Blogg gratis Logga in

WANTED

14 Aug, 2009

wanted | 14 Aug, 2009 | Huvudkategori | (1271 Läst)

Do you have right to hate?

Det bodde en tiger i en kropp som ville döda, men levande döda utan hopp tog död på svart, tror jag.

”Huvudkategorier”- skriver jag om mitt liv och mina tankar. ”Om skriva” – om skrivbranschen och recensioner bla.”Matt” – är fiktiva crime storys. ”Tatuerat Bröder” – försmak på en fiktiv bok jag skriver. ”youtube och bilder” – som det låter

Vart

...tog ilska vägen? Först vill jag bara återigen tacka för alla kommentarer. Det är alla stöd och någon sorts bekräftelse att jag gör rätt. För jag skulle ljuga om jag sa att jag inte frågade mig ibland om jag gör rätt. Inte bara för nära personers skull utanför egen skull, i egen bearbetning om man säger så. Men när det dyker upp kommentarer så känns det otroligt bra och en del skickar mejl med varma ord som alltid är kul att få. Så tusen tack!

Marie-Louise frågade i en kommentar ”Vart tog ilska vägen eller sitter den kvar?” Det är en mycket bra fråga och jag vet inte om jag skrivit om det förut. Som många vet att när jag var runt fjorton började den eskalera så pass mycket att den drabbade andra hårt och ilskan var som ett svart hål i mig. Våld, var hat och jag sökte, letade hela tiden platser och människor för att få ut mig det på. Bara jag fick slå ut mig skiten. Hulligana på kungsan mot skinheads, slogs med klacken i tunnelbanan och drog runt som en jägare efter byte i skogen. Vid varje tillfälle som togs var jag där. Fjorton, femton, sexton, sjutton – under dessa år handlade det bara för mig att slå. Jag tränade visserligen kampsporter och vi testade hur många olika typer av terapier som helst, jag och min familj, med socialen som ett paraply. Min socialmapp på den tiden var tjockare än bibeln. Vi testade olika stödboende men tillslut small det och jag fick sitta i häktet på Österråker.

Ilskan försvann inte utan växte och låg där i flera år framåt, synligt. Lika synligt som en löpsedel och som om dagen bara vore hat. De åren präglades av inlåsning på olika ungdomshem och behandlingshem. Ett hem som jag sedan var på en längre tid och som där jag lärde mig lägga band på ilskan. Aggressionerna tonade inte fram i höga toner längre utan jag kunde hantera dem på ett helt annat sätt. Jag växte och fick hjälp. Kunde tämja tigern i mig. När jag bliv arg blev jag inte så där arg så jag såg blint, inte visste vad jag gjorde. Utan sakta så band jag fast den mer och mer. Jag hade äntligen fått utlopp så pass mycket för mitt hat att jag lätt kunde tala om det istället. Trodde jag.

Det var egentligen nu det började. Det var i detta läge som jag förmodligen var känsligare än någonsin. I tidig tjugoårs ålder låg mitt agg som en svart klump och sov för ett tag. Vilade dvala och jag med många andra fick hopp om att ljusare tider. Men det var nu jag klev in i den tunga kriminaliteten. Varför då kanske någon frågar? Jag vet inte om jag ska vara ärlig och jag kan bara spekulera. Jag hade stöd vid detta tillfälle runt mig men om jag får gissa så tror jag att det var en stor blandning på ting. Allt från att jag redan hunnit identifierat mig som kriminell till spänning och en fortfarande strävan efter bekräftelse, men som tyngts låg ändå en annan sak. Någon destruktiv känsla av att förstöra, testa gränsen för mig själv – När går jag sönder helt?

Vart var ilskan i detta läge? Sov hatet? Det läskiga var att jag då lärde mig att ha kontroll på det. Och då menar jag inte kontroll som ”gå och lägg dig”. Utan jag hade kontroll över det som ett verktyg. Som om jag stoppa ner handen i fickan och tog upp något, kunde jag ta fram mitt hat för att utnyttja det i den kriminella värld jag levde. Det svarta som levt i mig helt okontrollerat förut hanterade jag nu empatilöst för att göra det jag skulle. Oavsett vad. När jag tog fram den ilskan, det hatet var det aldrig riktigt ärligt mot den jag använde det mot. Men för det, inte mindre våldsamt. Det fanns stunder då jag blev förbannat på riktigt, när det berörde mig personligen, då slog det slint, totalt slint och flera gånger var jag hårsmån från att mörda. Inte minst inne på kåken när omständigheter runtomkring, när väggarna pressade in än i ett hörn, då blev jag ömtåligare och tog saker och ting personligare. Men också ute. Ilskan kom långt ifrån fram på äkta sätt som tidigare i tonåren men ibland hände det att det slog slint totalt.

På detta sätt levde jag, ibland mådde jag bättre och då kom det svarta inte fram lika ofta på äkta sätt utan mer när jag ville. Strax innan trettio steg jag nog in i en annan fas eller mående. Mitt hat försvann på ytan mer och mer och jag blev mer eller mindre ”normalt” funtat. Hände sällan att jag blev sådär äkta arg utan en tyngd i mig hade försvunnit. Jag kanske rent av inte orkade mer, orka inte leva i hat längre.

De senaste fem åren var det ytterst sällan jag blev förbannat, nästan som jag kan räkna dem på en hand. En gång när min son ljög för mig och hade fest i sin mors lägenhet. Inte för att jag tog till våld men känslan i mig kom tillbaks och jag tog mig in i kvarten som en åskboll och det flög ut från balkong och fönster, ungdomar. Inte för att jag behövde göra något utan det mina ögon kanske lyste mitt gamla jag. För de kastade sig ut som de flydde ett sjunkande skepp. Min ilska var nog för att min son ljög, och egentligen har jag inte rättigheter att bli förbannad eftersom jag svikit så otroligt mycket men det gjorde ont kom jag ihåg. Men mina riktiga utbrott är lätt räknade de senaste åren. Visst jag blir förbannad och ibland riktigt jävla förbannad men jag kan tygla det så det inte drar iväg i våld mer än att en mobiltelefon mister livet. Har alltid haft som vana att ta dö på dessa, vet inte varför. Men nu när jag lever som jag gör idag, när situationen är full av ånger och även ångest som står i skuggan, när väggarna står på en och ja.. ni vet ju. Då är jag lättretlig men på något skumt sätt har jag kontroll. Jag blir förbannad men hanterar det otroligt bra förvånansvärt faktiskt. Och jag har tänkt på det ganska mycket hur fan jag kan, jag borde ju gå sönder och hatet borde ju strypa hårt i den kaos och skit jag sitter i.

Men jag tror, och det har förmodligen med mycket att göra, men jag tror att det har att göra med att jag har fått ett så pass nytt perspektiv på saker, så jag känner mig inte befogad att hata. Jag har mött så mycket folk och vissa har kommit nära, vissa ser jag dagligen men inte känner, människor som har befogenhet eller vad man ska kalla det. Som har rättigheter att vara förbannat och hata. Jämför jag mig med dem så vill jag spöa mig själv för att jag inte tagit hand om mitt liv bättre. Min flickvän Nam som har vingar av guld och skratt gjutet i bus. Hon kämpar på och hon har verkligen levt ett hårt liv som inte går att jämföra med mitt silverfat. De hemlösa barnen på min gata som jag möter mitt i natten, de som inte är mer än fyra fem år. De som inte har lek i benen som barn ska ha, och liv och glädje i ögonen som är deras rättigheter. I dem bor inget längre inte ens hopp utan bara en hatiskt kamp i ren överlevnad för dagen. Ser det så tydligt i deras ögon. De kan och får hata, inte jag. Vet inte men det är nog en del av det hela, tror jag. Känns bara så.

Jo, det var lite om ilska och hat, min ilska mitt hat, någon undra så jag svara.

Om min bok ”Jag är Wanted”

Min mejl är wantedblack@gmail.com

Min andra blogg på CrimeNews

bok



Kommentarer

  1. Chobban - undrade om boken förutom på nätet kommer att gå och köpa i butik. Jo den kommer nog finnas i de flesta bokhandlar vad jag förstått. Enligt de uppgifter som jag fått från förlaget så går marknadföringen helt som planerat och att alla stora bokjättar har beställt den till deras butiker.

    Skrivet av wanted — 14 Aug 2009, 11:14

  2. Tack för ditt svar

    Skrivet av marie-louise — 14 Aug 2009, 11:38

  3. Fantastiskt skrivet.

    Skrivet av Evert — 14 Aug 2009, 13:57

  4. Sista stycket är helt magiskt, nästan så man skulle kunna gå och bli religiös. ;)

    Keep up the fight!

    Skrivet av Glajjan — 14 Aug 2009, 17:53

  5. spelar ingen roll om man har rätt att hata eller inte, hatet kommer inte till dem som förtjänar det, hatet kommer vare sig man vill eller inte, hatet har inget med ens uppväxt att göra, det bara finns där, och som W skriver så lär man sig att tygla hatet och ilskan, men hatet och ilskan kommer alltid att finnas där. Jag tror att hatet väljer vem som ska hata snarare än att personen väljer att hata

    Skrivet av marcus — 14 Aug 2009, 18:14

  6. Tjena wanted,
    du har verkligen gåvan att uttrycka dig när du skriver,du har själv skapat dig en andra chans och är väl värd det som alla andra som hamnat snett,hur hade samhället sett ut annars?
    jag har lite svårt till skillnad från dig att uttrycka mig genom att skriva,lättare för mig när man står face mot face men jag tror att du förstår vad jag menar ändå.

    by the way..din bok ska inhandlas när den kommer ut.

    Skrivet av Seppo — 15 Aug 2009, 12:10

  7. Bra skrivet vännen. Du är i början av en process :)

    Skrivet av Farbror Grön — 16 Aug 2009, 09:57

  8. Håller med Glajjan, sista stycket var fan riktigt bra. Intressant i övrigt också.

    Skrivet av Gf — 18 Aug 2009, 02:33

En bloggtjänst levererad av DistansData Webbyrå E-butik och Hemsidor