Blogg gratis Logga in

WANTED

02 Jul, 2009

wanted | 02 Jul, 2009 | Huvudkategori | (1199 Läst)

Talk just now and pull a gun

Drömde en tår och jag undrade varför vi egentligen bråka. Drog en gun och undrade egentligen hur?

Har tre olika kategorier. ”Huvud kategorier” består av min vardag, mina tankar och storys om mitt förra liv. ”Om skriva” lägger jag inlägg som handlar om tankar, ord, om att skriva och den branschen. Sedan har vi ”Matt” där jag lägger ut inlägg, fiktiva berättelser om just ”Matt”.

Vakna upp idag, sent. Har sömnproblem ibland. Svårt för att somna, inte för att jag tänker, eller jo det gör jag ju också men mer för att jag är så rastlös känns det som. Men ibland så dunar jag ovanligt länge, tar igen för vakna timmar. Satt mig upp i sängen och drömmen låg tydligt kvar. Jag drömde att jag grät. Har inte gråtit på kanske tjugofem år. Inte heller drömt om det. Vi satt på en lokal restaurang i de kvarterna jag vuxit upp i. Jag var vuxen och ”vi” var en blandad grupp vänner. Vid mitt bord satt några nära och vid bordet längre bort satt en vän och hans umgänge. Han var ledare för en kriminell grupp. Tillsammans åt vi och drack. Men vi tittade också på en film som rullade på en storbildsteve. Filmen var någon drama och när slutet kom – så grät jag och han som var ledare för den kriminella gänget.

Under ett kort tag låg drömmen kvar tydligt. Sedan så försvann själva känslan i den. Nam var vaken och hon höll på att plocka av i rummet. Balkongdörren stod öppen och utifrån hördes lite olika läten, svaga barnröster från en skolgård som låg långt bort och lite folkligt skrammel nedanför på bakgatan. Det var mulet ute det låg regn i luften. Slog bort lakanet och satt mig upp. Kände på något sätt att jag var på dåligt humör, varför vet jag inte.

Jag och Nam började snacka lite och helt plötsligt brast vi ut i gräl, om vem som skulle gå till seven eleven!? Som i sin tur ledde till ouppklarade knutar mellan oss. Vi grälade ett tag och tjurig drog jag på mig ett par byxor och gick ut på balkongen. Tände en cigg. Hörde hur hon snacka aggo där inne så jag drog igen glasdörren och satte mig på pallen. Skönt, min första morgon cigg. Skulle dö för en kaffe nu från seven, tänkte jag och blossa. Plötsligt hörde jag dörren gå igen i rummet. Den som går ut. Nam had left the building. Visste inte om hon gick för dagen eller om hon gick ner till seven.

När jag rökt klart stampa jag in och satte mig framför datorn. Scanna snabbt av några tidningar och sedan började jag skriva om att jag vaknat och kom ihåg att jag drömde att jag grät. I mitten av andra stycket öppnades plötsligt dörren och Nam kom in, hon hade plastpåsar i handen och utan att säga något satte hon dem bredvid mig på bordet. Hon hade köpt kaffe och melon plus lite annat och mat till sig själv, hennes mor och hennes son. De är här nu men bor i hennes kvart. Hon sa inget utan bara gick. Dörren igen och Nam had left the buildning again. Inte ett pip och så dyker hon säkert upp imorgon eller kanske ikväll efter hon slutat skolan. Hon pluggar kväll. Så nu sitter jag här framför datorn och funderar på vad jag ska skriva om. Känns lite tomt, lite dumt men ibland så äter situationen upp en och man gör höna av fjäder. Tror jag skriver om...

Att dra en gun

Något som jag lärt mig under mina många år i branschen, om man säger så, är att lösa skott är ett faktum. Vad jag menar med lösa skott är egentligen ”lösa hot”. En på tusen som drar det där vapnet är faktiskt beredda att krama åt avtryckaren helt. Vägen att skaffa en gun, till att bära den och till att dra den, hota någon i en situation är betydligt mycket kortare än den där sista biten – att trycka av. Det är ungefär som att jämför ett hundrameterslopp och ett maraton, i längd. Det finns så många olika anledningar till varför man till slut trycker av, ofta extrema anledningar. Rädsla, press, självförsvar och många mer anledningar. Om man ser dessa i vägar så kan säkert vem som helst trycka av i dessa situationer om situationen i sig är tillräckligt extrem. Men den vägen är förhållandes värd kort om man jämför med att verkligen agera, skjuta för att man ”ska”.

Vad jag menar är. Det är egentligen förbannat svårt att trycka av – utan att vara rädd eller kanske pressad. Det är inte många gånger det förekommer skottlossning i Sverige. Ytterst få om man jämför med andra länder. Men det förekommer. Tur är väll det. Inte att det förekommer utan att det inte är mycket av det. Har flera gånger varit med när skott har avlossats. Dock inte under rån utan under andra omständigheter. Uppgörelser. Har själv skjutit, men inte i syfte att döda. Den enda gång jag skjutit under ett rån, eller skulle skjuta, riktade jag pistolen upp i luften för att lägga ett skrämmande skott. Så väktarna skulle förstå att det var allvar. Men då fastnade skottet i loppet på något jävla vänster. Pistolen hade låst sig, och den klickade. Rånet slutade i ett fiasko och vi drog iväg på motorcyklarna istället.

Men just den där hundradels sekunden, i avgörande när man ska dra iväg ett skott är faktiskt förbannat svårt. Tänk dig själv, stå där men en pjäs i handen, en dödlig pjäs och ditt agerande kan vara skillnad på liv eller död. Har varit med när andra blivit skjutna, i benet ute i någon skogsdunge kanske. Har avlossat skott mot andra i syfte att skrämmas. En del är vana, militärer och hos vissa yrkesfolk kanske det sitter i ryggen. Inget märkvärdigt att avlossa skott. Men det är en helt annan skillnad att stå i en verklig situation än på skjutbanan. Flera gånger åkte vi ut i skogen för att öva. Inte för att öva i att skjuta prick. Nej, det handlar bara om känslan, få själva känslan att hålla i ett vapen och känslan att faktiskt agera dödligt.

Tror jag någon gång i början här på bloggen har skrivit att jag aldrig skjutit mot polisen och det har jag inte, tack och lov för det. För i samband med det så vrids allvaret upp till stekande hett och rikslarmet slås på i stora trummor, pådraget blir enormt och logiken – du åker fast. Men barriären – att få sig själv att komma över det känsligmässiga – det är svårt. För du måste göra det om du ”måste”. När man levt i ett sådant kaos som jag gjord. I ständig våld som vardag kan det tänkas vara enklare och visst, det gör hela saken enklare. Man blir härdad och det gäller att fungera logiskt. Att bli medveten, inte agera irrationellt utan rationellt. Och det är svårt i extrema situationer.

Vem som helst kan under rädsla dra gun – hota för sitt egna liv. Några kanske säger om du drar pistol ska du vara beredd att skjuta. Annars ska du inte ta upp den. Det kanske är så, men ack så svårt att ”ha i sig”. När jag stod på torget vid ett rån och jag hade som uppgift att skjuta om det krävdes, då hade jag skalat bort allt som tvingade mig att ”inte vilja skjuta”. Reagera – agera. Två ord som jag ristade in i mig själv. Skrämmande på något sätt.

Jag vet att jag var kapabel till att döda. Det är inget jag säger för att verka tuff eller så. Jag vet att bara att jag var det. Och det kanske låter konstigt, förvirrande eller kallt men det krävdes en jävla massa till att bli det. Eftersom det sista jag egentligen ville var att släcka någons liv. Då snackar jag inte dra en kniv och ”råka” döda någon i ett slagsmål. Utan agera som man förberett sig på under hela sitt liv.

Jag vet också en annan sak. Som kanske låter ännu mer empatilöst. Jag vet att skulle kunna leva med det efter. Psykopat – kanske någon säger. Men jag skruvar på mig ärligt och känner mig inte som det. För jag vet att jag har empati, till så mycket annat. Jag vet att jag kan älska, jag vet att jag kan känna för andra, för annat på många andra sätt. En gång i tiden för inte så många år sedan hade jag uppe den här diskussionen med min vän Timo. Han sa tveklöst att jag skulle kunna döda och han sa att jag skulle kunna sova utan att tänka på det efter. Det är en effekt av allt jag gjort och allt jag levt i. Det var en del av mig för att kunna leva så jag levde. Samtidigt som jag törstade av hela mitt jag – att få leva i en trygghet, en lugn och trygg tillvaro. Dubbel, gråskaligt och konstig kanske. Säger bara som det va. Idag har jag ingen aning faktiskt – bara att jag gör allt i min makt för att byta vapen, ändra riktning och skriva istället för att dra gun.

Nu skrev jag bara av mig rakt upp och ner. Utan att gå tillbaks och läsa tutar jag ut detta nu och jag håller på att ladda upp en youtube video som är betydligt lättsammare. Lägger ut den när den laddat klart. Men det tar sin tid – ibland så är det skönt att bara le. Och denna lilla video är ett minne som får mig att le. En snutt från min flykt, från mig själv och andra.

bok

Om min bok ”Jag är Wanted”

Min mejl är wantedblack@gmail.com

Min andra blogg på Crime News



Kommentarer

En bloggtjänst levererad av DistansData Webbyrå E-butik och Hemsidor