Blogg gratis Logga in

WANTED

13 Aug, 2009

wanted | 13 Aug, 2009 | Huvudkategori | (1617 Läst)

Yes to murder

Kan inte sova och fick plötsligt mordtankar..

”Huvudkategorier”- skriver jag om mitt liv och mina tankar. ”Om skriva” – om skrivbranschen och recensioner bla.”Matt” – är fiktiva crime storys. ”Tatuerat Bröder” – försmak på en fiktiv bok jag skriver. ”youtube och bilder” – som det låter

Att tacka JA till att mörda

Det slog mig och det hade jag faktiskt nästan glömt bort. Tror jag har skrivit lite om det förut men kanske inte så mycket. Nu när ordet ”torped” kom upp på tapetern. Jag har ju aldrig sätt mig som en torped, skrev ett inlägg om det på crimenews också, men som sagt så har jag inte den synen på mig själv – fastän jag gjorde både indrivningar och utpressningar mot stålar. En del slutade i ganska så blodigt resultat men de flesta var det inget som helst våld inblandat.

Jag är inte den där 120 kilos klumpen som spänner musklerna och skallar sönder sin motståndare. Nej, visst utnyttja jag våldet som ett redskap men jag föredrog inte våld. Men en sak slog mig nu, när jag har suget på det hela. En gång tackade jag faktiskt JA till att utföra ett mord. Skulle jag i senare tillfälle bli ställd mot väggen om detta så kommer jag blåneka det hela och säga jag ljög. Finns dock inga övriga bevis eftersom ingen blev mördad om man säger så.

Tror jag har nämt det tidigare men nu har jag skrivit så mycket så jag vet inte riktigt om jag nämnt det tidigare eller ej. På något sätt så känns det idag helt overkligt att prata om det idag på något sätt. ”Mord” – vad fan tänkte jag på? Har dock varit nära att folk strök med både till höger och vänster eller att situationer skulle urarta till att någon dog. Men att planera eller ta på sig ett mord rakt av – helt vansinnigt. Dessutom tog jag upp det med en av mina bättre polare och när vi talade om det så ansåg han att jag lätt skulle kunna utföra det då.

Det var dock nära också men det jag tänkte på nu är ”Shit var det verkligen så”. Jo, så var det. Kunde lätt langa vidare skiten och få betalt emellan, det var ett smutsigt vittne som skulle försvinna för alltid. Alltså någon som själv var inblandad i en härva och snacka för mycket. Men i det läget så ville jag göra det helt själv. Helt sjukt. Varför då? På något sätt var det en strävan, en nyfikenhet som låg i mig och som var sjuk om jag kunde ”mörda” och sova gott, om ni förstår. Men små marginaler gjorde så detta blev inställt och tur är väll det. Det är inte alla dagar man blir erbjuden ett mord. Men denna gång blev jag det.

Jag var då inte rädd, tankarna snurrade om det ständigt – själva grejen att tänja så mycket på sina egna gränser för att se om man var psykiskt helt jävla störd eller sjuk. Nu långt efter fattar jag inte på något sätt hur jag kunde tänka i de banorna. Sedan måste jag ställa mig frågan – ”Är jag ändrad?”

Jo det är jag, intalar jag mig själv. Men varför, varför i hela friden antog jag mig det? Skakar bara på huvudet och måste nog gå och ta en cigg. Kan inte sova har varit uppe dygnet runt nu. Det är som sagt en del som händer nu, även här i en kvart som står stilla i ett rum utan luft, på en bakgata i Thailand. Mycket händer i detta konstiga vakuum.

Hörs sen.

Om min bok ”Jag är Wanted”

Min mejl är wantedblack@gmail.com

Min andra blogg på CrimeNews

bok



Kommentarer

  1. Mord!, ja, det är säkert inte svårt att ta livet av någon, eller rättare sagt, det är faktiskt riktigt enkelt om man intalar sig själv att personen är rutten och förtjänar det. Jag vet flera som förtjänar det idag, personer som jag anser redan har tagit mitt liv.

    Men det är kanske inte alltid offret är rutten, bara hamnat lite snett under en period i livet vilket gjort en och annan riktigt förbannad, förtjänar han också och att dö? Att fysiskt och psykiskt misshandla någon som därefter känner dödsångest, jagad och har panik resten av livet är också att ta ifrån någon ett liv.

    Har personen dessutom familj och barn som också drabbas av detta är det ju som att ta ifrån en hel familj ett liv. Ungefär som ett fiktivt massmord.

    Vet inte vilket som är värst för offret, hans liv kanske är borta i båda fallen men för gärningsmannen är ju skillnaden "år" räknat.

    Får man dåligt samvete av att ta livet av någon? Är det ett jobb som ger mat på bordet eller ger det ett psykopatiskt välmående av att man har makten att ta livet av någon.

    Dem som vet säger att första och andra mordet brukar ta ett tag att smälta, därefter brukar det rulla på ok, utan några som helst större sömnproblem på nätterna.

    Att vara på flykt, från olika krimminella organisationer och en polisiär myndighet, för att slippa förlora sitt liv i ett blodigt skottdrama, är det att fortfarande ha livet i behåll?, hela livet? Eller har man förlorat en del av livet?

    Att inte kunna följa sitt barns uppväxt och att vara rädd varje dag att någon ska upptäcka var man befinner sig och skicka någon för att göra avslut. Hur många procent liv har man kvar i detta fall och hur mycket minskar/ökar det värdet i ens liv med alla åren på flykt som går.

    Jodu, Wanted, livet är inte alltid en dans på rosor, ibland är livet pest.

    Jag vet inte om du är värd denna chans eller är det menat att du, med din erfarenhet, ska göra något bra som att få ungdomar att komma ifrån skiten. Det skulle jag absolut respektera. Att inte smaska i hur cool och vilken respekt du hade utan att faktiskt syna dig själv och även om du inte dömer dig själv, ändå granskar och försöker få dig själv och andra att förstå.

    Det pratas ofta om att ungdommarna skulle få besöka fängelsena och se hur illa det är att få sitta, men är det inte bättre ungdomarna får besöka offren och se hur dem lider. Det är ju inte meningen att ungdomarna ska tycka synd om sig själva om dem får sitta utan snarare att dem ska förstå att dem gör mycket skada för offren.

    Att ta ett liv innebär inte alltid mord, man kan ta en annans liv på flera sätt!

    Iallafall så önskar jag dig lycka till. Ska absolut läsa boken, om jag lyckas få tag på ett exemplar härifrån. Följer som vanligt bloggen dag för dag.

    Skrivet av NoName — 13 Aug 2009, 07:03

  2. Mår illa av att läsa detta. Det som jag tycker är mest läskigt är att du skriver utan ånger. En sjuk människa.

    Skrivet av Ann — 13 Aug 2009, 08:41

  3. NoName - Tack för den långa kommentaren! Jag ska spinna vidare på det du skev sen. Från olika vinklingar. Hoppas allt är Ok med dig trots allt. Har vridit och vänt på min idé om du kommer ihåg och hur jag ska gå vidare - du erbjöd hjälp eller att du säkert hade saker att bistå med och det tvivlar jag inte på. Men jag ska avvakta ett tag och senare ta tag i den. Då kommer jag nog behöva hjälp och kommer inte tveka be om det!

    Ann - Ja, jag förstår att du känner så. Jag skriver rakt upp och ner hur jag känner och i många lägen blir texterna "hårdare" och ibland mer ångestladdade. Men jag censuerar inte mina tankar och känslor när jag skriver blogg. Det är dels för att jag vill spegala en helhet. Ångest i sig är ett laddad ord och känner jag ångest? Ska skriva mer om det snart. Ibland och iblnad inte för jag orkar inte, eller om jag skulle gräva fram mer skulle jag förmodligen gå under totalt. Speciellt i den situationen jag sitter i just nu, idag här. Först och främst handlar det om att överleva dagen för mig och just det gör nog att jag i många lägen förtränger mycket "ångest".

    Wanted

    Skrivet av wanted — 13 Aug 2009, 09:43

  4. Om det är någon som kommer från aftonbladet och är plusmedlem där så får ni gärna dela med er av kommentarerna som skrivs under den artikeln på nästet.

    Jag kan tyvärr själv inte läsa dessa och det skulle vara kul om någon kopierade in dem här. Har sätt att de kommit några.

    Tack på förhand

    Wanted

    Skrivet av wanted — 13 Aug 2009, 10:18

  5. Är plus medlem. De kommentarer som var , var ungefär. Tycker inte synd om såna, lås in såna som han för alltid, kom hem och ta ditt straff det löser sej nog till det bästa. Blir äcklad av att läsa dett osv osv. Det var bara 5 kommentarer när jag var på aftonbladet.

    Jag tycker att jag är våldsam när jag är i bråk men när jag läser vad du har gjort så är jag som en liten snäll morfar. Det jag mest undrar över när jag läser din blogg är, har du ingen ångest över vad du gjort?

    Mvh sid

    Skrivet av sid — 13 Aug 2009, 10:51

  6. Sid - Tack! Ja... men för att man ska ta illa vid sig så kanske man måste tycka synd om sig själv först, för att jag sitter som jag gör, och det gör jag inte det minsta. Det kommer komma mycket "hård" kritik från olika håll och det är helt okej.

    Ångest - skriver ett inlägg om det senare idag. Ska hämta lillkillen om en timme och äta innan dess, så relativt snart skriver jag om ångest. Kanske läge att skjuta av en salva om det.

    Tack Sid

    Skrivet av wanted — 13 Aug 2009, 11:06

  7. Dem som kommenterar på aftonbladet gör det förmodligen spontant direkt när dem läst.

    Dem har ju inte följt din blogg där man får lära känna dig lite närmare.

    Jag personligen fick en liten sne bild av dig och ditt liv i den artikeln, den sabbade lite av min redan samlade bild, tyckte den bara hade ett syfte att förråa och beskrivningen blev lite att du var en värsting som testat det mesta.

    Framgick inte klart att du var yrkeskriminell på samma sätt som det gör här på bloggen.

    Angående ångest så kan man inte ha ångest för saker och ting som redan är gjorda. Att ångra däremot visar du att du gör genom att skriva om det, utan att på något sätt försköna bilden av dig själv eller ditt handlande.

    Hmmm, eftersom vi sitter ju i snarlik sits så kan jag berätta att min ångest jag har är för framtiden, inte för det som redan har inträffat.

    Simma lugnt!

    Skrivet av NoName — 13 Aug 2009, 11:23

  8. att du ens vågar blogga om folk är ute efter dej? grymt av dejj... hehe. lycka till i framtiden!!!! kram

    Skrivet av johanna — 13 Aug 2009, 11:56

En bloggtjänst levererad av DistansData Webbyrå E-butik och Hemsidor