Blogg gratis Logga in

WANTED

16 Feb, 2009

wanted | 16 Feb, 2009 | Huvudkategori | (2171 Läst)

Give me, I show but say No No No - dont

Och vadå? Klottra får man inte göra det? Inte konst? Att visa det på en mässa och jag ville ha mina DEG han sa NEJ vadå? Och värdetransportrån och nu vs förr.

Få talar om kriminalitet tycker jag. Få bloggar om det. Några bloggar finns det här och där men inga som genomsyrar det helt. Varför? Slår på ord och hittar enstaka inlägg men inga riktiga bloggar som har ämnet helt i fokus - i rampljus. Har någon förslag Maila mig.

Förr vs nu?

Brott kryper som sagt lägre ner i åldrarna? Eller gör det de? Jag vet faktiskt inte. Själv så var det röj redan som fjorton varv och nu när jag ser eller hör någon i den åldern så säger jag. "Shit va ungt!" Är det jag som börjar bli gammal? Är det jag som varit med och tycker smisk är rätta ordet för unga revolttkids som söker sig fram utan stabilitet - oklädd av goda förebilder? Det kan vara så men känslan är att mycket kryper ner och media skapar ledare i den undre världen - de skapar heros och superman, formar förebilder med ont i verktygslådan.

Men är det verkligen så? Jag funderar på hur det var på min tid - det var grovt - jävligt grovt. Cykelkedjor, baseballträ och knivar - Stilett. Knoghjärn och stora gängslagsmål på fotbollsplaner. Kommun vs Kommun, Gnaget vs Bajen - resultat 5 - 0. A I K ute i natten på en kullergata. Anti vs Bulor. Gäng vs gäng.

Så egentligen var det inte lika dant? Lika vet jag inte då jag inte har en aning riktigt hur det är idag. Men det var grovt då och det verkar som de är mycket nu. Snackar fjorton, femton, sexton. Ja, jag vet inte jag. Sitter ju här i min låda i Thailand lyst och filosoferar själv. Försöker hänga med. Men har fokus på mig själv - det rullar nu. Sakta framåt. Jag har planer. BIG plans. Ingen Jönssonliga plan, åka Malorca. Utan mina små grå hjärceller arbetar för fullt och när de arbetar så säger facket - "slow down, de andra framställs som lata". Fuck it, nu jävlar.

Nu när jag sitter här så känns det inte som det är värre nu - faktiskt inte. Min gissning. Kanske bara lite ändrat - lite annorlunda kanske.

Värdetransportrån?

Ska köra lite uppdate på småsaker som kanske för nya är uppskattat. Hur gör värdetransportrånare? Färgade stålar? Slå upp väskan? m.m. Ja det här kanske för den nyfikne är kul att veta men jag kommer inte avslöja exakt detaljer så den giriga kan do it. Det svåra i kråksången är inte själva rånet utan att hitta den rätta vägen - den rätta planeringen och dessutom när man klarat sig - se till att alla håller käft. Inte spenderar hej vilt och så dyker det upp avensjuka jävlar och vill råna rånaren. Ja det är mycket kaos både före och efter. Min bok kommer handla mycket om just detta. Ett grovt värdetransport rån bland annat.

Planering är det stora ordet. Det tar flera månader att planera ett grovt rån - ska man vara noga kanske upp till fyra fem månader. Oftast förut (och nu talar jag om förut - runt sekelskiftet) så såg man en värdetransport fylla på en eller två bankomater av slumpen. Klocka den och kollade in rutiner. Kolla nästa vecka - japp samma tid. Sedan var det dags att skaffa utrustning, reka, kolla flyktvägar och mycket mer. Tunga vapen är kanske inte det enklaste att hitta. Men som sagt hade man kontakter så fanns både det ena och andra och själv så hade vi ett litet förråd. Föredrog tunga AK4:or. Det ingav respekt och ingen jiddrar med en fyrakilos AK4:a som drämmer iväg salvor av kaliber, variant tjock. Ammo som kan genomtränga vilken plåt som helst och slita kött i bitar. Nej. Du gör då som u blir tillsagd. Men kan du avlossa? Det är frågan när du står torg och bevakar i rånarluva, handskar klädd i girighet.

Hur mycket deg är det i en väska? Ja förut så har jag för mig att det var runt, en komma fem till två mille - någon stans där. Har för mig om jag inte minns fel att max var 2,6 mille eller 11 kilo sedlar. Har för mig att det stod 11 kilo i väskan. Men det är så olika. Allt beror ju på hur central bankomaten var m.m om det kanske låg två i anslutningar till varandra. Dessa uppgifter kanske är helt rätt men nära.

Det här säger jag inte för att ni ska gå ut och robba. Nej - det krävs så mycket mer - Och tror man att man kan få info här och sedan action - Lycka till - galler next.

Hur undkom vi färgpatronerna då? Det finns ett kretskort i väskan som måste slås sönder. Klyvas med en yxa. Helst en klyvyxa. Men du måste veta var kortet sitter. Klyv det med ETT slag och så slogs hela väskans larmsystem av. Och sesam öppna dig och det gjorde den utan att sedlarna blev färgade. Missade man så POFF. Explosion och stålarna blev färgade. Väskan het som fan och färgmoln som en svamp i luften. Alla stålarna blev inte färgade helt men mycket flera gånger - de gick dock att sälja till olika procent. Många kunde användas på krogen m.m. eller växlas in i vissa typer av växelapparater. Men när det rörde sig om stor massa - tung väska - så såldes de. Kanske till 35 procent av värdet kanske mer - beroende hur skadade de var. Många var bara lite färgade på kanterna som till och med gick och klippa bort. Någon millimeter.

Men det är planeringen som ligger på högsta prio. Resten vägen ut - från torget och efter - vart tar man vägen? Talk about det i nästa inlägg.

Thailand idag

Satt sol. Den värmde - hett. Böjde ner kepsen. Lilleman cykla runt på en liten asfaltsplätt. På en liten bike med stödhjul. Röd spiderman bike. Satt med benen i kors som en fikus, på en stenbänk. Location – strax nedanför min kvart. Cigg i mungipan och röken stack i ögonen. I handen en pepsi och han cykla runt runt. Nam i skolan och jag rasta mig själv och honom. Innan det var time för att skriva. Alltid skönt att nypa lite luft, lite sol. Himlen klar och det vandra några tunna moln i skyn. Ovanligt med blå himmel här i avgaserna men ibland spricker det upp och naturen trotsar storstaden med ett slag i solarplexius.

Njuter nu och mitt schackspel har börjat igen men på rätt planhalva. Ovanför ytan – synligt. Dock inte så synligt så jag blottar det än. Men jag spelar igen på ett laglig sätt med regler och det känns fin fint. Har min plan i huvudet och den formas varje dag mer och mer och jag nyttjar bönderna, hästen och tornet. Lockar med löparen och slår till med damen. Jobbar arslet av mig nu och sitter bänk. I solen. För sekunden – ett ögonblick av ro. Blundar och känner. Känner efter. Det känns skönt nu. Att återigen kämpa fast men nya sorters vapen.

Har ett kall – Inte att bli rik och beröm. Nej då. Har ett kall att skapa ett liv i trygghet. Gå gata på hemmaplan, säga ”Hej hur mår du det var länge sedan.” Har hela tiden haft det i sikte men jag har styrka nu. Har mekat ihop mina hästkrafter – ska inte varva upp riktigt än och visa kraften under huven. Men snart. Så kommer det vråla och rysningarna ska kila rygga. Du kommer att få höra alla mullrande krafter som jag mekat ihop. Längtar till dagen då jag kan vrida om nyckeln och gasa. Först i friläge – det kittlar under foten . rycker i benen. Men tålamod. Tålamod är en dygd.

Breaken e slut och vi kilar upp. Solen lyser men jag måste skriva. Vi släpar upp den lilla cykeln uppför trappan. Ja jag kan lätt lyfta den men han envisas att hålla i styret och hjälpa till. Så det släpas upp. Nycklar i dörren och inne. Mina fyra väggar, datorn, balkongen, en trång kvart på en gata i Bangkok någonstans långt bort – från dig. Sitter jag nu. Men snart.

Reklam.

Ska presentera två böcker lite kort som finns i tävlingen på Kapitel 1

”Konsten att mörda” av Christine Ljunqvist. (Har själv läst delar och hon skriver riktigt superbra! Hon har också en kort youtube reklam se den här. Kort presentaion av boken;

En kvinna hittas livlös på en äng utanför Claude Monets trädgård. Det visar sig snart att kvinnan är del av ett morbitt återskapande av Monets målningar. Detta blir det första i en rad mord som fläckar Normandies gator med annat än oljefärg.

Syndabocken” av Marie Tillman; Kort presentation av boken;

Skivbolagsdirektör Sverker Strömberg hittas ihjälklubbad i sin bostad i Stockholmsförorten. Larmet kommer från hans hustru. Strömberg har fått bakhuvudet krossat och skallen badar i blod. Mordet är bestialiskt och kriminalkommissarie Hanna Isaksson kopplas in med sitt arbetsteam. Samtidigt som utredarna gör en första inspektion av brottsplatsen drabbas de av ännu ett frågetecken när fru Strömberg försvinner tillsammans med sin städerska. I sökandet efter mördaren och de försvunna kvinnorna spelar brottsutredarna med livet som insats, något som får oöverstigliga följder för somliga av dem.

Gå in och läs om ni är sugna O rösta om ni vill. (Ni kommer även hitta de böcker jag lägger ut som länker till höger under böcker.) Slut på Reklam.

Nu till Dagens Brott.

Konstfack krävs på 100 000 riksdaler av SL för att en elev klottrat på tunnelbanan och spelat in. Sedan har han ställt ut detta på en konstmässa el nått? Konst el brott. Ja enligt mig så är det solklart brott och visst snubben eller snubbarna skall väll dega. Eller? Men konstfack för att de ställde ut videon som konst på en mässa. Ja läs själv här. Klotter e väll för fan inte konst och att hantera en jävla videokamera kan vilken sparvs som helst. Jo – låt konstnärerna dega, jag ångra mig släng på en nolla. Låt skolan strypas lite. Bygg parkeringar och slopa statyer.

Och nu till To Big to fight. Eftersom det var ett tag sedan vi påbörjade denna story så klistrar jag in del 1 och del 2 här så ni som läst dessa hoppa till del 3 eller läs igen.

To Big To Fight? Del 1

Gav honom kuvertet, det låg femtiotusen i det. Hade jag räknat rätt? Två gånger dribbla jag genom tusingarna. Så varför vara osäker.

”Tack du” sa Jan och stoppa på sig mutan. ”Skickar över avtalet i nästa vecka. Det här blir nog bra ska du se.”

Det var bara rivning och ytterst lite snickeri. Men mitt anbud låg på sjuhudraåttio tusen. Jag låg några tusen högre än andra firmor, men hade fått reda på vad de låg på innan jag skeppa iväg mitt anbud. Nu fick jag ju också dega femtio till, så dessa deg får jag ju räkna in i omkostnaden sen. Men det var värt att slanta för att få jobbet. Platschefen Jan hade skvallrat om att det skulle bli mycket tilläggstimmar. Då gick ju mina gubbar på timme och det var alltid plus i plånkan. Som grovstädare eller rivare kunde jag trycka ut 265 kr i timmen på fakturan. Jämförde man med vad snickartimmen låg på så var det lågt men jag betalde ju gubbarna inte mer än mellan 100 till 125 kr svart. Med lite tvättning så fick jag själv ut minst lika mycket till mig själv så det var helt okej.

Mulet ute och Jans volvo försvann bort i rondellen. Stod kvar en sekund med händerna i fickan och tänke på Jan. För att testa mig hade han skrattat lite lustigt och snett, dragit en vits om svarta stålar och sagt; ”Fan själv så jobbar man arslet av sig som platschef utan att ha råd med semester när det är dag. Hade jag drivit en firma som du skulle jag nog se till att lägga undan lite under bordet.” Fatta vinken direkt och jag orkade inte dribbla längre och gå som katten runt gröten.

”Du får fyrtiotusen.”

”Femtio” sa han och vi hade skakat labb.

Firman var gigantisk och en fot hos dem satt fint för framtiden.

Två veckor senare. Inget avtal på posten. Jag ringde Jan. Det tuta signaler tills telefonsvararen kom. ”Klick”, jag la på. Fan hade han blåst mig? Satt på kontoret och räkna på ett annat anbud åt en annan firma men fick ingen lust. Linjal, räknare och ritningarna tog skrivbord. Lutade mig tillbaks och stolen sjönk tillbaks i viloläge. Upp med fossingarna på bordet och jag slöt ögonen. Om han nu var så dum att han blåste mig, vad skulle jag då göra? Det var det här som var nackdelen att göra fulffärer med folk i den normala världen. De visste ju inte vem man var egentligen. Körde ju för fullt nu i bygg men hade kvar halva foten bland tomtar och troll. Femtiotusen var ju deg men ju mer man körde rätt ju mer hade man att förlora. Jäkla Jan. Måste jag lägga bort silkesvantarna?

Drog händerna i håret och vickade på tårna. Elin kom in med kaffe. Min egna sekreterare kan man säga. Hade sten koll på vad jag skulle göra på dagran. Utan henne skulle firman fall korthus.

”Tack Elin” sa jag och tog emot. Rörde om lite koppen.

Hon satte sig på stolen mitt emot.

”Problem?” frågade hon med en tunn röst.

”Nja lite grann, men det är lugnt.”

Vi snacka lite ekonomi och jag måste förvandla mer vita stålar till svart. Löning snart. Efter tjugo minuters tugg var hon tvungen att sticka hem och jag blev ensam. Bestämde mig efter lite ensamhet att det skulle förbli hårdhandskarna direkt. Orkade inte gå någon mellanväg. Kändes lite som man drog på sig en gammal dammig mantel, men vad fan. Kanske skulle bli kul också. Men vem skulle jag ringa? Skulle jag ta med någon? Andy hade jag ju inte hört från på ett bra dag och massa indrivare som jag kände skulle ta för stor slant. Nej jag ville inte ge bort skulden, för lite deg. Kände mig lurad och bedragen av någon lallare som gissa man var nykläckt. Funderade och funderade. Toffa var ju i Grekland. Han höll på med något projekt där, tror faktiskt han byggde hus. ”Danny”, sa jag sen. Det var flera år sedan jag hade kontakt med honom. Men han kanske hade lust att hjälpa till för gammal vänskaps skull. Hur skulle jag få tag på tatuerade jäveln.

Efter fem samtal hittade jag honom. Klottrade ner numret på en post-it lapp och slog det. Det kom signaler. Efter tre svarade han.

”Hej hopp i lingonskogen” sa jag och försökte vara lustig.

”Vem fan är det?” hördes det i luren.

Jag sa mitt namn.

Han skrattade och jag kunde se hans psykopatiska ansikte framför mig. Efter lite väder och vind plus vad gör du nu förtiden, bestämde vi oss föra en bira på kvällen.

Krogen, söder, Stockholmskväll och sensommar. Visserligen vardag men det var lite ös ändå. Medis och flickorna satt under filter på uteserveringen. Manlig som man var satt man i T-shirt fast huden var lika knottrig av den svaga kylan som den extra knottriga kondomen. Danny log. Vi snacka lite minnen och han bara glassa runt nuförtiden på sitt lilla vis. Efter jag förklarat läget med Jan så fråga jag om han hade lust med en hjälpande hand. Det var ju smågrus det handlade om men en fråga i princip.

”Det vet du.”

”Vad vet jag?”

”Att jag ställer upp.”

Två kalla i det kalla drack vi till. Ångrade att jag inte tagit långärmat men i bilen var det varmt. Ångrade jag att jag blandat in Danny? Var han för mycket? Han kanske spårade ut helt. Nä, fan.. jag ångrade ingenting. Jan hade för fan blåst mig. Vred om och motorn spann igång. De nästan fyra hundra hästen gillade läget. Mercan, åket min diamant styrde jag mot kontoret. Nu var jag redo att räkna på mer jobb. Hade Jan inte svart imorgon skulle de bli besök på fredag. Visste ju var ju han höll hus. Bygget låg ute på Gärdet.

Fredag efter morgonfikat stod det en Danny givakt i dörröppningen till kontoret. De anställde som arbeta administrativt och några platsansvarig plus maskinansvarig titta nyfiken på honom när vi gick genom lokalen. De visste ju att jag höll på med smussel och båg. Men inte alltid jag tog fram någon ur garderoben och visa upp. Det tatuerade ansiktet tala om att nu var det hårda bullar på g och eftersom jag svurit under morgonmötet lite extra så var det ovanligt tyst i lokalen. Elin fråga blygsamt om vi ville ha kaffe och det ville vi.

”Mjölk och socker?” frågade hon lågt i dörröppning till Danny.

”Bestäm du?” svarade han och jag visste att stackars lilla blonda Elin skulle få problem nu. Såg henne framför mig hur hon stod i köket och visste varken ut eller in... hur fan skulle hon välja vad den läskiga skulle ha? Nu ångrade hon sig för att hon ville vara seviceminder.

Men kaffe kom det. Det såg ut som det stora glaset hade en liten skvätt mjölk, sockerblandningen var omöjlig att se. Danny tog emot.

Smuttade och tittade elakt på henne.

Hon såg hemskt liten ut helt plötsligt men Danny sa,

”Super gott, tack.” I det här läget skulle en normal person som skojade ”le”. Och då skulle Elin le tillbaks och alltid var frid och fröjd. Men inte Danny. Samma kall blick fastän han skoja med henne.

”Bry dig inte om honom” sa jag högt för att Elin inte skulle gå sönder helt. ”Han has svart humor.”

Ett pipigt ”okej” kom och hon försvann.

”Fan du skrämmer ju slag på personalen.”

Han tittade på mig med onda ögat men jag visste bättre. Vi drack kaffe och Danny drog en vits om byggare. Sedan var det time. Jan på schemat.

Idag var solen framme, det var lite morgonkallt men jag caba ner. Drog på lite extra värme i bilen och helt plötsligt var det behagligt att köra cab. Vi gled fram i trafiken. Hade inte brådis direkt men trafiken kunde göra en galen. Efter flera våghalsiga omkörningar och lite armbågsbuffel i trafiken gled vi på Gärdet. Svängde in på arbetsplatsen, såg byggbarackerna direkt och det såg ut som de var påväg att installera sig. En stor kontorsrenovering och det var en och annan container några ställningar och staket. Skymta en kranbil lite längre bort och Jans volvo stod parkerad utanför en blå barrack. Två andra bilar stod på samma grusfläck. En Cheva och ytterligare en volvo. Precis när jag drog i handbromsen öppnades dörren till barracken och två män dök upp. Såg direkt. De hade svarta skinvästar på sig som sa var de kom ifrån. Västarna talade respekt och de var från en av de två stora MC klubbarna. Båda var skäggiga och storvuxna. Breda som troll och han med solglasögonen såg ut som han kom i direkt nedstigande led från Djävulen själv. Riktigt äckligt groteskt ut. Ansiktet var helt snevridet. Som om någon hade möblerat om nyllet med ärr och fanskap för att han skulle vara född till just ond. De båda tungviktarna gick ner från den lilla trappan och gick förbi oss mot bilarna. De tittade på oss men sa inget. Gick i gruset mot Chevan och hoppade in i bilen.

Jag tittade på Danny.

”Det här kanske blir roligare än vad jag väntat”; sa han och log.

Jag suckade stort. Fuck, så de är inblandade...

To big to Fight del II

Efter chevan försvunnit bort klev vi ur bilen och gick över grusparkering mot byggbaracken. Sket i att knacka dörr utan stega bara in. Till höger fanns ett bord och vid det satt Jan. Han höll sig för bröstet och andades tungt. Såg ut att vara i smärtor. Jan var i femtioårsåldern, ganska stor och påminde en skvätt om Göran Persson i nyllet. Men utan glasögon.

Han tittade upp mot oss när vi stampa in och ryckte till en aning. Boden var full av ritningar och några stolar låg välta.

”Jan Jan”, sa jag. Danny stod snett bakom mig.

”Fan”, sa han. ”Inte du också.”

Såg att han sneglade lite på Danny.

”Problem eller?” frågade jag. ”Måste jag ställa mig på kö?”

Det var uppenbart att han retat gossarna som precis lämnat stället och det gjorde saken inte bättre för min del. Var han skyldig dem deg så skulle jag ju få vänta med min. Men bortsåg man från degen så var det ju princip. Och hur mosar man redan färdigmosat potatis?

”Jag har inga stålar” sa han pipigt.

”Inte”

”Nää det finns inga stålar.” I ren förvirring började han plocka upp några ritningar som låg på golvet samtidigt som han kikade lite osäkert på oss.

”Vad fan har min deg tagit vägen då och avtalet?”.

”Har större problem än dig”, han försökte låta tuff men det lyste genom.

Jag gick fram till honom tog tag i tröjan. Slet upp honom på fötterna och kasta ner honom i stolen. Ilskan rusade upp.

”Du har fan ingen aning om nått va?” väste jag.

Det knubbig ansikte drog ihop sig och han höll upp händerna i sidan.

”Vadå, jag har ju inga stålar.”

Var som han inte fattade han gjort en ren skär blåsning som han förmodligen gjort. Danny tog några steg framåt. Tog tag i honom och gav honom en sådan skön skalle att det var synd jag var ända i publik. Klockren, smak över näsbenet och Jan tappa medvetandet så när Danny släppte greppet dala snubben ner i golvet.

”Har aldrig sätt någon gå på Off sådär av en skalle förut.” sa jag när vi stod över Jan som var tack och god natt. ”Inte så fort varjefall.”

”Nja den satt fint”. Svarade Danny ”Vad ska vi göra?”

Kunde inte svälja hur great den var. Önska den var min. Såg ju ut som han liksom svimmade innan han blev träffad. Men nu låg han som en påse skräp på barackgolvet och jag fingrade lite på en rulle ritning.

”Förmodligen har en skuld till MC gossarna och lura mig på deg för att dega dem. Men han kanske är långt ifrån klar med avbetalningen och då lär jag aldrig se några slantar.”

”Hmm” kom från Danny.

”Äh vi går”, sa jag. ”Kommer tillbaks sen.” Så vi lämnade Jan på golvet.

Utanför tände jag en cigg. Vi diskuterade grejen ett tag och kom fram till att om jag absolut ville ha stålarna så kanske det var bästa att snacka med de MC gäng som varit på besök. Av erfarenheter så kunde saker och ting gå jävligt snett om man beblandade sig med deras affärer även om vi nu hade rätt. Säg att vi kanske skulle tvinga fram honom stålarna på något vänster och Jan sedan sa; att vi tagit deras deg. Vad som helst kunde ju slå bak ut. Men ville jag ha degen så mycket eller skulle jag vänta? Nej fanskapet hade ju blåst mig rakt av. Kunde ju inte bara blunda oavsett summa.

”Känner du någon av dem?”

”Jorå två styckna rötägg.”

Påvägen tillbaks till kontoret funderade jag på saken. Jävla Jan. Orkade inte med problem men vad fan skulle man göra. Det var ju inte var dag man satt möte med dessa gubbar. När vi fått kaffe med lite mjölk på kontoret fortsatte vi att snacka lite om Jan. Men egentligen visste jag inte mycket om han. Jag hade tappat greppet. Givit muta till någon som inte hade aning om vem han var. Elin kom in med påfyllning efter en kvart.

”Söt tjej” sa Danny efter Elin lämnat rummet.

Första gången jag hör Danny gett en tjej någon komplimang. Smått chockad. Fy fan, kunde inte tänka mig de två tillsammans. Djävulen hand i hand med Elin.

”Okej jag ringer” sa han och upp med lur och knappa siffror i rad.

När någon svarade reste han sig upp och gick ut ur rummet.

Jag satt kvar och glodde rakt in i skärmsläckaren som visade ”Rambo” En ärrad Stallone. Hade lagt upp massa nostalgi idoler som ung, som bytte plats med varandra, och där sprang en ”MC-Hammer förbi”. Tio minuter senare dök han upp och alla bilderna hade rullat förbi ett antal gånger. Min favorit var ändå Vanilla Ice. Töntig nostalgi som ändå fick blodet att dansa Ice Ice baby.

”Vad sas” sa jag och snurrade lite på kontorsstolen.

”Imorgon lunch, vid Gärdet.”

”Vadå? Ville de inte snacka oss emellan först?”

”Nepp.”

Det förvånade mig. Fan och så var man tvungen att beblanda sig med MC-skinnväst.

Ice Ice baby, gick i huvudet när jag reste mig upp.

”Vi sticker och käkar.”sa jag.

Biff och potatis och lingonsylt, i massor. Tufft att trycka ner hela portionen men det gick. Elin hade fixat riksisar åt mig och några anställda. Men ett sånd där häfte kunde ju ta slut på bara några dagar om man åt middag på dem. Jag hade bjudit Danny och han tack och ta emot. Visste ju att snubben inte var fattig men vad fan. Efter denna grej var jag skyldig honom massor. Som portionen. Det var dagen efter och vi stod vid seven eleven lite längre bort från Jan och hans baracker. Väntade på gubbarna. Man visste aldrig med gubbar på denna nivå. Men de hade sina regler. Ibland stenhårda regler som de följde till sista punkten.

Seven eleven. Bruka alltid köpa kaffe men det blev en pucko och bulle, kände för det. Kanske inte såg så värst hård ut när jag stod där på trottoaren och tugga kaneldeg och drack söt choklad. Men jag stod ju bredvid Danny och han stod med armarna i kors.

En svart Avalance dök upp. Enorm bil. Ur klev en kille.

Vad ska man säga. Han såg inte ut att dricka choklad direkt...

To big to Fight Dell III

Och den tar vi imorgon.. Nejdå jag bara skämta lets go..

Tatuerad som fan, hela de uppsvälda armarna var in bläck. Skinnväst och stort märke på ryggen. Små på bröstet och man såg tydligt vilka han representera. Mycket tydligt, som ett rödlyse mitt i natten – hit men inte längre. Skallen var helt rakad och han gömde sig bakom ett par solbrillor. Dåligt självförtroende tänkte jag för mig själv, för soligt var det ju inte. Log lite. Snubben – han, var våningar större än mig och Danny, big like a house. Brutal kaloss på alla sätt. Ingen men bjöd på Pucko och bullar.

Vi skakade hand och min näve sjönk in i hans enorma labb. Han presentera sig. Tog av sig brillorna och jag kasta min choklad och degbit i papperskorgen bredvid mig. Vi börja snacka seriöst.

”Så” sa han, grov röst. ”Ni ville träffas.”

”Jo” sa Danny och han förklarade läget mer noga och jag stod tyst. Lyssnade.

”Nej” sa han sen och förblev tyst.

Nej, undrade jag. Vadå nej?

”Vad menar du?” frågade Danny.

”Jo, Jan har en stor skuld till oss och om han nu blåst er för att betala oss så har det inget med oss att göra.” Han harklade sig och spotta gata, innan han fortsatte. ”Jag känner ju dig Danny men om ni börjar pressa killen nu så kliver ni på våra tår.”

”Men” sa jag och han tittade på mig. ”De stålarna han fick var en ren blåsning från hans sida från början. De degen tillhörde inte honom, de var mina” sa jag och vek inte blicken.

”Ni får vänta.” var svaret. ”Efter han har betalt oss så kan ni göra vad fan ni vill.” Rösten var bestämd och jag suckade.

”Hur mycket är han skyldig er?

Det blev tyst och en tant med pudlar kila förbi. Såg hon blängde på monstret mitt emot mig. Hon försvann med koppel och småhundar. Ena drog åt ena hållet och den andra åt andra och säkerligen struntade östermalmskärringen att plocka upp skiten efter råttorna.

”Det har ni inte med att göra, men eftersom det är du Danny. Fyrahundra trettio, kvar att dega och räntan stiger.” tyst igen. Vi tittade på varandra alla tre. Och nu då? tänkte jag. Tillslut sa han.

”Men det kommer nog lösa sig, ganska snart. Hur säger jag inte, men han har en del på g som sagt.”

”Hur långt tag då?” fråga Danny. ”När fan kan vi kliva i?”

”Okej, om en månad får ni ge er på honom. Om han fortfarande lever då. En månad. Jag ska diskutera med de andra och återkommer men det ska nog vara lugnt. Bara för att det är du Danny”, upprepade han. ”Och om vi är klara innan så säger jag till, Okej?”

Det fick duga. Han gav oss tillträde om en månad, men det kändes inte rätt. Det blev fan ränta på det här. Jag skulle fan trycka till den där jävla Jan jäveln ordentligt. Han skulle nog få tugga sten och spotta diamant. Om han nu levde efter de var klara med honom. Vi skildes åt och jättebilen gick in i jättebilen och den drog iväg.

Vi till kontoret och jag inte nöjd. Skulle jag ändå besöka arslet? Men slog bort tankarna. Danny tyst tills vi fick kaffe serverat av Elin på mitt office. Han sa inget till henne utan till mig, när hon försvunnit.

”Tror det löser sig”

”Va?”

”Ja, jag tror det löser sig.”

”Hur fan då?” frågade jag. Men han sa inget – inte ett smack. Kaffe var det bara och blickar lite hit och dit i rummet. Helt plötsligt reste han sig, slukade koppen i ett nafs och sa.

”Det löser sig nog, jag måste dra en repa, kan jag låna din kärra. Säg en timma?”

Jag svarade förvånat;

”Javisst.”

Kastade nycklarna till honom över bordet och han försvann. Vad fan hade han förs sig nu då? Jävligt skumt. Elin kom in och småsnackade lite. Hon snacka ekonomi och leverantörsskulder och försenade inbetalningar från kunder och arbetare. Jag lyssna med ett halvt öra. Satt stol och va i egna tankar.

”Hmm” sa jag.

Efter ett tag försvann hon. Retron på skärmen igen och blicken på Milli Vanilli. De såg glada ut de två fejkade stekarna i svart och vitt. Telefonerna ringde titt som tätt och jag svarade men brydde mig inte så mycket. Fan det kändes inte bra att få köa för att få sina deg. Jag menar jag hade ju för fan blivit blåst. Det handlade inte om degen men vad fan. Vred på det. Ville ju egentligen inte hålla på med sånt här skit. Men det satt som en stålskena i ryggraden att ta tillbaks det som var sitt och inte då stå kö.

När jag suttit där och pillat med ritningar och svarat i lurarna en timma ungefär dök han upp, Danny Boy – Danny Saw. Han slängde ett kuvert på bordet. Ett tjockt kuvert. Jag tittade på det. Sedan tittade jag upp mot honom..

”Vad fan är det?”

”Femtio papp, din Jans skuld?” sa han och satte sig ner.

”Men hur?” jag titta på kuvertet igen. ”Vad fan, hur då?”

Vi tar sista lilla snutten imorgon... bara för att. Kunde ju lika gärna.. men Nej. Sorry. Måste få ut dett NU.

Svarsruta

Jordbro mailar dig SNART lovar..

ge mig ett A ge mig ett I och ge mig ett K vad blir det DÅ! - som en jävla huligan! nä bryr mig inte ett gruskorn längre - sant.

Min mail wantedblack@gmail.com Min youtube här röst på min bloggbokreklam här och gå in till slut på min lilla skitblogg ”Want

Tårta // Wanted



Kommentarer

  1. äntligen :D vad jag har väntat på denna fortsättning du får lägga upp den sista biten så snart som möjligt

    Skrivet av svesse — 16 Feb 2009, 17:38

  2. Det var efterlängtat, tack.

    Skrivet av JD — 16 Feb 2009, 20:34

  3. Skit bra blogg, läser dagligen sen jag hittade den.

    Läste nyligen en bok av Michael Hjalmarsson som heter Rannsakan. En självbiografi. Han var våldsmissbrukare enligt sig själv, har suttit inne, och gjort ett och annat. Så skriver han iaf. Har du läst boken eller kanske träffat på denna Hjalmarsson nån gång? Ser fram emot din bok!

    Hälsningar från Finland.

    Skrivet av Bananen — 16 Feb 2009, 21:47

  4. Fucking äntligen!

    Tack. Denna har jag sett fram emot i 2 månader. :)
    Hoppas livet leker lite mer nu.

    Skrivet av Henrik — 17 Feb 2009, 08:19

  5. fortfarande lika bra. Du alltså har du varit ihop med en tjej som jobbade åt ett vaktbolag?

    Skrivet av mallorcamange — 17 Feb 2009, 15:16

En bloggtjänst levererad av DistansData Webbyrå E-butik och Hemsidor