Blogg gratis Logga in

WANTED

27 Maj, 2009

wanted | 27 Maj, 2009 | Huvudkategori | (1405 Läst)

En Guran, en Muhamed och en Volkan Del II

Ibland blir en oskyldig trip något mer synd än väntat. Stanna för faan! Rikta glocken mot baksätet. En uggla hoade i skogen.


Vet inte riktigt var vi var men det var kväll och färden hittills kund jag varit utan kändes det som. Gillar inte långa bilresor. Inte för att jag mår illa är åksjuk eller något sådan utan för att resor i sig gror ADHD i kroppen på mig. Inte för jag blivit stämplad som överaktiv och att jag brukar klättrar vägg. Men långa bilresor vänder ut och in på skinnet. Volkan i baksätet snacka på om olika indrivningar och Guran om sälj och köp. Skulle bilen vara buggad så skulle vi troligt få sitta kåk en längre tid. Vägen utanför slukades i högt tempo och skogen tog aldrig ta slut. Lång väg för att spöa en kille, tänkte jag och drog i en spak så stolens rygg vinklades bakåt. Blundade och försökte sova en skvätt.

Vakna till, gnuggade mina ögon och reste mig upp. Ställningen jag suttit i kändes som den låst hela jävla kroppen. Stel som stål och vinklad åt olika håll. Sträckte på mig.

”Framme snart”, sa Guran när han märkte jag vaknade.

Kikade bak. Volkan knoppa också. Låg där bak och snarka högt. Musiken var låg och jag tryckte ruta ner, för att få lite luft. Räta på kropp och drog ut kotorna så gått jag kunde i framsätet.

”Fan, du kan de här vägarna?” frågade jag när jag vaknat till.

”Jo, har varit i Sundsvall många gånger. En snubbe köper mycket av mig i staden och jag levererar. Men anstalten ligger utanför vid Torpshammar, har en karta så vi får leta oss fram.”

En timma senare stod vi parkerade vid en rastplats i Ingemansland. Klockan var halv tolv och det var svart ute. Skog och åter skog. Hade vi läst kartan rätt så skulle den här Muhamed dyk upp här om en halvtimma. Vi stod utanför bilen och jag lutade mig mot kärran.

”Varför inte vänta fem månader och spöa honom sen?” Frågade jag Guran och tittade på honom i mörkret. Guran knöt skorna.

”Nej, jag vet inte. Snubben ringde mig och bad om hämtning från ingenstans så jag passar på.”

”Men ska vi bara slå skiten ur honom och sedan lämna honom här?”

”Ja”, fick jag tillbaks kort och så var det med det. Sträckte ännu mer på mig och tittade in i skogen. Var inte van med skog och den såg inte direkt inbjudande ut.

Plötsligt ringde det på någons telefon, det var Gurans som pep ”We will Rock you”. Han grävde fram luren ur byxfickan.

”Jaa..” Svarade han utdraget. Och fortsatte efter ett litet tag med ett; ”Är på plats.” Sedan la han på och jag bröt en liten pinne itu.

”Det var Muhamed, han sticker nu och lär komma på klockslaget.”

”Jag förstod det”, Sa jag. Samtidigt som Volkan kom ut ur skogen. Visste inte riktigt vad han gjort där inne för vi sa ingen DNA om det skulle spåra ut. Man visste ju inte, oskyldiga resor hade som vana att bli mer synd en vad som sagts. Mina erfarenheter sa det. Så jag hoppades inte han slagit en båge eller något inne bland tomtar och troll i dungen. Avstod från att fråga och satte mig i bilen i väntan med öppen dörr.

En kvart gick och plötsligt kläckte Guran ut sig att Muhamed tränat alla möjligt kampsporter och tävlat mycket i ringen. Snubben var tydligen jävligt bra på att slåss. Stor skulle han tydligen också vara. Men Guran fick hålla låda och i västa fall fick vi hota snubben, skjuta honom i benet eller något om han svartbälta oss alla.

Det kändes lite skumt att sitta uppe, nära Lappland uti skogen. Totalt kolsvart och vänta på en rymling, för att spöa skiten ur honom och sedan trava hem. Tyst ute. Lät som en uggla där inne bland träden. Något hoade varjefall. Vägen vi stod parkerade på var helt öde och tio minuter i tolv gick vi alla ut för att ja.. förbereda oss.

”Är det inte bättre att ta honom ja.. en bit härifrån och spöa honom långt bort”, sa Volkan i mörkret.

Lät som en bra idé tyckte jag och vi bestämde att lura med honom typ till nästa stad eller något och stanna till på lämligt ställe för att ge honom det vi var där för. Skulle han fråga om varför jag och Volkan var med så var det för att vi hade ett ärende i Hudiksvall. Två flugor i en smäll om man säger så.

Fem minuter i tolv och jag gäspade en aning. Fingrade lite på pistolen men stoppade den bak i byxlinningen. Detta var Gurans show och vi var bara med som backup, om det skulle spåra ut. Kul, tänkte jag, för Muhamed. Rymma från kåken och tro man har en ljuvlig sommar framför sig på hemmaplan men istället åka på pisk på okänd ort.

Sneglade in i bilen och klockan lös en minut över tolv. Ingen Muhamed. Kollade in i skogen där vi trodde han skulle komma från, men det var bara svart. Såg inte ett smack. Ytterligare fem minuter spann på men ingen kom ut från moss, träd och buskar.

Kvart över hördes det något. Det lät som kvistar bröts och som det sprang där inne.

”Hörde ni”, frågade Guran.

Men vi svarade inte. Vi stirrade bara rakt fram. Mer spring och nu hörde man det tydligare.

”Där”, sa Volkan och han nickade bort mot vägen.

Ett tjugotal meter från bilen borta vid vägkanten såg man i natten gestalter. Två personer som joggade mot bilen.

”Fan, han har med sig någon”, sa Guran och jag kikade. Svårt att se men man såg tydligt att det var två svarta skuggor som rörde sig mot oss.

”Kuken”, fortsatte Guran lite lågt. ”Vi kör som vi sagt men dumpar dem utanför Hudiksvall.”

Kort därefter kom var de framme vid oss. De både stannade upp en smula, förmodligen av förvåning av att vi var tre. För en av killarna, den största av dem, han som det senare visade sig vara Muhamed, sa;

”Vad faan, är det här Guran, vilka är de!?”

Men Guran kontrade med en fråga;

”Vem fan har du med dig?”

Vi stod stilla i staty allihop.

”Skit i det nu, hoppa in för fan”, sa Guran och jag såg inte riktigt hur de såg ut för det var så mörkt.

Vi gjorde allihop som Guran sa, hoppade in i bilen. Den lilla taklampan tändes i bilen när dörrarna öppnades och jag fick en glimt av den okände snubbens ansikte. Kände igen honom men visste fan inte från vart. Jag fram, Guran vid ratten och resten bak. Slängde igen bildörrarna och Guran vred om. Motorn igång och så lämnade vi platsen. Tyst i bilen. Var fan kände jag igen snubben från? Vände mig om en smula innan takbelysningen slockna. Killen såg ut att vara runt tjugofem, backslick och grova ansiktsdrag, smal kropp. Var hundra på att jag sätt honom tidigare. Tänkte så det knaka, ljuset slockna.

”Guran”, hördes från Muhamed. ”Vilka är snubbarna?”

Tyst från Guran och han följde vägen. Min blick låg frammåt och bilens lycktor lyste upp vägen. Mörk skog på båda sidorna vägen. Efter ett tag svarade han;

”Två polare som har ett ärende i Hudiksvall, vem fan är din polare? Du sa ju att du skulle komma ensam.”

”Sammy, heter jag”, hördes från baksätet.

Sammy, Sammy, tänkte jag. Det satt i bakhuvudet, men jag kunde inte placera killen. Volkan satt tyst som en mussla.

Plötsligt kom jag på varför jag kände igen liraren. Fumlade fram glocken fort som fan och riktade den bak.

”Stanna bilen!” sa jag högt. ”Stanna för faan!”



Kommentarer

  1. shit va jobbig du är. du får fan inte sluta sådär mitt i allting. a och o du vet. jävla långt förspel det här. jag blir knäpp.

    Skrivet av per — 28 Maj 2009, 02:48

  2. Förfan! Sluta mitt i det spännande!! Känns som Prison break:(

    Skrivet av WuTT — 28 Maj 2009, 09:44

En bloggtjänst levererad av DistansData Webbyrå E-butik och Hemsidor