Blogg gratis Logga in

WANTED

23 Okt, 2008

wanted | 23 Okt, 2008 | Huvudkategori | (1860 Läst)

Walk.. most be strong!

Walk and talk.. vill du verkligen se? Jo, det vill jag.. Okej men vi tar en sväng då i min värld igen..

Denna text behöver du inte läsa. Då det är mer ord som jag trycker in för att det ska bli lättare att en okänd läsare ska hitta hit. Genom olika sökmotorer som knuffs m.m. Så blunda. Är en efterlyst yrkes kriminell som arbetat med grova rån, ekonomiska brott, utpressningar, indrivningar och mycket mer. Värdetransport rån för stor slant och det har blivit en del misshandlingar. Bor i Thailand och gömmer mig för Polisen, farbror snut. Mitt liv är våld och jag speglar en verklighet eller min verklighet av den undre världen plus anstalter och vad jag tycker om kriminalvården, fängelser m.m... Välkommen till min värld...

Gents and women

Tack för alla mail jag fått ska svara på dessa senare idag, tänkte jag om inget oväntat dyker upp. Men tack allihop det är verkligen intressant att läsa vem du är. Mbt lägger in min mail igen som kommentar på detta inlägg. Idag är det dags för lite promenad again..

Time to say Hallo

Hej och hur mar du, ja jag mår alldeles jätte bra och fåglarna flyger och en och annan blomma viker ut sig. Gruset knastrar under skorna när jag står och rör på fötterna på samma ställe.
Vad gör du nu för tiden och vad har hänt under alla dessa år? Det joggas förbi en overall och några barnvagnar med lyckliga mödrar, pamper snackar sig förbi oss.
Hur ska jag förklara om hon frågar, vet inte vad jag ska säga men jag lyssnar. Åren har sprungit iväg, hastat sig fram och yngre blir man aldrig. Rikare på onda ting och vissa goda, men hur berättar man ont till någon som har ett hjärta av guld.
Men nu står man här på en grusväg i de gamla kvarterna och minns. Fan vad skönt att saker och ting är över. Hon pratar på om barn och dagis och sin nya man, skild en gång men nu är det radhus och barn. Jag drar in ett djupt andetag och känner hur den vackra sköna luften blir en del av mig. Hon var mig nära och betydde en gång i tiden, för evigheter sen, väldigt mycket.
- Och du då? Vad har du gjort i alla dessa år?
Jag bara log, kan inte säga något. Men jag svarar,
- Med mig är det så bra det kan vara, nu. Jag har varit med om allt möjligt, du anar inte men ska vi inte gå bort till torget och köpa en glass? Det är ju en sådan dag.
- Jo det gör vi, bra ide!
Gruset knastrar ännu mer och värmen av skön natur, av underbar känsla av hemma, trygga gator och hörn viskar till mig att det är över nu, för stunden. Du kan slappna av, det är över för ett tag. En kvist på gatan talar om för mig att jag faktiskt kan låsa upp bojan och njuta av ögonblicket. Parkbänken lyser grön och den välkomnar oss. Med glass och ett helt underbart humör slår vi oss ner. Hon skrattar när jag berättar att jag hört att Simon blivit mång miljonär och bor i Tyskland.
Jag ska aldrig mer gå tillbaks, tänker jag. Det är som ett svart hål, en tomhet, en vidrig hand som har tryckt mig nere, instängd i ett liv som jag bara inte kan förstå att det varit mitt. Så skönt att sitta här med glass, barndomsvän i gamla kvartern, där benen sprang barn och skogen och gatorna var vår lekplats.

Nu är det ju inte så att jag sitter där och slickar ice cream med en barndomsbekant. Sitter ju kvar här i Thailand. Men jag kan se det framför mig och jag ska fan ta mig dit. Kanske inte till just den parkbänken men känslan att vara så jävla glad att allt är över. Måste bygga, sten för sten. Vill höra och känna det viskande orden av trygghet och lycka. Vill kliva ut skuggan och kunna njuta och ja, det finns inga alternativ. Det är ju mitt liv och jag har ett ansvar till min son. Måste göra det som krävs. Ska flytta på det där jävla berget. Du ser väggen av berg som skjuter upp i skyn. Den stenhårda väggen med mossa och en evig stabil orubblighet. Väggen, berget som slår tak i himlen och skuggar hela andra sidan. Ska flytta på hela jävla rubbet vet du varför? Skiten står helt enkelt i vägen.

Det får vara nog nu. Tack farbror, fick ett mail. Finns bara en väg från botten. Uppåt, enkelt.

Men vi satt ju där, hon med benen i kors och de blå ögonen lyste skratt och håret svajade sommar. Glassen var helt gudomlig och smalt på tungan som glass gör.
- Men kom igen du måste, berätta. Har ju inte sätt dig på evigheter och så dyker du upp från ingenstans. Hon tittade på mig och ville veta. Jag log lite lätt och såg hur en ärlig nyfikenhet låg i hennes ansikte.
- Vill du verkligen veta, frågade jag.
Själv ville jag bara glömma allt och bara luta mig tillbaks och vara så supernöjd med det lilla. Men visste ju också att jag aldrig kommer kunna att glömma en värld som bar ondska som ett kors. På en väg som bara går i svarta cirklar.
- Ja, jag vill veta kan du inte berätta! Hon log och jag hade huvudet på sniskan.
- Okej då men säg till om du inte vill höra mer.
- Mee det kan ju inte vara så farligt, sa hon.
Jag reste mig upp tryckte i mig den sista av glassen och det blev basket i papperskorgen med träglasspinnen.
- Kom då så ska jag visa dig skugga, sa jag
Hon såg fundersam ut men reste sig upp och borstade av kjolen lite lätt. Solen lyste och jag blundade. Jag gick hon följde efter...


Vi var utanför ett gult hus ute på landet. Stod på baksidan av huset. Vita knutar och huset hade två mindre hus runt sig. Runt huset gick en grusgång som spretade ut till alla småhus. Det stod en kubbe med yxa i, en röd traktor stod lite längre bort och i en liten hönsgård gick två höns. Bortom gården var det öppen terräng, åkrar och lite gles skog. Landet och det doftade friskt.
Vi gick upp mot ett fönster, hon gick i ryggen på mig och jag kikade in i ett fönster.
- Kom sa, jag och vinkade henne till mig.
Hon kikade in i fönstret. Lite avvaktande men nyfiket.
Innanför såg man ett stort rum med två stora långa soffor. Sofforna var fulla av folk och i två fåtöljer satt två äldre män. Folket i sofforna såg ut att vara mellan tjugofem och uppåt. Någon kanske fyrtio. De såg slitna ut. Blandat tjejer och killar. Men mest killar. Totalt kanske femton, sexton styckena.
- Känner du ingen någon, frågade jag.
- Hmm, vet inte, sa hon och tittade ganska noga.
- Ser du killen som sitter ihopsjunken i den bortre soffan, han med kepsen. Den unga killen med armarna i kors.
- Ja, men de är ju du!
- Japp, det är jag och jag är sjutton år. Vi har gruppsamtal och vi befinner oss på ett behandlingshem för missbruk av droger.
- Men, drogade du?
- Nej, men socialen visste inte vad de skulle göra av mig så det placerade mig här. Ser du folket runt omkring.
- Jaa.
- Trasiga själar, Hon som sitter i soffan med rosa byxor och det långa blonda håret. Camilla, drogat i åtta år. Hon berättade i förra gruppsamtalet hur hon blivit utsatt för incest i hela hennes barndom. Hon kom hit till hemmet för ett halvår sen. Tjugotre år gammal och helt förstörd. Problem med alla typer av droger. Och du ser killen i blå skjorta han med det långa håret. Fredde, heter han. Gammal kåkfarare och narkoman. Tror han är är runt fyrtiofem. Beslutade sig att lägga av när hans dotter dog i överdos för ett år sen. Alla som sitter där inne har sina tunga liv att släpa på. Allihopa försöker. Nja jag vet inte hur mycket jag försöker men jag var på nått sätt helt flerpalcerad, både till ålder och i annat. Men jag var här i nästan två år.
- Men varför, vad hade du gjort?
- Nja, jag var bråkig och höll på med kriminalitet.
- Du? gjorde du? Det hade jag ingen aning om.
- Joo, det gjorde jag.
Vi tog ett par steg från fönstret. Gräset var mjukt och det doftade helt plötsligt mat från huset.
- Men slutade du efter du kom ut?
- Nej, tyvärr detta var bara början. Kom jag ska visa dig en annan sak.. Vi lämnade fönstret och baksidan av det gula huset. Gursgången knastrade och traktorn stod tyst och stirrade. En röd vedbo stod ensam.


En stor grön gran stoltserade på det lilla torget. Det var mitt på dagen och lagom med folk. Snön var lite och det låg lite kyla i luften.
- Vad gör vi här? frågade hon.
Här var ett torg med några butiker, en bank, post och livsmedelsaffär. De höll på att klä granen med en kranbil. En mamma med barnvagn stod mitt på torget och höll på att pula barnvagn. Vi stod lite avsides.
- Du ser skåpbilen där borta vid torget.
- Ja, jag ser den.
- Jag sitter i den tillsammans med min polare.
- Varför då? Jobbar du med bud eller något?
- Nej inte alls, men om vi väntar några minuter så ska du få se.
Vi väntade. Hon stod vid min sida och jag tittade på henne. Henns nyfikenhet lös.
En värdetransport bil dök upp och två väktare klev ut.
- Nä, du menar inte att.. sa hon.
Jag sa inget.
Helt plötsligt öppnades bakdörren på skåpbilen och två män klädda i svart rusade ut. Maskerade med rånarluva och ena bar på ett tungt automatvapen, den andra hade en stor yxa och en väska.
- Nää, sa hon igen och tog tag i min arm och ställde sig närmare mig. – Vem är du?
- Han med vapnet.
Den unga kvinnan med barnvagnen kröp ihop med sitt barn i famnen, bakom vagnen. Den ena rånaren med vapnet riktade det mot vaktarna som släppte väskan och gick i marken. Den andra rånaren tog väskan och förflyttade sig några meter bort. En bil dök upp i snabb fart och stod och väntade en bit bort.
Min barndomskompis såg helt chockad ut och vågade knappt titta.
Det utbröt en mindre panik bland folket, vissa sprang och några gömde sig men kikade fram nyfiket. Efter att rånaren slagit upp väskan och förflyttat pengarna så försvann de två in i bilen. Men för en sekund så stannade tiden upp och precis innan de hoppade in i bilen. Riktade rånaren med automatvapnet riktade pipan rakt mot oss.
Hon bredvid mig kröp ihop och blundade, greppet runt min arm var hårt.
Men de försvann från torget med en rivstart och det blev tyst.
- Men gud!, sa hon och tittade. Hur kunde du? Kom ni undan?
Kvinnan med barnvagnen satt helt i chock bakom vagnen och jag kunde härifrån se hur hon darrade av rädsla. Några inifrån livsmedelsbutiken kom ut.
- Ja, vi kom undan, svarade jag och började gå. Hon höll min arm.
- Men du måste berätta! Hur kändes det? Hur mycket fick ni?
- Kom, sa jag kort bara och vi gick. Ville visa henne delar, stunder som reflekterade mitt liv, varför visste jag inte, men det kändes viktigt att visa mitt riktiga jag.


En kvarterskrog i en förort.
Håll i gång och vi gled förbi vakterna in på haket. Det var mycket med folk vid entren och innanför. Trängsel för att hänga av sig jackan och där inne hörde vi dunka dunkat. Fick nästan bli lite bufflig för att komma förbi men det gick och hon tog min hand för att hänga på. Passerade några black jack bord och kom äntligen fram till lokalens soffdel. Det spelades hög musik och i det stora rummet bredvid var det dans för hela slanten. Vi stod mitt i ett stort rum med soffor runt väggarna och fåtöljer. Bord och några palmer. Varenda sitt plats var upptagen och det var halv fylla.
- Ja, jag ser dig, sa hon. Hur gammal är du?
- Nja, tror jag var runt tjugosju kanske.
Jag satt i en fåtölj, på armstödet satt en ung tjej i kort kjol och ett glas. Hon höll en arm runt mina axlar.
- Du ser mannen som sitter i soffan till höger om mig.
- Ja, vem är det.
Vi fick tala nära varandra för att höra vad den andra sa. Det spelades musik i höga decibel. Mannen till höger var ganska stor och bredaxlad. Mörk, invandrare med guldkedja och uppknäppt skjorta. Kortsnaggat hår och grova ansiktsdrag. I samma soffa satt det två tjejer, mini klädsel, sminka och långt hår på båda.
- Hans namn är Kiam, han är hallick och knarklangare. Ganska stor, sa jag i henne öra.
Hon tittade på honom och såg ut som hon inte riktigt förstod. Allt var så långt från henne värld i radhusområdet bakom skogsdungen där vi satt förut på parkbänken.
- Kom! Sa jag högt.
- Va!?
- Kom! Sa jag igen och tog hennes arm.
Vi trängde oss fram i massan. Fick ducka för en servitris med bricka, brickan åkte över oss och jag tog henne med in på damernas toalett. Hon hängde på. Två tjejer hade precis lagt upp en lina och skulle dra näsa. En tjej kom ut från en toalett och drog upp ett läppstift framför spegeln.
- Kommer du ihåg Camilla på behandlingshemmet? Frågade jag.
- Jo, sa hon undrade och tittade sig omkring.
Jag öppnade försiktigt en toalett dörr på glänt. Hon kikade in.
- Nämen fy, är hon död? Hon tog sig för ansiktet och vände blicken mot mig.
En kvinna halvlåg med ryggen mot väggen och såg nästan blå ut. Kvinnan dreglade från munen och ögonen var slutna. Det blonda håret såg rufsigt ut. I den öppna handen låg en spruta och runt ena armen var en sjal knuten.
- Nej, sa jag men nästen. Camilla tog sig aldrig ur skiten, rymde från hemmet och nu så är hon prostituerad och grovt nerkörd i träsket. Hon har blivit våldtagen flera gånger och hängt på gatan ett längre tag. Var hemlös tills Kiam hittade henne och så blev hennes hallick.
- Men gud! Stackars barn, sa hon och vill göra något. Men jag stängde dörren.
- Hon kommer att överleva men inte så länge till, sa jag.
Men jag öppnade toalett dörren bredvid och drog in henne på toa och låste dörren.
- Vad gör vi här inne sa hon förvånat.
- Vänta en sekund, sa jag lite lågt.
Hon nickade.
Helt plötsligt hördes ett dunk som dörren in till damernas slogs upp med kraft och tog vägg. Och musiken utefrån slank in.
- Kan ni försvinna ett tag! Sa en röst.
Min barndomskamrat pekad på mig och jag nickade, jo det var jag som sa det. Några klackar hördes försvinna ut och rummet kändes plötsligt spänt. Vi hörde bara innefrån toaletten, såg inget. Eller vi såg bara en trasig toalett med klotter.
En annan röst, lite grövre sa;
- Vadå lilleman ska du skjuta mig här inne eller?
- Du Palle vill ha sina deg och vi har fått i uppdrag i att driv in. Skiter i var jag skjuter dig men degen ska fram.
- Okej, mannen. Det var den grövre rösten igen. - Jag har ju sagt att han han får stålarna om några veckor.
- Det duger inte, en tredje mans röst. - Du måste följa med och snacka med Palle själv. Det kommer bli blodigt annars.
Hörde hur hon andades tungt bredvid och kände hur hon ställde sig lite närmare mig inne på toaletten.
Det blev tyst ett tag.
Ett klick hördes plötsligt.
- Okej! sa den grövre rösten. Jag följer med men fan, ta det lugnt va! Jag och Palle är vänner sen länge.
- Kom nu och inga jävla jidder, jag kommer att skjuta dig oavsett var vi är. Fattar du! Min röst.
- Okej jag följer med.
Det blev tyst och helt plötsligt hörde vi musiken utanför som om dörren öppnades och där försvann den igen.
Jag låste upp toalettdörren och vi gick ut. Hon skakade lite lätt.
- Jag trodde du skulle skjuta honom.
- Jo, sa jag. Min polare gör det senare.
- Va!
- Ja, vi åkte direkt ut i skogen och han skjöt honom i benet, som en varning om man säger så.
- Va! men ni är ju inte riktigt kloka. Hur mycket var han skyldig?
- Det spelar ingen roll men detta är min värld. Ska vi ta oss hem eller vill du se mera?
- Har du suttit i fängelse någon gång? Frågade hon och tittade på mig med blåa ögon, inne på ett sunket hak i en förort i Stockholm. Och i båset till vänster låg Camilla nästan död av överdos. Jag funderade vart vi skulle gå..


Vi gick förbi vakten i grinden och jag anmälde oss i luckan. Kronobergs häktet hade jag beslutat mig för att visa henne.
- Kom sa jag och håll dig nära mig nu.
Hon höll sig nära och vi åkte upp i en hiss. Upp till den öppna avdelningen. Klev ut i hissen och jag klev åter fram till en lucka. Den blåklädda pliten innanför nickade och kom ut från båset. Han låste upp en tjock glasdörr och ståldörr. Framför oss var en enda lång korridor och på vänstra sidan var det gröna cell dörrar på rad. På högra sidan var det bara några vanlig trädörrar. Längst bort i korridoren fanns ett tjockt fönster. Men det låg långt bort. Jag vände mig om. Hon tvekade att gå in.
- Det är lugnt, sa jag. De är inlåsta.
- Okej sa hon och med knutna nävar under hakan klev hon in. Jag gick, hon efter. Gick bort till mitten av korridoren och påvgäen kunde vi höra ljud innefrån cellerna. Tv ljud och musik. Pliten gick efter och jag stannade framför en dörr.
Han tog fram en nyckel och öppnade en liten kvadratisk lucka i ögonhöjd. Själva luckan var tjock och öppnades upp.
- Titta in, sa jag till henne.
Men hon skakade på huvudet.
- Jo, titta in det är inget farligt. Det är jag.
Hon ställde sig lite på tå och tittade in i luckan och jag glutta bakom henne.
Jag låg på cell sängen och tittade rakt upp i taket. På mig hade jag blåa byxor och en vit t-shirt. Låg med händerna över bröstet och tittade apatiskt upp i taket.
- Vad gör du? viskade hon.
Jag är i min värld. Fantiserar mig bort. Lever i huvudet och på gamla minnen.
- Hur länge har du varit här?
- Nja, satt förut på några våningar under med restriktioner, det betyder att jag är i cellen tjugo tre timmar om dygnet och inte får träffa någon. Där var jag i två månader. Men på den här avdelningen har jag varit i en månad.
- Men får du träffa andra här?
- Ja, vi är ute i korridoren flera timmar om dagen och kan äta och så i varandras celler.
Jag nickade åt pliten och han stängde luckan, låste och satte nyckeln i midjan.
- Men jag tänkte att vi skulle gå upp på taket, det är promenad snart.
- Promenad? Frågade hon med armarna i kors och vi gick mot hissarna.
- Ja, en timma om dagen får de olika avdelningarna frisk luft på taket. Och denna avdelning har promenad om bara några minuter.
Hon lyssnade.
- Men håll dig nära mig nu, så händer inget.
Hon nickade och jag tror inte hon fattade att jag ville hon skulle följa med upp och ut tillsammans med alla intagna. Men vi åkte upp till taket.
En plit öppnade hissdörren. Vi gick ut och han gick före. Han öppnade upp en grind dörr och vi gick i en trång gång av tak och väggar i nätat staket av stål. Vi kom fram till en grind och han låste upp den och släppte in oss. Vi klev in och hon såg nervös ut. Dörren åkte igen bakom oss.
- Såhär ser det ut, sa jag.
Den lilla gården var tårbitsformat och till vänster och häger var det plank men taket var nätat staket och i riktning ut mot stan, var det tjock hönsnät så man kunde se ut. Plus att det fanns några bänkar. Hela Stockholm låg nedanför. Kungsholmen varjefall. Bakom oss var plitbåset. Varje tårtbit var övervakat av plitarna som fanns i kur.
- Ska vi gå ner, sa hon.
Jag log.
- Nej inte än. Kom, vi gick bort till den vänstra sidan och jag ställde mig vid planket.
- Du, vi ska väll inte...
- Jo, de kommer att komma in snart men om du står nära mig så händer inget.
- Men jag är rädd.
- Nej då, det är inga farliga. Det är som jag. Jag är väll okej eller?
- Jo men..
Det hördes röster och hon stod väldigt nära mig nästan gömde sig mellan planket och min rygg..
Vi såg några gestalter genom nätgrinden och grinden öppnades av en plit. Fyra män steg in. De hade gröna, blå och vita kläder. Ena killen var ljus rakad kunde vara runt tjugofem och tatueringarna stack fram överallt. Den andra var en kroppsbyggare och såg väldigt grov ut. Den tredje smal i femtioårsåldern och glasögon. Den sista kunde var runt trettiofem, långt och stripigt hår och ansiktet var ärrat. De gick bort till bänkarna och den smala med glasögonen började vandra runt i cirklar.
Hon ställde sig ännu närmare mig.
- Han med tatueringarna är Jocke Tåg, sa jag. Han är misstänkt för grov narkotikabrott. Skulle ta upp massa koks från Malmö till Stockholm, men fastan i en trafikkontroll började tjafsa med snuten. Bodybuildaren heter Hans men kallas Mojen. Indrivare, sköt en kille i foten och vred om armarna på honom så det bröts på flera ställen. Men han är lom som ett lam.
Hon tittade på mig rädd. Jag fortsatte;
- Den med det långa stripiga håret är en pundare. Tror han försökte köpa droger och åkte dit. Han kallas Sagan, varför vet jag inte. Mannen som går i cirklar är Jörgen Göteborg. Eko brott, var internationellt efterlyst och de plockade honom i London.
Helt plötsligt öppnades dörren igen och fyra nya killar kom in bland annat jag. Men först kom en liten knubbig kille in, kunde inte vara mer än tjugotre tjugofyra och runt en och sexito. Sedan efter honom kom en lång smal mager man. Han höll i tjock bok i handen. Efter honom jag och därefter en kille med långt mörkt hår och spetsigt ansikte. I samma ålder som jag. Hans armar var fulla med tatueringar också.
- Den första knubbisen är misstänkt för medhjälp till grovt rån. Han gömde ett rånarbyte och är misstänkt för att vara delaktig i rånet. Fredrik, men de kallar honom Fraskoman. Har ingen aning varför. Den smala långa är en finsk kille, de säga att han är misstänkt för mordförsök men ingen har läst hans papper och plitarna är verkligen hysch hysch om han. Vejko heter han. Sen efter mig så är det Stomen. Han och jag är bra polare. Han sitter för grov misshandel, slog sönder någr dörrvakter på söder, helt skogstokig.
- Vad sitter du för?
- Bland annat var jag åtalad för grov utpressning, olaga frihetsberövning, grov misshandel och en del annat.
- Men...
Hon blev tyst. De andra tårbitarna fylldes också, vi kunde inte se det men det hördes och man hörde snack från hela taket och rörelser.
- Du ser han, den första killen som kom in, han med rakad skalle och massa tatueringar.
- Ja.
- Han kommer att bli halvt förlamad imorgon.
- Va?
- Jo, han är en golare och det kommer att bevisas imorgon. Så några av oss andra kommer gå in i hans cell och med glas från en sönderslagen kaffebryggre, själva kaffebringan du vet. Med glas därifrån kommer några skära upp honom och lyckas med att skära av en eller flera nerver, så han blir förlamad i benen och inte kommer att kunna gå.
- Va, är det sant? Vilka då? Du? Var du med?
- Jo det är sant, hans sista promenad om man säger så. Kan tyvärr inte säga vilka men ja, jag var delaktig kan jag väll tala om.
- Men herregud! Trodde inte du va sån.
- Man förändras så mycket bakom lås och bom förstår du.
Vi småsnackade om alla intagna och efter en timme gått så var promenaden slut och alla lämnade inhägnaden, tårtbiten uppe på Kronans tak. Vi också. Men vi gick sist.


Tillbaks till grusväg, parkbänk, trygga promenader och en skogsdunge som dofta löv. Hon var först helt tyst. Vi gick ganska långsamt på grusvägen och en jycke med husse sprang förbi.
- Men nu då? Sa hon och tittade på mig med blåa ögon. - Du är väll inte sån nu va?
- Du vet jag är egentligen i Thailand.
- Thailand?
Jag tittade på henne och hon tog min arm.
- Ja i Thailand. Är lyst förstår du. Jag bor på en gata djupt in i Bangkok.
- Vad gör du där? Hon lutade huvudet mot min axel.
- Nej, inget håller mig undan bara, är efterlyst för ekobrott. Men jag bloggar och försöker skriva en bok.
- Gör du?
- Ja, en bok om upplevelser jag varit med om.
- Den ska jag läsa, sa hon och log.
- Om den släpps det vill säga och om jag kan få styrning på saker och ting så är detta lite av en dröm, svarade jag.
- En dröm? Vad menar du?
- Jo, att kunna gå här och spatsera helt fritt i de kvarterna jag är uppvuxen i.
- Jag trodde aldrig detta om dig, sa hon allvarligt. Och hon funderade mellan stegen.
- Nej jag förstår det. Mycket har hänt ska du veta. Ja detta jag visade idag var bara några små små glimtar av allt. Har inte haft en lugn stund sen ja, i över tjugo år. Du ska veta att jag sårat väldigt många och varit väldigt ja, ond.
- Men varför då, hur kunde det bli såhär?
Ett par mötte oss, de gick också i amrkrok men de var betydligt äldre. De nickade mot oss när de passerade vi nickade tillbaks.
- Ja säg det du, det är en lång kedja av olika saker. Men ja, jag vill inte gå in på det nu.
- Men har du det bra i Thailand?
- Nja, bra och bra är det inte, men jag ska försöka nu och göra allt i min makt att få det bra.
- Kommer du ihåg när vi lekte ryska posten där borta i lekplatsen. Hon nickade mot en liten lekplats som uppenbarade sig ju längre vi gick på grusvägen.
- Ja det kommer jag ihåg.
- Du var den första killen jag pussade.
Jag log. Ylva och jag gick på samma dagis och hon och jag var vänner tills trean, då vi hamnade i olika klasser och sen så vart det inget mer. Men vi umgicks jämt som små. Har inte träffat henne på evigheter. Det skulle dröja innan hon förstod vad jag faktiskt gjort och vilket liv jag levt. För henne var jag ju den där första pussen och massa annat dagisålders lek. Den första vännen.
- Du jag vill visa den en sak imorgon om det är okej?
- Ja, mer våld?
- Nja, jag vet inte vad jag ska säga. Men det är en del av min värld också. Den är på ett sätt mycket mer brutal.
- Va? kan det bli värre.
- Jo tro mig, men på ett annat sätt. Det är bilder och stunder jag inte sätt, vill inte se, brutala sådan, råa men de finns där. Som en skugga till skuggan kan man säga.
- Visst men du vet jag kommer fundera så mycket på allt det här.
- Jag vet, Ylva. Jag vet.... Men vi syns imorgon då. Jag kommer förbi vid samma tid.
Vi stod utanför hennes lilla radhus. Jag såg en gräsmatta på framsidan, och hinkar och spadar, en mazda på uppfarten och gardinerna var sommar gula. En kratta låg gräsmatta och det låga trästaketet var vitt. Hon gav mig en stor kram och en puss på kinden.
- Okej vi syns imorgon, sa hon och log.
Men jag såg, det lyste igenom. Hon var både lite rädd och skärrad. Hon var delad av gamla minnen och en brutal värld som hon inte sätt eller vetat var en del av mig. Men hennes stora blå, förstod, förlät och hon var min vän och hon ville följa med imorgon också. men imorgon ville jag visa skuggan till skuggan. En helt annan sida..


Wanted



Kommentarer

  1. alltså, det här var fan ditt bästa inlägg hittills. helt grymt!

    Skrivet av tomas — 23 Okt 2008, 15:00

  2. Du skrev just en fantastisk början på din bok. Det här borde vara prologen eller andra scenen/kapitlet på boken.

    Skrivet av Farbror Grön — 23 Okt 2008, 15:18

  3. Mums,har inte läst denna post ännu. Hoppas du redan skriver på nästa post :)
    M

    Skrivet av M — 23 Okt 2008, 15:32

  4. Riktigt bra.
    Och som grön sa. Perfekt början på en bok.

    Skrivet av Henrik — 23 Okt 2008, 15:49

  5. Det framgår inte om tjejen/Ylva har kjol på sig,har hon det? Kan du inte skriva in att hon har en kort kjol på sig?

    Skrivet av Farbror Grön — 23 Okt 2008, 16:01

  6. Väldigt bra. Hoppas du jobbar riktigt hårt.
    Vänligen M

    Skrivet av M — 23 Okt 2008, 16:19

  7. min mail

    wantedblack@gmail.com

    wanted

    Skrivet av wanted — 23 Okt 2008, 17:02

  8. Det där med kjolen var inte jag som skrev. Lustigkurrar duggar tätt idag tydligen.

    Skrivet av Farbror Grön — 23 Okt 2008, 17:09

  9. bara en kommentar till Farbror Grön, hon reste sig och borstade smulorna av kjolen. Av det framgår det åtminstone för mig att hon har kjol, eller?

    Skrivet av tomas — 23 Okt 2008, 17:12

  10. If you say so men använd då ditt namn när du lägger en kommentar istället för mitt.

    Skrivet av Farbror Grön — 23 Okt 2008, 17:27

  11. * släpper matchprogrammet och ställer mig upp. Resten av stadion hakar på och det är stående ovationer för hela slanten *

    Man blir fan genuint glad av att se hur grym du har blivit...samtidigt blir man jävligt nedstämd också, det här är ju riktiga grejjer...

    Skrivet av Earthbridge — 23 Okt 2008, 17:43

  12. klapp klapp klapp....

    Skrivet av 13 — 23 Okt 2008, 21:55

  13. har läst de flesta av dina inlägg. det som lockar mest är ju berättelserna om grejer du gjort. de tröttsamma försöken till djupa och känslomässiga avsnitt orkar jag bara inte med.

    undrar lite om det här med golare, tar man reda på om det ligger något bakom att någon golar innan man leker tuff och skär sönder någon så de blir förlamade?
    tex om personen eller personens familj är hotade och "måste" gola?
    jag menar, skulle någon kidnappa min son och tvinga mig att gola ner någon skulle jag ju göra det. skulle det ses som "förmildrande omständigheter" då eller är man en riktig snitch i allafall?

    keep it up!

    Skrivet av penny — 24 Okt 2008, 11:12

  14. Som många andra redan har sagt så måste jag hålla med om att detta inlägget är bland dom absolut bästa.

    Bra kämpat Wanted!

    ps, du vet att jag kikar in här och läser varje dag, även om jag inte alltid kommenterar =).

    Mvh/JD

    Skrivet av JD — 25 Okt 2008, 01:01

  15. jag vet inte om jag gillar det du skriver... låt oss säga att man ska sona sina brott och stå för det man gör, först då är man en stark människa och kan bli fri från mardrömmar och det som tynger ens samvete. Lycka till med boken, samtidigt som jag hoppas du tar ditt straff en dag så du kan leva FRI! Mvh!

    Skrivet av Eva-li — 03 Nov 2008, 18:52

En bloggtjänst levererad av DistansData Webbyrå E-butik och Hemsidor