Blogg gratis Logga in

WANTED

29 Okt, 2008

wanted | 29 Okt, 2008 | Huvudkategori | (2117 Läst)

Quick so F...ing fast... What?

Så här gjorde du... eller jag.. Ett slagsmål på Östermalm, Fuck vad hände?


Hej gents och womes. Time flyes. Vart tar den vägen? När jag skriver varenda dag nu så berättar jag bara som det var på olika sätt, från olika vinklar och försöker återberätta en annan värld för vissa. Ett rån. Jag skakar på axlarna lite lätt, som när du berättar om vad du åt till lunch. En misshandel eller ett möte med andra kriminella, med vapen och våld. Kan förstå att det är intressant för den som inte varit där. Men jag måste ständigt påminna mig själv att det är mitt liv jag fläker ut. Vart tog det vägen bland alla kriminella kurvor och fartfylda rakor? Det gick så jävla fort. Vi var ju inne på det förut. Förstår fortfarande inte riktigt. Förstår du?

Vi bär alla på våran story som sagt. Det jag vill komma till är frågan om vi tar hand om den? Storyn, vår liv, tar vi hand, bryr vi oss? Jag har ju brutalt misshandlat min så mycket så jag inte fattar att det är mitt bagage. Men mer om detta sen, håll kvar tanken tills senare på detta inlägg. Vill då tala om en person som tog hand om sin story, sitt liv.

We still left in the Corridor or you..

Du drog snabbt upp luvan över huvudet. Det väntar på andra sidan dörren, de väntar på att någon ska släppa in dem. Ditt grepp om hammaren i vänster hårdnar och höger kramar den svarta Glocken. Fingret på avtryckaren och så sparkar du upp portdörren. Den är tung men går upp och du slinker ut snabbt.
Ljust, solen bländar men de står bara någon meter framför dig och den första du ser är killen med skägget och solbrillorna. Snabbt höjer du pistolen och med rak arm riktar du den mot hans panna. De andra är bakom och backar en halvmeter.
Dina sinnen är skärpta men du kan inte se något annat än de tre. Några parkerade bilar och en snutt av gatan.
- Stilla jag skjuter!, skriker du. Din egna röst ekar i huvudet.
För en hundradels sekund står allt stilla. Tiden stannar, världen står stilla. Du ser inte hans ögon bara rakt in i ett par svarta solbrillor. Dina andetag är tunga och du känner att luvan på huvudet stänger resten av världen ute.
Helt plötsligt, tillbaks till verkligheten.
- Backa!, skriker du. Din röst är ilsken. Adrenalinet får den att låta hård.
- Fuck you! Säger mannen med solbrillorna.
Och innan du hinner reagera tar han ett snabbt steg åt sidan och svingar en höger. I reflex backar du, nästan in i porten som slagit igen och han missar med någon centimeter. Reflex. Du svingar vänster arm, hammar handen. Den slår i sidan av hans huvud och han raggler åt sidan, han tappar balansen, i samma stund ser du kroppsbyggaren kasta sig mot dig. Du hinner inte tänka på vad du gör, utan du bara gör. Ett steg fram, din kropp skriker bara attack. Samtidigt som du tar steget svingar du tillbaks hammaren med en helt felvänd sving. Men du tar i allt du kan, all kraft du har. Bakre delen av hammaren träffar honom på kroppen och river upp hans t-shirt och gör ett djupt sår i kroppen, det sprutar blod. Hammarens bakhuvud har slitit upp kött. Men kroppsbyggaren hamnar över dig och du slår i backen. Riktigt tung. Han skriker. Förmodligen av smärta.
- Jag skjuter! skriker du och trycker Glocken mot hans huvud när du ligger under honom. Han stelnar till när han känner järnet i pannan. På något vänster tar du dig upp. Han reagerar, rullar på rygg och blir liggande. Hotet tog. Blodet rinner från han sår och han håller handen över det. Han med solbrillorna ligger medvetslös och Robban backar ett steg när han ser du är på fötter.
Än har du inte sätt om några andra är på gatan. Istället för att rikta pistolen mot kroppsbyggaren vänder du den mot Robban. Han står en bit bort osäker på vad han ska göra. Kofoten i höger och blicken tveksam. Kroppsbyggaren tar sig upp och håller sig för magen, han blöder kraftigt och han går ner på ett knä, spottar och fräser.
- Jävla skit, väser han fram.
Hur fan ska du göra? Kommer de aldrig att ge sig. De kommer ju att komma tillbaks oavsett. Jävla fuck! Svär du för dig själv. Med pistolen uppe.
Robban har samma stela ansikte som ute i skogen. Du måste markera hårt. Han backar, du byter snabbt hand på hammaren och pistolen. Utan att tänka mer, inga tankar. Du vill bara göra detta utan ånger. Få slut på skiten.
Du riktar pistolen mot benen på honom, mot hans knäskål och han sänker blicken men i samma stund svingar du hammaren igen med högern. Träffar honom någonstans på haken eller över käken. Han raglar bakåt och blodet skvätter. Förvånad att han fortfarande står men med noll balans, drar du ett slag till i sidan på honom som tar djup in i revbenen. Ingen tvekan, Du har inte råd att tveka. Många gånger har du använt hammare och det sitter i. Precis när du ska vända dig om känner du något tungt på ryggen som får dig att gå i backen. Ditt ansikte slår i gatan och du känner den hårda asfalten riva upp ditt ansikte. Snabbt vänder du med tungt liggandes på dig. Kroppsbyggaren är över dig. Han skriker och du har tappat både pistolen och hammaren.
Fan, går genom huvudet. Han skriker mera och sitter på dig, du ligger på rygg. Ett tungt slag träffar dig i sidan av ansiktet. Groggy, han är tung. Han blöder, du ser han har ett stort köttsår högt upp på magen under en uppriven t-shirt. Du måste göra något! Annars är det kört. Ett slag till träffar dig i sidan av huvudet igen, men jätten slår dåligt, ingen direkt kraft. Det snurrar i huvudet men med din fira högra arm som är fri. Lyckas du trycka upp tummen i hans köttsår. Du trycker in den djupt och han skriker. Håller kvar tummen, får inte tappa greppet, trycker in den djupare och han skriker och kastar sig åt sidan. Groggy, men upp på benen. Var är pistolen? Där ser du den ligga. Var är hammaren? Där.
En sista spark på kroppsbyggaren, i huvudet. Du måste. Finns inget mellanting. De ligger ner alla tre. Håller ner huvudet, göm dig bakom huvan, blixtrar i dina tankar. Hela skiten måste dragit publik, men du har inte råd att titta upp. Det får vara nog nu, säger du i tanken och börjar springa från platsen. Titta ner är det enda som går i huvudet. Ingen får se ditt ansikte. Benen går trummpinnar och du rundar hörnet. Fortsätt bort, ett hörn till och under tröjan döljer du pistolen. Folk går på gatan men med ansiktet dold i luvan och ingen vilja att titta upp, syns bara ben och kroppar plus plattor och asfalt. Efter ytterligare en gata och ett hörn, minskas ditt tempo och du går in i en gränd. En skugga. Där ingen ser. Fan vilken sämst kondis, och spottet kommer och lungorna värker, helvete. Huvudet snurrar. Är du skadad? Nej, rispor i ansiket kanske. Käken känns lite bedövad men inget farligt. Vad hände egentligen? Allt gick så jävla fort.

Sirener hörs och de kommer nere från strandvägen. Du ser vattnet och en liten snutt mellan husen av just den vägen, från din plats i gränden. Nu när du står skugga smärtar det i axeln. Men, djupa andetag tränger bort smärtan. En snutbil passerar i hög hastighet där nere. Blicken letar gömställe för pistolen och hammaren. Där! En rabbat lite längre in i gränden. Efter att grävt ner skiten blir det gata igen. Bort. Upp med telefonen, men du darrar och får inte batteriet på plats. Stoppar ner skiten igen. Luvan fortfarande över huvudet men ett klädbyte är ett måste. Känslorna existerar inte just nu, tanken den bästa tanken är viktigare. Hur du ska göra. I snabb takt går du trottoar och svänger in på en två riktad gata och går nästan in en blå NCC byggbarack. Husets fasad är klädd i byggställning och grönt nät. Med snabba steg tar du dig fram till dörren. Den är inte låst och försiktigt kikar du in. Ingen där. Någon ropar något uppe på ställningen men inte till dig. Perfekt, in.
Blåa skåp, ett fikabord, lite slängda kläder och några byxor och jackor på en krok. Fort drar du av dig luvtröjan och märker att den är fläckad av blod. Mycket blod. Utan att ens fundera på om det är ditt pular du ner tröjan i en tom plastpåse och kastar in den i ett olåst skåp. På med en blå NCC jacka och en röd keps ligger och skräpar. På med den också. Innan du lämnar baracken blir det snabba sekunder toalett. Den trånga toaletten har spegel och du granskar dig i ansiktet. Shit, värre än du trodde, ansiktet är upprivet på höger sida och det blöder ur munnen. Snabbt sköljer du av nyllet och sedan ut. Käken värker och axeln dunkar.
En man med hund står utanför men han lägger knappt märke till dig. I stegen lyckas du pusslar ihop mobilen och ringer Volkan.
- Var är du mannen! Är det första han säger.
- Jag tar mig upp till Saluhallen. Möt mig där.
- Jag ringer Tomas, mannen. Set är en jävla olycka här och jag står still. Men Tomas letar efter dig. Han åker runt på Östermalm och letar.
- Saluhallen!
- Okej, mannen jag säger det till honom.
Klick, ni lägger på. Stegen är bestämda, värken i axeln är bedövande. Men, skit i det. Saluhallen nästa. Mycket folk på torget och det kryllar av östermalmare, hundar, kärringar och annat. I hörnet av Saluhallen väntar du.

Tio minuter senare dyker Tomas upp i sen audi A6. kvickt hoppar du in i bilen.
- Fuck!, vad du ser ut säger han. Jag snurrat runt och letat efter dig.
- Har du varit förbi lägenheten?
- Ja, jag satt på Kaffe Albert när Volkan ringde och sa du höll på att bli plockat. Så jag åkte direkt dit. Men det stod två snutbilar där, och ja.. jag kunde inte åka upp på den gatan.
- Det är lugnt. Kör bara härifrån, var som helst.
Tomas ratta ut från östermalm och åker upp mot Tekniska Högskolan. Först nu, började känslorna komma. Det gick så jävla fort. Hur fan? Vad fan hände egentligen? Men du lutar dig tillbaks och en lättnad över att du faktiskt lever fyller din kropp. Du lever. Vad som helst kunde ju fan hända. Axeln värker och käken känns öm, men du lever.


Ja, jag vet inte. Men hur kändes det. Fick du någon känsla att av att vara där. Fick du någon känsla att vara mig för en sekund, eller under ett litet tag? Jag hoppas det. Varför ville jag placera dig i mig, få dig störta ut ur en portutgång och slåss förr ditt liv. Två saker. Jag vill att du som läsare kanske ska få inlevelse och sedan ville jag se om det fungerade rent skrivmässigt sätt. Öva kanske man ska säga. Jag kan beskriva vad jag gjort. Jag kan ta dig till mitt rum och ta dig med på en resa där du är där. Men jag undrade för några dagar sen om jag kunde gå steget längre och ja.. kunde du bli jag för ett tag. Kanske, kanske inte.

Vad hände sen? Jo, resan tog inte riktigt slut där. Men som jag vet, så blev det ambulans för två och förhör för tre. Men de höll käft och sa absolut inget. Jag åkte tillbaks bara några timmar efter jag lämnat platsen och bytte dörr tillsammans med Volkan och Tomas. Det fanns dörrar i källaren, och en låssmed var inget svårt att få tag på. Men snuten gick aldrig in i porten. Det fanns tydligen en del vittnen, men de kunde förmodligen inte säga så mycket mer än, en man i ljusgrå luvtröja, och jeans. För inget ledde tillbaks till mig. Men fyra månader senare ville de ha ett möte med mig och vi möttes för att snacka. Men det får bli en story om inte allt för länge.
I sådan här lägen, när det gäller våld. Allt går så otroligt snabbt och man förstår inte riktigt efter vad som hänt eller vad som kunnat hänt. Blixtsnabbt, adrenalinet och alla andra känslor springer iväg och du minns inte riktigt allt. Men du minns andetagen, rädslan, ilskan, hatet i en salig röra. Det är overkligt på något sätt...

Nu över till något helt annat. Att göra rätt..

En nära person, som betytt mycket för mig under min barndom gick bort nu. För bara några dagar sedan. En släkting, en förbild. Han blev riktigt gammal så det var väntat men hårt, ändå. Ni vet en gubbe av stål, järn och levt ett helt liv rakryggad och rätt. Han har haft ett mycket bra långt och friskt liv. Has döttrar var där när han gick bort och det gick lugnt och smärtfritt. Vi har vetat länge att det var nära och innan jag åkte till Thailand. Så träffade jag honom och vi talade ensamma. Jag berättade vilken förbild och hur mycket han har betytt för mig. Vi fick våran stund och det betydde väldigt mycket för mig och jag såg att morfar tog till sig det jag sa. Såg att mina ord bar gick rakt in i hjärtat. Du kommer alltid betyda mycket och morfar tack för du varit min morfar.

Displayen lös ”Farsan”. Jag tryckte grön.
- Hej det är jag, sa han. - Jag vill bara säga att morfar är väldigt dålig. Han är på sjukhus nu och mamma och jag är där. Han kan gå bort när som helst.
Jag la på efter vi talat klart.
Timo och jag satt på mitt kontor.
- Timo min Morfar ligger på sjukhus och kan gå bort vilken stund som helst, jag åker dit.”
- Vill du att jag ska följa med?, frågade han.
Jag tittade på honom.
- Du behöver inte..
- Inget snack, sa han och avbröt mig.
Slängde på mig rocken och vi tog min bil och begav oss de trettio milen. Det var mörkt ute och ännu mörkare när vi kom fram. Min tanke var hela tiden i vad jag skulle säga och hoppas för guds skull att jag hinner dit.
Mötte farsan i sjukhuskorridoren.
- Hur är det med han? Frågade jag rädd för att han redan gått bort.
- Det är inte bra men han är vid medvetandet.
Vi gick genom de långa sterila korridorerna, hiss och mer avlånga väggar tills vi kom fram till en avdelning. Gick in i morfars rum. Mamma och moster satt på en varsin stol.
Har aldrig sätt Morfar så. Järn gubben låg i sängen och slangar överallt. Han såg sliten ut och ögonen var trötta. Det gjorde ont att se honom så. Det var tyst, pumpen som var knuten till sängen slog rytmiskt och vi tittade på varandra.
Jag bad att få tala med morfar själv några minuter och när de andra lämnat rummet, satte jag mig ner på en stol bredvid honom. Tog hans hand och jag visste inte vad jag skulle säga. Men det kom bara.
Jag berättade om hur mycket han betydde för mig och alla barnbarnen, hur han alltid varit en sådan förbild. Sa, jag ofta brukade tänka på alla stunder när vi, hela familjen och släkten har samlats hos honom. Alla vita jular, alla sommarminnen, när vi var små och åkte längdåknings skidor tillsammans. När vi plockade blåbär i skogen och hur mycket jag älskade att vara hos honom på somrarna. Sa, de alltid kommer leva kvar i mitt minne som det bästa stunderna i mitt liv. Han sa inte så mycket men han lyssnade och jag kände hur han kramade min hand hårt. Berättade hur han alltid och kommer alltid vara en förebild för mig. Sa jag älskade honom.
Han nickade och jag såg i hans ögon att han ville gråta, att det betydde mycket för honom.
- Gör bara rätt så kommer allt gå bra, sa han.
Jag kramade honom och de andra kom in.
Efter ett tag så gick jag ner till Timo, efter jag tittat på morfar en sista gång. Men det var tufft att se honom där, med alla slangar. Vi åkte tillbaks till Stockholm och mina tankar var hela vägen hem, i minnet hos morfar och när vi barn var små.

Nu överlevde han detta också, stark som en oxe. Läkarna sa det var ett mirakel. Han levde ett år till. Dock fram och tillbaks mellan sjukhuset och de sista månaderna fick han bo på ett äldrehem. Men mamma och moster var där hos honom de sista timmarna. För några dagar sen. Har inte kunnat se honom eftersom jag varit här, men jag hoppas verkligen att stunden jag fick med honom, gav honom kärlek och att han tog åt sig att han har varit världens bästa morfar. För det har du varit.

Nu efter så får han mig att tänka på mycket. Han gjorde det som var rätt. Rakryggad och oavsett så situation så tog han ansvar, såg till att saker blev gjorda och vek inte för något. Man gör inte fel utan det är ganska enkelt. Man tar ansvar och gör rätt.
Kan inte se tillbaks och göra fel rätt, men jag kan se framåt. Funderar på när jag ligger där, när min tid är inne. Gammal och vet att det är dags. Vill kunna säga att jag gjort rätt. Så jag får helt enkelt göra rätt. Enkelt.


wanted



Kommentarer

  1. det här var nog 1 av dom bästa du har skrivit.

    Skrivet av tunisen — 29 Okt 2008, 18:15

  2. Jag beklagar sorgen Wanted..

    Skrivet av Earthbridge — 29 Okt 2008, 18:21

  3. shit,det var starkt skrivet av dig.

    Skrivet av Malin — 29 Okt 2008, 19:17

  4. Beklagar sogen..

    Skrivet av Sunshine — 29 Okt 2008, 20:40

  5. Beklagar sorgen å det djupaste!

    Det är aldrig för sent att göra rätt.

    Skrivet av DOOBA — 30 Okt 2008, 00:06

  6. Du gör rätt just nu,kompis. Din morfar låter som en riktig förebild - beklagar sorgen,kompis. Du skriver verkligen mycket bra och jag tror den gamle skulle blivit stolt om han visste. Bra att du känner ni fick ett avslut där kärlek och gemenskap betydde mest. Framtiden är din!

    Vänligen,M

    Skrivet av M — 30 Okt 2008, 01:27

  7. Vilken jävla dynga. Sitta här och lipa över din morfar när du utan samvete förstört hur många människors liv som helst.

    Skrivet av Runk — 30 Okt 2008, 09:59

  8. Runk! Du äcklar mig!

    Skrivet av DOOBA — 30 Okt 2008, 11:00

  9. Grymt inlägg!

    Hängt med från ruta 1 men det här är första kommentaren. Blivit som man lever ett liv med dig, det känns jävligt verkligt men samtidigt inte, svårt att förklara.

    Beklagar sorgen för din morfar, alltid tufft att förlora någon man bryr sig om och speciellt om man är i en utsatt situation, som du är.

    Fortsätt jobba för att göra det rätta, du har tagit ett gigantiskt stort kliv i rätt riktning!

    Mvh
    Fritiof

    Skrivet av Fritiof — 30 Okt 2008, 12:06

En bloggtjänst levererad av DistansData Webbyrå E-butik och Hemsidor