Wait simpel wait and i try
Har fyra olika kategorier. ”Huvudkategorier” består av min vardag, mina tankar och storys om mitt förra liv. ”Om skriva” lägger jag inlägg som handlar om tankar, ord, om att skriva och den branschen. Sedan har vi ”Matt” där jag lägger ut inlägg, fiktiva berättelser om just ”Matt”. Till sist”youtube och bilder” som det låter. Mina egna klipp och bilder plus andras youtube som jag rekommenderar.
Ljuset slår hårt när jag drar gardinen åt sidan. Öppnar upp glasdörren till min balkong och nedanför springer hönsen, en hund tittar upp mig. Det doftar Bangkok från min bakgata och bakom husen reser sig moskén med grön kupol. Den blänker i solen. Långt från nära hem och kvarten känns cell. Den liksom gnager på mig.
I didn´t do it – löjlig mening. För visst är jag skyldig. Men just nu står psyket på eldgult. Håller inte på att tappa något, utan mer kryper ur skinnet. Väntans tider som kanske får mig att tappa greppet om skrivandet. Det känns nära som en jävla muck – och den tiden är värst. Den gnager närhet, soon but not now. Veckorna innan muck eller dagar innan rättegång kastar en hink över en, full med något som kliar.
Men det är inte bara det. Förra helgen stack Nam och en vecka är en suck i rymden men varje sekund känns som ett krig i uppförsbacke. När hon är här och hennes son leker med bilarna på sängen är någon här. Nu tramsar man för sig själv fram och tillbaks. Det är lugnt, ok men gör att kvadraten blir några cent mindre. Får liksom ingen ro att sitta och skriva och jag är sorry för att inte Matt kommit ut. Är bara off.
Snackar lite skype och det peppar mig, får lite mejl och det stärker mig men strax efter så lyser det eldgult igen och jag funderar på tiden som varit här. Tiden som är. Mycket har hänt och samtidigt inget. Vet egentligen inte vad jag förväntar mig av boken av mitt steg i att börja skriva. På ett sätt är det ett verktyg att kasta ut min sida av storyn av allt som har hänt, kanske hjälper mig i att reda upp. På ett annat sätt så kan jag kanske kliva in i en ny värld, hitta en åra så jag kan ro med skrift. Ro över sjön och logga in i en normal värld.
Uppmärksamheten kommer ju på köpet när man skriver en bok. Rampljuset kommer söka sig till mig en smula på gott och ont. Tvekar men vill att boken ska sälja. Har ju redan tagit av mig den skottsäkra västen, lagt revolvern på hyllan och blottat mig helt. Allt förutom mitt namn och utseende, familj och min identitet. Men vad är egentligen min identitet? Är det mitt namn eller är det allt jag varit och vad jag är? Nä, egentligen borde jag åka ut på landet i ett främmande Thailand och gräva ner mig i ett djungeldike i några månader. Egentligen borde den efterlysta Wanted som skriver om sitt förra liv och suktar efter att få komma hem – han borde gömma sig i en kvart över en sliten biljardhall och fördriva dagarna med sänka svarta i hålet och dribbla kö. Men nej, jag ska stå ut.
Måste bara dra om kablarna så det blir grönt igen. Nam kommer hem när som helst, kanske idag. Då blir färgen lite lemonadgrön kanske. Förutom skype har jag inte snackat med en kotte. Ja det ska vara seven elven personalen och allt tugg som legat på min tunga denna vecka, var mindre än hela intervjun jag hade på telefon.
Aircondition har börjat droppa vatten igen. Fan, de rensade systemet bara för en månad sedan men nu står det en hink under och när den snurrar kyla droppar det hink. Måste tvätta också och all den tid jag har är ändå det där jävla anammat att hålla igång med pysslor borta. Måste skaka om mig själv och trampa hårt, glömma den 3 september helt. Vad har jag för förväntningar egentligen? Förlaget säger att alla återförsäljare har stämplat fulla beställnignar, det har börjats snacka om boken. De säger de tror den kommer sälja bra. Den har gått i tryck i mer än tre gånger så mycket än normalt vid första upplagan. Alla tror på det hela, men vad betyder det egentligen? Flera journalister har berömt mitt skrivande och jag får mejl från läsare här som stöttar mig och ser fram emot boken.
Och här sitter jag med ett litet internet fönster ut till omvärlden. Klickar Aftonbladet, Dn, Svd, Svb och lite andra sidor för att hänga med. Skulle jag vilja sitta i den där tvsoffan och säga – Ja, det var tider när jag satt lyst i en sketen kvart i Bangkok och skrev ”Jag är Wanted” på några månader och programledaren frågar och jag svarar. Skulle jag vilja sitta på bokmässan och signera böcker och tala med läsare. Få en smula beröm och suga i mig av att andra kallar mig författare. Ja – men nej tack. Varför då? Nu talar jag inte om min identitet utan för jag tror jag skäms. Jag tror jag skäms för mycket och visst jag är luttrad och härdad. Jag kan skaka av mig kommentarer på blogg och cyberspace från läsare som ilsknar till. Visst jag har balls och ta mycket. Men kan jag verkligen ta hela Sveriges åsikter i ett svep – som en plötslig hink med kallt vatten? Jag kanske borde göra det någon vacker dag eftersom jag måste stå för det jag gjort. Men är jag redo?
Vet faktiskt inte och borde kanske veta. Petar i mig lite av en vattenmelon jag köpt och kliar mig i örat. Funderar på det jag skriver och jag vet att min bok kommer vara en skvätt i rymden, något som finns för en kvart och sedan försvinner, drunknar i litteraturens värld. För mig kommer det dock vara stort. Ska göra allt jag kan för att rida på vågen, den vågen jag själv skapat i mitt skrivande. Ska skapa mer, inte bara en bok utan mata er med böcker. Jag ska allt visa att jag kan.
Kanske måste också acceptera att man inte mår så grönt alltid. Utan att det går i vågor. Måste också acceptera att den där stenhårda ytan, stoneface och den där känslan, blicken som nästan bränner hål i en motståndare, det som jag levt i och med och skapat mig. Just det måste jag också hyvla ner en smula. Det värsta jag vet är att självömka, fråga mina vänner. Nej, jag måste ta tag i bitarna ändå. Visst man kan slå av en smula ibland. Men sitter man som jag finns inget space till att tycka synd.
Tänker på förr. När jag drog nercabat på gatan i lyx och parka, stampa ut och kände mig en smula kung. Eller gjorde jag verkligen det? Kontraster som sagt och här sitter man som redan död. Dags att kliva upp ur kistan och fan blinka grönt.
Akta er säger jag
För nog om mig. Till er. Ja ni borde akta er mer. Tillvaron kan vara skön och förmodligen är ni värd den eftersom ni har kämpat svett och rätt. Ni har klivit i riktning som man ska så ni sitter där med miljö bakom häckar och gräsmattor, rosrabatter på en hemmasnickad veranda och sippar saft och goda bullar. I det gröna som ni precis klippt ner med den nya gräsklipparen leker kidsen. Hoppar fram och tillbaks i vattenspridaren och kanske ska ni måla om huset?
Sitter här och har sneglat på dokumentärer om olika gäng i Amerika. Tragiskt men det är i Amerika, långt bort på andra sidan pölen. I Sverige är det tryggt och gräset är väldigt grönt på eran matta. Skulle ändå vilja skaka om solstolen och ge en varnande hint. För så långt bort är det inte. Där skjuter de varandra på grund av färger, Blodds and Crips och latinos och många mer går ihop. Lockar elvaåringar och kriget har pågått för evigt. Kriget mot gängen och jag tror ingen på svensk mark riktigt kan förstå vilken religion det är. Det handlar inte om vilsna unga själar som söker trygghet i samhörighet och offrar sitt liv för sina. Nej det är en ingrodd religion som andas ett eget liv och erövrar. Mentalitet är blod och den sprider sig. Det har inte på något sätt minskat i världen och bakom häcken gror den sig närmare.
Vi talar i Sverige om mc gäng och vissa andra organisationer som tar mark i den undre världen och du säger framför din tv, när du dribblat över från nyheter till Tjockholm att det inte kommer drabba dig. Visst det har inte smittat Sverige lika hårt utan vi har koll. Säger vi och sedan fumlar vi vidare i tro om att staten sopar mattan med gängen. Men vi måste fan erbjuda något nu. Inte sen om tio år när statistiken visar ont och grannens grabb försöker smitta din son. Vi måste erbjuda något så den inte erövrar.
Varför söker sig unga till gäng som erbjuder respekt, lojalitet och belysning, brödraskap, familj och en trygghet? Det rimmar egentligen förbannat bra. De vill ha. Något då de fumlar, letar. Stretar. Och andra ger. När vi inte ser.
Så vi måste helt enkelt erbjud och visst det är en klyscha men vad fan, har sagt det förut och säger det igen. Satsa stort på de unga – ge dem annat. Kapa skiten vid roten och lyft fram förebilder som också erövrar men rätt. Det kommer gå åt helvete eftersom häcken täcker och mattan är grön när barnen springer vattenspridare och du vill måla om huset. Jag lovar.
Tack för kommentarerna och mejlen jag fått. De värmer stort. Måste bli klar med Matt – men jag har själv varit lite off som sagt. Sorry. Karlsson – jo jag läser Bruno och han inspirerar. Vet inget om honom som person men jag letar alltid nytt till att utveckla mitt språk och han kanske kan kicka mig i nya riktningar också. Gjorde ett litet försök här nedan till att skriva något mer poetiskt om man säger så. Amatör som man är, för än är det långt kvar tills jag känner mig trygg i min skrift.
Rummet
De klickar upp överallt
snubblar fram i blindo vid mörka väggar
gjorda av drogade äldre
gjutna av dålig hand
bara ledda av vilsna lösa
blinda likaså
de lutar sig i farstun
tvekar att gå in
roffar åt sig
säger min
*
doften av svarta rosor ger hallen färg
sparkar upp resten av rummen
det är tusen och åter tusen i farstun
de tittar in
tvekar mer
nästan alla tar steget över
in i doften
som lockar trygg
de ger andra
bara rygg
*
jag gick in när jag var tolv
jag föddes där
femton säger någon
det är olika
för det mesta har de börjat som unga
en del som äldre
men de bär
alla
på en ros i svart
för något har kommit
dem ifatt
i rummet
där de satt
*
han skrattar och berättar
en sorglig sång i rummet
den slår mot väggarna
som om våld vore färg
och natt vore golv
jag ser inte rummet
sa han plötsligt hårt
jag känner inte
hur kan du vara rädd för våld
när du lever våld
när du är våld
frågade han som sista suck och gick
såg att han halta
hade svårt för att gå
gjorde allt
för att stoltheten
ändå
skulle stå
*
en äldre man
rutinerad man
med erfarna ögon
blick vass och slipad
men rösten var trasig av ensam oro
jag var rädd
sa han utan att blinka
jag var alltid rädd
men det var just det
som fick mig att slå
och jag lovar
jag slog och slog
hål i väggar i allt i liv
tills eget brast
då
fruktade jag inget mera
var inte rädd
var bara tacksamt ledd
*
i hörnet sitter en annan
han darrar och har ont
ser nästan ut som ett lik
talar inte
tittar inte
vill inte
utan försvinner in i skuggan
skygg och liten
ensamt sliten
*
plötsligt går en kyla genom rummet
vissa viker undan
när rosen är svart
violen grå
säger en röst
i mitt rum
du funnit dig stå
rösten är grov
den väser respekt
ger blodiga koder
skär genom svaghet
och delar rummet i två
för vissa en trygghet
för andra död
men den lockar
som om svart vore blå
*
har förstått att död är ett faktum
i trasiga skor
den sitter i märgen
i rummet vi bor
och jag undrar förtvivlat
hur
kan det dofta så gott
av blod
som är ondskefullt rått
*
fastän tapeten är våld
ett hat som tak
rädsla i golv
så vet jag
i rummet finns ett fönster
jag vet
många blickar ut
i längtan
i väntan
på trygghet
och när bilden slår synd
görs
ett själsligt fynd
så vi får se
om någon kliver fram
finner kraft
finner ut
tillslut
**
Min mejl är wantedblack@gmail.com
Thailand är inget roligt land när man är lite "off". Om man känner sig lite vilsen vissa dagar så är man jädrigt vilsen i Thailand.
Ibland slår tankarna en hårt i huvudet och man vet inte riktigt hur man ska få utlopp för de känslor som infinner sig. Även om vi har "våra vänner" här så förstår de inte riktigt, kanske på grund av att dem inget vet.
Själv brukar jag vänta in regnet och sedan tar jag en sväng med motorcykeln, kanske lite för att tvätta bort de tankar och den ångest som ibland rinner över en. Det brukar hjälpa lite.
Håll ut och stå på dig, en dag är du stark, tillräckligt stark för att lösa alla problem och uppnå alla dina mål du har. Det är iallafall det jag lever för varje dag, att en dag kunna slå tillbaka och återta den frihet som jag anser mig berättigad.
Skrivet av NoName — 13 Jul 2009, 15:42
Gillar det här inlägget, det kändes väldigt personligt.
Sorry men tanken på att du sitter och läser Öijer får mig att skratta hårt. :D Händer som förmodligen brutit många ben sitter och bläddrar i en liten bok med poesi, kontrasten är total.
Have a nice one, Wanted.
Skrivet av Gf — 17 Jul 2009, 01:40
Känns konstigt på något vis att få läsa nåns innersta tankar. Håller med föregående att detta kändes privat. Me like! Hoppas solen skiner på dig idag.
Skrivet av N.H — 10 Aug 2009, 00:40