Blogg gratis Logga in

WANTED

16 Aug, 2009

wanted | 16 Aug, 2009 | Huvudkategori | (1104 Läst)

Old and supprise

Ja, där stod hon liten, tandlös och jag skriver, lyssnar och läser i steget närmare imorgon.

”Huvudkategorier”- skriver jag om mitt liv och mina tankar. ”Om skriva” – om skrivbranschen och recensioner bla.”Matt” – är fiktiva crime storys. ”Tatuerat Bröder” – försmak på en fiktiv bok jag skriver. ”youtube och bilder” – som det låter

Sitter här nu på sängen som vanligt med laptopen i knät och tven på utan ljud. Istället spelas det olika sorters musik på datorn. Youtube snurrar på i olika tonar och utanför har precis bönerna från mosken dragit igång. Det är snart slut på denna söndag också. Inte för att dagarna har olika form men söndag är ju alltid en söndag på något sätt. Nej, de ser fruktansvärt lika ut, dagarna alltså. Lika bär. Och jag skriver som vanligt – allt ifrån olika små marknadföringsprojekt till bok. Allt från mejl till just det här. Ibland tar jag pausfågel och läser någon artikel, oftast om författarbranschen men också om crime. Det rånas och skjuts och Jan Guillou spyr galla över Lars Kepler. Ägnade faktiskt många timmar åt att se olika intervjuer av olika författare, kända som okända och jag måste säga att det är ett släkte för sig. Knepigt folk kan tyckas. Inte för att jag är helt okomplicerad men ändå.

Igår skulle jag gå ner till Nam och lillkillen och jag knackade på dörren som i vanlig ordning. Den öppnades och där stod Nams mor. En liten tandlös gumma, väldigt kort i rocken, sliten och hon kan inte ett enda ord engelska. Nam och lillkillen var inte hemma men vi stod där i dörren och snacka med vida armrörelser och konstiga ansiktsminer ett tag. Hon kom helt överraskande hit och det gör nog Nam gott att se henne ingen. Hur hon kom hit är en gåta då det är ett helt projekt att ta sig hit därifrån hon bor. Hon är lika krökt som bladet på en bandykluppa som bollen fastnar i och går lika sakta som en sköldpadda med brutna ben så jag blev mäkta förvånad över att hon var där. Men här var hon.

Och det är trevligt på olika sätt. Jag får en liten avlastning då mamman tar hand om Lillkillen på kvällarna men läxorna kan hon inte göra med honom för hon kan inte läsa. Jag kan ju inte heller läsa thai men engelska och matte kan vi plugga tillsammans och den är ju inte så svår då han är fyra år. Alltså får jag kila ner dit och One – twooo – threeee – Cat – dog – leg and nooooose. Lite kul faktiskt. Men nu är det söndag som snart tar slut och imorgon är det ytterligare en dag närmare boksläppet.

Känns lite som man får skåda det på håll och det får jag ju. Som att se en cirkus på tv eller höra ljudet i eko. Känns som jag på något sätt står vid sidan om och det är lite som i hela mitt liv. Det gror dock en rädsla över det hela ju närmare jag kommer om jag gjort rätt men det har jag känns det som, övertalar jag mig själv. Den är inte så stor som jag kanske fick det att låta men den finns. Någon frågade förresten om det gick att få sin bok signerad. Lustigt det där att någon skulle vilja ha min signatur, känns lustig, smickrande och ja.. lite nervigt. Visserligen har jag signerat ett antal delgivningar och andra avtal. Det sista dock oftast under falskt namn men det är ju ganska så långt ifrån det här he he.. fast signaturen inte kommer vara mitt äkta namn. Har funderat lite på det med signatur och det kan bli svårt. Jag kan ju inte ge ut min adress så någon kan ju inte skicka sin bok till mig, men vi får se. Vissa har jag lovat bland annat så ska jag skicka två böcker som är signerad till GF – som brukar kommentera här då han ska lotta ut dessa på sin hemsida. Sedan har några vunnit varsit ex i en tävling jag hade på ett annat forum. Men dess böcker kommer jag ju få hit skickade av förlaget som har min adress. Ja knepigt men vi får se.. på något sätt kanske.

Har jag blivit social inkompetent? Undrar jag smått för mig själv. Den enda jag egentligen träffar är ju Nam och hennes son då, men jag talar med betydligt mindre folk idag än jag gjorde när jag satt på kåken eller till och med häktad. Låter konstigt kanske men det känns eremit över det hela och ibland när jag talar med något på skype så känns det som jag rapar ut mig saker i hundratjugo knyck eller sitter helt tyst. Konstigt det där. Jag har aldrig haft svårt att tala inför grupp och aldrig haft svårt för att föra mig, tala med nya människor, nej tvärtom så gillar jag att föra min åsikt vidare och tala på lagom nivå. Men nu känns det som jag hellre skulle vilja stå i skuggan och så ska man helt plötsligt publicera en bok. Skumt känns det faktiskt. Hur mycket jag än längtar efter en promenad i Gamla stan, en kall på söder eller en fika på odenplan så.. undra egentligen hur man eller jag skulle tackla det. Har ju suttit här nästan helt solo och knackat dålig engelska med Nam över ett år nu. Äh det går över...

Ja, den dagen den sorgen. Eller glädjen som sagt. Hörs snart ska kika lite på teven och sedan gå en promenad nu under kvällen. Sofia tjatar hela tiden på skype att jag ska ut och promenera. Så vi hörs imorgon.

Om min bok ”Jag är Wanted”

Min mejl är wantedblack@gmail.com

Min andra blogg på CrimeNews

bok



Kommentarer

  1. Förstår dig precis..till börjar man prata med sig själv..helt sjukt..men sådan är ensamheten.
    Ha det så bra du kan
    Marie-Louise

    Skrivet av marie-louise — 16 Aug 2009, 15:30

  2. Ja, promenader är bra! Dagsljus likaså =)

    Skrivet av N.H — 16 Aug 2009, 21:27

  3. YES, signerade ex. :D *jublar i lycka*

    Skrivet av Gf — 18 Aug 2009, 03:25

En bloggtjänst levererad av DistansData Webbyrå E-butik och Hemsidor