville och brukade se i hennes blick var borta, all ork att vilja att kämpa hade flytt. Sucken som kom när hon satte sig på sängkanten strax intill dörren, skvallrade om att hon höll på att ta slut. Plastpåsen slog några gånger mot träkarmen runt sängen och jag försökte finna kraft i något. Men på den senaste tiden kändes det som de stackars slitna änglarna av hopp, som fanns i våran värld hade dött ut helt. Och som om hoppet tillhörde andra. Fäste blicken på påsen men kunde inte se vad den innehöll. Den var lika tunn som kraften vi ägde tillsammans i nuet. Nam brukade tala om ”änglar som gav hopp”. För att styrka sig själv. Men just nu hade de flytt.

Den senaste månaden hade varit tuff, stenhård var rätta ordet. Och jag kände mig hopplös och ovanligt förvirrad. Brukade alltid ha lösningar som gav styrka för stunden men nu idag, höll löftet som jag givit henne tidigare, ”att allt skulle ordna sig” – på att vittra sönder totalt.

Sökte kraft och sa;

”We must be strong, now.” Hörde själv hur styrka i rösten inte gav kraft till meningen.

Satte mig bredvid henne och hungern i mig försvann, överskuggades av den lilla vilja som fanns kvar i mig. En vilja som jag ville ge henne. Det onda, det som sved av längtan av mat sköt jag åt sidan för stunden. Var bara tvungen att leta styrka, för att väcka en gnista, ge lite hopp åt oss båda. Hon titta inte på mig som hon brukade göra när jag talade till henne, utan stirra golv, och från sidan såg jag att hennes blick saknade mycket. Att ögonen grät utan tårar.

Utan att ge någon som helst antydan på att hon hört vad jag sa, öppna hon påsen och visa mig. Ett ägg, ett paket nudlar och en liten påse ris. Jag hade inte ätit på två dygn och hungern sved, skar i mig. En bedövande smärta urholkat en tomhet i kroppen, Ibland blev den så stark att den försvann helt i någon slags försvar för att jag inte skulle gå sönder. Våga inte ens tänka på hur hon kände. Jag klarar av den fysiska smärtan oavsett. Att jag inte räckte till, att kunna skapa ett bättre nu för oss, det skar betydligt smärtsammare än hungern. Den känslan som hon bar, att inte kunna ge sin son mer, kan inte mina sinnen föreställa sig.

Flera gånger hade hon sagt till mig att jag borde lämnat dem. Att de två bara var en belastning för mig. Och lika många gånger hade jag ilsknat till och blivit förbannat på henne. Det fanns inte i min värld att lämna dem, utan de små slantarna jag lyckades komma över fick lov att räcka till oss alla. Jag hade med en tjurskallig vilja beslutat mig för att ta oss genom det hela. Fastän jag knappt såg ljus i något, visste jag, kände i det slitna, att det måste vända på något sätt.

La handen på hennes axel och hon satte sig närmare. Luta huvudet mot mig. Om fem dagar ska jag få ner lite pengar, men det är fem dagar till dess, tänkte jag och sökte i tanken återigen, hur vi skulle klara morgondagen. Hade absolut inget att panta eller sälja längre. Jo, min dator men hur kan jag sälja den. Den är ju min enda kontakt med min son Jack, gick i huvuet. Som att sälja bort sista bit av själen som arbetar för att torka upp våra spillror, de som andas mellan han och mig.

Tio minuter senare satt vi på golvet i rummet på en matta. Jag skalade ägget och la skalet i en påse. Hon kokade upp lite vatten i en vattenkokare mellan oss och lillkillen sov djupt i dunklet bakom. Det kändes i luften att hon skulle ge upp. Kände på mig att hon återigen ville säga att jag skulle lämna dem, när hon såg hur hungrig jag var. Försökte dölja den stickande hungern, men jag såg skuld i henne, att pengarna jag haft, gått åt hennes och hennes son. Utan att hon sagt något blev jag nästan förbannd igen. Att de tankarna ens cirkulerade i henne. Våra blickar utbytes för ett tag i en nästan skrämmande tystnad, där vi förstod varandra utan ett ord. Men jag bröt tystnaden och talade om annat. Sköt bort vad jag trodde hon tänkte. Hon lät sig lyssna och vi försökte glömma morgondagen för bara några sekunder. Plötsligt började hon tala om en vän till henne som hon kände sedan hon var fjorton år. Jag delade ägget och och la ena halvan på en talrik vid henne. Vattnet hade börja koka.

”She always help me, she like a sister to me.” Nam tystnade en sekund och la sedan till. ”Like a big sister, But now she is dead.”

Hennes blick försvann in i tanken och jag såg på henne hur hon drömde sig bort en skvätt, innan hon fortsatte. Hon berätta hur de hade tagit sig till Bangkok från deras by i norra Thailand utan pengar, när hon var tretton år gammal. Hon berätta och jag lyssna på historien. Bakom orden granska jag henne i smyg och jag tänkte i skuggan till dålig knackig engelska, sådär som jag brukade granska henne, när hon var upptagen med något. Och just nu var hon uppslukad av minnen. Upptagen med att tala om något gott för att just glömma dagen. Jag undra för mig själv vad hon egentligen varit med om, och våra söndriga korta dialoger i olika språk, kan inte förklara, tänkte jag. Inte ens visa skrapet på ytan hur verkligheten var. Tvungen att försöka se i allt hon gör och hur hon gör, och vad hon är – för att få någon sort förståelse, vad hon gått igenom. Vet att hon blev lämnad åt inget, vid tolv års ålder och kämpat från dess att överleva. Och det skär djupt i mig när jag blundar och tänker på vad hon kanske upplevt. För just idag, just nu förtjänar hon hela himlen och mina känslor för henne, i vårt allt, går inte sönder. Och det har under ett tag givit mig en benhård vilja att plöja oss fram till något bättre. Mina känslor för henne, är min styrka.

Jag hade försäkrat mig om att Lillkillen skulle få frukost imorgon. En granne till grannen som släpade på tvättsäcken hade lovat komma in med mat. Han jobbade nämligen på seven eleven och vi småsnackade lite ibland. Hade själv givit honom några adidas jackor för ett tag sedan, några kopior som blivt över efter jag sålt på ebay. Och han var riktigt schysst men det kändes förjävligt surt att tigga till sig mat. Bisarrt och riktigt nedvärderande. Men fick svälja det när det gällde mat till Nams son. Vi åt och i tuggandet berättade hon om kärleken till sin vän, sin så kallade ”Big sister”.

Satt utanför, på henne lilla betongbaksida. Rummet som hon hade låg på nedervåningen av huset och hon hade en liten baksida inramad i betong. Där tvättade hon kläder i baljor och diskade under en kran. Satt på en plastpall och nu var det mörkt. Hade sparat en cigg som jag rökte på. Svaga ljud av gräshoppor hördes i natten och bakom muren kom ett sken från en gata som låg ett stenkast bort. Ljuset spräckte upp natten en smula mellan två höga hus och mellan dem gick tvättlinor med lite kläder. Såg mörka konturer av någon som stod på en balkong. Han eller hon tittade ner på mig. Hörde i bakgrunden, innefrån rummet hur Nam slog på teven. Vi hade försökt att sälja den igår, men pengarna vi skulle få för burken var så lite så jag blev nästan förbannad. Hade svalt hårt när han som gav erbjudandet hade givit ett skambud. Var nära då, bland hunger och ilska att mitt gamla jag kröp fram. Men jag hade bitit mig hårt i tungan och burit tillbaks den tunga klumpiga teven, i den skållhetta värmen.

Var inte alls mätt nu. Nudlarna och riset plus ägget hade dämpat den största hungern. Sög på ciggen och tankarna for iväg mot förr. Vet inte om det var för att glömma verkligheten, för det tanken föll på var i sig lika overkliga som den extrema situation vi levde i idag. Minst lika bisarr. Föll nästan in i en dvala när jag satt där och mindes. Denna gång var jag offer och byte. Jag kände verkligen skräcken som kilade i kroppen när jag tänkte på det. Då hade jag inte känt samma skräck men nu när jag tänker på det naglar den sig fast hur jävla nära det var, att vi faktiskt strök med. Jag och Andy.

Andy tittade på mig en sista gång och efter den blicken klev vi ut. Stängde igen bildörren och kände hur pulsen steg varje sekund. Försökte hålla den nere i vanliga manövrer, för att fokusera bort den. Andas djupt och skärpa sinnena för omgivningen. Då sjönk pulsen något, en smula kanske. Men i extrema situationer som denna kunde en smula lägre puls vara skillnaden på liv och död.

”Vi löser det här”, sa Andy och blippade bilen låst. Vi stegade på, bort från bilen upp mot Hötörget. Jag hade en dragit på mig skyddsvästen men var inte beväpnad. Andy var helt naken. Vi skulle snacka oss ut det här, hade ju ”rätten” på vår sida.

För två veckor sedan hade vi rånat en större livsmedelsbutik och allt hade gått enligt planerna. Rånet hade blivit lyckat och bytet var på ca sju hundra tusen, nästan exakt. Vi själva hade utfört rånet. Fått insideinformation av en kille som i sin tur var tillsammans med en av kassörskorna. Butiken låg i ett stort inomhuscentrum och vi hade tagit oss genom personalgångarna och sedan slagit in en kod till själva butikens bakdörr. Rusat in och ut på några minuter när de suttit och räknat cashen. Smidigt som fan. Flytt sedan genom gångar och garage och ut på baksidan, bortblåsta som ett trolleritrick. Där vänta en flyktbil och sedan ut i trafiken lika lugnt som en söndagspromenad. Inget hade gått fel, allt var klockrent. Och det var just en söndag. Snuten hade kliat sig i huvudet och tagit hjälp av Efterlyst och Hasse Aro hade gått ut på burken och rullat upp ett inslag. Polisen hade ingen aning om hur vi flytt. Det var bara det att de sa att vi kommit över stora cash. Flera miljoner. Visserligen var livsmedelsbutiken riktigt stor och visserligen så hade det varit storhelg. Då degen var mer än vanligt, men flera miljoner var att ta i. Detta inslag hade skett för två dagar sedan och igår hade killen som givit oss insideinfon fått besök. Men inte av snuten utan av Andrej och Mich. Två snubbar som var ökända i den undre världen och både jag och Andy kände till dem väl. Andrej hade jag aldrig träffat men skulle enligt andra vara total hänsynslös. Mich var på rymmen, stuckit vid en rättegång där han var åtalad för dråp. Han hade jag träffat i ett sammanhang där han gjort slarvsylta av en stekare med ett hemmagjort vapen som såg ut som en batong fast hade ett hölje av stål som var knottrigt och vasst. Galen typ. Dessa två hade knackat dörr hemma hos insiderkillen, efter att de sett programet Efterlyst, stormat in och skurit upp ansiktet på honom för att han skulle lägga vilka vi var, som utfört rånet. Tydligen hade han gjort bort sig totalt. För insdersnubben hade för ett tag sedan givit samma information till Andrej och Mich, just den info han givit oss. De ansåg att rånet var deras och att bytet nu tillhörde dem. Våra namn hade sjungits ut och de hade direkt hört av sig till oss och ville ha ett möte. Vi hade fattat allvaret på studs och efter vi besökt insederkillen som låg på sjukan, hade vi tagit beslutet att möta dem. Lika bra att reda upp skiten än att man måste se sig om över axeln hela tiden.

Men vi var nakna, inga vapen. För att det hela inte skulle eskalera. Hur galna de än var, så vad skulle de göra mitt på ljusa dan, mitt på Hötörget. Nej, att snacka var enda lösningen och tunga namn som vi talat med på luren hade sagt att Andrej och Mich skulle hålla sig i skinnet, att de skulle ta det lugnt och kanske ge förslag på någon lösning – att de kanske skulle få något annat jobb eller liknande.

Passerade Hötorgshallen och det var fullt med folk. Solen låg på och ljuset slog mot de stora fönsterrutorna. Innanför satt folk och åt och vanligt folk var mitt uppe i Stockholmsstressen. Det var helg, mitt på dagen men stressen klädde de flesta i massan. Några tonåringar stod lutade vid fasaden och rökte. En av dem hade en blå punkfrisyr, och svarta kläder med kedjor, en ung tjej. Min blick fastnade på henne och bakom kläderna och frisyren, i ögonen och i blicken, var hon vacker. Hon tittade tillbaks på mig och förde en cigarett till munnen. Hennes kattögon var verkligen attraktiva. Vi rundade hörnet och möttes av torget. Till höger, biografen SFs stora glasdörrar och på torget var det liv. Mycket folk i rörelse och allt från grönsaker till nitbälten och skivor och blommor krängdes ut. Liv, ljud och torg. Höga röster och jag tittade upp mot solen som höll på att gå i moln. Kisade mot ljuset. Någon stötte till min axel i trängseln men jag brydde mig inte. En fråga slog mig plötsligt från klar himmel, fastän det var molnigt. Var jag rädd?

Borde varit rädd. Snubbarna hade ju snittat upp insidersnubbens nylle totalt. Kunde tänka mig att han såg ut som slamsor i ansiktet bakom bandaget. Och ont hade han, fastän han käkat smärtstillande på sjukan. Visste att Andrej och Mich var beryktade för sitt våld. Men av någon konstig anledning kände jag mig lugn. Som om mitt liv inte tillhörde mig. Det flög duvor där uppe. Visst, pulsen slog hårdare men mitt fokus pressade bort känslorna. Omgivningen omslöt mig när jag vände blicken tillbaks på torget. Noterade på reflex, helt plötsligt allt. Tog in så mycket jag bara kunde, analyserade, scannade av torget som om varje liten detalj var på liv och död. Hade helt enkelt inte tid, eller råd, att vara rädd.

”Vi kanske skulle varit beväpnade ändå”, sa Andy. Hörde rösten men tittade inte på honom.

”Kanske”, sa jag. ”Ska jag hämta pistolen i bilen?”

”Äh, skit i det. Palle sa ju på luren de vill snacka bara.”

Vi rörde oss mot korvkiosken borta vid Konserturhuset. Vid mojen skulle vi ses. Röster från mannen som sålde grönsaker hördes högst av alla till vänster och till höger svängde biografens dörrar ut och in. Fäste blicken på mojen där borta. H&M till höger. Såg korvkiosken mellan folkmassan. Det stod en man och åt korv utanför och en dam hängde i luckan som hon beställde något. Ingen Andrej och ingen Mich såg det ut som på avstånd. Men när vi närmade oss såg vi dem. De stod i skuggan på sidan av kiosken. Såg tydligt Andrej och Mich kroppshydda, den kunde man inte ta miste på. Mich var lång och smal, men med riktigt breda axlar. Armarna som två jävla schimpanslemmar. Andrej något mindre, män muskulöst byggd. Förstod att det var han då folk hade beskrivit honom. Det stod en tredje snubbe där också, såg det ut som. Någon jag inte kände igen. Men han stod bakom dem med armarna i kors.

”De är tre”, sa Andy och vi var ett tjugotal meter ifrån dem.

”Jo, jag ser det, känner du igen den tredje?” frågade jag medan vi närmade oss.

”Nej, tror inte det.”

Cirka fem meter ifrån. Fan, det var knas. Såg att Mich var påtänd som ett jävla svin. Hög och aggressiv. Blicken vass och kroppen var spänd som han skulle gå till attack direkt. Som ett jävla rovdjur krökte han ryggen. Andrej såg också veck ut. Men inte lika uppjagad i kroppspråket som Mich. Hann inte se den tredje. För innan vi han ens säga pip. Åkte en fucking gun upp från ingenstans. Mitt på jävla ljus dan.

”Bögjävlar!” Skek Mich och riktade revolvern mot oss. Han var så påtänd så det rann saliv från mungipan. Och den blicken som han gav mig, ville verkligen slits kött i stycken. Fuck! Gick genom min skallen. Fuck fuck fuck – slog ut blodet i ådrorna.

”You have a bully?” sa Nam till mig och la en hand på min axel där jag satt på plaststolen. A bully, var en cigg på thai.

”No, sorry. I get one before from the man, you know he with long hair and… hat.”

Hon nickade och satte sig i mitt knä. Tittade ner i askkoppen och tog en fimp. Det var knappt något tobak alls på den och hon brukade inte röka. Men ibland så.

”You afraid?” frågade jag plötsligt och kramade henne hårdare i knät.

Hon tände ciggen, först ville inte lågan slå ut med sedan kom den. Hon drog ett bloss och tittade på den lilla fimpen som glödde röd i mörkret.

”Of what?” Frågade hon.

”The future”

”Yes, evary day?” svarade hon och tittade ut i mörkret.

Funderade på just rädsla. Var jag rädd för framtiden? Eller rädd för att inte hitta någon väg ut? Visste ju inte ens om vi skulle ha något att äta under morgondagen. Och hade ingen aning om vad som väntade efter det. Men om jag nu inte var rädd eller hade ångest för att hela livet kändes som ett svart mörker. Kunde jag bli rädd i huvudtaget då? Tänk om jag aldrig fick se min son igen. Tänk om jag aldrig... slog bort. Gick inte att tänka så. Men helt plötsligt blev jag fan rädd. Rädd på riktigt så det kändes i hela kroppen. Shit, jag måste verkligen göra något drastiskt for i mig. Det funkar inte att leva såhär, utan någon som helst hopp. Själva rädslan som helt plötsligt åt upp mig, skavde hårt på ett ögnoblick, var riktigt riktigt länge sedan jag känt. Men nu var det ett faktum. Och jag blev påmind om en känsla som jag känt som liten. Men han inte sätt fokus på exakt när. För hon tryckte ner fimpen i koppen och reste sig upp.

”You coming in?” Frågade hon.

”No, I sit her little more. Just thinking. Nothing special”

Försökte visa mig oberörd. Ville inte visa henne att jag just nu hade mött något som bott i mig på evigheter. Fastän jag levt ett liv, i brutalt våld, på liv och död. Jag borde varit rädd fler gånger om förut. Tanken av att jag kanske aldrig mer skulle få träffa Jack, hade plötsligt slagit ner som blixten och gjort mig förbannat skraj, riktigt rädd. Det gjorde ont, men det sista jag ville visa Nam just nu, var svaghet. Hon som letade trygghet i mig konstant. Det kändes som jag nått den absoluta botten. Var inte bara rädd för min skull, utan för Jack skulle och Nam och lillkillen. Rädd för att jag skulle ta slut helt och inte finna någon kraft alls. Lutade mig tillbaks mot väggen, visste inte vad jag skulle göra. Blundade. Väggen bakom kändes ovanligt hård. Allt kändes plötsligt ont, tomt och jag flydde i tanken, tillbaks till förr.

”Är ni rädda nu”, väste Mich fram. Ögonen stirrade. Han satt med pistolen riktad mot oss i framsätet. Blicken var uppspärrad och hela han kändes som han skulle explodera i vilken sekund som helst. Han förde revolvern fram och tillbaks mot oss i baksätet, utan att se ut som han själv uppfattade handrörelsen.

Jag hade varit med om många sjuka saker i mitt liv. Men det här kändes overkligt sjukt. Mich hade dragit fram revolvern vid kiosken och Andrej hade gått fram mot Andy, utan förvarning sänkt Andy med ett enda slag. Andrej var tydligen en gammal boxare. Innan han började punda och spåra ut totalt. Det fick jag reda på långt senare. Men slaget hade kommit som blixten, träffat Andy i ansiktet och Andy hade tagit gata. Hela världen kändes som den stannade upp just då. Slowmotion. Tanken blixtrade förbi i en helt fryst situation. ”Det är kört”, hade jag tänkte.

Folket runt hade försvunnit helt ur mitt perspektiv. Det enda jag sett var Mich och revolvern. Han hade riktat den rakt mot mig och vilken sekund som helst kunde varit mitt absolut sista andetag, i det läget. Blodet rusade i kroppen, sprang fram, fast allt runtomkring var fryst, just denna stund. Det stod still. Tiden dog helt.

Sedan action.

”Res på dig din jävel!” hade Mich skrikit till Andy och riktade vapnet mot honom, där han legat på rygg. Allt runtomkring hade kom tillbaks. Ljuden, doften från korvmojen, och folket. Såg hur några slipsgossar med portfölj tittat på oss. Som de tittat på film. Stod bara och stirra. Såg hon som höll på att beställa i luckan. Hon hade vänt sig och stirrade hon också. Gubben inne i kiosken sänkte huvudet för att se ut i luckan. Till vänster vid konserthuset på trappan stirrade folk. Jag hade känt hur de pekat. När Andy reste sig och jag höll handflatorna mot Mich i midjehöjd hade jag fått ur mig,

”Lugn för fan.”

Men med riktig aggressiv och hotfull attityd hade de fört oss till en bil som stod parkerad bakom på Sveavägen. En gammal vit merca. Killen som vi inte kände igen satt sig vid ratten och Mich fram. Vi bak tillsammans med Andrej.

Det mest sjuka som jag kände var att det hände så öppet. Mitt bland folk. Visst jag var van vid våld och hotelser, extrema situationer i huvudtaget. Men fan – Hötorget när solen stod som högst, mitt i helgrusningen. Helt sjukt. Hann knappt se hur eller om folk reagerade, var så fokuserad på snubbarna. De – påtända som fan och hur jävla aggo som helst.

Runt i Sergelrondellen och hela Sveavägen, sedan vänster och bort mot Rinkeby hade de kört. Såg en snutbil möta oss, men den försvann, innan vi segla ut på motorvägen, då frågade Mich oss om vi var rädda.

”Skit på dig Mich”, sa Andy. ”Kör ut oss i skogen då och skjut oss din jävel”.

Tittade på Andy. Såg ilskan i ögonen på honom, den intensiva blicken från han var nästan mer skrämmande än Mich påtända blick. Sakta vek Andy blicken mot mitt håll som han ville skydda mig. Aggressiviteten, ilskan som han taggade mot Mich kändes som ett sätt att dra till sig uppmärksamheten mot honom.

”Ni kommer få skit för det här”, fortsatte Andy med samma vrede.

”Vi får se”, sa Mich och hånlog.

Andrej satt vid fönstret, Andy i mitten och jag vid andra fönstret bak. Känslan var på något sätt overkligt bedövande. Jag sneglade mot Andrej som satt och smackade som en jävla pundare. Det livsfarliga i den här situationen var att de var totalt väcka på något jävla skit. Vad som helst skulle kunna få dem att avfyra våld på en sketen hundradel, dödligt våld. Som att balansera två rovdjur på en lina. Den tredje killen, han som körde, satt bara bakom ratten. Sa inte ett knyst och log.

Greps inte av panik. Vet inte varför? Sa inget heller. Hade aldrig blivt kidnappad eller bortförd under hot på sådant här sätt förut. Hade vetat att det någon gång skulle bli min tur. Oavsett hur jag skötte dragen, förr eller senare smäller det, splar ingen roll vem eller hur man lägger korten i den här leken. Hade flera gånger suttit på andra sidan vapenet, när skulder skulle drivas in, men den bisarra situationen kändes så overkligt, så den slog lock på själva rädslan.

Korta hotfulla fraser utbytes. Vid något läge kändes det som jag bara ville ta tag i den där jävla revolvern, slita den ur näven på Mich och sätta en salva i kroppen på honom. Det fanns då och då lägen att göra något, men spänningen i bilen, intensiviteten, var så hög att jag knappt andades. Såg och hörde trafiken där ute som flöt på i en annan värld. Men här inne, i våra värld skavdes det död, balanserades vrede.

Ljudet från däcken och ljuset som skiftade – skugga, ljus, skugga, ljus bröts då och då av Mich spydiga kommentarer i ett äckligt behov att sitta på makt.

”Skogen, nä vi ska ta er till en källare. Era sista dagar är räknade. Svin.” dregla han nästan fram.

Kände hennes hand på min axel och jag ryckte till en smula. Tittade upp på henne och nickade åt mig att jag skulle komma in. I samma stund som hon lämnade mig med blicken log hon. Jag hade nästan somnat, sittandes med ryggen mot fasaden. Blev glad över att hon log, fastän vi levde i en misär. Det lilla leendet betydde så mycket. Och just nu var det allt. Visste att leendet bara var för sekunden, men det ingav någon sorts hopp att hon inte gått sönder totalt. Och det slog bort min rädsla en smula. Jag reste på mig och gick in efter henne. Stängde dörren och drog igen låshaken, det klickade till. Låst och time för att sova. Vila och vakna till något som kanske skulle fortsätta vara ett slitsamt helvete. Eller så kom änglarna tillbaks imorgon, de hon talade om – som brukade slå vingslag av hopp.

Men att somna var inte det lättaste när en plötsligt rädsla mantlat än, och när oron över livet, frågan om man skulle få äta imorgon ekade i huvudet. Blunda, slöt ögonen på kudden, kände och hörde hennes lätta andetag bredvid. Tanken gick tillbkas, till mig och Andy. De hade tog oss till en källarlokal i Rinkeby. Kom ihåg hur Mich stank svett...

Fortsättning följer... inte hunnit skrivit längre på det här..

Om min bok ”Jag är Wanted”

Mina självinspelade youtubeklipp

Min mejl är wantedblack@gmail.com

Min andra blogg på CrimeNews

Mats recension av ”Jag är Wanted”

bok



Kommentarer

  1. Wow wow wow vad ska man säga? jag är inte direkt en kritiker men jag tycker det va sjukt bra igen, allt du gör är grymt... Väntar spänt på fortsättningen.. Förresten jag åkner ner till thailand om nån månad så behöver du deg är det bara slänga iväg ett mejl....

    Skrivet av sebbs — 15 Sep 2009, 17:43

  2. Hej. Jag har inte hunnit läsa hela din blogg än, men är på god väg. Ska läsa din bok också, det ser jag fram emot.

    Jag läste ett repotage om dig i Aftonbladet (Söndag) Det var då jag fick upp ögonen. Riktigt intressant, riktigt hemskt.

    Men dit jag vill komma är att jag gör en uppgift om mäsnkliga rättigheter. Valde då detta för att det intresserade mig.

    Skulle gärna vilja få lite mer fakta från dig, om du tyckte du blev rätt behandlad osv.. tänker ju inte bara se det i från din sida utan de drabbades sida också.

    Nu har jag ju inte hunnit läsa hela bloggen än inte boken heller.. så det kanske står mer fakta där?

    Jag vet inte om du känner till FN:s mänskligarättigheter och vad alla 31 artikler är.

    Men om du nu vet vilka dom är kanske du kan ge mig lite hjälp i om du tycker du blev behandlat på fel sätt? Skulle man varit hårdare? Bara lite egna synpunkter på det hela. Fick dom drabbade den hjälp dom behövde, eller sånt kanske du inte vet? Har så mycket frågor.

    Men har full respekt om du inte har tiden att kanske höra av dig.

    Men om du vill och kan får du gärna skicka ett mail till mig.
    E3liiin@hotmail.com

    Skrivet av Elin — 17 Sep 2009, 13:27

  3. Mycket, mycket, MYCKET bra.

    Skrivet av Evert — 17 Sep 2009, 23:25

  4. Så jävla bra när du skriver vackra, mjuka ord för att sedan bryta av och switcha till det hårda. Blir klockrena kontraster. Me like ;)

    Hur har du det?

    Skrivet av N.H — 18 Sep 2009, 15:15

  5. Hallå!

    Håller på med fortsättningen och får nog ut den idag, senast imorgon. Jag kommer även i helgen lägga ut lite om vardagen - det har varit.. ja lite grus i skorna just nu. Om man säger så, men inget som inte går att jobba på. Berättar sen.

    Tack för alla kommentarer och jag svara i helgen. Elin mejlar dig i helgen också!

    Simma cool.

    Skrivet av Wanted — 18 Sep 2009, 15:25

  6. Behöver väl igentligen inte skriva att jag tycker att det är bra, tycker om att du fått in mer känslor och tankar det var ju det vi efterlyste, för ju mer man läser desto mer undrar man hur du själv tänkte och tänker idag om allting.
    Hoppas du får ut gruset ur skorna :)

    Skrivet av Marie-Louise — 18 Sep 2009, 20:44

  7. Jahaja... nu lär jag ju sitta framför den här skärmen i helgen och vänta på mer! ;)
    Som om jag inte väntat tillräckligt!! Hoppas du tog itu med han, orsaken till första väntan, idag! :)
    Ha dé

    Skrivet av Mie — 18 Sep 2009, 20:48

  8. Riktigt, riktigt grymt bra. Gillar poesin i början också, kan knappt fatta att du utvecklats till den punkten, hehe.

    Mina lyckoönskningar till dig, Nam och lillkillen.

    Skrivet av Gf — 19 Sep 2009, 09:05

  9. Bra, riktigt bra.

    Jaha, nu blir det en natt till utan sömn. Måste läsa hela bloggen.
    Ha det gott.

    Mina tankar går till dig och dina närmaste.

    Skrivet av Kitty — 11 Okt 2009, 21:47

  10. Men herre jösses!
    Jag hittar återigen något i din blogg som jag missat, ex denna text. Det är för mig helt otroligt att en sådan "Hård" kille som du har förmågan att uttrycka så mycket känslor i dina texter.
    Killar har ju inte lika lätt att uttrycka sina känslor sägs det ofta och min erfarenhet säger samma sak. Men jag ror absolut inte att killar saknar känslorna för det. Det paratar helt enkelt inte om dem på samma sätt som tjejer.
    Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag vill skriva eller ha sagt... men vill någonstans säga Tack för att du är så ärlig och öppen. Att du blottar dig så otroligt mycket är beundransvärt tycker jag.
    Blev föresten super glad över att hitta rader ur din kommande bok, jag hoppas och tror ialla fall att det kommer en andra bok ;)
    Våra liv är som en bok, min bok är liksom din bok, textlös i början och innan bokens slut ska jag hitta bokens början.
    Tänk att jag har något gemensamt med en person som dig :)
    Kram.

    Skrivet av :) — 14 Okt 2009, 09:49

En bloggtjänst levererad av DistansData Webbyrå E-butik och Hemsidor