Blogg gratis Logga in

WANTED

31 Aug, 2009

wanted | 31 Aug, 2009 | Huvudkategori | (2060 Läst)

Kristina Grahn intervjuar mig - Efter ursinnet

Efter Ursinnet - möte mellan mig och Kristina som är prästkandidat, ur hennes perspektiv.

”Huvudkategorier”- skriver jag om mitt liv och mina tankar. ”Om skriva” – om skrivbranschen och recensioner bla.”Matt” – är fiktiva crime storys. ”Tatuerat Bröder” – försmak på en fiktiv bok jag skriver. ”youtube och bilder” – som det låter

Här kommer intervjun som Kristna Grahn gjorde med mig i fredags via skype. Kristina har inte läst min bok och hon har skrivit intervjun utan att jag ändrat något. Länken till hennes hemsida hittar ni längst ner. Jag kommer lägga ut vinnarna av tävlingarna idag under svensk kväll plus tugga lite om min identitet.

Efter ursinnet.

Intervju med alias David Larsson av Kristina Grahn, prästkandidat.

Jag har känt till David i ett halvår ungefär nu. Vi har umgåtts via nätet på författarsajten Kapitel 1, där ett flertal som tävlade i Bok-Sm 2009 lärde känna varandra och läste varandras alster. Vi har delat intresset för att skriva, men vi har också funnit en gemenskap som fört oss in i skriftliga konversationer om livet, värdegrunderna och existensen. Där fanns David – den ende av oss som redan hade kontrakt. Och den ende av oss som öppet berättade om ett liv i kriminalitet och våld. Och nu är han på rymmen. Från kriminella personer som trott att han tagit med sig vinsterna från något brott.

Glimtvis har han berättat om indrivningar, våldsamma uppgörelser och om hur han svindlat företag. Frågar man närmare svarar han ”läs min bok”, just så som en författare med självrespekt måste svara.

Idag skulle jag få samtala med David – eller vad han nu heter. Via skype. Jag var lite nervös. Hur mycket skulle jag våga fråga? Det var framför allt en sak jag undrade över, mer än något annat.

”Hur kan en person som är så trevlig, social och skämtsam och som startar roliga tävlingar där på Kapitel 1´s forum, ha en så mörk sida att han har utfört brutala våldsdåd och faktiskt förstört många människors liv.” Det gick inte ihop för mig.

Jag säger:

Vill du berätta om din barndom?

David var beredd. Han berättade sakligt om hur det hade varit.

”Det är inte som man kan tro. Mina föräldrar var bra. Och de finns kvar efter allt som hänt och det är otroligt. Det var inget missbruk och inget våld hemma. Men de är mina fosterföräldrar. Min biologiska mamma lämnade bort mig när jag var 8 månader.”

Jag far genast i väg i mina tolkningar. En tidig separation, kanske en otillräcklig eller iallafall avbruten anknytning – och vad hade hänt innan mamman lämnade honom? Jag frågar om David vet varför han blev bortlämnad – men det vet han inte.

David fortsätter: ”Problemen kom i skolan, för jag var aggressiv. Men de trodde att det inte var så farligt. Att det skulle gå över. Men i tonåren blev det värre, och jag fick hjälp av soc. Jag hade kontakt med psykologer och jag satt på ungdomsvårdsanstalter och så. Men jag var inte mogen för att ta emot. Jag vet inte vad som hade behövts för att jag skulle ha kunnat ta emot hjälpen.”

Det finns inget stöddigt i David. Inget som får mig att känna mig rädd eller illa till mods. Jag känner av med alla mina intuitiva känselspröt och lyssnar noga. Men där borta i andra änden av världen sitter en man som jag upplever har nått sin gräns. Jag frågar:

”Vad hände sen?”

”Jag fortsatte vara aggressiv och våldsam ända upp till 20 årsåldern. Då klingade aggressionen av, och jag blev kall istället. Det var då det blev mer yrkesmässigt. Jag hade upplevt så mycket våld att jag inte reagerade tror jag. Men jag kunde använda det som ett verktyg.”

”Men det var väl en utveckling åt det sämre” säger jag och känner att mitt hjärta kommer i lite obalans. Det gör ont. Hur kan någon behöva drivas in i sådan ondska?

”Jo, säger David. Det kan man väl säga” och jag tror att han ler åt sin egen utsatthet. Kanske som ett skydd. Jag upplever inte att han är road av det han har gjort. Tvärtom.

”Sen när jag kom till Thailand, hade jag bara min dator och kläderna på kroppen och var tvungen att bryta i stort sett alla kontakter eftersom jag var hotad av andra kriminella som trodde jag tagit med mig pengar. Men det var ett missförstånd. Jag stod på gatan och hade i stort sett ingenting. Det var då det tog slut. Jag hoppade av alltihop. Det är som om att jag gjorde en U-sväng, och jag är fortfarande mitt i den. Mitt i kurvan.”

Jo, det låter som om luften har gått ur honom tänker jag. Jag får bilden av någon som tappar en lerkruka i golvet så att bitarna ryker åt alla håll. En krasch. Jag hör sorg i hans röst. Inte självömkan. Sorg.

”Och så började du skriva?”

”Ja, och jag har fått mycket uppmuntran och hjälp att lära mig. Det är många som säger att jag skriver bra, att jag har ett språk. För det är ju inte bara berättelsen som ska vara bra – det är ju språket också. Både Kapitel 1-sajten och förlaget och Leffe Delo (Farbror Grön) har hjälpt mig. Jag har satsat hårt på att bli ännu bättre så uppföljaren som precis är klar är ännu vassare i språket.”

”Men hur har du det med skuldkänslorna då? Kan du leva dig in i deras situation, de som kommit i vägen för dig när du var aggressiv och iskall?”

David vet att han borde känna skuld och skam. Att det förväntas av honom. Men han säger: ”Det är som att jag inte klarar av att gå in i det riktigt.”

Så fortsätter han: ”Men mitt ex, som står mig nära säger att jag har blivit mer mänsklig. Och jag är på ett helt annat sätt mot dem som jag har nära mig nu än vad jag var förut. Jag har blivit mer öppen och känner mer medkänsla. Det andra får väl komma när jag orkar gå in i det.”

Jag tänker att det måste vara just detta som är målet med ett fängelsestraff. En tid för eftertanke, förändring och att få distans till det liv man levt utanför de sociala reglerna.

”Men jag vill ta mitt ansvar,” säger David utan att jag har frågat. ”Jag tar mitt straff om jag blir dömd. Jag är efterlyst nu för ekonomiska brott, för att jag har tagit pengar ur företag. Men det är inte därför jag har flytt hit. Det är för att jag inte vill bli dödad av kriminella gäng på grund av ett missförstånd. I boken berättar jag hur det gick till, och vad jag är skyldig och oskyldig till. Uppföljaren handlar mer om hur det blev sen, när jag kom hit till Thailand. Hur jag började tänka på allt.”

Jag dröjer en stund och inväntar det där som vill landa i mig. Mina frågor har fått svar. Jag har lagt ett pussel som gör David begriplig för mig. Och jag hoppas att han en dag kan skriva en berättelse utifrån de utsatta offrens perspektiv. Eller kanske om en liten pojke som förlorar sin mamma. För att komma åt de djupen i sig själv – och för att bli hel.

Går det att förlåta?

Kan Davids livsval förlåtas?

Den frågan lämnas oomnämnd, medan vi avslutningsvis pratar om den framtid som David nu hoppas på.

”Jag är så tacksam för att jag kan skriva, och för att jag har fått en andra chans” säger David på sitt lite lågmälda, sakliga sätt.

Besök Kristina Garhns hemsida/blogg här – ”Ta av dig skorna”

Om min bok ”Jag är Wanted”

Mina självinspelade youtubeklipp

Min mejl är wantedblack@gmail.com

Min andra blogg på CrimeNews

bok



Kommentarer

  1. Kristina hur lät han och såg ni varandra? Hur var din känsla efter intervjun?

    Skrivet av Erica L — 31 Aug 2009, 14:37

  2. Erica: Vi såg inte varandra. De andra frågornas svar tror jag framgår i texten. David lät saklig, lågmäld, ostöddig, med en tyngd i rösten som jag tolkade som sorg.

    Skrivet av Kristina Grahn — 31 Aug 2009, 14:58

  3. Du frågade om min känsla också, efter intervjun Erica.. Den är svårfångad. Men den där bilden som kom, av krukan som farit i golvet och gått i tusen bitar... det tror jag ger en bild av min känsla efter samtalet också. Det är tungt, och det är svårt att ha en sådan historia som David har. Jag är glad att han lägger ut den i bokform, så att den kommer en liten bit utanför honom själv. Samtidigt som jag hoppas att alla som farit illa i hans framfart får hjälp att läka.

    Skrivet av Krisina Grahn — 31 Aug 2009, 15:35

  4. Idag...Idag kom boken, ser framemot att läsa den =)

    Skrivet av A! — 31 Aug 2009, 19:51

  5. Tack Kristina för intervjun. Du har med nyfikenhet och mod gjort ett väldigt personligt men även sakligt porträtt av David. Jag känner er ju båda på samma sätt som ni känner varandra. Tycker det var bra och intressanta frågor, sådana som även jag ställt mig, och Kristinas egna reflektioner och bilder ger en substans. Lycka till, båda.

    Skrivet av Fredrik Hoffman — 31 Aug 2009, 23:28

  6. Bra intervju och intressant att höra W tala lite djup.

    Skrivet av Ali — 01 Sep 2009, 05:59

  7. En sympatifärgad interview. Den var bra. Själv vet jag inte var den kriminella verksamheten har sina grunder i. Ibland är det medfött, ibland är det helt enkelt det naturligaste svaret till våldet som man tvingades i och ett knyttslag ett instinktivt gensvar till en provokativ handling. Jag vet. Jag växte upp på ett katolskt hem för föräldralösa barn tills jag var fjorton. Antalet pedofiler där, sprängde den genomsnittliga statistiken. Två val hade man. Dra ner byxorna eller smaka på piskan. Man blir stark av det. Det finns ett uppfunnet koncept för det. ”Maskrosbarn” . De barnen finns, somliga har blivit stor. Lycka till David.

    Skrivet av M.R — 03 Sep 2009, 17:22

  8. I intervjun kom väl alla viktiga frågor med. Bra med dina tankar och reflektioner också, Kristina.
    Jag hoppas att han har ett skyddsnät den dagen känslorna kommer ikapp lite mer.
    Alla inblandade i våld behöver mycket hjälp om de ska kunna leva som hela människor igen.
    Både offer och förövare.
    Och det var ju en förvandling till offer som påbörjade "U-svängen" vad jag förstod.

    Önskar er båda lycka till.

    Välkommen till klubben "Troll som vill bli människor"=)

    Skrivet av Lena Lo — 05 Sep 2009, 21:06

En bloggtjänst levererad av DistansData Webbyrå E-butik och Hemsidor