Blogg gratis Logga in

WANTED

17 Aug, 2009

wanted | 17 Aug, 2009 | Om att Skriva | (1972 Läst)

Inledning - Wanted hem nd

Lägger upp och blottar lite av det jag idag håller på med, för den nyfikne.

”Huvudkategorier”- skriver jag om mitt liv och mina tankar. ”Om skriva” – om skrivbranschen och recensioner bla.”Matt” – är fiktiva crime storys. ”Tatuerat Bröder” – försmak på en fiktiv bok jag skriver. ”youtube och bilder” – som det låter

Det här inledningen på min nya bok som heter ”Wanted hem nd”. Det är en dirket fortsättning på min första bok som heter ”Jag är Wanted”. I manuset kommer först en prolog sedan denna inledning. Därefter börjar boken på riktigt. Jag kommer inom kort tid skicka manuset till förlaget och se deras reaktion. Mitt val till att publicera detta manus efter min debut är för att denna bok är en uppföljare och jag vill inte lämna för långt mellanrum mellan de båda böckerna. Men det här är det absolut enda jag kommer publicera här på bloggen ur detta manus innan bokform.

Ur boken

Wanted hem nd

Inledning

Overkligt

Jag stod med armarna i kors, lutad mot väggen och tittade på honom. Han låg i sängen med ryggen vänd mot mig med bar överkropp och jeans. Allt var så overkligt. Väggen var hård, rummet var mörkt med ljus från tven som levde ett frånvarande sken, tyst sken utan ljud. Det slog på hans kropp. Rummet var var trångt och jag la handen på väggen. Det var något med väggen i mörkret, något som inte stämde. Plötsligt vred han på sig i sängen, bytte liggställning och då såg jag i skenet från den flimrande teven, att hans ögon var öppna. Nu fästa i taket och de såg märkligt frånvarande ut, som han och de, var i en annan värld.

Just då slog det mig vad som inte stämde med väggen. Det kändes i handen. Det var som färgen var indränkt i saknad och förväntan. Som om den knottriga men släta betongen kändes helt tom och tidlös. Väggar i ett hem ska ju kännas trygga. Jag stod där och bakom mig rörde sig gardinerna lite lätt. Bakom de fanns en glasdörr ut till en trång balkong, och där ute var det natt. På ett tunt köksbord vid ett pentry stod en laptop släkt. Och på de vitgråa klinkersplattorna låg en leksaksbil och skräpade. Ett litet däck var borta och jag visste men undrade ändå när leken tog slut.

Det tysta i rummet, nästan kusligt tysta av en absolut närvaro av ingenting, bröts av ett enda ljud. Ett svagt droppande från airconditon. Det droppade ner vatten i en hink i ena hörnet, nästan rytmiskt. Han rörde på sig lite och la händerna bakom huvudet. Kände nu hans närvaro starkt, den fyllde det hela och andningarna från honom tog mer plats. Pulsen i rummet var hans.

”Vad gör du här”, sa han plötsligt och jag rykte till. Fortfarande hade han blicken i taket och jag hade trott att han var ovetande om att jag stod där. Trodde min närvaro hade varit för svag för att han skulle känna den. Men istället för att svara frågade jag;

”Hur mår du?”

Såg i mörkret och i skenet från teven hur nu han tittade på mig. Jag väntade på svar och det kom, efter ett tag när gardinen bakom mig rört på sig lite till.

”Det borde ju du veta.”

Sant, tänkte jag och stötte mig på andra benet. Sant, det borde jag veta och frågan kanske var dum. Han satte sig plötsligt upp i sängen och flyttade sig till kanten. Satte ner de bara fötterna på golvet och sträckte sig efter tevens fjärrkontroll. Riktade den mot teven och släkte den med ett knapptryck. Det blev kolsvart i rummet, helt svart. Jag såg absolut ingenting utan hörde bara det svaga droppandet i hörnet och då kände jag plötsligt doften i rummet, som vilade likt en arom av ovisshet och skuld. Den kom med det absoluta mörka och doften blev tydlig, fyllde mig obehagligt och jag hörde rörelser från sängen som om han reste sig. Såg inget men det lät så, för strax efter hörde jag steg. Steg av nakna fötter på kallt klinkergolv. Svaga steg med tunga rörelser. De passerade mig och jag kände hans närvaro svepa förbi som om den rörde mig och huden knottrade sig en aning på mig. Såg bara svaga rörelser i det svarta, konturer som nog var hans rygg, de rörde sig bort från mig. Som han inte brydde sig om mig att jag stod där vid väggen.

Plötsligt hördes ljud från en dörr och det tändes från toaletten. Hann se ljuset slå mot golvet och pentryt innan han stängde dörren helt om sig. Men nu såg man lite i det kolsvarta. Ljuset slank smått mellan dörrspringorna och gav något slags liv i det döda rummet.

Hörde vatten från en kran och sedan kom han ut. Lät dörren till toaletten stå öppen så vi kunde se.

”Kan du öppna glasdörren?” frågade han och tog upp ett ciggpaket.

”Visst”, sa jag kort. Drog gardinen åt sidan där jag stod och sköt upp glasdörren. En varm doft slank in av främmande och natten där ute letade sig också in, fastän gardinen sedan föll på plats. Han satte sig på sängen ganska nära mig och tände en cigg. Det lyste upp en smula när lågan från tändaren levde för några sekunder och hans skuggor i ansiktet dansa lite extra. Han drog in ett bloss och sakta såg jag rök sippra ut från näsan på honom. Genast en rökdoft som trängde bort allt annat och fick känslan av ensamhet gömma sig för ett tag. Jag beslöt mig för att gå rakt på sak. Lika bra.

”När ska du åka hem egentligen?” frågade jag lite orolig att jag gått för rakt på.

Han drog handen genom håret och tittade på mig med en blick som sa mycket men samtidig inget. Den betraktade mig och ville gömma, kanske glömma och han kanske letade svar. Sedan vek den åt sidan och han drog in ett bloss till.

”Vet inte”, sa han samtidigt mycket kort och tittade ner i golvet. Tog sig om benen som det kliade och innan han svarade mig mera fäste han blicken igen på mig.

”Jag vet faktiskt inte när jag kan åka hem. Men jag hoppas på mycket mycket snart. Det börjar kännas nu. Kännas slitet att leva såhär som sagt.”

Jag tittade på honom och han skruvade lite på sig när han sa det sista orden, som om orden i sig var trötta och sedan böjde jag mig ner. Tog upp den lilla leksaksbilen som bara hade tre däck och höll upp den lite mot honom.

”Kan du verkligen lämna det du har här då?”

”Du tänker på Nam och lillkillen”, svarade hans snabbt som en tempoväxling i det hela och gardinen som nu var ljusblå i skenet från toaletten, fladdrade till av en vindpust från natten.

”Jaa... just det. Jag tänker på Nam och hennes son.”

Då nickade han mot en tom flaska som stod bredvid mig på tvbänken. Det låg fimpar i den och jag förstod han ville jag skulle räcka honom den, så jag gjorde det och han tog emot. Han slog cigaretten lite lätt mot kanten och aska trillade ner i den. Föll som aska gör.

”Har funderat mycket på det där”, svarade han och hans pannan rynkade på sig. ”Jo jag har funderat mycket på just det.”

Tyst. Han tänkte. Jag väntade.

”Du vet, hemma har jag min son... som inget annat vill än att jag ska komma hem. Och jag har ju varit borta bra länge nu, för länge. Samtidigt som det fortfarande är riskabelt att ta mig hem, så vill jag så gärna och samtidigt som jag har Nam och lillkillen här så...”

Han suckade djupt innan han fortsatte;

”...så jaa, jag har ju starka band till dem nu. Och dessa kan jag ju inte bara klippa av heller. De står mig nära nu, riktigt nära och skulle jag lämna dem i en otrygg framtid så vet jag sjutton... om jag inte skulle gå sönder av oro.”

Det var ett jobbigt ämne att prata om. Jag såg det på honom för han skruvade på sig illa. Och jag förstod av hans blick och rörelser att han inte visste hur han skulle göra.

”Vet faktiskt inte hur jag ska göra”, sa han också då som en bekräftelse på vad jag tänkte. ”Vet faktiskt inte hur jag ska göra.” En tyst upprepning andades han ut.

Därefter en lång tystnade som gled in mellan oss, tog upp rummet och gav utrymme för tankens tumult. När han rökt klart reste han på sig utan att säga något. Gick bort till bordet som laptopen stod på och han ställde flaskan bredvid. Tog en mörkgrön t-shirt som låg på en stol och drog på sig den. Klev i tofflorna och öppnade en dörr som ledde ut.

”Ska du med?” frågade han och vände sig mot mig.

”Vart ska du?”

”Måste ta en promenad, kan inte sova.”

”Visst”, sa jag och gick genom det lilla rummet och ut. Han stängde dörren bakom oss och försäkrade sig att den var låst. Vi gick genom en avlång korridor med ljusblå dörrar och ner för en trappa. Hans tofflor klappade lätt mot det hårda och korridoren berättade tungt att han gått i den många gånger. I trappan frågade jag om han ofta hade svårt för att sova och hans svar var i nedersta trappsteget – ”Får inte en blund nu för tiden, inte en blund”.

Vi kom ut på en gata i mörkret, en gata som levde ett avslaget liv i natten. Det kilade några små lätta vindar i luften som andades ut och husen låg tysta längst gatan, i dem sovs det. Vissa hus levde en smula med något ljus och en en moped drog förbi som den ägde hela gatan. En hund stannade upp och tittade på oss samtidig som jag la märkte till ett par ungdomar som rökte i ett hörn. Det var lite med det hela som musiken hade tystnad, tonat bort sakta och nu inväntade livet morgondagen förväntansfullt. Sången av dag och liv. Ett svag sus låg ändå över kvarteret från en trafikerad gata längre bort. Han nickade mot en gränd och vi gick in mellan två hus. Ett som hade en vägg av klotter och ett hus som tittade på oss frågande om vi verkligen skulle gå in i denna smala gränd. Men han gick före och jag följde efter.

”Du vet”, sa han plötsligt när vi passerade en mur till en gård som var klädd med glasskärvor på toppen för att hålla bort obehöriga. ”Du vet, för första gången i mitt liv så kanske jag ändå har en rejäl chans att göra rätt för mig. Eller jag menar det känns ärlig som jag vill det för första gången och nu har jag verkligen fått en chans.”

”Jo du tänker på boken?” frågade jag i mörkret när vi gick där sida vid sida.

”Ja, just det, jag syftar på den ja. Den kanske kan plöja lite att gå på.”

”Inte så lite”, la jag till.

”Nej, det är sant. Den kanske kommer bereda vägen rejält”

”Ja, du har verkligen fått en chans nu och jag vet att du kämpat för den också”, sa jag i ett bräda utan att andas.

Vi svängde höger och fick ducka en aning för en tvättlina med kläder. Husen stod närmare nu och det var bara ett svagt nattligt sken som visade vägen på denna lilla gången, full med små pölar av vatten.

”Men du vet, jag känner en vissa rädsla över det hela också?” sa han och tittade på mig i steget i mörkret.

”Jasså?”

”Jo, ja, jag är ju förbannat glad för den här chansen. Men...”

Han tystnade som om orden fastnat halsen.

”Men vadå?”

”Men.. ja tänk om jag nu gör det jag alltid lyckats gjort.”

Vi klev över några vattenpölar nästan samtidigt. Och jag undrade vad han menade, men jag sa inget utan lät han få förklara i sin egen takt.

”Svika igen”, sa han tyst. ”Tänk om jag klantar mig och sviker igen.”

Våra steg ledde oss ut på en ny gata bakom ett hörn som låg vasst i skuggan av staden. Hörde en teve på avstånd från någon av husen.

”Men det är ju bara att fan bestämma sig för att inte göra det”, sa jag nästan förbannat. ”Den du sviker mest förutom din son är dig själv. Och ja...” Jag tystnade.

”Ja vadå?” nu var det hans tur att undra ett kort ögonblick.

”Ja, så som jag uppfattat det nu så går du in i det hela med helt annan syn på saker och ting. Du talar ju själv om hur tiden här har förändrat dig och fått dig att inse ett och annat.” Var som sagt smått arg och min röst var kanske en smula hård.

”Jo, det är sant”, sa han. ”Det är fan sant. Jag ska fan sluta tvivla på mig själv så mycket.”

Sa inget, tyckte bara det också. Att han skulle sluta tvivla på sig själv. Vi gled ut på en större och ljusare gata. Lite folk syntes som gick i natten och trafik drog förbi på gatan. Ljud fyllde plötsligt det hela. I en framruta på en parkerad taxi slog ett bildspel av ljus i olika glada färger, kom från en restaurang på gatan. Jag tittade på restaurangen och skylten över den var klädd i olika små blinkande lampor och det stod ”happy hour” på en tavla vid dörren. När vi gick förbi hördes ljud från biljardbord så som biljardbord brukar låta från ett öppet fönster. Två tjejer log när vi mötte dem men han var i sina egna tankar och det såg ut som han inte ens la märke till dem.

”Vad saknar du mest?” frågade jag plötsligt. Vet inte varför men frågan slank bara ut mig.

”Jaa...”, sa han och tänkte efter lite med händerna på ryggen. ”Förutom min son då, som jag saknar så det gör ont så... saknar jag ett ställe där jag hör hemma på något sätt.” Efter några sekunder la han till. ”Förstår du?”

Trodde jag fatta vad han menade men för säkerhetskull tittade jag på honom undrande.

”Jo det jag menar är att jag saknar ett liv, ett liv som jag sakta kan få bygga upp på trygg mark. Jag saknar helt enkelt kanske ett hem.”

Jag nickade lite lätt. Vi tog höger och en lastbil stod på gatan i väntan på sin tur. Det verkade precis som han visste hur vi skulle gå, på vilka gator vi skulle svänga in på, som han gått här hundratals gånger. Jag ville fråga om ångest och om mycket men jag kände att han på något sätt hade tänkt så mycket för sig själv om det att ja.. eller jag vågade kanske inte riktigt. Det var ju tunga bitar på ett sätt.

Vi fortsatte promenaden i tystnad och hans frånvaro fick mig att bara följa med. Natten hade liv, fastän gatorna vi vandra på var ganska så små så andades de både mörker, glädje och vissa ting suckade djupt av slitet. Tillslut kom vi tillbaks där vi började och när vi kom fram till hans hus höll han upp porten för mig. Vi klev in och upp för trappan och in i korridoren. När han låst upp dörren steg vi in i kvarten, men den låg i så pass mycket mörker och andades så mycket ångest att jag bara var tvungen att fråga, när vi satte oss vid det lilla bordet, och ljuset slog lite lätt från toaletten.

”Hur är det med ångesten, vännen?” sa jag och ångrade direkt att jag sagt vännen. Kände mig fånig över det men hans blick reagerade inte ens.

”Ångest”, sa han och drog en handflata längst bordsytan. ”Ja, jag fick faktiskt den frågan häromdan. Och ja.. visst det är tungt om jag ska vara ärlig och det ska jag ju vara. Inte allra minst till dig.” Han log lite smått som om han gömde sina känslor. ”Men...” fortsatte han. ”Du vet jag försöker överleva här och jag tror att om jag skulle känna efter ordentligt så går jag nog sönder. Har nog ångest för mycket men vågar inte än släppa fram den riktigt. Den lurar säkert i skuggan på något sätt. Men visst dyker den upp då och då. Speciellt om mina nära.”

Han sköt ut stolen och reste på sig plötsligt, som en markering kanske att han vill övergå till annat. Istället drog han fram något ur en bryolåda framför en liten spegel, och jag såg att det var ett tjockt manus. Med en lätt hand kastade han den tjocka bunten på bordet bredvid datorn och den snurrade ett kvarts varv innan den stannade helt. Han stod upp vid bordet och tryckte ett finger på manuset.

”Det här”, sa han och det var som hans ögon plötsligt fick liv. Som om de glödde kraft och vilja. ”Det här är kanske min nyckel till något bättre, kanske en början på något jag saknar.”

Jag nickade och tittade på honom, vred mig lite på stolen.

”Men du ska veta, att samtidigt som detta kanske är en nyckel eller ett hopp så är det också förutom rädsla... sår.”

Jag förstod. Det var ju delar av hela hans liv som låg där i ord, på blad och ark. Han tryckte fingret hårdare på den tjocka bunten.

”Det är samtidigt rapp på ryggen att blotta sig så som jag gör och förmodligen ska jag ha mer stryk än så, men ibland tar det emot illa.” Han tystnade och tittade på bunten som om den både var kärlek och hat. ”Och ja...” fortsatte han, ”hur trycker man egentligen ner ett helt liv, trettiofem år av blandat skit i en bok? Hur får man det egentligen rättvist? Det går bara inte”, svarade han sig själv, och när han sa det sista vände han blicken mot mig.

”Nä”, sa jag bara kort och fånigt.

”Nä, det är så mycket man egentligen vill ta fram och visa men ett helt liv får ju inte plats. Som att trycka ner en värld i en tändsticksask.” Rösten var något hård och han satt sig med en liten suck. ”Men jag har gjort ett så ärligt försök som möjligt och jag har verkligen gjort allt jag kan, efter bästa förmåga”, sa han med lite mer avslappnad stämma. ”Och det har givit mig hopp, stort hopp som sagt...”

Vi satt där och på varsin stol vid det lilla bordet och datorn som han nyttjat hårt och vi talade länge. Han berättade och jag lyssnade. Förstod att han hade ett behov att prata, han snackade ju inte med så många nu för tiden. Rummet fick lite mer liv för en stund och jag visste ju allt han sa men lyssnade ändå, lät han få tala av sig.

Med både glöd och trötthet, med både passion och hat, slitsamhet, förvirring, mänsklighet, sorg, stryka och framför allt hopp, berättade han hur det var för honom när han flydde och kom till Bangkok, när han satte sin fot på flygplatsen här för första gången, hur förvirrade han var och hur han singlat slant om vart han skulle ta vägen. Han berättade om den första tiden, hur den var och hur han träffade en tjej som sedan skulle ställa honom på gatan i en helt okänd värld. Hur det var att vara på flykt då, och i skillnad på nu. Hur han ibland varit så fattig att inte ätit på flera dagar, om sjukdomar och resor ut till djungeln, till gränsen för att få stämpel i passet. Om sin bok han skrivit och hur mycket den betydde för honom. Men också hur hans gamla liv som han flydde från följt med hit till Thailand. Att han varit tvungen att tagit fram sitt gamla jag för att leta lösningar. Att han tillslut fick reda på exakt allt om blåsningen som han fått skulden för och hur flera av de skyldiga faktiskt befunnit sig i Thailand. Han berättade hur en bekant kommit till Thailand för att hjälpa honom och hur de börjat jaga de som satt honom i skiten, för att få en lösning på allt där hemma. Han berättade om våld, brutalt våld här i Thailand, militärisk maffia och mutade snutar som han träffat, om hur han blev rånad, om ett och ett halvt kilo kokain och om mycket mer, hela jävla skiten helt enkelt. Men framför allt om hur han förändrats och hur hans flickvän som han var tillsammans med nu kämpade på tillsammans med hennes fyra åriga son.

Våran tid tog slut och jag visste ju allt redan, men såg hur han bara var tvungen att få berätta för någon, så jag satt ändå länge med honom och han uppskattade det. Sedan var jag tyvärr tvungen att lämna honom. Han såg trött ut också. Jag sa att han måste se till att vila, tvinga sig själv att sova och jag sa att det var ju nu det började, snart skulle boken publiceras och snart kanske allt blev betydligt mycket bättre. Jag försökte ge någon sorts tröst. Fast i blicken hans, såg jag att han inte alls ville ha någon medömkan. Den glodde bara argt på mig för jag vågade känna oro för honom. Han var dock ledsen för att jag måste gå och tackade helhjärtat för att jag kommit förbi. Men han gick och la sig i sängen med den lilla datorn i knät och när väggarna talade om att det var dags tillslut, time to leave, Så gick jag. Det sista jag hörde från sängen innan jag stängde dörren var ett ”Sköt om dig”.

”Du med”, sa jag och stängde dörren försiktigt och lämnade honom ensam. I en konstig olustig känsla av nyfikenhet och oro vad som skulle hända honom nu, var jag tvungen att gå. När jag försvann tänkte jag på de orden som han avslutade vårt långa samtal med. ”Det är så overkligt allt, som om jag står vid sidan om mitt eget liv och bara ser på, att det inte händer just mig”, hade han sagt och tittat på mig djupt, jag förstod precis vad han menade.

Och jag vet att i samma stund som jag försvann skrev hans just de här orden.

Om min bok ”Jag är Wanted”

Mina självinspelade youtubeklipp

Min mejl är wantedblack@gmail.com

Min andra blogg på CrimeNews

bok



Kommentarer

  1. Riktigt, riktigt bra. Snygg vinkling. Lite småskit bara och jag personligen skulle velat sett det i presens. Men tutti så bådar det gott inför resten. Bra jobbat vännen :)

    Skrivet av Farbror Grön — 17 Aug 2009, 13:44

  2. Tjena Wanted,
    fattar du själv hur mycket du har utvecklats med tiden när du skrivit? vilken enorm skillnad,snacka om att du är född till detta..trots att det hänt lite imellan.
    förresten!jag vet inte om jag missat nåt eller bara är lite seg men,vad står nd för i "wanted hem nd" ?

    Skrivet av Seppo — 17 Aug 2009, 20:30

  3. Seppo - Tack! Ja, jag har nog utvecklats en hel del men jag kämpar hårt och läser mycket om att skriva också plus skriver hela tiden. Du undrar vad "nd" står för i "Wanted hem nd".. he he.. ja du kommer nog inte vara den första. Om jag får behålla titeln för förlaget. Och det ingår att undra om man säger så.. men det står för i stort sätt hela boken - "Wanted hem nd" - boken handlar om min väg hem och min hämnd.

    Farbror Grön - tack gubben!

    Skrivet av wanted — 17 Aug 2009, 21:49

  4. Håller helt med föregående inlägg,väntar varje dag på vad du ska skriva,Undrar bara om denna boken kommer att vara självbigrafisk eller om det kommer att vara blandat med påhittat?
    En annan fråga..Varför just Thailand?
    Hon som måste ha svar på allting:)

    Skrivet av marie-louise — 17 Aug 2009, 22:04

  5. marie-louise

    Tack och fråga på du, den som inte frågar får ju inte veta. Nej, boken är inte påhitt dock så kommer jag flytta några tidsperioder så det blir lättare att följa med och inte så glappigt. Men jag har undanhållit en del i bloggen, för att just kunna skriva om det som bok. Det stora "kampen" är dragkampen i att lösa "skiten" och sluta vara kriminell om man säger så. Men ni får se sen.

    Varför Thailand? Dels för att det fanns biljett när jag stack. Var bara tvungen att dra så fort som möjligt och dels för att det är väldigt lätt att leva här "på flykt" om man säger så. Om man har stålar som jag hade från början. De flesta som "rymmer" drar till Thailand el Brasilien, jag valde Thailand.

    Skrivet av wanted — 17 Aug 2009, 22:21

  6. Som Seppo påpekade så skiner det verkligen igenom hur mycket ditt skrivande har utvecklats det senaste året. Kudos och lycka till med din hem nd. ;)

    Skrivet av Gf — 18 Aug 2009, 03:20

  7. Nu har jag plöjt mig igenom såhär långt. Ser ett ljus i tunneln. :P Shit va jag vill ha den här boken NU!! Tålamod är en dygd.... har jag hört... hmm. Riktigt bra i alla fall.

    Skrivet av E-- — 09 Nov 2009, 20:41

En bloggtjänst levererad av DistansData Webbyrå E-butik och Hemsidor