Blogg gratis Logga in

WANTED

24 Okt, 2008

wanted | 24 Okt, 2008 | Huvudkategori | (1756 Läst)

Sun and a hard walk

Jag förstod inte, hörde vad han sa men jag fattade inte... det var så länge sen.

Okej foks, satt uppe hela natten för att fila på det jag skickar till förlaget. Hela natten. Det blev klart och jag ska senare idag trycka på sänd. Men tid tog det och jag som lovade mig själv vända tillbaks dygnet. Men nu kör vi på med nästa inlägg, det är minst lika viktigt. Så foks jag har inte hunnit skriva tillbaks till er som mailat mig men gör det så fort jag kan. Nu kör vi dagens.. och förresten tack för kommentarerna! Kommer ta en svarsruta imorgon.. bland annat om golare och så. Men lets go..


Stod utanför det vita staketet med händerna i fickorna. Hade sätt Ylva i köksfönstret bakom de gula gardinerna. Så jag brydde mig inte om att knacka dörr. Vädret var som igår, sommar och skönt, behöver man säga mycket mer. Sparkade lite på en sten och väntade. Idag skulle det bli tungt. Riktigt tungt, men det måste göras helt enkelt. Var glad att Ylva ville se men jag var också orolig hur hon skulle ta det jag skulle visa idag. Skuggan har ju en skugga och det mörka är inte kul för någon.
Det rasslade till i dörren och hon kom ut. Blont hår dansa vågigt och de stora blå ögonen var spännande nyfikna på dagen. Hon hade tajta jeans och en ljusblå blus. På vägen till mig och den lilla grinden flyttade hon på en leksaks bil som stod i vägen. En sådan där som barn sitter på och sprattlar, sprakar sig fram på.
- Hej, sa hon och log
Fick en stor kram och en puss på kinden. Kramen var varm.
- Hej, sa jag mitt i kramkalaset och det dofta schampo.
- Gud vad jag har funderat på det du visade igår, har inte kunnat sova en blund.
- Inte? Sa jag och vi började gå.
- Nej, inte en blund eller jo jag somnade ju tillslut men har fortfarande inte förstått att du har varit med om allt det där och så mycket mer.
- Nej, jag förstår faktiskt inte det själv.
Vi passerad ryska posten lekplatsen och när radhusen tog slut och parkbänken stod bänk vid grusvägen, stannade jag upp.
- Vill du snacka om det igår eller ska vi bara kila vidare?
- Vi kan ta det sen, jag är så spänd på vad vi kommer att se idag. Vill ju inte se egentligen, vill ju inte att du ska vara ja.. ond men samtidigt vill jag se. Det är en helt annan värld och jag kan bara inte förstå.
Då struntar vi att sitta parkbänk ett tag, tänkte jag och hon tog min arm igen. Närheten var varm och ett silvrigt halsband vid hennes urringning slog i takt med våra steg.
- Men det vi kommer se idag kommer kanske vara hårt för mig, sa jag.
- Vad kommer du att visa? De stora blå var mer nyfikna nu än någonsin.
- Du får se, sa jag och gruset blev asfalt och vi promenerade vidare i sommar och hemma kvarter...


Vi stod på en gata i en småstad någonstans i Sverige. Ljuset var starkt och solen stog högt på den blåa himlen. Tänkte vi skulle börja lite smått sådär med lagom. Våningshusen var låga, och kullerstensgatan var mysig. Det var röda kåkar, tegel hus och en stad, en idyll med harmoni och lugna hörn. Vi stod i ett hörn och snett framför oss fanns en grön dörr.
- Vad kommer att hända, sa Ylva förväntansfull och stod som vanligt nära ifall att det var våld eller farligt.
- Du ska få se, svarade jag och blundade lite. Kände hur solen låg i ansiktet och det var ett skönt hörn. Hörde några promenera längre bort och några fåglar kvittra.
Helt plötsligt öppnades dörren och jag slog upp ögonen. En man i rullstol rullade ut, halvt besvärad över att dörren slog igen och verkade tung.
- Men det är ju han Janne Tåg eller vad han hette som ni..
- Jocke Tåg, ja, rättade jag henne. Det är han. Cirka fyra år senare.
Han var sig lik. Rakad skalle, tatuerad men satt nu i rullstol. Jocke Tåg rullade bort från oss och kullerstenarna var inte plan asfalt men han rullade på.
- Kom, sa jag och vi gick efter på avstånd.
- Vart ska han?
- Du får se. Men ja, du kommer ihåg att vi skar upp han ordentligt så nerverna gick och han blev förlamad i benen.
- Ja, jo du sa det, sa hon. Han hade golat va? Heter det inte så?
Jocke rullade höger bakom en röd knut och när vi passerade den så sa jag;
- Han hade ju varit i Malmö och hämtat upp koks. Kommer du ihåg?
- Javisst.
- Nu var det ju inte riktigt så. Han skulle ner till Malmö för att bryta kontakten med lite folk, lägga av helt enkelt. Säga ifrån att det var dags för honom att byta värld. Hans tjej hade blivit på smällen och han hade fått erbjudande om ett kneg. Så Jocke Tåg tänkte lägga av.
- Oj då men vad hände? Frågade hon och vi följde rygg på Jocke.
- Jo, polarna där nere blev inte så glade och istället för att låta honom va så passa det på att använda honom som kamel.
- Kamel?
- Ja, de gömde en påse kola i hans bil, utan hans vetskap och så skulle någon göra inbrott i hans bil i Stockholm.
- Men, så drogerna var inte hans?
- Nej, de passade på och ja, om han åkte dit som chanserna är mycket små, så gjorde det inte så mycket eftersom han skulle sluta tyckte de. Men han fastande i en snutkontroll och hamnade i smått slagsmål med en snut. Ja otur kan man säga.
- Men.. hon tittade på Jockes rygg som rullade vidare på gatan som nu var asfalt.
- Jo, Malmö killarna spred att han var golare, sa vi tog ifrån honom hans ben. Fastän han inte lagt någon.
- Nä men fan vad orättvist.
Jocke rullade ner på en gata som gick längst en flod som delade staden på mitten. Har rullade upp på trottoaren och vi promenerade efter. Några bilar passerade i lugn hastighet och ett litet barn i baksätet vinkade till oss och log.
- Men Jocke fick ta straffet, på fyra år och det slutar inte där. Han tjej dog i en bilolycka och eftersom han satt på kåken, så kunde ingen ta hand om dottern. Så hon hamnade i en fosterfamilj.
- Gud vad hemskt, tala om tragiskt, sa hon och tittade på mig med sorgsna blå.
Jocke rullade in på en restaurang och vi kunde se utifrån hur han rullade fram till ett bord vid fönstret och en servitris kom fram med en öl. Mitt på dagen.
Vi stod vid räcket till floden. Jag lutade mig lite över kanten och såg vattnet flyta ström och lite skräp guppa på ytan och följde med neråt mot stan. Jag riktade blicken mot en liten byggnad på andra sidan floden som var ett dagis. Gården var full av lekande barns som sprang, lekte och var barn på ett dagis. Ylva tittade också.
- Du ser den där flickan som gungar, hon med den lila tröjan och det bruna håret.
- Ja.
- Det är Rebeca. Jocke Tågs dotter.
Ylva vände sig om och tittade på Jocke som satt i fönstret och tittade mot dagiset.
- Han sitter där varje dag och tittar på henne. Han får inte besöka henne för domstolen eftersom han är grovt kriminellt belastad och nu också alkoholist. Så hon bor med fosterföräldrarna som gör allt för att hålla honom borta. Men han sitter där varje dag och tittar på henne.
- Gud vad sorgligt, sa hon och tittade på mig.
- Hans liv har nog inte varit en dans på rosor direkt och speciellt inte nu. Men Ylva vi måste iväg är en del annat jag vill visa också.
Hon ville inte släppa Jocke med blicken men vi gick bort från floden och jag fick en klump i halsen av dåligt smvete men svalde den snabbt. Så vi lämnade den idylliska staden och Jocke Tåg...


En kyrkogård. Men inte som i skräck utan mer vacker. Stora gröna fält och en vit kyrka visar sig stort upp på en kulle. Vi vandrar in på en grusväg och det var helt tyst. Vandrar in bland gravstenar och blommor. Hon går arm i arm och tittar på stenarna som blänker i solen. En känsla av respekt och vördnad vilar över allt. Jag stannar till vid en gravsten. Den står och nedanför ligger några blommor. Ylva stannar upp bredvid mig och läste högt på gravstenen.
- Här vilar Andreas Larsson 1975 – 1998. Vår älskade Andreas du är evigt älskad av mamma och pappa. Vila i fred vår son.
Jag stod tyst. Hon också, kände hon ville fråga men jag tittade på stenen och texten, läste den igen och igen och hon sa inget.
Vi stod där i några minuter och hon höll min arm. Efter några minuter nickade jag åt henne och vi gick tillbaks på grusvägen. När vi var en bit bort sa jag;
- Har aldrig varit här förut.
- Vem var Andreas?
- Du kommer ihåg att jag satt för grov utpressning och olaga frihetsberövring och grov misshandel.
- Ja. Svarade hon kort och lyssnade.
- Andreas var den kille som vi pressade och tog med i bagageluckan och misshandlade. Hon gick till polisen och det var därför jag satt i häktet. Men grejen var det att Andreas var en vanlig kille, du vet en normal kille som aldrig gjort fel, men nu hamnade han på fel plats vid fle tillfälle. Vi blev dömda i tingsrätten men Andreas ändrade sitt vittnesmål till Sveahovrätt efter några besökt honom. Och när vi blev frisläppta blev han så rädd så han hängde sig själv. I tjugotre års åldern.
Ylva sa inget utan lät mig tala. Hon höll bara om mig och vi gick grus.


Hon var tyst kanske mer för min skulle. Vi fortsatte upp för en gata och höga betonghus omgav oss. Gråa hus som gick i cirklar. Enorma hus och jag visste hon kände igen sig. Det var ju i våran hemkommun. Vi gick längst ett av husen och det var minst tio våningar högt. Portarna såg lika dana ut och betongklumpen gav ett intryck av enorm. Jag stannade vid port nio och öppnade dörren. Vi kom in ett trapphus och jag gick upp för trappa. Ylva stega efter. Vi stannade på våning två. Jag stod vid trapp räcket och hon stod bredvid. Hissarna var bredvid och dörrarna stängde oss ute. Helt plötsligt hörde att portdörren öppnades. Steg hördes. Några normala och några små från en liten människa. De gick upp för trappan men stannade på planet under oss. Vi hörde hur en ringklocka ringde på en dörr nedanför oss. Det gick några minuter och ringklockan hördes igen.
- Var är pappa? Hördes en tunn röst från ett barn.
Ylva tittade på mig jag lyssnade.
- Han kommer gubben, vänta lite.
Och så ringde klockan igen.
- Det är våran helg, mamma du har inte titta fel i alnemackan?
- Nej gubben.
Ingen öppnade dörren och ett svagt ”Fan” hördes.
- Var är pappa?
- Jag vet inte gubben? Han kanske är ute och handlar eller något, kom så går vi ner till bilen. Jag har min mobil i bilen. Jag ringer till honom så kommer han, Okej?
- Okej mamma.
Stegen från de två hördes gå ner i trappan och vi gick efter. Porten öppnades och de gick ut. Vi efter ut ur porten men jag stannade strax utanför. Ylva tittade och vi såg Sofia och Jack gå ifrån oss. Jack med Björne i handen och tog små steg. Sofias hår slog i ryggen och man kunde känna hennes besvikelse liggandes i luften. De svängde av till en parkerad volvo och blev sittande där ett tag.
- Det är min son Jack sa jag.
- Din son? Jag visste inte du hade en.. Nämen var var du?
- Sofia försöker ringa mig men jag svarar inte. Inte på bra länge. Det var nu jag satt i häktet. Du var några månader innan jag hamnade i häktet, då vi var uppe på promenaden.
- Nä men stackars liten. När får han träffa dig?
- Ja, han besökte mig tillsammans med min far i häktet några dagar efter vi var där på promenaden, så från idag kanske tre månader.
Vi såg hur bilen backade ut och hur den försvann bort ut på den stora vägen.
- Hur gammal är Jack?
- Nu när vi står här är han fem tror jag. Någonstans där. Men idag är han sexton. Vi ska träffa honom igen senare.

Det tynger i mig men vi går vidare. Helt plötsligt står vi på en balkong till en villa. Balkongen är avlång och smal, nedför oss ett villaområde. Jag nickar mot Ylva att hon ska kika in i ett fönster. Hon går fram till fönstret och tittar in. Det är in till ett vardagsrum, en stor soffa och några fåtöljer. I soffan sitter en kvinna och bredvid henne sitter en man. Hon gråter och ser helt förstörd ut, mannen har ett hårt ansikte men ögonen är blodsprängda och han ser sliten ut grått hår.
- Vilka är det? Viskar hon.
- Det är mina föräldrar.
- Hur gammal är du nu? Och gråter de för dig?
- Hur gammal jag är spelar ingen roll och ja mammas tårar är för mig. Det spelar ingen roll för det är såhär det har sätt ut från och till i sjugo år. De försöker och försöker, sedan jag var tretton, fjorton ända tills idag. Men de ger aldrig upp. De gör allt i sin makt för att hjälpa mig på många olika sätt. Oavsett situation, ålder eller vad jag gjort så har de funnits där.
- Men... hur kan du?
Jag svarar inte utan ser mamma torka tårar och resa sig upp. Hon ser trasig och trött ut. Hon försvinner ut från rummet och kommer tillbaks med en telefon. Ger telefonen till min pappa. Han håller den ett tag i handen och tittar på den. Tar mod och slår ett nummer från en lite vit papperslapp.
- Var ringer han? Frågar hon.
- Han ringer in till mig på häktet, jag ska ha fått min dom idag. Min advokat hade sagt till honom att dem att vi kunde räkna med sex till åtta år.
- Men gud!
De ser sönderfallna ut men pappa biter ihop och lägger på telefonen.
- Har de fått beskedet? Undrar hon viskande.
- Nej inte än. Jag måste ringa tillbaks. De ringer in och plitarna meddelar mig och jag måste ringa tillbaks.
Det går några minuter och mina föräldrar sitter i oro. Mamma darrar en aning och pappa håller om henne. Telefonen ringer och vi kan höra dess signal svagt gå genom väggar och glas. Pappa lyfter upp telefonen och svarar.
Efter fyra fem minuter lägger han på. Han säger något till mamma och hon brister ut i gråt. Ser hur pappa försöker bita ihop men det går inte och de rödsprängda ögonen ...
Jag tar hennes arm och föser bort henne från fönstret.
- Kom, viskar jag.
- Men vad fick du?
- Det spelar ingen roll. Kom nu är du snäll jag orkar inte se längre.
- Okej, sa hon försiktigt.
Vi lämnar mina föräldrar som aldrig lämnat mig.


Regnet öser ner och det slår i backen. Studsar i pölarna och asfalten är blöt. Riktigt blöt. Vi ser en busshållplats en ensam busshållpats längre fram på vägen. En röd SL kur. Den befinner sig på andra sidan gatan och vi går längst vägen. På andra sidan gatan är det ett villaområdet också och en bil drar förbi och klyver vädret och regnet. Jag stannar under ett träd och hon står bredvid och huttrar en aning. På bänken i kuren sitter en grabb.
- Din son va?
- Ja det är Jack.
- Vad stor han är, säger hon.
- Jo, han väntar på bussen. Ska åka till skolan och han är lite sen. Han är femton nu. Min Jack.
Han sitter och tittar ut i regnet med en luva över huvudet och händerna på bänken. Det är mörkt, himlen är dold av svarta moln. En buss kommer på avstånd och bussen lyktor syns i ovädret. Den stora bussen trotsar och väder och vind och plöjer gata. Bussen saktar in vid hållplatsen, stannar och släpper av några.
- Det är Jacks buss, säger jag.
Men Jack sitter kvar på bänken. Några passagerar viker åt sidan och bussen stänger dörrarna när ingen kliver på och kör. Den passerar oss och försvinner bort. Jack sitter kvar.
- Men.. säger hon
- Jo, han sitter kvar.
Han bara sitter där och stirrar ut i ingenting och regnet piskar backen hårt.
- Du förstår vi har inte träffat varandra på ja åtta månader nu och jag är ju lyst i befinner mig i Thailand. Han saknar mig. Vi har en mycket nära relation men jag har svikit honom så många gånger och ja.. ibland så bara orkar han inte.
- Stackars gubbe, säger hon svagt och hennes blöta hår ligger platt. - Ska han inte gå hem..
- Jag vet inte hur länge han sitter där eller hur ofta, vet bara att han sitter där ibland.
Vi måste tyvärr lämna honom, jag vill så gärna gå fram men jag kan inte. Det går inte och jag vill inte lämna honom men vi måste. Vi måste.
- Kan jag inte bara få gå fram och prata lite med honom? Frågar hon under trädet och grenarna som spretar skydd.
- Det går inte.
Vi lämnar Jack i busskuren och jag vill inte men vi går i motsatt riktning bort..


Tillbaks till våran parkbänk och vi slår oss ner. Säger inte så mycket utan mina tankar är någon annanstans. Hon tittar på med stora blå och tar min hand. Molnen har tagit himlen en aning och bänken är lite skugga.
Tillslut bryter jag tystnaden.
- Du ska veta att det är så otroligt många runt mig som fått lida så otroligt mycket. Folk, offer och nära och kära. Efter varje handling jag gjort och det är mycket ont så har de lämnat djupa sår överallt.
- Jag vet, men du måste vara stark nu för din och Jacks skull.
- Jo jag vet. Jag försöker verkligen nu.
Hon tittar på mig och ser att hon tror mig.
- Du förstår Ylva. Mitt liv har varit ett liv jag inte förstår, jag kan inte fatta att det är mitt liv. Det jag visat dig igår och idag är bara en liten liten glimt, en bråkdel av något som pågått varje dag, varje minut och sekund i stor sätt hela mitt liv. Det är inte bara i mig som spåren blöder utan jag vet inte hur många jag åstadkommit skada.
- Men tänkt inte på det nu, du måste ta dig genom det här och förändra dig. Du har så mycket av ditt liv kvar att leva och du har så mycket att kämpa för.
- Jo jag vet. Jag kämpar tro mig Ylva. Jag ska flytta berg. Göra allt jag kan.
Vi reser oss upp och börjar gå på gruset. Det är dags att skiljas men jag följer henne hem. Vägen är smal och solen dyker plötsligt upp, vi går armkrok och hennes närhet känns bra. En trygg känsla av förståelse på något sätt. En gammal tant powerwlakar ikapp oss och vi ser hennes rygg och panband. Vårat tempo är långsamt, vill inte ta mig tillbaks. Det känns så skönt att bara få vara här i kvarterna jag sprungit barn. Vi passerar lekplatsen där ryska posten härjade för evigheters sen. Vi säger inget men hon ler. Just då ringer hennes mobil.
- Oj då!, säger hon och det vibrerar i fickan. Hon tar upp den lilla telefonen och svarar.
- Ylva!.... Vem är det sa du?.... Nämen gud?.... är det... Men hur?.... Javisst han är här? Vänta en sekund.
Jag tittar på henne med konstig och undrande blick?
- Det är till dig säger hon! Och ler jättestort.
- Men vem och hur?.. jag fattar inte. Men tar en lilla luren och lägger den vid örat. - Hallå? Säger jag svagt.
- Hej pappa! Det är jag Jack!
Jag blir helt paff och förstår inte.
- Men hur, var har du fått...?
- Det spelar ingen roll pappa men jag vill bara säga en sak.
Jack lät glad på rösten och jag förstod inte, var varm för han lät glad men jag förstod inte.
- Jo, sa han. Det är så att mamma och jag tittar på en resa till Thailand. Jag kommer komma ner till dig i Januari eller Februari!
- Va? jag hör vad han säger men jag förstod inte riktigt. - Men , hur och ja när. Är det säkert? Jag blir helt varm i kroppen.
- Ja det är säkert. Jag åker med Timo, vi kommer ner en vecka!
Vet inte vart jag ska ta vägen och jag blir helt stum av värme och glädje.
- Men pappa jag kan inte prata nu, vi måste kolla vidare efter hotel och flyg och allt. Men vi syns på msn, Okej!
- Okej gubben, jag saknar dig.
- Jag saknar dig också.
Vi lägger på efter ett hej då och där står jag med en rosa liten telefon i handen och vet inte vart jag ska ta vägen.
Ylva tittar på mig frågade och när jag förstått, vad jag nyss hört berättar jag. Hon blir nästan lika glad som jag, nästan tårögd. Efter går vi vidare till hennes radhus. Grinden står på glänt och gräset är grönt och det trygga lilla huset lyser Ylva.
- Du ser, det kommer att lösa sig, säger hon och står nära.
Har fortfarande inte smält att jag ska få träffa min son ganska snart.
- Ett steg i taget, säger jag och känner mig inte närvarande.
- Kommer jag någonsin få se dig igen? undrade hon och de stora djupa blå tittade på mig.
- Ingen aning, Ingen aning. Om jag bara visste.
- Okej, men jag kommer alltid att minnas dig som buskillen jag var kär i på dagis, min hjälte som jag fick pussa i lekplatsen.
- Tack Ylva. Tack så mycket, det betyder mycket för mig.
- Du ska ha tack för att visa mig ärligt vem du är och framför allt för att du visat dig själv ditt jag.
- Jag vet, säger och håller hennes händer.
Jag är så glad åt Jacks nyhet men jag vill inte lämna Ylva men jag måste.

Det var svårt att lämna henne men efter ett tag var jag tvungen och vi skildes med en stor kram och jag fick lov att lämna radhusområdet, mina gamla kvarter, en del av min dröm för att ta mig tillbaks till verkligheten... Som lyst jagad på en bakgata i Thailand. Men denna gång var stegen lättare betydligt lättare på många sätt och vis.



Kommentarer

  1. bra skrivet. lite sorligt, men tycker det är bättre när du skriver hela historier om du förstår vad jag menar //kriminell

    Skrivet av tunisen — 24 Okt 2008, 15:30

  2. Starkt att kunna skriva av dig om det här.
    Kändes som det va tungt som fan att låta det rinna ut på papper.
    Hoppas nu verkligen du får återse familjen!
    Känns som du är värd det.

    Håll oss uppdaterade.

    Och tack som fan för att du skriver och orkar fortsätta i samma ärliga genuina anda.

    Skrivet av Henrik — 24 Okt 2008, 15:50

  3. Fan Wanted, dina walks down memory lane är tunga..
    Är det sant att Jack kommer över i Januari/Februari? Om han gör det så är ja jävligt glad för din skull.

    Skrivet av Earthbridge — 24 Okt 2008, 17:01

  4. Big up! - du är en riktig författare,kompis. Hoppas du snart kan komma hem,eller att Jack vekligen åker till Thailand. Du förtjänar framgång! Kikar in lite senare.

    Take it ez ,M

    Skrivet av M — 25 Okt 2008, 09:03

  5. Ps. tränar du nåt fysiskt? Bra rutin att ha nån timma fysik om dagen. Motar depp i grind. Ok,laters,M

    Skrivet av M — 25 Okt 2008, 09:09

  6. Grymt bra! de senaste inläggen har varit sjukt starka! tunga grejjer!

    Jag läser lite sporadiskt nu för tiden, hänt massa skit så ja kan inte läsa varje dag...

    Keep it up!

    Skrivet av Danne — 25 Okt 2008, 09:53

  7. Har inte kunnat läsa på ett tag, sitter å sträckläser nu.. and this is good shit! Blir bara bättre och bättre! Måste fortsätta nu! ;)

    Skrivet av Sunshine — 28 Okt 2008, 23:12

  8. Tungt.

    What comes around goes around. Verkar som du bär på en del som tynger.

    Hoppas framtiden visar dig vägen.

    // Svensk i Tyskland

    Skrivet av Per — 04 Maj 2009, 17:34

En bloggtjänst levererad av DistansData Webbyrå E-butik och Hemsidor