Blogg gratis Logga in

WANTED

10 Jul, 2009

wanted | 10 Jul, 2009 | Huvudkategori | (1486 Läst)

On the edge and stupid

Föll för länge sedan. Ner i det okända som blev känt. Vissa blir puttade och andra kliver över själv. Dum eller dummare i ord?


Har fyra olika kategorier. ”Huvudkategorier” består av min vardag, mina tankar och storys om mitt förra liv. ”Om skriva” lägger jag inlägg som handlar om tankar, ord, om att skriva och den branschen. Sedan har vi ”Matt” där jag lägger ut inlägg, fiktiva berättelser om just ”Matt”. Till sist”youtube och bilder” som det låter. Mina egna klipp och bilder plus andras youtube som jag rekommenderar.

Dum

En del tycker jag är dum som skriver, har på flera forum fått frågan eller påståendet att jag måste vara en fullkomlig idiot som skriver om min flykt när jag är på flykt. Det kan tyckas kanske men för det första hade jag inget val. Stod med inget. Och då menar jag absolut inget. Det fanns i början inte ens en chans för nära i Sverige att hjälpa mig ekonomiskt för de gick inte att skicka pengar rent praktiskt. Kunde inte gå till Westion union och jag litade inte på någon. Hade inget bankkonto och pantat in allt jag ägde. Min ring och min klocka. Det ända jag hade kvar var min dator. Den vakta jag med mitt liv höll den hårt under armen.

Sakta lärde jag känna Nam och efter att min gamla flickvän peka ut med hela handen från lägenheten så ställde Nam upp efter ett tag. På något konstigt vänster lyckades jag låna till mig så jag kunde betala deposition och den första hyran på en kvart. Nam signerade och hon öppnade ett bankkonto åt mig. Men jag var tvungen att hitta på något för jag hade absolut de nada.

Jag hade i stort sätt inget val, att skriva blev efter uppmuntringar här på bloggen blev kanske en väg och när förlaget sedan tog kontakt med mig så fick jag hopp. Hopp att det kanske kunde lösa sig. Så jag skrev och skrev och se... Men är det dumt? Gör allt i min makt att balansera kamoufleringen så den ligger så nära sanningen som möjligt. Försöker vara ärlig och rak hela tiden i min text men ändå inte blotta detaljer som kan leda till specifika brott. Så jag eller någon annan blir rättsligt drabbade. Någon gång kommer ljuset falla på mig och jag kommer få stå mitt kast, det är lugnt och det är inte det jag är rädd för.

Men mitt mål är att reda upp saker och ting. Mitt mål är att kunna någon gång i framtiden få leva ett normalt liv. Efter storm och hav, efter orkan och när jag ror där i min eka på en sjö som är lugn. Ja, då kan jag kanske fortsätta ro i ro, kanske med mitt skrivande och att få en möjlighet att hitta rätt. För det känns rätt i att skriva både här på bloggen och i bokform. Vad annars skulle jag göra? Börja deala skit här på discon? Slänga in handduken och börja tigga stålar på gatan? Åka hem och vänta på ett skott i nacken? Nej, jag kanske är dum men jag lever varjefall och har hittat en väg ut? Måhända den är lång, måhända den är svår men den känns rak varje fall och just det gör att det känns rätt. Dum? Kanske men sanningen har flera perspektiv och från mitt perspektiv, förr och nu så kan jag inte längre blunda och gräva ner mig ännu mer. Känns bara så.

Ni som läst från början vet ju lite mer och jag är tacksam för allt stöd jag fått och jag är tacksam för att ni läser. Jag har inte alltid orkat skriva och min text har varierat men utvecklats. Men vissa har snart funnits med i ett år. De är lite kul att boken släpps i samma månad, nästan exakt ett år efter jag skrev mitt första ord här på bloggen. Jag är glad för att jag har påverkat vissa i rätt riktning. Har fått en del mejl av personer som sagt att bloggen fått dem att tänka om och det betyder. Tro mig. Jag känner för personer som sitter i liknande situation som mig. Visst, vi får skylla oss själva och vi har var med att kasta tärningarna. Men ibland är det inte alltid svart eller vitt. Det jag känner för, är just den känslan som andas utan hopp och en ständig tillvaro att leva i bara nuet. Att inte veta och få älta sig fram dag för dag.

Rätt ska vara rätt. Har man givit sig in i leken för man leken tåla men var person är inte mer än människa och vissa har kanske bara klivit fel en smula men som har fått katastrofala följder. I mitt fall så har jag gjort mycket ont och det finns ingen ursäkt på något sätt, det finns ingen annan än mig själv jag får mantla med skuld. Men att folk läser mina ord och de ger – något, betyder.

Till dig som sitter på kanten

Man försökte göra det filmiskt – ni vet rånarluvorna skulle sitta perfekt, helst svarta kläder och den skottsäkra västen skulle sitta tajt och när man gick till bilen var man full av adrenalin men avstängd för att råna. Då skulle helst en tung låt tonas upp i bakgrunden och vapnerna skulle kännas makt. Helst skulle det kännas rena rama actionrullen och planen var slipad.

Men skalar man bort Hollywood och strippar till verkligheten är livet under rånarluvan, allt bakom skiten allt annat än – Scarface. Glamouren är en illusion och skulle jag kavla ut det hela på ett bord, för att visa. Skulle ingen jävel vilja kliva i. Vet inte hur jag ska förklara. Men alla stunder mellan det filmiska är som ett vakuum av blind förvirring. Där står tiden stilla och mycket skär ärr och du är ensam. När musiken har lagt sig och verkligheten tar strypgrepp försår du inte att det är ditt liv som det handlar om. Du borde förstå men du gör det inte för det är så overkligt. Det är först när det gör ont och ingen förlåter ditt ont, du fattar – att just ditt liv, sakta tynar bort, utan glädje.

Det kan gå fort för en del. Ett litet misstag kan leda till att livet man har fått för att vagga i glädje, har man slösat och kastat bort. Hur kan man egentligen trampa på det ända man har. För när det kommer till kritan är det yttersta vi bara har, just liv och att leva att ta vara på det, borde vara en självklarhet för alla.

Suckade, men jag var full av adrenalin. Stampade vidare i snön och bredvid gick två polare. Vi skulle råna en transport. Snön dalar lätt och vi har förberett oss till sista steget. Detta var för några år sedan och idag är han till höger om mig död. Han hängde sig själv i en klätterställning, han till vänster sitter just nu i häktet och väntar på rättegång. Sju till tio år, gissar han på. Själv sitter jag som en jävla råtta på flykt i ett slitet Bangkok och är trött och hungrig, på mycket, bland annat på trygghet i mitt liv.

Du tror du är ett undantag. Jag talar till dig som sitter på kanten. Du tror att just du är något extra. Vet inte hur jag ska banka in skiten i skallen på dig men vad gör dig till ett undantag? Varför tror du att just du ska kunna satsa ditt liv och lyckats finna glamour där ingen annan funnit det. Hur ska du förstå att det liv du har fått, inte går att slösa bort? Hur ska jag förklara att glädjen i ett kriminellt liv är så minimal om man. Den existerar knappt om man kavlar ut skiten i efterhand och jämför i tid. Skulle man dessutom väga den i känslor skulle den glädjen drunkna på några sek. Du kommer drunkna och du kommer ta med dig nära, rakt ner till botten.

Och ja ja, du vill inte bara vara Scarface men du har det svårt också. Svåra förhållanden och det är inte ditt fel att du sitter på kanten till inget liv alls. Sluta för fan att självömka och väx. För du har bara ett liv, ett ända liv och tro mig, det går inte att spola tillbaks eller lappa över. Och tro mig det finns ingen Hollywood glamour utan det är bara en lång jävla raksträcka av skit som kommer hyvla ner det ända du har.

Att jaga glamouren på sätt som våra, det är bokstavligen som att gräva efter guld i ett hav av skit. Tror inte du fattar och du som sitter på kanten – det är inte värt det. Simma, dyka i skit i hela sitt liv och drunkna långsamt, vem fan vill det. Och drunkna kommer man att göra, finns inga undantag. Tro mig. Djävla Hollywood och Scarface är rena rama illusionen. Du är verkligheten.

Blir nästan arg när jag tänker på unga, men ilskan är förmodligen mot mig själv. När jag själv var ung. Skulle jag kunna skulle jag vrida tiden hårt tillbaks och slå vett i mig själv. Men det kan man ju inte – tyvärr.

Bruno K

Fick en bok skickad av förlaget ”Svart som Silver” av Bruno K. Öijer. Poesi. Har inte läst den helt fick den idag. Bläddrade dikter och hittade en. No Name har den. Jag skriver först här min översättning av dikten och sedan Bruno K. Öijers orginaldikt.

*

vid kanten

till det okända

blickade du bak

men blunda för dina fotspår

ångesten gav mörker kring dig

dock såg den till att du inte såg

ting som kunde flamma upp och bränna hål

du tveka

gick tillbaks och frågade om

ångsten fick göra så

fick du svar

*

Bruno K. Öijer

vid gränsen

till det okända

vände du dej om

och blåste ut dina fotspår

släkte noga omkring dej

såg till att ingenting fanns kvar

som kunde ta eld och börja brinna

ändå tvekade du

gick tillbaks och såg efter igen

tills du var säker

helt säker

bok

Om min bok ”Jag är Wanted”

Min mejl är wantedblack@gmail.com

Min andra blogg på CrimeNews

Min youtubesida med alla mina klipp



Kommentarer

  1. Bruno K Öijer...........jag är då rakt inte någon poet, inte heller är jag någon ordkonstnär som kan böja ord eller dribbla med vers men Öijer han är speciell. Att såhär framåt nattakröken let fram någon av Öijers uppträdanden på Youtube är riktigt nice! Jag var förr bekant med Micke Öijer.........en släkting till Bruno K Öijer som tyvärr gick bort i riktigt tidig ålder efter en överdos/missbruk av droger, killen var skärpt och långt ifrån dum men valde att kliva i med hela huvet och välja drogerna före livet som jag förstått det!
    Kul att se att du kommenterar Öijer och hoppas att det ger dig något!

    Mvh

    Skrivet av Karlsson — 11 Jul 2009, 02:24

  2. Läste igen min text dock innan jag postade den, det jag menar är att jag hoppas är att Öijers texter ger dig något! Dom är ofta inte helt enkla men dom är snillrika och enligt mig riktigt trevliga för det mesta!

    Skrivet av Karlsson — 11 Jul 2009, 02:27

  3. Din blogg är till skillnad från många andra bloggear, intressant. Kika gärna in på min blogg, vi skriver riktigt likt varandra!

    Skrivet av Nabil — 11 Jul 2009, 20:02

En bloggtjänst levererad av DistansData Webbyrå E-butik och Hemsidor