Blogg gratis Logga in

WANTED

07 Nov, 2008

wanted | 07 Nov, 2008 | Huvudkategori | (1858 Läst)

Jimmy end and Free I am

Djupa andetag av frihet. Men varje nypa luft som fyller tränger också bort. Tyvärr så äter det upp allt smått som varit stort och stort som varit gigantiskt...


Ja, vad hände igår?

Vakna tidigt, drog iväg till park. Nam ville göra något med sonen och ville jag skulle följa med. Så det blev utanför, långt utanför mina vanliga gränser. Kändes skumt när man rört sig så länge på begränsat område. Parken, en sjö i mitten, en lång cykelbana runt, folk som jogga andra cykla hyrda cyklar. Men det var gratis jippo. Konserter, så det rappa hip hop thai och dansa streetdance. Marknad och jonglörer. Temat var grönt. Rädda miljön, allt som såldes var från moder natur. Lite ironi sådär mitt i staden som är har sin egna bubbla av går avgas. Stockholm är rena rama naturkällan mot Bangkok. Så där vi var, mitt bland stohej. Var lite skygg sådär och sökte mig till öppnare plättar. Men det funkade och summa kardemumma så kändes det riktigt skönt att ha armbågat jippo och skådad rytmiska sprattelkids till dunka dunka, i en grön plätt mitt i min rymningsbubbla.

Väl hemma, ganska sent så ville lilleman, efter en lång dag känna på kudden. Det såg skönt ut och små som stora, alla behöver sömn. Skulle bara vila ett litet tag.

Vakna upp med ett ryck mitt i natten och därav ingen blogg. Sovit alldeles för mycket. Men det visade väll på att jag gjort något vettigt.

Ni vet, man utvecklas med tiden sägs det ju. Ju fler erfarenheter ju mer utvecklas man. Förhoppningsvis till det bättre. Funderade för ett tag sedan på saker som man tar för givet. Vet inte om jag talat om det tidigare. Men tar ju upp vissa saker här på bloggen och sedan så kanske man gör det igen, för man inte kommer ihåg. Kommer ihåg när jag suttit häktade eller inlåst. När de små sakerna är stora och de stora gigantiska. Satt där inne mellan fyra betongväggar och en tjock dörr av stål. Många gånger var man kort på stålar för ingen hade skickat in. Fick snåla på ciggen och dagens höjdpunkt var måltiderna. Små lådor med gott och fil till frukost. Tog bröd och hamstrade, sparde och organiserade. Allt för att få tiden att gå, prydligt i cellen. Tepåsar och kaffe. Tv och böcker. Rutiner dag in och dag ut. De hårda väggarna var mina vänner och britsen min plats. Kläderna vikta och klottret kunde man utantill. Så mycket saker man skulle uppskatta, drömde sig ut och allt det man tog för givet om där ute blev lyx i drömmen. En fika, att promenera och allt det där vanliga. I tanken sa jag till mig själv. När jag tar steget utanför ska jag njuta mera. Uppskatta det jag har och värdesätta smått.

Dagen kom efter lång väntan, varje gång. Klev ut, luften var friskare än aldrig för och de första stegen där ute ville man dansa fram. Men tanken var kort. Minnet inget och man jag var snart tillbaks i ”vill ha mera”. Allt smått blev självklart och hur man uppskattade några extra potatisar inlåst i betong, fanns inte längre. Det är lustigt. Mycket lustigt hur det försvann så fort.

Hoppas att efter den här resan att jag utvecklas och att min tid här, inte glöms bort. Oron för att få ihop dagen, väntan, stressen att vara blind. Inte kunna se framåt, inget hopp. Nu har jag ju det. Men inälvorna var knutna i dubbelknut förut och framtidsutsikten nattsvart. Jag hoppas man även kan uppskatta smått och njuta stort av ting som är stora idag och små sen.

Skogsmulle the end.

Hukade mig ner bakom en buske. Var kom flåset ifrån? Försökte lokalisera det. Jävla skit, tänkte jag och såg mig omkring. Det lät som någon sprang i skogen, kvistar bröts och någon andades tungt. Där borta kom det ifrån. Försökte se men såg ingen. Eller jo.. Fan. Det var Jimmy som kom springandes, han plöjde skog. Såg overallen. Hukade mig mer, kände den blöta mossan mot händerna och jag såg mig omkring efter något tillhygge, något att slå med. Han sprang fram till stenarna, där jag hittade tusingarna. Han tittade sig omkring. Såg honom på avstånd. Sket i telefonen. Ville inte dra till mig uppmärksamhet. Det blänkte i ena handen på honom. Fan han hade en revolver. Hur fan kom han loss? Tänk om han skjutit Andy eller Volkan.

Min puls var hög och jag försökte hålla ner andetagen. Tog försiktigt av mig ryggan inga hastiga rörelser. Tryckte ner ryggan och plastpåsen under busken och la lite mossa över. Såg inget tillhygge. Hörde hur Jimmy svor. Han lyfte på en sten såg det ut som och svor ännu mer. Efter det sprang han till den andra björken. Han var nu betydligt mycket närmare mig. Jag flyttade mig lite åt sidan och gömde mig bättre bakom busken. Han svor ännu mer. Såg han inte kunde klättra, hade förmodligen ont i dem brutna fingrarna. Han gjorde ett försök men det gick inte. Såg på avstånd att han såg förjävligt ut i nyllet. Men efter några upprepade försök att komma upp på björken gav han upp. Han sprang sedan in i skogen lite längre bort och och stannade vid en stor sten som stack upp. Jag såg bara ryggen på honom. Vad fan gjorde han där tänkte jag. Han böjde sig ner och såg ut att lyfta på något. En tredje gömma? Smög närmare, såg noga var jag satte fötterna. Inga grenar, bara mossa och mark. Stannade vid ett träd och såg han grävde eller något. Handen med de brutna fingrarna höll han vid bröstet. Vänster jobbade febrilt och revolvern låg på marken. Ska jag? Såg en lös gren, i baseboll format. Tog den tyst och försiktigt smög, så tyst jag kunde. Han var inne i sitt grävande. Jag smög, såg rygg. Var bara några meter ifrån och jag den smala långa hukade ryggen var böjd. Höjde grenen och tog en snabbt steg framåt. Han vände sig precis när jag slog. Jimmy han få upp den skadade handen och jag träffade mitt på armen, grenen bröts på mitten.Såg revolvern. Jag han sparka undan den.

Han skrek av vrede och kastade sig på mig. Kände hans kropps tyngd och jag föll till marken, han inte tänka. Försökte komma loss, kände ett tungt slag i huvudet. Såg inget. Såg Jimmy, han satt på mig. Slog med vänster. Jag greppade handen han hade ont i och klämde ihop, vred och slet.

Han skrek så det ekade i skogen och tappade tyngd. Fick bort honom, åt sidan. Upp på benen, han på marken. Jag tittade åt revolvern och i steget snubblade jag på något. Jävla skog, tänka jag innan jag slog i marken. Jimmy över mig, med en sten i vänster. Fuck!

Höjde armen som skydd, men försent. Han inte se eller känna. Allt blev bara svart. Totalt knäpptyst och mörkt.

Jag vakna. Huvudet kändes som det exploderat. Såg först inget. En dunkande smärta, ont, förjävligt. Fan, jag måste upp. Någon sa mitt namn.

Försökte titta. Såg suddigt.

Var det Andy? Hörde röster, först svagt och sedan högt. De gjorde ont att bara lyssna. Blundade igen. Ständigt dunkades i huvudet. Tunga långa dunk.

Fan måste upp, vilja, kom igen nu. Tittade igen. Suddigt men jag såg Andym med en pistol och rånarluvan i handen.

”Är du okej?”

Jag satte mig. Kroppen ville ligga men jag sket i det. Trängde bort smärtan.

”Långt ifrån.” svarad jag.

Ville inte ens känna på huvudet. Ville inte inte veta hur illa det var.

Andy stod nära. Jag sträckt upp handen och han drog upp mig. Ingen balans men jag stod ändå. Något böjd. Hörde hur det prassla någonstans och Volkan dök upp bakom några träd.

”Fan han kom undan!” sa han och flåsade.

”Vad fan hända?” frågade jag och tog mig för skallen. Kände blod.

”Den jäveln lyckade få tag på en pistol.”

Så långt hade jag förstått.

”Jo” sa jag och stött mig mot ett träd. Smärtan var olidlig.

”Men han var ju för fan tejpad?”

Ingen sa något. Spelade ingen roll, det var som det va.

Jag staplade fram till stället jag gömt ryggsäcken och plastpåsen. De var kvar. Drog fram och öppnade den svarta säcken. Minst fyra sopsäckar i varandra, bökade och huvudet smärtade. Drog fram en bunt sedlar.

Hundringar! Jävla kuk.

Han fick femhundringarna. De brukar ju vara absolut mest av dem.

De andra kom och jag gav dem ryggan och säcken.

”Han fick nog det mesta, alla femhundringarna gissar jag”, sa jag och satte mig ner och ville bara lägga mig i mossan och försvinna. Men vi var tvungna att sticka, packa ihop och dra. Några damer i hatt och korg kanske hörde skotten.

Tillbaks till eldstaden och packa. Vandringen hem var fruktansvärd. Riktigt jävla jobbig. Ont i huvudet och långt att gå. Vi hade räknat med mycket mer deg, men det kunde ju lika gärna vara inget. Fick vara nöjd med det lilla. Så hemma när vi räkna ihop allt, strax över tvåhundratusen. Frågade inte ens hur han kom loss, Trodde det skulle vara en omöjlighet. Men tydligen inte. En sådan seg jävla råtta skulle vara perfekt, för kista, lås, bunden och vatten.. rena rama abra kadabra. Trolleri på hög nivå. Volkan tog på sig skulden, hans fel. Helt och hållet, men det satt djupt in.

En sak oroade mig. Killen hade sätt mitt ansikte och en sådan som Jimmy glömmer aldrig. Jag kunde nog räkna med vendetta, hämnd och allt som föjer.

Jag har ett par gånger eller flera gånger stått face mot face, sätt våldet i vitöga och this is it. Det har kunnat sluta så där fruktansvärt illa. Många gånger har det slutat illa men det kunde ha slutat värre. Jimmy kunde ju i sin vred slagit ihjäl mig. Andy och Volkan dök upp och tur var det. När man väl var där, i det livet. Stannade man sällan upp och tänkte. Oj då, jag kunde ha dött. Nej det var sällan. Mycket sällan. Men nu när man skriver så ser man med annat öga.

Kan bara tänka mig hur gamla krigsveteraner och folk som blivit jagade, torterade i länder med andra lagar. Hur illa minnen sår och djupa ärr sätter spår. Jag har ju bara mig själv att skylla men alla har ju inte det och frågan är. Hur går de vidare?

Men på något sätt har jag fått ett hum. När inälvorna var i knut och framtiden nattsvart så var fanns det en instinkt att fortsätta. Du har inget val. När du är fängslad och omhändertagen så är du just omhändertagen. Det du får allt serverat och det ända du egentligen måste tänka på är saker du inte kan göra något åt för tillfället.

Men när man är inlåst i sig själv, med halv frihet och inte omhändertagen. Låsta tillgångar inget namn eller identitet, lyst och allt. Är det en annan mental dubbelknut. Svår som fan att få upp, även med naglar och tänder. Men en instinkt att aldrig ge upp, lever någonstans. Den behöver bara vattnas. Blir mer och mer imponerat, av folk som verkligen har levt i misär, fattigdom och utan hopp. Hur de överlevet dagen och lyckats ta sig på benen. Styrka.

Celldörren öppnades och pliten sa det var dags. Hade varit i cellen i tre månader. Kunde den in och utantill. Mina saker var packade och den såg städad ut. Var det något jag glömt? Denna dag var väntad. Jag visste jag skulle gå fri, vittnena skulle ju ändra story. En tidsfråga helt enkelt. Nej, inget glömt. Den långa väntan var äntligen över. Den första månaden flög förbi men de sista två var jobbiga. Så där förjävligt jobbiga. Tankarna hade nästan ätit upp mig helt och tid rum och luft, hade krupit sig innanför skinnet. Men nu var det dags.

”Kommer vi få se dig igen?” frågade Pliten. Han var helt okej. Flera gånger så hade han kommit in i cellen och snackat med mig och inget men massor. Frågat och undrat och berättat. En kille som insåg att lite kan göra mycket. Han och en annan plit var de ända två som jag snackat med under den här tiden.

”Hoppas inte” svarade jag och tittade på honom.

Han visste jag inte behövde moralkaka utan bara en dunk i ryggen. Vi gick genom korridoren och för varje sluten dörr vi passerade bodde det en story, kanske en blodig, lång, missförstådd eller oskyldig. Visste inte vem eller vilka. Visste bara att vi hade ett gemensamt. Fyra lika dana väggar och en celldörr. Passerade en cell. Den lilla fyrkantiga luckan stod öppen och framdragen till dörren var en telefonautomat på hjul. Den silvriga sladden gick in i luckan och några nyfikna ögon titta ut på mig. Såg bara ögonen och hörde någon tala i telefon. Bosatt i samma korridor så nära under ett bra tag men ändå så långt bort. Det enda jag visst om cell elva var att jag inte kände honom.

Vi fortsatte bort, genom en glasdörr och in i ett rum. Mina kläder egna kläder låg vikta på ett bord. Jag, bytte om. Tog på mig, mina byxor, min t-shirt, min tröja och drog på mig min identitet. Kändes fruktansvärt skönt att kliva i sig själv. La kriminalvårdens kläder på bordet. Gick i mina skor. Drog på mig min tjocka jacka och blev en helt annan person. Pliten tittade på.

”Skönt va?” sa han.

”Om” svarade jag.

Vi gick genom korridoren och jag kom fram till en lucka. Passerade någon intagen med plit, intagen i kriminalvårdens kläder, han nickade. Jag nickade tillbaks.

Fick signera några papper och tog emot min klocka, ett armband, en klackring, mobil och en plånbok. Kollade innehållet. Tycktes stämma. Satt på mig allt och sedan var det fortsatt korridor. Det kändes så overkligt. Riktigt overkligt och tankarna snurrade vad som hänt där ute. Kändes som att ett tredje världskrig kunnat bryta ut, utan man visste det. Förmodligen var det exakt som förut, men ändå. Isoleringen kändes evig då tiden stod stilla och rummet var i samma färg. Han följde mig ända ut. Vi gick genom gården och murarna var höga. Solen var här men en kyla naggade i huden. En frisk kyla. Det snöade inte men det knarrade under skorna en aning.

”Det är snart vår”, sa han.

”Käns så va”, svarade jag.

Den sista dörren öppnades automatisk från någon som hade oss i blicken. Den lät elektrisk och han nickade mot den. Han sträckte fram hande. Jag skakade den.

”Lycka till” sa han.

”Tack” sa jag och försvann ut.

Dörren stängdes igen bakom mig och jag stod där. En hög mur bakom mig. Tog fram en cigg. Tände den och bara stod. Klockan var fem i tio. Såg gles skog, öppet landskap och en vägen slutade vid murarna. Kände hur kamerorna tittade i ryggen. När jag sprätt iväg ciggen hörde jag motorljud. Avlägset motorljud. Såg en bil där borta. En Bmw. Såg ut som Andys. Han snurrade runt vid endplan och klev ut. Jag log. Vi kramades och jag fick en dunk i ryggen.

”Skönt att se dig” sa han.

”Skönt att vara ute”, svarade jag. ”Riktigt jävla skönt.”

Vi klev in i bilen och han jag satte mig i passagerarsätet. På vägen mot Stockholm berättade vad som hänt. Jag lyssnade med ett öra och tittade ut mot vägen. Alla mina tankar där inne, de som ätit upp mig, knutit inälvorna i knut och slagit hål på mitt hårda försvann. De försvann längst vägen och när vi kom till Stockholm var de ett avlägset minne. Folket, friheten, gatorna, husen, storstads stressen talade om för mig, klädde mig mera i mitt jag. Jag var tillbaks till precis den jag var förut.

Andy parkerade på Sveavägen vid Mac Donalds. Jag klev ut och slasken på gatan var grå. Klev över och tittade mig omkring. En man runt femtio, i hatt och rock gick nästan in i mig. I väntan på de andra gick jag in och köpte en kaffe. Kändes lustigt att kunna gå utan plit. Drog fram plånboken och betalade kassörskan.

”Varsågod” sa hon.

”Tack så mycket.” sa jag. Den andra person jag talat med på utsidan. Hon log, söt bara attan. Men med cigg och kaffe väntade vi på de andra.

En Audi dök upp och parkade bakom Andys bil. Volkan och Tomas dök upp. Vi hälsade stort och snackade utsidan. Insidan tynade bort mer och mer.

De hade fått problem men en kille som inte betalade, lovat dega för en vecka sen. Vi skulle ta en repa förbi innan några andra grejer. Efter det skulle jag besöka familj och Jack. Ikväll var det firande, då jag lyckades gå fri. Men just nu var det en skuld som skulle inkasseras och here we go agian...

Jag suckade, fimpa och kramade sönder kaffekoppen. Droppa den till marken och hoppade in i bilen. Välkommen ut sa jag till mig själv och hade glömt cellens väggar och allt smått som var stort....

Svar i kvadrat.

Sätt många nya namn dyka upp. Välkomna. Alla gamla, ni vet ni är uppskattade. Dunno, välkommen och nej, inget namn på boken eller datum för släpp. Jag tror jag blir klar med boken om två månader. Nu är mer än hälften klar, eller skelettet. Sedan ska det fyllas ut och tas bort och ja, eftersom jag inte har mer erfarenhet av att skriva än det ni läst så blir det nog många vänder fram och tillbaks med förlaget. Efter det har jag ingen aning om förlagets rutiner. De kanske ska marknadsföra m.m jobba ut boken om man säger så innan den släpps. Om de nu vill satsa på den. Så jag har ingen aning, helt enkelt.

Simma lugnt foks och syns soon. Det e ju fredag.

Wanted



Kommentarer

  1. Worth waiting for, som dom säger :)
    Hoppas du får en både trevlig och produktiv helg. Vänligen ,M

    Skrivet av M — 07 Nov 2008, 09:57

  2. Bra skrivet igen. jag trodde att du kanske hade torskat när det inte kom uå den 3dje delen igår.
    men som tur va har du inte gjort det bara sovit lite extra ;)

    Skrivet av tunisien — 07 Nov 2008, 16:03

  3. Vad hände med jimmy? Efterspel?

    Skrivet av George — 07 Nov 2008, 16:11

  4. Bra inlägg!

    Precis som George så blev även jag nyfiken att höra mer om den där Jimmy, Om du kom i kontakt med han nåmer efter händelsen i skogen.

    Skrivet av JD — 07 Nov 2008, 19:06

  5. Bra skrivet det här kommer bli jävligt bra

    Skrivet av spyrius — 07 Nov 2008, 22:14

  6. Hej! En rätt rolig blogg du har. Men du är kung i fablernas värld. Nästan allt av det du skriver här är påhittat.

    Du har suttit inne, det märker jag av miljöbeskrivningarna. Troligtvis har du gjort en kortare enstaka volta. Du känner säkert en del kriminella också. Men i det stora hela tror jag att du är en ganska skötsam person. Med stor talang för att skriva.

    Hittar massa exempel på saker som inte stämmer i denna bloggen. Mest lite små missar du gjort när du har funderat ut dina stories.

    För att ta ett exempel. Inläggen Scarface och Corridor om "Jocke Tåg" och hur han blev rullstolsbunden. Jag har jobbat inom kriminalvården sedan 1992. Har kollat igenom incidentlistan. Finns INGEN som har blivit misshandlad så att denne blivit rullstolsbunden de senaste 15 åren. Har varit en del grova misshandelsfall som gett bestående men, men ingen som sitter i rullstol.

    I mitten på 90-talet så begicks det ett antal mord inne på våra anstalter. Det senaste skedde på Tidaholmsanstaltens gym under tiden jag jobbade där.

    Senare år har det varit en del andra händelser. Det värsta jag känner till är ett fall på Norrtäljeanstalten för ett par år sedan då en intagen fick kokande olja över sig.

    De flesta skärmytslingar inne på kåken brukar sluta i skador av mer "kosmetisk" karaktär.

    Du har garanterat haft andra bloggar tidigare. Jag tror att din dröm är att skriva på heltid och ha detta som ett yrke. Du testar din talang genom att blogga för att kolla gensvaret.

    Du har hittat på nästan allt som har postats på denna blogg. MEN du har talang och jag önskar dig lycka till. Jag kan mycket väl tänka mig att köpa ett av dina kommande alster, om något förlag nappar på iden.

    Testskrivandet på nätet är klart... dags att ge ut en bok nu ;).

    Mvh Pliten

    Skrivet av Pliten — 08 Nov 2008, 06:33

  7. Pliten

    Tack för dina ord. Med lyckat till och talang.

    Som jag tidigare sagt till Farbror Blå.. Självklart så fattar jag att det finns register, polis som vård och mycket mera. Så om Jocke Tågs historia skulle vara sann, en träff i rullstol 1997! så skulle jag ju direkt erkänna en grov misshandel. Lika så med många andra brott. Innser ju att jag någon gång, förmodligen tidigare än trott kommer vara tvungen att ta rampljus. Speciellt ang boken. Så självklart fick Jocket Tåg inte sitta i rullstol, men men för livet kan vara samma sak...

    De brotten som har med vård, polis, eller andra myndigheter som jag skriver om är grunden och känslan det viktiga.. Allt hände men på annat sätt. De berättselser som ej går att knyta mig till, då inget annat än jag själv är ord. Så som Jimmy eller uppgörelser i Fablernas Värld.. m.m. de ligger betydligen närmare sanningen. Mycket..

    kommer förmodligen göra de år jag är efterlyst för men kommer avsolut inte sitta för annat.

    Skrivet av wanted — 08 Nov 2008, 07:11

  8. sant eller falskt, jag skiter i vilket! killen har en sån sjukt grym talang, kommer köpa dem omtalade boken direkt när och om den kommer ut.

    keep up the good work mannen!

    Skrivet av tomas — 08 Nov 2008, 09:51

  9. Mycket snack och liten verkstad. Wanted är på riktigt så låt pojken vara.

    Wanted - Ut med nästa inlägg nu annars får du spö! :)

    Skrivet av Farbror Grön — 08 Nov 2008, 11:19

  10. Kan inte längre bärga mig från att kommentera denna blogg.
    Den är helt fantastisk, man längtar fan efter att komma hem från jobbet och slå på datan för att läsa vidare varje dag.
    Jag önskar all lycka med boken.

    Skrivet av the saw — 09 Nov 2008, 04:43

  11. Tjena, tänkte mest bara visa att jag fortfarande läser;)

    Du skriver bra! Är också intresserad av hur det gick med jimmy efter detta men du kanske har skrivit i nåt inlägg framåt, har inte kommit längre än såhär än.

    Skrivet av Vincent — 09 Dec 2008, 18:41

En bloggtjänst levererad av DistansData Webbyrå E-butik och Hemsidor