Blogg gratis Logga in

WANTED

12 Jul, 2009

wanted | 12 Jul, 2009 | Huvudkategori | (1311 Läst)

Wait simpel wait and i try

Suckar en smula och står still.. sitter rum och försöker göra en BrunoWanted..

Har fyra olika kategorier. ”Huvudkategorier” består av min vardag, mina tankar och storys om mitt förra liv. ”Om skriva” lägger jag inlägg som handlar om tankar, ord, om att skriva och den branschen. Sedan har vi ”Matt” där jag lägger ut inlägg, fiktiva berättelser om just ”Matt”. Till sist”youtube och bilder” som det låter. Mina egna klipp och bilder plus andras youtube som jag rekommenderar.

Ljuset slår hårt när jag drar gardinen åt sidan. Öppnar upp glasdörren till min balkong och nedanför springer hönsen, en hund tittar upp mig. Det doftar Bangkok från min bakgata och bakom husen reser sig moskén med grön kupol. Den blänker i solen. Långt från nära hem och kvarten känns cell. Den liksom gnager på mig.

I didn´t do it – löjlig mening. För visst är jag skyldig. Men just nu står psyket på eldgult. Håller inte på att tappa något, utan mer kryper ur skinnet. Väntans tider som kanske får mig att tappa greppet om skrivandet. Det känns nära som en jävla muck – och den tiden är värst. Den gnager närhet, soon but not now. Veckorna innan muck eller dagar innan rättegång kastar en hink över en, full med något som kliar.

Men det är inte bara det. Förra helgen stack Nam och en vecka är en suck i rymden men varje sekund känns som ett krig i uppförsbacke. När hon är här och hennes son leker med bilarna på sängen är någon här. Nu tramsar man för sig själv fram och tillbaks. Det är lugnt, ok men gör att kvadraten blir några cent mindre. Får liksom ingen ro att sitta och skriva och jag är sorry för att inte Matt kommit ut. Är bara off.

Snackar lite skype och det peppar mig, får lite mejl och det stärker mig men strax efter så lyser det eldgult igen och jag funderar på tiden som varit här. Tiden som är. Mycket har hänt och samtidigt inget. Vet egentligen inte vad jag förväntar mig av boken av mitt steg i att börja skriva. På ett sätt är det ett verktyg att kasta ut min sida av storyn av allt som har hänt, kanske hjälper mig i att reda upp. På ett annat sätt så kan jag kanske kliva in i en ny värld, hitta en åra så jag kan ro med skrift. Ro över sjön och logga in i en normal värld.

Uppmärksamheten kommer ju på köpet när man skriver en bok. Rampljuset kommer söka sig till mig en smula på gott och ont. Tvekar men vill att boken ska sälja. Har ju redan tagit av mig den skottsäkra västen, lagt revolvern på hyllan och blottat mig helt. Allt förutom mitt namn och utseende, familj och min identitet. Men vad är egentligen min identitet? Är det mitt namn eller är det allt jag varit och vad jag är? Nä, egentligen borde jag åka ut på landet i ett främmande Thailand och gräva ner mig i ett djungeldike i några månader. Egentligen borde den efterlysta Wanted som skriver om sitt förra liv och suktar efter att få komma hem – han borde gömma sig i en kvart över en sliten biljardhall och fördriva dagarna med sänka svarta i hålet och dribbla kö. Men nej, jag ska stå ut.

Måste bara dra om kablarna så det blir grönt igen. Nam kommer hem när som helst, kanske idag. Då blir färgen lite lemonadgrön kanske. Förutom skype har jag inte snackat med en kotte. Ja det ska vara seven elven personalen och allt tugg som legat på min tunga denna vecka, var mindre än hela intervjun jag hade på telefon.

Aircondition har börjat droppa vatten igen. Fan, de rensade systemet bara för en månad sedan men nu står det en hink under och när den snurrar kyla droppar det hink. Måste tvätta också och all den tid jag har är ändå det där jävla anammat att hålla igång med pysslor borta. Måste skaka om mig själv och trampa hårt, glömma den 3 september helt. Vad har jag för förväntningar egentligen? Förlaget säger att alla återförsäljare har stämplat fulla beställnignar, det har börjats snacka om boken. De säger de tror den kommer sälja bra. Den har gått i tryck i mer än tre gånger så mycket än normalt vid första upplagan. Alla tror på det hela, men vad betyder det egentligen? Flera journalister har berömt mitt skrivande och jag får mejl från läsare här som stöttar mig och ser fram emot boken.

Och här sitter jag med ett litet internet fönster ut till omvärlden. Klickar Aftonbladet, Dn, Svd, Svb och lite andra sidor för att hänga med. Skulle jag vilja sitta i den där tvsoffan och säga – Ja, det var tider när jag satt lyst i en sketen kvart i Bangkok och skrev ”Jag är Wanted” på några månader och programledaren frågar och jag svarar. Skulle jag vilja sitta på bokmässan och signera böcker och tala med läsare. Få en smula beröm och suga i mig av att andra kallar mig författare. Ja – men nej tack. Varför då? Nu talar jag inte om min identitet utan för jag tror jag skäms. Jag tror jag skäms för mycket och visst jag är luttrad och härdad. Jag kan skaka av mig kommentarer på blogg och cyberspace från läsare som ilsknar till. Visst jag har balls och ta mycket. Men kan jag verkligen ta hela Sveriges åsikter i ett svep – som en plötslig hink med kallt vatten? Jag kanske borde göra det någon vacker dag eftersom jag måste stå för det jag gjort. Men är jag redo?

Vet faktiskt inte och borde kanske veta. Petar i mig lite av en vattenmelon jag köpt och kliar mig i örat. Funderar på det jag skriver och jag vet att min bok kommer vara en skvätt i rymden, något som finns för en kvart och sedan försvinner, drunknar i litteraturens värld. För mig kommer det dock vara stort. Ska göra allt jag kan för att rida på vågen, den vågen jag själv skapat i mitt skrivande. Ska skapa mer, inte bara en bok utan mata er med böcker. Jag ska allt visa att jag kan.

Kanske måste också acceptera att man inte mår så grönt alltid. Utan att det går i vågor. Måste också acceptera att den där stenhårda ytan, stoneface och den där känslan, blicken som nästan bränner hål i en motståndare, det som jag levt i och med och skapat mig. Just det måste jag också hyvla ner en smula. Det värsta jag vet är att självömka, fråga mina vänner. Nej, jag måste ta tag i bitarna ändå. Visst man kan slå av en smula ibland. Men sitter man som jag finns inget space till att tycka synd.

Tänker på förr. När jag drog nercabat på gatan i lyx och parka, stampa ut och kände mig en smula kung. Eller gjorde jag verkligen det? Kontraster som sagt och här sitter man som redan död. Dags att kliva upp ur kistan och fan blinka grönt.

Akta er säger jag

För nog om mig. Till er. Ja ni borde akta er mer. Tillvaron kan vara skön och förmodligen är ni värd den eftersom ni har kämpat svett och rätt. Ni har klivit i riktning som man ska så ni sitter där med miljö bakom häckar och gräsmattor, rosrabatter på en hemmasnickad veranda och sippar saft och goda bullar. I det gröna som ni precis klippt ner med den nya gräsklipparen leker kidsen. Hoppar fram och tillbaks i vattenspridaren och kanske ska ni måla om huset?

Sitter här och har sneglat på dokumentärer om olika gäng i Amerika. Tragiskt men det är i Amerika, långt bort på andra sidan pölen. I Sverige är det tryggt och gräset är väldigt grönt på eran matta. Skulle ändå vilja skaka om solstolen och ge en varnande hint. För så långt bort är det inte. Där skjuter de varandra på grund av färger, Blodds and Crips och latinos och många mer går ihop. Lockar elvaåringar och kriget har pågått för evigt. Kriget mot gängen och jag tror ingen på svensk mark riktigt kan förstå vilken religion det är. Det handlar inte om vilsna unga själar som söker trygghet i samhörighet och offrar sitt liv för sina. Nej det är en ingrodd religion som andas ett eget liv och erövrar. Mentalitet är blod och den sprider sig. Det har inte på något sätt minskat i världen och bakom häcken gror den sig närmare.

Vi talar i Sverige om mc gäng och vissa andra organisationer som tar mark i den undre världen och du säger framför din tv, när du dribblat över från nyheter till Tjockholm att det inte kommer drabba dig. Visst det har inte smittat Sverige lika hårt utan vi har koll. Säger vi och sedan fumlar vi vidare i tro om att staten sopar mattan med gängen. Men vi måste fan erbjuda något nu. Inte sen om tio år när statistiken visar ont och grannens grabb försöker smitta din son. Vi måste erbjuda något så den inte erövrar.

Varför söker sig unga till gäng som erbjuder respekt, lojalitet och belysning, brödraskap, familj och en trygghet? Det rimmar egentligen förbannat bra. De vill ha. Något då de fumlar, letar. Stretar. Och andra ger. När vi inte ser.

Så vi måste helt enkelt erbjud och visst det är en klyscha men vad fan, har sagt det förut och säger det igen. Satsa stort på de unga – ge dem annat. Kapa skiten vid roten och lyft fram förebilder som också erövrar men rätt. Det kommer gå åt helvete eftersom häcken täcker och mattan är grön när barnen springer vattenspridare och du vill måla om huset. Jag lovar.

Tack för kommentarerna och mejlen jag fått. De värmer stort. Måste bli klar med Matt – men jag har själv varit lite off som sagt. Sorry. Karlsson – jo jag läser Bruno och han inspirerar. Vet inget om honom som person men jag letar alltid nytt till att utveckla mitt språk och han kanske kan kicka mig i nya riktningar också. Gjorde ett litet försök här nedan till att skriva något mer poetiskt om man säger så. Amatör som man är, för än är det långt kvar tills jag känner mig trygg i min skrift.

Rummet

De klickar upp överallt

snubblar fram i blindo vid mörka väggar

gjorda av drogade äldre

gjutna av dålig hand

bara ledda av vilsna lösa

blinda likaså

de lutar sig i farstun

tvekar att gå in

roffar åt sig

säger min

*

doften av svarta rosor ger hallen färg

sparkar upp resten av rummen

det är tusen och åter tusen i farstun

de tittar in

tvekar mer

nästan alla tar steget över

in i doften

som lockar trygg

de ger andra

bara rygg

*

jag gick in när jag var tolv

jag föddes där

femton säger någon

det är olika

för det mesta har de börjat som unga

en del som äldre

men de bär

alla

på en ros i svart

för något har kommit

dem ifatt

i rummet

där de satt

*

han skrattar och berättar

en sorglig sång i rummet

den slår mot väggarna

som om våld vore färg

och natt vore golv

jag ser inte rummet

sa han plötsligt hårt

jag känner inte

hur kan du vara rädd för våld

när du lever våld

när du är våld

frågade han som sista suck och gick

såg att han halta

hade svårt för att gå

gjorde allt

för att stoltheten

ändå

skulle stå

*

en äldre man

rutinerad man

med erfarna ögon

blick vass och slipad

men rösten var trasig av ensam oro

jag var rädd

sa han utan att blinka

jag var alltid rädd

men det var just det

som fick mig att slå

och jag lovar

jag slog och slog

hål i väggar i allt i liv

tills eget brast

fruktade jag inget mera

var inte rädd

var bara tacksamt ledd

*

i hörnet sitter en annan

han darrar och har ont

ser nästan ut som ett lik

talar inte

tittar inte

vill inte

utan försvinner in i skuggan

skygg och liten

ensamt sliten

*

plötsligt går en kyla genom rummet

vissa viker undan

när rosen är svart

violen grå

säger en röst

i mitt rum

du funnit dig stå

rösten är grov

den väser respekt

ger blodiga koder

skär genom svaghet

och delar rummet i två

för vissa en trygghet

för andra död

men den lockar

som om svart vore blå

*

har förstått att död är ett faktum

i trasiga skor

den sitter i märgen

i rummet vi bor

och jag undrar förtvivlat

hur

kan det dofta så gott

av blod

som är ondskefullt rått

*

fastän tapeten är våld

ett hat som tak

rädsla i golv

så vet jag

i rummet finns ett fönster

jag vet

många blickar ut

i längtan

i väntan

på trygghet

och när bilden slår synd

görs

ett själsligt fynd

så vi får se

om någon kliver fram

finner kraft

finner ut

tillslut

**

bok

Om min bok ”Jag är Wanted”

Min mejl är wantedblack@gmail.com

Min andra blogg på CrimeNews



Kommentarer

  1. Thailand är inget roligt land när man är lite "off". Om man känner sig lite vilsen vissa dagar så är man jädrigt vilsen i Thailand.

    Ibland slår tankarna en hårt i huvudet och man vet inte riktigt hur man ska få utlopp för de känslor som infinner sig. Även om vi har "våra vänner" här så förstår de inte riktigt, kanske på grund av att dem inget vet.

    Själv brukar jag vänta in regnet och sedan tar jag en sväng med motorcykeln, kanske lite för att tvätta bort de tankar och den ångest som ibland rinner över en. Det brukar hjälpa lite.

    Håll ut och stå på dig, en dag är du stark, tillräckligt stark för att lösa alla problem och uppnå alla dina mål du har. Det är iallafall det jag lever för varje dag, att en dag kunna slå tillbaka och återta den frihet som jag anser mig berättigad.

    Skrivet av NoName — 13 Jul 2009, 15:42

  2. Gillar det här inlägget, det kändes väldigt personligt.

    Sorry men tanken på att du sitter och läser Öijer får mig att skratta hårt. :D Händer som förmodligen brutit många ben sitter och bläddrar i en liten bok med poesi, kontrasten är total.

    Have a nice one, Wanted.

    Skrivet av Gf — 17 Jul 2009, 01:40

  3. Känns konstigt på något vis att få läsa nåns innersta tankar. Håller med föregående att detta kändes privat. Me like! Hoppas solen skiner på dig idag.

    Skrivet av N.H — 10 Aug 2009, 00:40

En bloggtjänst levererad av DistansData Webbyrå E-butik och Hemsidor