Blogg gratis Logga in

WANTED

11 Sep, 2009

wanted | 11 Sep, 2009 | Huvudkategori | (2036 Läst)

Face to Face with DN

Min första intervju face to face..

”Huvudkategorier”- skriver jag om mitt liv och mina tankar. ”Om skriva” – om skrivbranschen och recensioner bla.”Matt” – är fiktiva crime storys. ”Tatuerat Bröder” – försmak på en fiktiv bok jag skriver. ”youtube och bilder” – som det låter

Face to Face med DN

Möte med Torbjörn Petersson från DN, tisdagen den 8 september 2009, Bangkok.

---

Mobilen pep. Sällan jag ställde väckarklockan men just idag hade jag gjort det. Fumlade lite och tryckte av den. Tyst.

Skönt. Var trött men spänd. Och själva spänningen i kroppen tog död på behovet att sova. Inte bara nu utan det hade varit så en längre tid. Kände hur ögonen kändes grus och att kroppen var sliten. Nä, upp och hoppa tänkte jag, där jag låg, platt på madrassen halvnaken iklädd armanikalsonger som kosta sju spänn och humöret var på topp. Det var Tisdag och DN hade skickat hit en journalist för att träffa mig. Första journalisten face to face, stort. Vek täcket åt sidan och satte ner fossingarna på det kalla klinkergolvet. Aircondition hade gjort sitt under natten. Fan, jag behövde det här, kändes det som. Att få träffa någon utöver Nam och Lillkillen.

Tjugo senare. Duschad och klar. Ner till seven, klockan var elva och klockan tolv hade jag sagt till Torbjörn som journalisten hette, att han skulle befinna sig vid en skytrain station. Hade rekat och tänkt ut lite för att trygga min känsla. Det fanns inte en chans att han skulle vara följd eller eller snackat med polisen om att han skulle träffa mig. Men jag ville ändå ha han under bevakning ett tag för att just trygga min känsla. Var jag nervös? Jo en smula men kicken av att återigen få lite spänning efter ett och ett halvt år torka, överskuggade min nervositet. Var ju van med daglig action och helt plötsligt hade livet försatts i ett vakuum av totalt inget, så detta var varmt välkommet.

Fiskade upp en sliten nokiatelefon som åkt i väggen ett antal gånger här i Thailand och stoppa in ett nytt simkort, med det numret som jag givit Torbjörn. Tryckte i mig burkkaffen och då slog det mig, undra om han var nervös? Jag hade gjort läxan, som ligger som en stålskena i ryggraden – att alltid kolla upp den man skulle träffa. Alltid. Googlad Torbjörn, lästa hans artiklar och reportage, visst hans historia sedan -83 då han började jobba på DN. Visste hans utseende och allt jag läst gav en viss kännedom om han som person. En luttrad journalist som varit länge i branschen och varit DNs asien korr sedan tre, fyra år tillbaks. Levde i Peking, så förmodligen kände han den asiatiska kulturen betydligt bättre än vad jag gjorde. Då det också ingick i hans jobb att forska om den. Själv så levde man ju bara på en och samma jävla gata och allt utanför den var främmande. Men hur luttrad han än var så kändes det nog en smula. Ur hans perspektiv skulle han ju träffa en fd yrkeskriminell som levt på tunga rån och indrivningar, misshandlat folk och levt ett brutalt liv i våld. Nu efterlyst, jagad och... Så visst han kanske var nervös?

Gick mot skytrain och vädret var okej, dressat mig i jeans och en vit polosport pike. Självklart kopia men jag såg förmodligen vardaglig ut. Hade mejlat honom upplägget, så som jag ville ha det och hade en bonus i bakskallen om jag skulle känna mig trygg med honom. Det var ett tag sedan jag stampa utanför mina kvarter och det kändes en smula ovant. Men jag sköt bort det och fokuserade på intervjun. Kände mig väl förberedd inte minst för att mitt största verktyg var ärlighet. Tryckte ut en skytrainbiljett och gick in innanför spärrarna.

BTS Skytrain – som en stockholms tunnelbanan men i luften och betydligt mycket renare kändes det som. Nu var det ett bra jävla tag sedan man själv åkte tub men graffitklädda vagnar prydde stockholms underground på min tid, när det var tuben, Black Army och annat skit. Militäriska vakter höll ett vakande öga uppe på perrongen och klev man över gula linjen så blåste de hårt i visselpipan och vifta rakt med armarna. Hade testat det en gång, för skojs skull. Men inte läge nu att latja.

Kom fram en halvtimme före utsatt tid. Ganska så lite folk i rullning och jag tog mig bort från stationen. Hade sagt till Torbjörn att han antingen skulle få ett sms eller ett samtal som berättade var han skulle ta sig. Men klockan tolv prick var han tvungen att stå vid stationen, utanför spärrarna och då skulle han få smset eller samtalet. Nu, en halvtimme före så gick jag mot ett närliggande centrum för att köpa mig en kaffe och sätta mig någonstans i lugn och ro för att röka en cigg. Det kittlade lite i adrenalinnerven, inte bara själva mötet utan att få tänka som förr.

Time. Fimpa, trampa på ciggen och klockan var tio i tolv. Förmodligen va han tidig och stod redan där. Jag gick upp på en lång gångbro som ledde till stationen. Bron var säkert runt hundrafemtio meter lång, men man kunde skymta själva spärrarna och stationen. Tyvärr så hade jag inte total överblick utan skymtade bara det hela. Men jag kände i luften att han stod där. Hade redan knappat in sms:et, det var kort och angav bara en namnet på en skytrain station han skulle ta sig till. Höll telefonen i handen och hade ställt in den på tyst om han skulle få för sig att ringa mig. Skulle jag svara då eller signalen tjöt, skulle jag ju redan nu bli avslöjad. Tog ryggen på två tjejer som passerade mig, såg ut som jag gick i deras sällskap kanske. För övrigt lite västläningar och annat folk, blandat lite överallt. Vi gick på bron och på avstånd såg jag honom. Han gick runt lite på en och samma fläck. Kände igen honom från fotona jag sett från nätet. Klockan var precis tolv nu och utan att direkt fästa blicken på honom, närmade jag mig. Såg han hela tiden men tittade på en fast punkt vid sidan om honom. Låg fortfarande i ryggen på de två tjejerna och vi passerade Torbjörn med en meters avstånd. Exakt då med telefonen i handen sände jag diskret iväg sms:et med ett knapptryck. Vill höra att han fick det.

Och det pep till vid honom. Tog mig genom spärrarna utan att titta på honom, men i fönstret till en kur såg jag hur han knappa på telefonen. I detta läget vill jag bara ha ryggen till honom då han säkert tittade sig runt och letade efter någon som kunde varit jag. Lämnade honom sen och tog mig upp via en rulltrappa till perrongen som ledde mot det hållet vi skulle åka. Han skulle ju betala för biljetten och kanske kolla upp var stationen låg så jag förvänta mig att han skulle komma upp på samma perrong inom fem minuter. Vill redan då vara där uppe.

Precis så blev det. Han kom upp och ett tiotal andra stod och väntade på tåget. Jag memorerade alla som väntade och som när det kom ytterligare folk. Höll Torbjörn i uppsikt hela tiden och jag tror han sneglade mot en västlänning som han trodde var jag. Jag stod ganska långt ifrån honom men så pass att vi hamnade i samma vagn. Fastän vagnarna var väldigt långa så fans det en risk att vi inte hamna i samma och då kunde jag inte ha full kontroll. Skytrain kom och jag klev in före Torbjörn i en ingång långt från honom. Hela tiden fokuserade på annat folk som var i närheten. Han satte sig ner fast resan var kort och när vi skulle kliva av klev jag av, tog till höger så jag fick ryggen mot honom. Det fanns flera trappor ner som ledde ut till spärrarna och det mest naturliga blev att vi tog olika. Men i ögonvrån notera jag all folk som rörde sig runt oss och jag såg honom nästan helat tiden, på ett eller annat sätt.

En västläning och fyra asiatiska personer hade tagit exakt samma rutt som vi. Kollade in den andra västläningen. Såg långt ut från en snut, men man visste ju inte. Granskade honom nog i steget och beslutade mig för att han inte var snut. Alldeles för otränad och hade inte den blicken. Han var visserligen smal och ganska så lång men tofflorna han hade på sig skvallrade annat. Snutar hade alltid, eller nästan alltid gympapjuck eller andra skor som var lätta att springa i. Hela han skvallra osjälväsäkerhet och förvirring. Hade tidigare lagt märkt till honom och redan då uteslutit honom men när han klev av nu på samma station granskade jag honom noggrannare.

Men jag var trygg i det hela. Torbjörn var journalist och det fanns som sagt inte en chans att han skulle lägga mig. Min säkerhetsåtgärd och mitt tänk, kontrollen för en kort stund gav mig bara extra trygghet för själva intervjun. Torbjörn tog sig ut utanför spärrarna och jag som saktat ner på tempot klev ut efter. När jag kände mig totalt trygg klev jag fram till honom. Klev fram bakom stället man köpte biljetter och gick rakt mot honom. Han såg mig inte först men sedan förstod han nog.

”Torbjörn?” sa jag.

Vi hälsade och jag presenterade mig som David. Försökte känna av honom. Analyser varje andetag av gammal vana. Kände mig själv väldigt avslappnad och efter kort började vi gå. Ledde ner honom mot ett cafe i närheten och där slog vi oss ner.

Det var början på en nästan fem timmar lång intervju eller”möte”. Han frågade och jag svarade. Var avslappnad och försökte bara lägga fram helt öppet och rakt hur det var med mina egna ord. La fram svaren så pass bra jag kunde utan att skruva till det. En del frågor blev djupare och en del handla mer om praktiska prylar. Han var bra. Mycket bra. Utgav stor trygghet och lät mig tala till punkt, ingen stress utan anteckna flitigt och den journalistiska nyfikenheten lyste i hans ögon. Tidigare vid en cigg så hade jag även frågat honom eller börjat snacka om hans år på DN och undra lite för att mätta min egna nyfikenhet.

Där satt vi ett bra tag, kanske två timmar. Men sen tyckte vi det var dags att fortsatta upplägget och gå en promenad i mina kvarter. Så vi klev ut från fiket och vi stegade bort mot de blocken som låg lite längre bort, där jag bodde. Torbjörn fortsatte att ställa frågor i stegen och jag svarade. Han sökte vinklar och hade förberett sig noga, men samtidigt fånga sekunden när den kom. Det skulle blivit obekvämt om jag inte gillade Torbjörn och jag ville att detta skulle bli ett lyckat möte av flera olika anledningar, men det kändes som vi fick bra conection, så pass man kan få – vid ett möte mellan en slipad journalist och en fd yrkeskriminell som är på flykt.

Hade läst tidigare att han ansåg att ”närvaron” var viktigt och att han ville att hans artiklar helst skulle spegla en bra ”närvaro” och redan där blev jag nöjd. Känner exakt lika dant över mina texter och vad kunde ge större närvaro än att gå just mina promenadstråk som jag glider i varje dag och även luncha där jag dagligen åt chicken and rice.

Vi gick fortfarande på de något större gatorna lite utanför mina block men mycket snart skulle vi vika in på mindre gator och fastän jag kände mig trygg så kikade jag över axeln en smula hela tiden. I skyltfönster och det som kunde spegla sig i bilar på andra ställen – mitt kriminella beteende som jag grävt ner under ett lång tak dök upp på en femöring. Försökte hålla sinnena sylvassa i allt, men det gick som på reflex. Analysera allt i omgivningen samtidigt som jag var tvungen att hålla en avslappnad ton i svaren och öppna upp helt.

Vänster och in på en mycket trång gata.

”Här går jag varje dag”, sa jag och tittade på honom.

Det var en tajt gata och husen på båda sidorna låg nästan som ett tak över oss. Små butiker som var insprängda i samma rum som folk bodde i, åt i, och umgicks. Barn, gamlingar och folk, tvättlinor och massa olika klädesbutiker som nästan satt i knät på varandra. Vi gick in, och just här var liksom bakom de andra gatorna. Dessa gränder var väldigt djupt in i Bangkok. Men här går jag varje dag och det var just mitt ”varje dag” jag ville visa honom. Hela tiden talade vi om boken, mitt liv och om mycket. Tillslut kom vi fram till mitt chicken and rice hak och där lunchade vi.

Mer snack och efter det så gick vi återigen in på de trånga gatorna och runt i mina kvarter. Torbjörn fotade och visade stor hänsyn till vad vi fotade. Tillslut bestämde jag mig för att ge pricken över i:et, för att få den maximala ”närvaron”, att visa honom min kvart. Och han var mycket tacksam för det verkade det som. Så jag tog honom ”hem” till mig.

Öppnade upp. Vred om låset och puttade upp dörren. Vi klev in. Hade egentligen inte tänkt att ta honom hit men jag kände att det var okej. Så det var knappast städat. Men reality bits och ska det va så ska det va som det är. Askkoppen tjockfull av fimpar och disken som den brukar när inte Nam varit framme – hög och smutsig. Han fotade och bilder jag tyckte visa förmycket raderades. Vi snacka en skvätt och när han var nöjd blev det gatan igen.

Mer foton och strax före fem så började vi gå mot skytrain. Jag följde honom dit i värmen och det kändes mycket lyckat. Inte alls stelt utan jag ville att detta skulle bli bra och därför bjöd jag till och försökte vara så öppen och ärligt som möjligt. Denna artikel kunde ge mycket och dessutom var jag lite lack på andra "mediafolk" och ”kulturpajsare”. DN hade ju trots allt skickat en journalist så vassegod.

Väl framme vid stationen så skakade vi hand och han lovade att skicka artikeln innan den publicerades som jag ville, plus bilderna. Om jag hade något att säga om det hela. Känslan efter från min sida var att Torbjörn var nöjd och jag hoppades han hade tillräckligt för att göra ett bra reportage. Efter han lämnat mig blev det en aning tomt på något sätt. Styrde stegen mot Nam för lillkillens skolbuss skulle komma snart och jag skulle ta hand om honom.

Strök boken när vi kom hem till kvarten. Bläddrade lite i den och lillkillen tryckte på tven. Skulle bli riktigt kul sen att se hur Torbjörn tolkade det hela. Jag var varje fall väldigt nöjd med intervjun och det kändes som jag givit tillräckligt och varit öppen helt. Letade efter något som jag var missnöjd med men hittade absolut inget. Nej, tror det gick riktigt bra.

---

Om min bok ”Jag är Wanted”

Mina självinspelade youtubeklipp

Min mejl är wantedblack@gmail.com

Min andra blogg på CrimeNews

Mats recension av ”Jag är Wanted”



Kommentarer

  1. Du är bra på att marknadsföra dig själv fast du sitter i Thailand.
    Blir nog en bra artikel i DN, när ska den publiceras.

    Ha det så bra du kan i hettan!

    Föresten så är jag väldigt självömkande, med all rätt tycker jag.

    Skrivet av Marie-Louise — 11 Sep 2009, 15:28

  2. Tack Marie-Louise

    Det gäller hela tiden att göra sitt bästa.. Torbjörn trodde den skulle komma inte nu till söndagen men nästa söndagen. Men jag återkommer när jag vet mer.

    Skrivet av wanted — 11 Sep 2009, 15:33

  3. Inte nog med att jag ser fram mot att få läsa din bok (fan ta Mats om han glömt den ;)), nu blir jag även sugen på en DN! :)
    Sköt om dig...

    Skrivet av Mie — 11 Sep 2009, 18:03

  4. Hade först tänkt ladda ner den som ljudbok illegalt men nu när jag läst lite om hur du har det så blir det till att köpa den.

    Skrivet av Bobby — 12 Sep 2009, 04:12

  5. Tungt berättat, ser fram emot som fan att läsa artikeln.

    Skrivet av Gf — 12 Sep 2009, 11:30

  6. Bobby är gammal och har aldrig läst en bok förr...bra betyg:)

    Skrivet av 13 — 24 Sep 2009, 20:57

  7. Vet du ngt mer om det finns ngn länk till artikeln om dig i DN?

    Skrivet av Katja — 28 Sep 2009, 13:30

  8. hade själv inte anförtrott mitt liv åt en journalist. men det tycks ju gått bra hehe

    Skrivet av Vodkan — 06 Jan 2010, 05:25

En bloggtjänst levererad av DistansData Webbyrå E-butik och Hemsidor