Blogg gratis Logga in

WANTED

30 Okt, 2008

wanted | 30 Okt, 2008 | Huvudkategori | (1834 Läst)

Its a contract and Jump Whit Zacki

Ibland blåser det rätt.. ibland så har man helt enkelt medvind.. men ibland kan det vara hårt att hoppa högt speciellt med en tjock zigenare med kniv.. Perkele!

Tack alla för varma ord. Det gör ont att inte kunna gå på morfars begravning men det värmer när jag talade med min mor och hon sa han gick bort på ett bra sätt, men sina närmaste runt sig. Han har levt ett riktigt bra och gott liv på alla sätt. Ur allt ont kommer gott och jag ska tänka på honom ofta.

Runk, Visar min respekt för morfar därav min text om honom. Hans liv har inget med mina handlingar och hur jag tidigare levde. Hur jag saknade empati för folk som inte stod mig nära och skadade andra. Morfars person, hans liv har inget som helst med det att göra. Men han är en del av mitt liv. Och senast jag läste min blogg så handlar den om mig? Men jag kanske har fel. Att jag skriver om båda delarna, mitt skitiga sätt att ha levt och mina känslor, är min blogg. Nog om det.

Öppnar porten och kliver in i huset. Rakt fram en trappa och till höger en korridor. Tar höger och går fram till rum nitton. Knackar på dörren lite lätt. Med mig har jag en whisky, sodavatten, is på påse och lite snacks. Hör innanför dörren hur någon rör sig. Hör steg och hur någon står på andra sidan och kikar ut mot mig i titthålet. Rassel i låset. Dörren öppnas. Jag kliver ut mina tofflor och kliver in. Det är mörkt där inne. Nam välkomnar mig med en filt omslingard sig och kilar in på toaletten. Ett rum med en stor låg säng, en fläkt som står mitt på golvet och några hyllor, en garderob och en gammal dator. Tv-bänken står tom och lådor med leksaker står längst väggen. Hennes son bor ju inte här längre. Jag tänder upp. Hon kommer ut.
- Why you have whisky? She asked.
Ser på henne at hon är trött. Hon har förmodligen gråtit över sin son, ögonen är svullna. Jag säger inget utan tar två glass ur ett ställ på golvet och öppnar upp whiskyn, fyller på soda vatten och blandar i lite is. Vi sätter oss på sängkanten och jag ger henne ett glas.
- We have barley money for food and you buy whisky? She say men tar emot glaset.
Det är sant. Vi har knappt pengar till att överleva dagen. Hon har ingen inkomst och mina slantar är få. Hon måste betala sin hyra snart och jag gör allt vad jag kan för att hjälpa henne och snart måste hon betala sin skola om hon ska kunna fortsätta. Jämför man med Sverige så är det inte mycket pengar det handlar om men, har man inte pengar så är varje krona guld.
- The company and I gone sign contract, säger jag.
- Its finish?
- Yes, the have say yes and maybe next week we gone sign. But now its just the lawyers that gone write contract and we gone see the best way because my situation.
Hon lyser upp och ler stort. Vi skålar och tar en klunk whisky.
Jag berättar hur mycket förlaget är beredd att ge i förskott och siffror som har nämnts. Hon ler.
- I gone help you, säger jag. - Dont worry.
Får en stor kram och whiskyn håller på att skvalpa över.
Vi drömmer tillsammans om ett annat liv över lite stark och lite snacks. Vi skrattar och ler, som vi inte gjort på mycket länge och hon får äntligen sitt busiga i sig. Det kanske ordnar sig tänker jag på något sätt och vis och skålar igen. Vill inte ta ut saker och ting i förskott men känslan är otrolig. Ska göra allt rätt den här gången.


Det finns tre saker som givit mig styrka, stöd och självförtroende i detta. En är min son som sa, jag ska blogga och finns där. Han är min styrka. En är mina nära vänner och familj, Mina föräldra som stöttar mig oavsett. Mina vänner Emil, Timo och min sons mamma Sofia. Som jag ständigt talar med på msn. De stöttar mig när jag är nere och hjälper mig igenom detta. De är mitt stöd.
Sedan har vi mitt självförtroende, i att kunna skriva. Det är ni, läsare. Ni som givit mig alla kommentarer och alla funkar i ryggen. Råd och hjälp, mail stöd och mycket mera. Jag skulle aldrig stått vid denna punkt om ni inte besökt min sida, läst och gett mig varma ord. Jag skulle aldrig förstått att någon vill göra bok av min text. Skulle aldrig ha ork, kraft eller självförtroende i att skriva vidare på bloggen. Tack var er så står jag idag där jag står. Tack vara att ni delat bord med mig och sagt jag kan, så har jag gjort.
Tack så otroligt mycket, vet inte riktigt vad jag ska säga hur jag ska tacka. Men på så kort tid har det betytt så mycket att ni funnits där och finns.

Nu ska vi inte rita kryss i taket eller hoppa glädje över ån. Men ja, nu ligger bollen i min hand och jag ska verkligen göra rätt, skriva från hjärtat och ta er med på en riktig åktur i boken bland kriminella kurvor och fartfyllda rakor med en motor full av hästkrafter och våld.
Fick beskedet igår onsdagen den 29 oktober. Satt på nålar framför skype, har en nära som talar med förlaget i Sverige. De skulle lämna något sorts besked denna onsdag. Och när han talat med dem skulle han ringa mig.
Han ringde. Vågade knappt dra musen till grön men jag gjorde det och han berättade, jag visste inte hur jag skulle reagera. Fattade inte, har ju fått indikationer på att det skulle vara positivt, men man vågar inte hoppas förrän man vet. Idag fick jag svar och jag vet. Fick också ett mail senare under kvällen, från förlaget. ”Jag är övertygad om att du kan skriva den här boken nu och det handlar bara om formalia nu.” Mailer var långt och och siffror nämndes, fick hänvisningar på hur jag skulle fortsätta och hur mitt upplägg som jag mailet var. Fick feedback och nu kör vi om en vecka skriver vi avtal....

I can not believe its true… but it is, sager jag till Nam och jag är glad att få kunna dela glädjen men någon.


Klippkant

Har ni stått någon gån vid en klippkant. Ni vet en brant kant som stupar rakt ner, och där nere ligger vattnet. Det är högt riktigt högt. Ett steg till och... Marken bara försvinner. Berget går rakt ner. Det kittlar i magen och det snurrar i huvudet när man försiktigt tar hasar foten ut mot stupet för att böja överkroppen och titta ner. Inget skydd inget stopp. En brant, ett stup och som aldrig tar slut. Alla sinnen säger ”stopp”. Men en känsla kittlar och undrar hur det skulle kännas att kasta sig ut och bara falla, falla och åter falla.

Jag var arton år. Vi var med behandlingshemmet ”Järvas” på semester. Som jag var inskriven på då. En vecka i Helsingborg. Det var jag Osten och Anders som stod uppe på klippan. Vi hade hissat ner ett långt snöre som Björn, en av personalen hade haft i bilen. Snöret var exakt tjugo meter men det nådde inte ner på långa vägar till vattnet. Vi tippade på att klippans höjd var på trettio två meter. Ungefär lika högt som ett tiovåningshus trodde vi. Riktigt jävla satans högt.
Nästa alla på behandlings hemmet var med och badade. Det hade börjat med att vi klättrade på några låga klippor och kastade oss rakt ut i vattnet. Men det blev högra och högre klippor och vi letade efter något som ingen skulle våga. De andra hade givit upp efter tio meter, någon föjde med till femton. Men efter den såg vi denna klippa. Strax över trettio meter högt. Berget gick lodrätt ner i vattnet och havet slog mot klippkanten. Vi tre stod där uppe. Bara tanken var fruktansvärd men galet lockande. Osten var en trettioårig kille, gamal pundare som nu hyvlat till sig och Anders var sju år äldre än jag. Han var före detta rånare och knarkare. Ville slipa till sig och det gick bra för honom.
- Fan vad högt, sa Osten. - Det kommer ju fan göra riktigt jävla ont att landa salt vatten.
Jag gick fram till klippkanten försiktigt och kände hur vinden vill rycka tag i mig och kasta mig ner. Hela kroppen skakade av lust att bara vilja slänga sig ut. Men förnuftet sa nej. Benen backade några steg och jag tittade på Anders.
- Jag börjar inte, sa han och höll upp händerna i luften.
- Ska vi skita i det? Frågade Osten.
Jag gick bak till de andra.
- Det är högt, sa jag.
Jag blundade, lika bra att skita i det. Fan de här är ju farligt.
- Om någon hoppar, sa Osten. - Så spräcka vatten utan med tårna pekande rakt ner eller med hälen. Och när ni kommer ner under ytan så se till att fälla ut armarna så ni bromsar djupet. Annars kanske trumhinnorna spricker.
- Fan, sa jag. - Hamnar man fel, på sidan eller något så där man ju. Skulle man få magplask så hej då alla inälvor.
Alla ville men ingen vågade. Vi stod fyra, fem meter från stupet. Samtidigt som ingen vågade ville ingen heller erkänna att vi måste gå ner.
Jag tittade på de två, de var äldre. De talade om vad som kunde hända. Men nu lyssnade jag inte. Tittade på stupet, på marken som bara försvann. Visste att det var högt, riktigt högt. Mitt förnuft sa Nej, min rädsla sa aldrig i livet, min kropp vägrade. Men något sa, du måste.
- Jag måste, sa jag till de andra två. De slutade snacka och tittade på mig. Men jag var redan påväg. Tog sats de fyra fem meterna såg stupet komma nära, kände att jag inte kunde stanna, hur mycket jag än ville. Fanns ingen återvändo. Satte ner en fot några decimeter från klippkanten och hoppade ut med all kraft jag kunde....

Jag kommer att dö, gick genom huvudet. Fokus, det gick snabbt. Gjorde kroppen så mycket spik jag kunde. Sträckte tårna rakt ner. Händerna vid sidan. Vinden hördes. Det susade i öronen. Jag kommer att dö. Jag föll och föll... Såg vattnet komma nära han inte tänka och ”Splash!!” Det blev tyst. Vatten ytan där upp försvann bara och jag som en missil ner i djupet. Ut med armarna tänkte jag. Jag fällde ut armarna och rädslan kom att det skulle finnas en klippa där nere i djupet. Kunde känna i fantasin hur mina ben skulle slå mot något hårt och brytas, kände smärtan men den kom aldrig. Det fanns ingen klippa. Det var riktigt djupt. Upp upp. Måste upp till ytan. Vevade med armarna och tog mig upp. Såg ljuset på andra sidan. Såg grumligt med det var ljust. Upp, upp... kom upp över ytan med huvudet och luft. Slängde bak med håret och det dunkade i hela kroppen. Min kropp skakade av adrenalin. Jag skrek rakt ut så högt jag kunde. Fy fan vad skönt. Jag gjorde det.
Simmade in mot land och tog mig upp på en mindre klippa. Kände hur kroppen skakade, kunde inte sluta skaka och jag skrek igen.
Såg de andra högt där uppe. De tittade ner på mig. Såg deras huvuden över kanten. De skrek något men jag hörde inte vad. Vinden tog deras skrik. Höll upp handen framför mig den skakade. Gjorde tummen upp mot dem.
Helt plötsligt såg jag en kropp kasta sig ut över kanten. Det var Anders. Efter han kommit upp till mig, som jag helt i extas, slängde sig Osten över klippkanten.
Mina badbyxor sprack från byxans nedre kant upp till risåret på båda sidorna av trycket. Så här efter så var det ju jävligt dumt att hoppa, för det var riktigt jävla högt. Men jag hade aldrig i denna värld kunnat leva med att inte hoppa. Skulle tänkte på hoppet ja.. riktigt länge om jag inte hoppade. Skulle känna ångest att jag inte tog steget ut. Men kicken var något riktigt jävla häftigt....

Har aldrig förstått varför jag måste kasta mig ut över stupet. Men det har alltid varit så på många olika sätt. Både när det gäller fysiska ting men även psykiska. Gömmer mig i att alla rån och hela mitt vuxna liv har varit, om pengar. Jag säger att i ung ålder handlade det om spänning och så mycket mer. Men i vuxen ålder var det snabba cash. Men var det verkligen det? Bodde det inte ett stup, en klippkant i händelsen ändå? Men varför? Nu över till en annan klippa... eller inte.

Zacki.

Zigenar Zacki och jag satt i hans bil utanför restaurangen. Jag var tjugo eller tjugoett tror jag. Zacki var några år äldre. När jag bodde på behandlingshemmet ”Järvas”, så kom Zacki dit och besökte sin äldre bror. När jag väl blev utskriven träffade jag honom av en slump, kom på honom snatta godis på seven eleven vid Götgatan. Den som ligger på samma sida som Skatteskrapan. Han bjöd på candy och vi gick och tog en öl på söder. Började hänga smått, då Andy satt på kåken och min bekantskap med Volkan var i början. Men nu några månader senare ölen på söder, satt vi i hans bil. Bilen var en gammal mettalic blå merca. Hans och hans, den var stulen. Men ändå han körde omkring i den som den var hans. Vi skulle utföra ett av mina första väpnade rån.
- Är du säker på detta Zacki? Frågade jag.
- Säker som fan, Snubbarna är lallare. Ägaren är en rotta. Ska trycka in en haarukka i ögat på honom.
Fattade inte allt han sa men jag sket i det.
- Jo, men stålarna då? Är du säker på att de har stålar?
- Joo, absolut. Hyvin.
Restaurangen låg i en söderförort till Stockholm och ägaren skulle ha en bunt svarta stålar. Han hade också en byggfirma och det skulle betalas ut lön imorgon. Zacki hade fått reda på något vänster att ägaren räknade alla stålarna kvällen innan och fördelade upp dem i kuvert på sin restaurang. De rörde sig om crika två hundra tusen hade Zacki sagt. Ägaren en ryss, som hette Nikita, skulle tydligen vara helt ofarlig enligt Zacki. Jo han hette Nikita men tydligen är det ett killnamn i Ryssland. Men jag var lite osäker. Var ju själv inte stor i skorna på denna tid och råna en gammal ryss, som var i både bygg och restaurang branschen rimmade inte rätt. Men tänkte jag, deg är deg och ja.. Det verkade som Zacki hade en personlig törn med denna Nikita. Men jag behövde verkligen degen.
Jag hade ett avsågad dubbelpipigt hagelbrakare i knät. Hade aldrig skjutit med en sådan här krabat men den vägde makt i handen och jag hade fått den av Zacki. Själv hade Zacki en revolver och stor jävla kniv i bältet. En riktig Rambo kniv i fodral hängde skärp, längst zigenarens ben. Zacki var tjock, rund och håret stod åt alla håll, polisonger och stora händer som fan. Hade hört att han var galen och att man skulle hålla sig undan. Men vad fan, det sa ju folk om mig också.
Vi hade sätt Nikita och en annan äldre snubbe gå in på haket för en kvart sen och krogen hade stängt för någon timma sedan. Det var sent och mercan stod parkerad i skuggan av en husfasad.
- Du, har du rånarluva? Frågade han.
- Ja, en till mig, svarade jag.
- Vittu! Jag har ingen. - Men skiit samma, Den där jävla ryssjäveln ska minsann få se vem som bestämmer.
- Är du säker, fan det är inte så smart att ja.. visa nyllet.
- Perkele saatana, säker. Helt säker.
- Okej ditt nylle, sa jag.
Jag drog på mig rånarluvan och märkte att hålen jag klipp till för ögonen var lite små. Hade tagit en tröjarm och gjort en knut och klippt tre hål, men två var små. Såg inte hundra och det var lite irriterande. Fan, måste fixa till tänkte jag.
- Zacki får jag din kniv?
Han drog upp den stora jättekniven och gav den till mig. Jag försökte snitta upp hålen. Ena hålet blev bra, men fuck, den andra blev lite stort. Drog ett snitt för långt och en rispa stack ut till höger. Drog på mig skiten och i mörkret försökte jag se mig själv i backspegeln. Hmm.. det såg inte så jävla bra ut. Tyget vid höger öga hängde och stora delar av kinden syntes. Men hade inget vill, det fick bli amatör.
Drog över tröjans luva över rånarluvan. Vände mig mot Zacki som tittade på mig. Han skrattade.
- Du ser ju ut som en Vittu!
- Fuck you!, Ska vi eller?
Vi gick ur bilen och stod i hörnet av husfasaden i skuggan. Zigenar tjockisen hade inte ens handskar på sig. Kniven hängde och han håll pistolen i höger hand. Skulle ioför sig inte spela någon roll om hade rånarluva eller inte. Snubben hade sina vanliga kläder på sig. Ett par svarta kostymbyxor, hängslen och en rutig skjorta i blått och vitt.
Jag höll i hagelbrackan med båda händerna och vi smet över gatan till några buskar, närmare haket. Eller jag sprang före och han kom efter. Inga folk, gatan var helt tyst. Inte en bil. Någon gatulyckta blinka oktakt och restaurangen låg fristående ute på ett litet torg. Det lös där inne från ett rum. Jag sprang fram till dörren, en trädörr och kände på den försiktigt. Den var självkart låst. Zacke kom efter.
- Den är låst, viskade jag.
- Aha, sa han och dunka med vänster hand på dörren tre gånger hårt.
- Vad fan gör du? sa jag. Nu kommer de ju komma beväpnade...
Men jag han inte säga något mer när vi hörde steg innefrån och ett;
- Vem!?
Jag ställde mig på sidan av dörren. Dörren hade på båda sidorna färgat glas i olika färger. Man kunde inte se genom, men man såg konturer. Såg när någon rörde sig där bakom.
- Vem!? hördes igen.
Zacki tittade in i glaset. Plockade hastigt upp en sten med vänster hand och slog i all hast sönder rutan med stenen och i in med armen. Jag backade. Han fick tag i någon på andra sidan och ryckte ut honom. Men fönstret var smalt och vid axlarna på mannen, tog det stopp. Huvudet stack ut och Zacki höll mannen i kragen och riktade pistolen mot huvudet.
- Öppna din fitta! skrek han.
Det var inte Nikita utan den andra killen.
- Ja, ja, fan kuk.. ja jag öppnar.
Det gick så fort, hajade knappt vad som hände. Men dörren sa klick och Zacki öppnade dörren. Vi klev in och Zacki riktade pistolen mot mannens huvud. Mannen blödde från glaset lite här och där. Jag klev på glas och det var mörkt där inne. Mannen var i femtioårsåldern, ganska stor och såg luttrade ut. Högt hårfäste och lite grått hår runt skallen.
- Var är Nikita! Sa Zacki hårt.
Hallen gick rakt fram, garderoben till vänster och lokalen svängde höger.
- På kontoret, sa mannen. Fattar ni vem ni rånar?
- Tyst fitta! Röt Zacki.
Mannen gick före, sen Zacki och sist jag. Höll hagelbrackan i båda händerna och var på helspänn. Det här fick bli Zackis show tänkte jag. Håller mig i bakgrunden och tar bi-roll. Vi gick in i köket som var upptänt. Och mannen nickade mot en dörr som det stod kontor på.
- Ta hand om honom, sa Zacki till mig och jag tryckte piporna i ryggen på honom.
- Gå ner på golvet. Sa jag och han gick ner på knä. I samma stund försvann Zacki in på kontoret med dragen pistol. Dörren stod på glänt. Men han kom ut efter någon sekund bara.
- Ingen här! Sa han. Vittu, var är Bögen! Skrek han.
- Här! Hörde vi bakom oss. - Släpp vapnerna, jag skjuter annars. Rösten var lugnt, stark men lugn.
Fuck, tänkte jag....
- Perkele, sa Zacki..



Kommentarer

  1. hahaha . ni hamma i fällan ;)

    Skrivet av tunisia — 30 Okt 2008, 15:36

  2. Haha, fick nästan en komisk känsla från en scen ur "Snatch", väldigt underhållande läsning!

    Skrivet av Fritiof — 30 Okt 2008, 16:00

  3. Hoho! Har arbetat mig igenom allt nu på 2 dagar. Wow, säger jag bara!
    Du skriver mycket bra och det är riktigt spännande.

    Enda jag kan säga just nu är,

    Keep up the good work!

    Peace

    Skrivet av chase — 30 Okt 2008, 16:10

  4. Fuck va kul att höra att det går vägen med förlaget!Det förtjänar du mannen.
    Hoppas pengarna rullar in snart bara.

    Ja du, zigenare, vad säger man... Världsklass! :)

    Skrivet av Henrik — 30 Okt 2008, 16:47

  5. Mannen jag orkar inte läsa hela ditt inlägg idag. ögonen typ geggar ihop.

    Tar det i morgon. kul med förlaget iaf:D

    Skrivet av Jonas — 30 Okt 2008, 17:30

  6. Haha, tänkte också på Snatch när jag läste!
    GRATTIS till boken! Skitkul, verkligen!!! :):)

    Skrivet av Sunshine — 30 Okt 2008, 19:12

  7. Alltid tivoli att hänga med zigenare.. T***on?

    Skrivet av Spence — 30 Okt 2008, 20:50

  8. GRATTIS TILL TÅRTA MED FÖRLAGET!!!!
    Fan vad bra det kommer bli! Kom ihåg vad jag sa! Jag kan satsa hur mycket som helst på topp tre på pocketlistan! GARANTERAT!

    Hoppas ditt avtalsförslag är relevant men du är slipad och din advokat har också tittat på det så det är nog ok.

    Klassiskt annars... Kort om deg. Lovord och tårta. Skönt förskott och sen Kunta Kinte-avtal längre ner på gatan.

    Fan vad glad jag blir för din skull! Bussfil in i ditt nya liv och goda möjligheter till fina vita pengar! TA FÖR FAN OCH FÖRVALTA DEN HÄR CHANSEN VÄL NU! *grattiskram och high five*

    Skrivet av DOOBA — 31 Okt 2008, 10:01

  9. Nu har jag som chase matat igenom alla dina inlägg på 2 dagar. Härligt att du nu kan få ut en bok. Jag bor inte i Sverige och har använt din blogg som en bok. Nu får jag trolovligt som alla andra sitta och vänta på nästa inlägg. Det du skriver är skönt att läsa. Dock så har man självklart 70 frågor i huvudet som man skulle vilja ställa till dig. Starkt av dig att komma ut med känslor och händelser trots att du är på rymmen.

    Skrivet av iikah — 31 Okt 2008, 12:01

  10. Fantastiskt besked och dito post - du blir bara bättre & bättre. Big up!
    Stort grattis,M

    Skrivet av M — 31 Okt 2008, 13:01

  11. Nu önskar Henrik alla en fetbra helg.
    Själv sitter jag på kontoret med en öl i högsta hugg, fler lär det bli.

    Så ha det fint.

    Skrivet av Henrik — 31 Okt 2008, 16:19

En bloggtjänst levererad av DistansData Webbyrå E-butik och Hemsidor