Blogg gratis Logga in

WANTED

03 Dec, 2008

wanted | 03 Dec, 2008 | Huvudkategori | (2376 Läst)

Still Danny and co plus important question

Åt simmare och hon ville veta mitt riktiga namn. En fråga och till slut lät det grus under däcken upp mot en herrgård långt nere i söder...


Två ben, två armar en funkade kropp. Ingen värk. Rör på fingrarna, spretar de fem och knyter knogen. En sak är att vara instängd, inlåst i ett rum med härda väggar. En sak är att inte kunna få leva världen där ute. Man bygger sin egna värld i cellen, lever i fantasier och bygger torn av tändstickor. Bygger fysik och överlever ett streck till på trägaveln. Ristar hårt in med ett gem in streck nummer etthundra fem.

En helt annan sak är att var instängd i sig själv. Mentalt vrider man på demoner och ångest och låset är kroppens smärta. Om jag bara vore frisk ska jag tacka gudarna och aldrig mer synda... Ja i svetten och plågorna kan kanske även han som är gjuten i betong vända sig till det som han inte tror på. Allt för att bara kunna stå andas och ha hälsa. Spretar med fingrarna igen och känner hur lederna rör sig smärtfritt. Vad lovade jag mig egentligen själv när jag kriga med ont i smärta och feber?

Glömmer jag så fort hur det var? Är det som när man muckar eller kliver ut från häktet. Lovat sig själv att aldrig mer ta det man tog för givet, ta just det för givet igen. Lovat sig själv att va gla och rund gubbe åt de små ting som bjuds. Men i samma stund som friheten sveper en mantals man av det gamla jag. Måste man svettas död innan man fattar, måste man verkligen gråta blod innan man värdesätter en sak som hälsa.

Och så tänder jag en cigg...

Hon viskade mitt namn i mitt öra och lämnade mig ensam på balkongen. Fick en puss på kinden och sedan försvann hon in i lägenheten. Hörde skrammel, disk lät det som. Det doftade från grannen, fastän jag hade ett tunt spår av snuva kvar från mitt sjukliga fängelse kunde jag känna doften. Den smaka på tungan och jag kunde känna hur kistan ville ha mat. Skvätte bort ciggen över räcket och såg hur den studsade på asfalten. En trasig katt utan svans tittade på mig.

Är jag ändrad efter en resa som denna? Hade ju inget skyddsnät och helade inte kroppen av sig själv så tror jag att häxmedecinen jag fick gav mer ont än gott och jag kunde faktiskt strukit med, känns det som. Men seg som man kanske är läkte köttet och med grin i senorna och en instinkt att aldrig vilja ge upp, stod man pall. Är inget självläkande underverk men frågan jag ställde mig var, är jag ändrad? Det återstår att se. Har nog inte varit med om någon värre helvetesresa och skulle föredra år i en cell än göra om samma sjuka tripp.

Drog draperiet åt sidan och klev in.

”Nam, are you hungry?”

”You?” sa hon med en trasa i ena handen och en tallrik i andra.

”Yes, we go down to the market?”

“Okay, must go to the temple today after market”, sa hon och log.

Hon gjorde några ditstickare och hon hade sagt att förra gången hade hon bett för mig. Religon är så helt annorlunda här i Thailand, vi köttbullsätande svenskar som hoppar små grodorna runt en stång och firar jul för klappar, förstår nog inte innebörden av deras tro här. Jag är långt från religiös och har mina åsikter om religion men ser hur den kan ge någon slags trygghet och glöd att gå vidare hos folk i misär.

Jag nickade mot henne och vi skrapade ihop lite slantar och begav oss ner på gatan. Kändes underbart att kunna gå rakt och le. Tofflorna strök asfalten, en stark sol gapa himmel och livet rörde på sig mellan husen. Rörelserna var i massvis och det var som gatan ville bevisa att den levde och var självständig. Vi slank in i det hela och följde med strömmen, ljuden, dofterna och Nam tog min arm.

Nej fan.. nu jävlar måste jag styra upp den här jävla skutan. Kan inte längre leva som jag gör i ständigt oro och i frågetecken. Förlaget har givet mig vingar och fan vad det ska flygas. Nu är det bara upp till mig att lägga orden rätt i munnen och göra entre i en värld jag aldrig varit i. En författar värld en rak linje, ärlig sträcka. Fan tänk att man kommer släppa en bok och jag åt på den karamellen tills jag fyllde foderluckan med fisk på ett matställe med som också var ett tvätteri. Mat på utsidan och tvätta kläder på insidan. Köket låg ihopbuntat i vagnar bland de fem borden. Fisk på min plasttallrik och nudlar till Nam.

Tack för ett varmt välkomnande tillbaks, känns prima med ryggdunkningar och varma ord på bloggen. Har en fråga till er som jag vill ha hjälp med, nu mellan fisktuggandets. Fick ett mail idag igen från förlaget och jag står som ett frågetecken här på thailändsk mark. Vore tacksam för förslag. Förläggaren skrev att boken kommer att säljas till hösten i nästa år. Men redan nu ska de börja jobba på ett omslag och i februari ska det vara klart för att finnas med i förlagets kataloger som ska skickas ut. Till frågan. Titel på boken? Vad fan ska boken heta? Har fått en hint om att det inte vore så bra att ha ”wanted” med som titel men som del av mitt författarnamn kanske. Men vad fan ska jag döpa barnet till? I wanted some help! Hit me med förslag... Om jag inte tar något av era förslag kanske jag får ide av er, men det är blankt hos mig. Har suttit i timmar och är empty. Skramlar lika tomt som i spargrisen. Så please help me.

Tugga klart simmaren och sög på vattnet i muggen. Is och vatten, svalt och skönt. Släckte törsten från grillad torr firre. Tittade på henne mitt emot och hon var klar med nudlarna. Hon mötte min blick och frågade.

”Whats your real name?

Blev lite ställd. Visste hon visste min historia och jag litade på henne. Hon drog ju upp mig från de döda, dräpte sjukdommen och har hjälpt mig i allt hon kan. Vi har känt varandra snart i fem sex månader. Varit nära och levt hårt tillsammans. Slog mig inte att hon inte visst mitt riktiga namn eller att det var av vikt. Log men sa inget.

”I know Dave, thas your namn is not David.”

”You realy what to know?” frågade jag och vickade lite på stolen.

”Yes it means a lot.”

Varför egentligen undrade jag i tysthet. Jag förstod någonstans att det betydde mycket. Men när jag sågade det hela så undrade jag egentligen varför? Har hela tiden gått under Dave eller David här i Thailand från start. Ligger i ryggraden att säga så lite sant som möjligt om mig själv och speciellt nu när jag är lyst. Känner mig som en Dave.

”Okay I tell you” svarade jag henne efter lite tanke.

Hon log och jag drog fram lite myntskrap och någon sedel och betalade en thailandsk kvinna som var kock, servitris och tvätterska. Säkert mamma och mycket mer också. Hon log och tog emot. När Nam och jag gick i myllret av mopeder och liv, matstånd och massageställen berättade jag för henne vad jag hette. Hon tittade på mig med stora ögon och såg ut att suga på namnet. Såg ut som hon kasta det fram och tillbaka och försökte smälta samman mitt namn med mig som person.

Ett namn kan betyda så mycket och så lite. Undra om hon undrade om jag var ärlig. Men det var jag denna gång. Samma namn som står i mitt pass och som kommer stå på min gravsten. Det namnet jag döptes till som jag blivit kallad för. Det som fröken har ropat upp som polarna förknippat med mig. Den jag var och den jag är. Det var ett tag sedan någon sa det till mig. Vi tog en lång promenad denna gång och det styrkte att glida kvarter och suga i sig att bara vara.

Danny and Money part III

Snutbilen gled upp längst oss i motsatt riktning och det kändes som oturen gav oss en armbåge. Det är sådana här lägen som det inte är särskilt fördelaktigt att ha ett nylle halvt tatuerat. Kändes som vi stod parkerade i ingenmansland utanför en livsmedelsbutik som sålde mer gödsel än mat. En plats dit snuten inte skulle hitta ens med gps och om haket skulle bli rånat skulle Blå först fika klart och sedan ta larmet och glömma puffran bredvid den tomma kaffemuggen och fikabrödet på station. Utryckningstid lika med evighet och att av slumpen stöta på dem nu fanns inte på kartan.

Danny lös och Andy gömde sig bakom en tidning. Jag klunka mer pepsi och vet inte riktigt vad jag skulle grimatisera.

Snutbilen körde sakta förbi oss och hur änglalika vi än försökte se ut så låg det bara i naturen att vi skulle bli stoppade. Jag suckade högt och tanken slog mig att Danny kanske skulle flippa ut. Gör något som inte riktigt låg i min linje. Såg hur snutarna kollade in i våran bil och följde oss med blicken utan att se framåt.

”De kommer garanterat att stanna oss”, hördes från baksätet.

Jag skruvade på korken på pepsin och väntade bara på sirenerna. Danny väntade inte. Jag trycktes bak i sätet av accelerationen. Volvon ryckte fram över den tomma parkeringen och ut på landsvägen. Höger och full fart fram. Hörde tindningsprassel från baksätet och motorn som varvade upp. Slängde en blick bak och innan snutbilen försvann ur synen han jag se hur sirenerna tändes. Men Danny gasa på, svepte asfalten, slickade vägen i max. Hörde inge siren. Vägen hade svängt höger och helt plötsligt tvärstannde han i väggrenen bakom kurvan. Öppnade dörren och Danny flög ut, upp med bagagluckan och ett dunk hördes. Han kastades sig in i bilen igen och drog på sig säkerhetsbältet och precis då kom snuten i full ös och var inte beredd på att vi stod still vid väggrenen. De ställde sig på bromsen i samma stund som jag fiska upp min gun och tryckte in den handskfacket. Såg de andra gömde sina järn. Snuten sladda framför oss och ställde sig nästan på tvären.

Stilla. Tyst och de rapporterade förmodligen.

Plötsligt klev de ut och gick mot oss, två äldre snutar. Den ena med handen vid sidan och nummer två lite avvaktande i långsammare tempo.

När blå nummer ett var framme åkte rutan ner på Dannys sida.

”Sorry konstapel” sa Danny ironiskt.

Nummer två stod snett framför oss på min sida.

”Körkortet tack” kom utifrån med en seg dialekt som sa snuten levt i dalarna många år. Han hade fortfarande handen i beredskap vid midjan nära pistolen och blicken vandra in i bilen.

”Du ska få mitt körkort” sa Danny. ”Men du kanske undrar varför jag gasa på.”

Inget svar men Danny fortsatte snacka på medan han fiskade upp plånboken ur bakfickan. ”Du förstår vi noll åttor gillar att reta gallfebern på bönderna här ute bland dalahästarna och när jag såg er kunde jag inte låta bli.”

Han sträckte fram körkortet ur rutan och snuten tittade misstänksamt in i bilen. Jag kände blicken smeka mig undrande och mötte den. Jag nickade lite lätt. Blå sa inget, tog körkorten och gick tillbaks till hans bil.

”Är han medvetslös?” frågades det från baksätet.

”Jo, för tillfället.” sa Danny lågt.

Vi väntade och det var en lång väntan kändes det som. Sven fick inte vakna och vi hoppades på att Danny fick bli en retlig noll åtta och inte mera.

Helt plötsligt gick den andra snuten fram mot bilen och rundade oss. Tittade och såg nyfiket in bak till Andy. Knackade ruta och Andy var tvungen att dra ner den. Snuten sökte med blicken i bilen för att leta misstanke. Men hittade inget.

”Var är ni påväg?” dalmasdialekt i frågan.

”Hem till Stockholm”, sa Andy.

”Hmm.” kom tillbaks utifrån.

Kollegan kom tillbaks och han stack tillbaks körkortet i rutan. Danny tog emot.

”Fredrik Frykberg”, sa Snuten.

”Ja” sa Danny. ”Det är vad jag är döpt till.”

Snuten granskade det tatuerade ansiktet och det såg ut som han funderade på om han skulle ta det till nästa nivå.

”Kör lugnt och ödsla inte våran tid tack.”

”Så fort jag får chansen”, svarade Danny och spädde på kaxig stockholmare.

Jag sa inget men tyckte retoriken var underbar. Vi hade latjtat jaga John en smula för att irritera och de orkade inte säga ifrån. En chansning från Dannys sida som gick hem. Var ju tvungen att tysta paket där bak på något sätt.

Otroligt nog lämnade de oss och jag frågade.

”Fredrik Frykberg?”

Danny log. ”Mitt andra jag som är helt ren.”

Kalldusch och hjärtat i halsgropen som start men vi styrde mot Malmö. Hatade långa bilresor och trodde att bilfärden skulle bli jobbig. Men det gick fort. Det blev genom Borlänge, Luddvika och Örebro. Danny körde lite över lagligt och radion spela musik. Vägen svepte förbi och jag och Danny små tjafsade om demokrati eller Diktatur. Vi talade musik och filmer och Andy låg raklång bak och sov. Ett stycke paket som vi kollade till då och då låg bak, sur som bara fan och förmodligen mer än så. Smärtfritt mellan Värnen och Vättern och i Skövde blev det längre break. Vi parkerade långt bort från alla andra bilarna på mac Donalds parkering och jag och Danny skulle inhandla krubb. Även till paket och Andy fick i uppgift att en titt där bak.

”Så du tycker Hitler var en stor man?” frågade jag i steget mot donken. Solen låg på och vi passerade bilar och knata asfalt med parkeringsrutor.

”Han var inte stor utan liten till växten” svarade han. ”Inte stor men jag är imponerad av vad han lyckades med.”

”Hmm” sa jag och sparkade på en sten. Fick mer och mer känslan av vem Danny var men något sa att allt jag tog in lika gärna kunde var helt fel.

Men nu var det mat, burgare och fanta utan is. Köpte med oss, take away. Även en compani till han i bagageluckan.

Vi åkte ut till en skogsdunge och åt. Lyfte upp paketet bak och han fick sträcka på benen. Sven grinade illa men fattade att det var allvar och att vi menade det vi sa. Ett felsteg och han skulle få smaka på riktigt ont. Han fatta och även om ilskan bodde i hans blick så förstod han att göra rätt var den enda utvägen just nu.

Med tejpade händer och fötter fick han åka baksäte. Andy satt bak, nu vaken och alert med pistolen i knät. Med Sven i baksätet blev det krystat. Skövde till Jönköping var det stelt. Men Danny snacka på som vanligt och han och Sven samtalade till slut om väder och vind. Det kändes lite underligt och till slut kom det jag väntade på.

”Vad betalar han er?” sa Sven och tittade ut i fönstret.

Det blev tyst i bilen. Jag vände mig bak mot honom och möttes av en gråhårig man som såg ut att vara beredd att förhandla.

”Spelar det någon roll?” sa jag.

Danny var tyst.

”Kan köpa mig ut?”

Ingen sa något och det var ett ”Nej”.

Ljungby, Hässleholm. Inget speciellt.

Vi skulle egentligen inte till Malmö utan till en stad utanför till Sjöbo. Inte heller riktigt till Sjöbo utan till en gård ganska långt utanför. Det blev karta sista biten och nu var det halvmörkt ute. Lång resa, sega ben lagom med snack. Offer och kidnappare sida vid sida och vi talade om att man skulle börja importera kakel från Kina om man ville bli rik när vi svängde in på gården.

En lång grusväg ledde upp mot en gul herrgård. Sidorna var gräs och utan någon direkt avgränsning var tomten gick var det stora öppna landskap. En röd ladugård till höger med stora dörrar till höger om det stora huset. Till vänster ett mindre skjul. En stor grusplätt framför herrgården och vi stanna grus. Stampa ut och jag sträckt på mig så det knakade. Tittade mig omkring. Inte ett hus så långt ögat räckte. Inte en själ, bara öppet. Vinden susade lätt och fastän det var halvmörkt kunde man se skuggor av inget och det öppna tomma runt omkring. En röd audi stod parkerad framför huset.

”Fick ett sms av Rickard” sa Andy. ”Han är redan här.”

Jag sneglade mot bilen. Skulle bli intressant att träffa denna Rickard Lejon som man hört så mycket om. Storbedragare i media och väl känd av många på båda sidorna. Men jag hade inte träffat honom i person tidigare. Roger som sammanfört mig och Andy med Danny var nära med Rickard. Huset var två våningar, stort och pampigt. En kort betongtrappa ledde upp till dörren och man såg att allt var påkostat.

Dörren öppnades. En man klev ut från herrgården och klev ner de få trapporna. Kände igen honom från media. Stor, breda axlar och brunt kort hår i snebena. Rörde sig överlägset som stora mäktiga män gör. Tror de äger hela världen. Rickard hade en vit skjorta på sig och ett par jeans. Gick i träskor och hade en mobil i handen. Hade mage och ansiktet såg luttrat ut. Ett par glasögon satt i pannan och han såg ut att vara i femtio års åldern.

Vi stod still och han kom emot oss. Gruset knastrade under träskorna och i samma stund som han stegat ner från trappan tändes belysning runt hela gården.

Sneglade mot Sven som log konstig nog.

Rickard kom fram till oss och skrattade. Sträckt fram näven mot Sven som var tejpad runt handlederna. Men de skakade hand.

”Fan!” sa Rickard. ”Var länge sedan gosse!” och tittade på Sven. Sedan vände han sig mot oss andra och hälsade först på Andy och sen presenterade han sig för mig och Danny.

”Kom gubbar!” ”Innan vi börjar med ont så måste jag snacka gamla tider med Sven och så tar vi något att dricka va?!”

Ingen sa något men vi hakade på Rickard Lejon in i ljeonkulan för att dricka och lyssna gammalt innan ont.

Det var trots allt 36 mille som skulle fram på ett eller annat sätt. Våld eller icke men pengarna skulle fram. Om vi så var tvungna att stycka honom levande skulle degen fram till varje pris. När jag stegade upp för trappan fick jag en olustig känsla om att något var fel men jag visste inte vad.

Del fyra och slutet nästa gång.

Måste ägna tid åt boken som ni förstår och ibland kanske vissa inlägg blir lite kortare. En aning, en gnutta eller så. Hoppas det finns förståelse. Men ska så gott jag kan hålla mig till ett inlägg om dagen. Vilken tid det kommer ut kan varejera från morgon till kväll.

Men glöm inte om ni har någon ide om ni har förslag på titel. Sitter helt torr utan ide.. eller har några få ideer men vet inte om det är så tårta. Kan lova en singerad bok till den som kommer på titeln. Om det nu är av intresse.

Simma easy så hörs vi snart. Svarsruta imorgon...

wanted



Kommentarer

  1. spännande, jag tycker du så simplet som ska döpa den till Wanted.

    Skrivet av bit — 03 Dec 2008, 20:24

  2. Tjena! Grymt.. Som vanligt mycket spännande.

    Håller med föregående talare att Wanted är ett bra namn på boken.. Kort, kraftigt samt sitter kvar i huvudet.

    Mvh David

    Skrivet av David — 03 Dec 2008, 21:57

  3. "hur jag blev Wanted - En mans berättelse om det undre sverige"

    "min historia -Wanted "

    bara du tar med på nån av innersidorna

    - och snabbt efter jag började blogga stiftades ett nytt uttryck bland mina läsare "Wantedholic"

    Skönt att höra att saker och ting blivit bättre och du kan stå på benen igen.

    Keep it up brother

    Skrivet av Stefan — 04 Dec 2008, 00:33

  4. ett tips är kort o gott. På flykt eller en mörkare sida av livet.

    Skrivet av Svesse — 04 Dec 2008, 00:54

  5. Skönt att du är tillbaka och grattis till kontraktet!

    Skrivet av JN — 04 Dec 2008, 02:54

  6. varför stanna till i affärer osv där det finns övervarkningskameror?

    Skrivet av larsa — 04 Dec 2008, 03:32

  7. Jag tycker att du, kort och gott, ska döpa boken till "Fanta Utan Is" eftersom det förekommer på flera ställen :)

    Skrivet av Emil (you know who) — 04 Dec 2008, 05:17

  8. Tjena, jag tycker du ska döpa den till Livet som yrkeskriminell. för det är väll det de handlar om :)

    Skrivet av Tunisien — 04 Dec 2008, 08:24

  9. Jag gillar "På flykt" eller "En mørkare sida av livet" som tidigare læsare tog upp!
    Fast den mest klockrena titeln hade varit Wanted och sen inte skrivit førfattarens namn utan någon typ av førkortning som P.G..

    Skrivet av MarQ — 04 Dec 2008, 10:06

  10. Några förslag

    Reflection - Eftertanke
    Remorse - Ånger
    Hindsight - Efterklok
    "Stuck in Thailand"
    På obestånd i Thailand.
    I kill you twice.
    "...men jag har aldrig dödat"
    "...men jag har aldrig dödat?"

    Lite olika varianter

    ok?

    Skrivet av Bekant — 04 Dec 2008, 12:41

  11. Bra berättelse väntar med spänning.

    Emils förslag var bäst!!! :) "fanta utan is" haha
    Sorry jag är värdelös på titlar själv.

    Skrivet av Dunno — 04 Dec 2008, 14:41

  12. 1) "Inte alltid tårta"
    2) "Svensk Maffia - från insidan"
    3) "Vanlig människa - ovanliga val"
    4) "Vill bara vara Svensson"
    5) "Kriminell - på gott och ont"
    6) "Du ser det i mina ögon"
    7) "Lita på mig?"
    8) "Yrkeskriminell! På djupet!"
    9) "Under ytan"
    10) "Det hjärta som brinner"

    Skrivet av DOOBA — 04 Dec 2008, 15:47

  13. Varför inte använda dig av en boktitel i stil med "Jag en wannabe"

    Skrivet av John — 05 Dec 2008, 16:21

  14. Underbart du tillbaka. Vänliga hälsningar från din trogne läsare,M

    Skrivet av M — 08 Dec 2008, 15:48

En bloggtjänst levererad av DistansData Webbyrå E-butik och Hemsidor