Blogg gratis Logga in

WANTED

18 Okt, 2008

wanted | 18 Okt, 2008 | Huvudkategori | (2032 Läst)

Pink it is

Rolla rosa, vitt eller skaka deal.. i en laglig konstig brorsa fil.. det var en konstig moralisk stil.. vi jaga smått i några mil.

Hej foks. Hur står det till? Vi har ju talat en del om ångest på den senaste tiden och jag tänkte håll kvar tråden där en aning. Det är en sådan period om man säger så. Ska först ta er med en liten sväng från 2005 när jag och en väldigt nära tjejkompis gick en promenad på slottskajen. Hon frågade mig just då om Ångest. Efter det blir det en litet stycke när jag och Kate från 2007, talde om empati. Detta var hur jag såg på detta då. Kommer i nästa inlägg tala om ett samtal jag hade med en nära för några dagar sen. Men vi ska även få följa med på en liten historia i brottets bana.

2005, samtalet var ungefär så här, eller mina svar var ungefär så här;

- Om jag har ångest för något jag gjort? Hade hon frågat och jag upprepade henns fråga.

Jag samtalade jag med en vän som jag haft mer än tio år. Jag har tyvärr inten kontakt med henne och idag. Hon är bland de ödmjukaste jag kännde och så olik mig som man kunde vara.

Jag iakttog i smyg hennes nätta figur och vackra ansiktsdrag. Hennes hår slog lätt i nacken på henne i takt med våra steg. Många gånger under vår vänskap hade ämnet eller frågan kommit upp. Vattnet slog mot kajen, nästan rytmiskt, det levde sitt liv. Vi promenerade längst kajen och jag svarade henne, samtidigt som jag slog ner på tempot och fäste blicken på en båt. Den följde rytmiken och guppade i det blå. Hennes blick undrade vad jag fäst blicken på, hon letade efter något ute i vattnet. Hon saktade hon ner och höll jämna steg med mig.

Många gånger när jag talar om känsliga ting, roade jag mig med små manövrar. För att få lyssnaren att tappa fokus på svaret.

- Självklart så känner jag ångest och ångrar en massa saker, men bara om jag känner efter och tänker. Skulle jag göra det hade jag förmodligen begått självmord för länge sen, så därför skjuter jag bort allt som har med det gamla att göra.

Vattnet kluckade. Jag tog upp en mager pinne som låg och skräpade mellan kullerstenaren och började skala av barken. Bröt pinnen på mitten och gav ena halvan till henne, Hon gjorde som jag, började skala av barken. Jag fortsatte;

- Samtidigt så anser jag att man ska stå för allt man gör och hur man handlar. Jag står för alla mina handlingar och känner jag ånger eller skuldkänslor får jag handskas och leva med dessa. Jag försöker alltid tänka riktigt noggrant en eller två gånger innan jag handlar oavsett vad det gäller. Jag står alltid för mitt?

Genom den lite längre paus jag nu gjorde, förvandlade jag påståendet till en fråga så hon skulle tänka på, om hon stod för sitt. Hon funderade men jag fortsatte efter ett litet tag.

- Du vet att mitt liv alltid bestått i att ta snabba beslut. Att jag ofta måste ta beslut som påverkar andra i min omgivning. Många är beroende av mig, de lägger över allt ansvar på mig. Är de så handlingsförlamade att de måste lägga över det på mig, så får de skylla sig själva om mitt beslut leder till deras ruin och min vinst. Jag är alltid öppen med att jag är väldigt egoistisk och att folk inte borde befinna sig i min omgivning. Men likt förbannad så sitter vi där och tar en öl eller inleder någon slags relation, där det i slutändan visar sig att personen känner sig lurad på sin tilltro.

Det fanns ingen bark kvar på hennes pinne, så jag gav henne min. Vid det här laget skalade hon pinnen i rutin och lyssnade intensivt på vad jag sa. Det gjorde inget eftersom jag sköt bort skulden från mig själv.

- Vissa tycker jag om väldigt mycket och de personerna vet om det. Dem sviker jag aldrig.

Jag ljög. Hon tittade på mig och slutade skala pinnen men innan hon han säga något fortsatte jag.

- För mig är min värld min mittpunkt i detta universum. Jag förstå inte hur andra inte ser det som en självklarhet att deras liv är deras mittpunkt. Ser man det som jag så agerar man utefter bästa möjliga förmåga i den stund när det är tid att agera. Självklart förstår jag att det finns liv, världar som jag inte befinner mig i. De kan jag inte påverka så varför inte samla den energi man har och satsa allt man har på det som man kan påverka. Sin egna värld.

- Jag hoppas du aldrig kommer att svika mig, svarade hon mig.

I samma stund som hon sa det förstod jag att hon inte lyssnade på det sista jag hade sagt.

Vi hade för länge sedan kommit ifrån frågan ”om jag hade ångest”, men ändå hade jag svarat henne, eller mer riktigt, hon hade fått ett svar. Förmodligen hade hon glömt att hon frågat.

Nu virder vi fram uret från 2005 till 2007 när jag och Kate sitter hemma hos Kate.

- Om jag bryr mig om andra människor? Jag upprepade hennes fråga.

Istället för att flacka med blicken runt omkring i rummet, bland hyllor, prydnadsaker, den kvarglömda adventstjärnan i fönstret, för att leta efter ett svar, fäste jag blicken och fokuserade på en punkt; henns gråblå ögon.

- Det är en svår fråga måste jag säga. I mitt betraktande av hennes gråblå speglar funderade jag och rullade på frågan i både tanken och på tungan. Sedan svarde jag;

- Självklart bryr jag mig om andra männsikor men bara de som står mig nära. De andra bryr jag mig inte om. De som står mig nära kan jag, om jag vill, bryta kontakten med i en handvändning och dagen efter är det som jag aldrig känt personen. Men de som står mig riktigt nära bryr jag mig väldigt mycket om. För deras skull kan jag gå genom eld, för deras skull kan jag döda.

Tyst ett tag, jag annalyserade henne, hon såg en aning stel ut. Men jag fortsatte.

- Ofta får jag höra att jag är omtänksam, ödmjuk och generös, av de som känner mig ytligt och de som känner mig bättre intygar ofta att det är sant. Jag håller faktiskt med att jag är omtänksam, ödmjuk och generös. Men jag vet och några av mina absolut bästa vänner, vet bättre. Mitt ego är stort. Vi lever i en egoistisk värld. Alla människor är egoister av naturen och alla gärningar i slutändan är egoistiska.

Hennes tystnade talade för att jag skulle fortsätta, hon ville höra mer.

- Det finns en handfull människor på jorden som inte är egoister, genomgoda människor, men de är lätträknade och jag förmodar att varken du eller jag är någon av dem.

Jag brukar ibland beskriva för de i min närhet att jag ser människor, personer i min omgivning, de som jag inte har någon som helst kontakt med, de som är biroller i min värld, jag ser dem som "växter". Jag kan helt enkelt inte relatera till deras känslor eller finna någon empati för dessa människor. Lika lite eller mycket som till en "planta" en ”kaktus” eller den törstiga blomman under adventsstjärnan.”

- Växter? sa hon frågande.

- Ja, ungefär så ja, Men så fort de kommer i kontakt med mig på ett eller annat sätt så får de ett värde. Om värdet är plus eller minus är ju en helt annan sak. De som jag talar med brukar skratta och tycka att det är en lustig liknelse och det kanske det är. Jag kontra med att skratta och tycka personen mitt emot mig är en ”idiot” om han eller hon inte står mig nära förstås.

Jag lämnade hennes gråblå mittpunkt och kände att det kliade på ena fotsulan. Det vara lite olämpligt att klia fotsula. Jag avstod.

Hon log, de vita tänderna blottades och lite av hennes tandkött.

- Växter sa du, upprepade hon och skrattade smittande.

"Idiot", tänkte jag och funderade på om det fortfarande kliade.

Från 2007, någon gång i början av året.

Hon var en person som jag under en kort tid fick en väldigt nära kontakt med. En av de tuffaste människorna som jag känt, ja ni vet ju Kate. Både till det yttre och till det inre. Vi umgicks intensivt och arbetade tillsammans i den kriminella världen. Min tilltro till henne var enorm och jag viste den var ömsesidig.

Plötsligt beslutade jag mig för att kapa kontakten med henne. Sen dess har jag inte talat med henne. Hon har desperat försökt nå mig per telefon eller genom bekanta. Säkert har hon många gånger undrat varför jag bröt kontakten. Fast jag från början tydligt sade "att jag när som helst kunde försvinna ur hennes liv" eller rättare sagt, besluta att hon skulle försvinna ur mitt.

Så i näste inlägg drar jag ett samtal från nutid, lite annorlunda kanske. Men nu över till tomtar och troll. Någon gång när Andy och jag var runt tjugorfyra års åldern. Vi hade besluttat oss, ny riktlinje. Nya tag och lägga om livet totalt. Vi skulle bli hederliga gossar i en svensson atmosfär. På vårat sätt och vis.

Ett dåligt försök till att måla väggen vit.

- Den här då, sa jag och bläddrade vidare bland de stora blädder bladen, eller vad det heter. De som sitter på väggen i en målarbutik. De som visar hur färgen blir när man ska måla vägg. Jag hade bläddrat fram en tunn ljusgul färg.

- Ja den ser bra ut, svarade han.

Det var nummer åtta som jag bläddrat fram och han hade gett mig exakt samma svar. Vid nummer tio, beslutade jag mig för en test och letade fram den fulaste färgen jag hittade. En mycket stark knall rosa färg.

- Den ser bra ut, sa han.

- Okej, vi tar den till ditt rum och sa tar jag den ljusblåa färgen till mitt rum. Vi kan ju ta den vitt i övrigt. Jag tittade på honom. Han nickade och vi kallade på hjälp.

En halvtimme senare hade vi allt vi behövde för att måla om våran nya lägenhet. Maskeringstejp, penslar, rollers och annat krussedull. Plus målarfärg, vit, ljusblå och knallrosa. Vi dog kundvagnen genom inomhus centrumet. Det var ganska lite folk, vardags förmiddag. Klockan var strax före elva. Andy och jag hade flyttat ihop, hyrt en trea i andrahand. En iranska hyrde ut lägenheten med lite möbler. Vi hade suttit i lägenheten och talat om studier, högskolan och jobb. Jag studerade ekonomi och Andy hade en egen liten firma som importerade kläder från Asien. Skitsnack helt enkelt. Men cash is King och vi dega förskott och allt var frid och fröjd. Men vad var vår tanke. Jo, Andy hade nyligen muckat från kåken. En kaffevolta på ett halvår, men han var trött på skiten och eftersom man inte kunde vara sämre så hakade jag på en vän. Tillsammans skulle vi stötta varandra och få vinklarna raka. Men en blind leder ju inte en blind. Speciellt inte en färgblind. Hade förstått i affären att Andy faktiskt var färgblind, så vad spelade det för roll om hans väggar var rosa.

Två timmar senare så var i full rulle att måla rum. Jag mitt rum och han sitt. Visste inte riktig hur man skulle göra men hur svårt kunde det vara. Egentligen fick vi ju inte måla om, eftersom det var en andrahandslägenhet. Men det hade vi ingen aning om. Slängde upp lite maskeringstejp vid fönster, dörrlister och kontakter och körde igång. Kletade och härjade lite hej vilt utan någon som helst logistik eller tanke. Men jag tyckte det gick helt okej. Drog rollen upp och ner och väggen blev ljusblå. Det kändes riktigt bra och efter ett tag gick jag in till Andy.

- Hur går det, frågade jag.

Han stod vid en vägg och drog rollen huller om buller, sidleds och kors och tvärs och var helt rosa hela han.

- Jo fan, det går bra, tyckte han.

- Paus, va? sa jag och gick ut i köket.

Efter att han kladdat av sig på toa, så kom han ut till mig. Jag hade redan dragit igång en bryggar som puttra kaffe och vi hade gjort vårat första inköp på Ica. Kylskåpet var fullt och nu jävlar skulle vi bli seriösa. På allvar, hundra procent. Eller ja, sextio varjefall. Satt vid det runda köksbordet och kikade ut. Vi bodde på plan ett och utanför låg en lång parkering. Planen var så här.

Andy muckade för två veckor sedan. Jag hade varit raslös och vill styra om lite. Så med lite brevväxling och telefonsamtal hade vi kommit överens att svenssa till oss. För en månad sedan stötte jag på en gammal socialsnubbe som tog hand om mig i unga dagar. Han hade precis fått kicken och hade jobbat i de fina kvarerna, runt Djursholm. Vi hade tagit en fika och snackat gojja. Han hade fått gå för att han själv inte mått så bra efter en skilsmässa och strulat till det med alkohol och lite fylla. Lite ironi över det hela men sak samma. Men en vecka efter hade en tanke dykt upp och jag hade funderat på den och tagit kontakt med Bosse igen. Tanken var följande; Bosse måste ju känna till en massa rika föräldrar som har problem med sina femton, sextonåringar. De som absolut inte vill blanda in socialen men liggar på gränsen till att bli ett måste. De föräldrarna skulle ju kunna tänkas betala för en slags storebrors verksamhet. Ja, som stöttning och backup när ungen drar ut och knarkar. Då skulle de kunna ringa till mig och Andy och vi dra ut på rövartåg och slå in en dörr eller sabba ett party och hämta hem ungen. Samtidigt som vi skulle kunna göra intryck och funka som storebrorsa åt junior på olika sätt. Både jag och Andy var ju snabba i tugget och kunde säkert storebrorsa till det hela. Eftersom det hela skulle skötas diskret så skulle det förmodligen inte vara några problems att få svarta cash.

Bosse var på efter jag pyntat honom lite deg. Han tyckte faktiskt det var en bra ide om nu jag och Andy skulle vandra rakt. Och om han visste familjer som hade problem under ytan. Men det var ju egentligen sekretets och locket på. Men med lite trolleri kuna han nog hitta intressanta föräldrar.

Det gick fort. Bara efter en vecka hade jag lunchat med tre par, som ja, var högt uppsatta i kedjan. Riktigt högt på den normala pinnen. De alla tre hade en varsin son mellan fjorton och sexton som var bråkig och testat droger. Mamsen och Papsen var oroliga och visste inte var de skulle ta vägen. Någon hade stora aggressionsproblem också. Samma vecka som Andy kom muckade fick jag en fjärde, men från Lidingö.

Men nummer ett, det var att ungen själv skulle acceptera att vi stampa in som övervakare. Så när jag träffade kidsen sa jag ungefär så här;

”Du har två val. Antingen så skakar vi hand du och jag och så ska jag hjälpa till att styra upp skutan här hemma eller så tar socialen hand om dig och skickar in dig på ett paragraf 12 hem, där du får slåss varannan dag för att du är en silverskedsunge. Men om vi gör ett försök du, jag och dina päron så kan du få bo kvar och jag finns med som ett vakande öga och som ett plank om du vill bolla...”

Ja, ungefär sådär och sedan berättade jag att jag och Andy hade gjort både det ena och det andra. Och det gick ju hem. En del tyckte det till och med var lite coolt att ja, få sig en extra brorsa som man kunde snacka med. Prislappen var sex papp i månaden för päronen. En fis i rymden för dessa familjer. Då var vi i stort sätt tillgängliga dygnet runt. Tanken var ju god.

Men vi var ju tvungna att ha någon sorts inkomst och något att pyssla med istället för att springa runt och planera rån eller andra brott. Vi var ju heller inte helt skenhederliga själv, men det ja, sköt vi under mattan med. Det hängde ju med en del bus som inte var riktigt avklarat än. I det här läget hade jag just avklarat med familjerna regler och hur det skulle gå till och att min partner, just blivit anträffbar. Så vi skulle kunna sätta igång i dagarna och det var i stor sätt nu.

- Du kan ju inte måla för fem öre, sa jag och hällde upp kaffe i två koppar.

- Vi får väll se hur resultatet blir, var svaret bakom muggen.

- Du vet att Volkan muckar från Täby anstalten om två veckor? Jag tittade på Andy.

- Jo, jag hörde det. Tror du han vill tränga sig in här eller?

Kände just nu inte för att Volkan mannen skulle komma hit och sova soffa under en längre period, men killen hade ju blivit av med lägenheten när han åkte in och ja, han var ju en polare. Men hans rutiner skulle skava vårat lilla blåögde försök till svensson, ganska hårt.

- Jag vet inte, sa jag. Känner du någon som han kan hyra in sig hos?

- Nej, men jag kan höra efter.

Vi satt tysta efter det och dök ner i varsin tidning. Helt plötsligt ringde min lur. Displayen lös Rogerson. En av familjerna.

- Ja, hallå ,svarade jag lite sådär ”inte jag” på rösten.

- Hej, det är Hans, pappa till Carl.

Han lät stressad.

- Hej, några problem med Carl? frågade jag.

- Jo, ni sa ju att vi kunde ringa när som helst och ja, Carl har just fått sig ett vredesutbrott och kastat en blomkruka i väggen och ja, Maj-Britt är helt försörd och Carl drog iväg med några kompisar och ja...

- Lugn Hans. Vi kommer. Ge oss en halvtimme så är vi där.

Han tacka och jag la på. Andy kika upp från Aftonbladet. Ska vi dra? Var blicken.

- Time Andy, sa jag. Svida om till något bättre än målarbyxorna så drar vi till Djursholm. Carl är ute på villovägar och Hans och Greta eller vad hon heter är hysteriska.

Det kändes nästan lite ja, spännande på något sätt. Jag slirade av mig målarstället och hoppade i ett par jeans och drog på en t-shirt. Det skulle ut på Carl Rogersson jakt.

En halvtimme senare stod jag och Andy i en stor lyx villa ute på Djursholm. Hans och Maj-Britt satt på varsin stol i köket och Andy och jag satt bredvid. Hon grät och han var upprörd. Jag hade varit i villan förut när jag träffade hela familjen tillsammans men Andy hade aldrig varit här. Jag kunde se vad han tänkte. Var var skåpet? Hur mycket var tavlorna värda? Och ja, åt det hållet.

- Berätta, vad hände? Frågade jag och lyssnade.

Hon snyftade men han berättade.

- Carl ar varit så aggressiv på senaste men idag gick det för långt. Han och Majsan, ja Maj-Britt, började att gräla om varför inte Carl åt lunch i skolan. Han blev helt vansinnig och kastade en krukväxt i väggen och drog iväg. Vi såg att några kompisar var utanför och väntade och ja, de kompisarna tycker vi inte om. Tror att de kommer från grannkommunen. Carl har börjat umgås med nya kompisar på senaste tiden.

Efter att ha lyssnat på dem i en kvart så drog Andy och jag ut och letade. Vi hade fått några tips på ställen som de kunde varit på av pappa Hans. Förmodligen hängde de i Mörby centrum eller på några andra ställen som vi hade listat.

Andy i bilen;

- Jaha, hur ska vi lägga upp det här då?

- Nja, vi får väll rycka med grabben och ta honom hem och snacka sänder honom. En gång till så blir det hårdhandskarna.

- Jo, men ska vi visa var skåpet ska stå från början eller är det silkes vantar?

- Nej, för fan inga jävla tunna skor. På med kängan Andy. Vi visar vad skåpet ska stå på ett lagom sätt.

Efter en plats på listan var tom drog vi upp mot Mörby Centrum. Där kunde de vara utanför Krovmojen. Eller hänga i centrumet. Fan Päronen had ju pröjsat så nu var det bara att knega.

- Du, sa Andy när jag parkerade bilen.

- Ja?

- Jag tror jag glömde att sätta på locket på målarfärgsburken, fan vilken amatör man är.

Vi hoppade ur bilen och gick mot krovmojen. Där var den lilla valpen.

- Det är han, sa jag. Han i mörka tröjan. Jag visste ju Andy var fägrblind nu så det var ingen ide att rabbla färger.

- Han som sitter på bordet. Det är Carl.

Runt honom stod fyra killar till. Några moppe hjälmar låg på bordet och de stod och snackade i grupp. Överallt var det folk. Folk som skulle till tunnelbanan eller de som var påväg in i centrumet, till bussarna eller ja, någon annan stans. Killarna såg ut att vara något år äldre än Carl men det var svårt att säga. Vi närmade oss och Carl satt med ryggen mot oss.

Väl framme la jag handen på hans axel.

- Dags att åka hem, sa jag.

Han vände sig om med en snabb rörelse. Andy stod på min högra sida. Hela gruppen tittade på oss.

- Låt mig va, sa Carl irriterat och slet sig bort från min hand.

- Vilka är ni? Frågade den största av dem.

- Lägg dig inte i moppemustasch, sa Andy och log.

- Hörde du inte att jag fråga, sa samma kille igen kaxigt.

Smack! Smack!, sa det och två snabba örfilar delades ut av Andy. En med handflatan och en med baksidan av handen. Ganska hårda lät det som. Killen tog sig för ansiktet och förbipasserande folk tittade men ökade stegen och försvann.

De andra backade i Carls polargäng. Den tuffa grabben såg ut att börja lipa.

- Från och med nu så kommer vi spöa skiten ur er om ni umgås med Carl, så skaffa någon annan homies. Okej!, sa jag och tog Carl under armen och gick.

Det var tyst och folk glodde. Vi kastade in Carl i våran bil och drog från platsen.

Inte ett ljud i bilen. Andy satt bak tillsammans med Carl som såg rädd ut i backspegeln.

Väl hemma hos Rogerson, i jättekåken och de dyra tavlorna satt vi vardagsrummet ungefär en timma. Drog till minnes av alla flera hundratals terapitimmar och gruppsamtal jag haft på behandlingshem och ungdomsanstalter. Körde deras snack och pressade Carl till tårar. Efter han läckt en skvätt, bestämdes det utegångsförbud för krukan som kastades i väggen. Fyra dagar och skötsel av skolan. Jag och Andy skulle komma förbi om några dagar och dra grabben på bio och en middag ute. Pappa Hans skulle stå för alla utgifter. Sedan blev det tillbaks till lägenheten och måla vägg. Andy kladda rosa och jag ljusblått. Kanske skulle funka det här med våran nya verksamhet, tänkte jag och rollade som inehelvete. Fan jag måste ju dra maskeringstejp där, det hade jag ju glömt.

När jag stod med tejprullen mellan tänderna på en pall dök Andy upp i vitt och rosa målarställ.

- Ja, det blir ju fint det här, sa han

- Kan du se det du? frågade jag bitandes i tejpen.

- Vad menar du?

- Inget, sa jag. Ångrar lite att jag inte tog samma ljus gula färg som du har. Sa jag högt och log för mig själv.

Han svarade inte utan fortsatte med;

- Räkan ringde, han frågade om vi var intresserade av att följa med och driva in någon skuld.

- Hur mycket? fråga jag.

- Vi skulle få femton lax om vi bara haka på och höll oss i bakgrunden, killen kommer garanterat pröjsa.

Det kändes ju lite fel. Nu när vi höll på att byta planhalva, måla vägg och hade verksamheten, men deg är ju alltid det. Jag klev ner från pallen och helt plötsligt ringde det på luren igen. Denna gång var det familjen Lidingö.

Ja har ska det gå... nja ni vet ju redan egentligen. Men jag kommer fortsätta denna storyn i ett försök att lägga raka puckar på en knottrig is. Det slutar lite dramatiskt faktiskt. Fyra månader senare....

Det här får bli helginlägget.. tar söndag imorgon. Och tror jag kommer göra det som rutin. Bara så ni vet. Men när måndag kickar igång så är det som vanligt. Trevlig helg och slira lugnt.

wanted



Kommentarer

  1. Tack för inlägget mannen! Och trevlig helg på dig.

    Skrivet av JD — 18 Okt 2008, 22:16

  2. Skitbra vännen, Du blir bara bättre och bättre.

    Skrivet av Farbror Grön — 18 Okt 2008, 23:14

  3. Sträcktläst! Du e grym på att skriva! Önskar att talangen satt i mina fingrar! Zäääz

    Skrivet av Zäz — 19 Okt 2008, 01:33

  4. Intressant detta! Fyfan vad smart idé med storebrosverksamheten...något jag aldrig skulle kunnat komma på själv, aldrig någonsin.

    Antar att det går åt skogen...det är väl kanske lite synd, det hade ju kunnat bli en framtid på den rätta vägen. Svarta pengar visst, men det är ju inte så farligt...

    Nåja, som vanligt ett BRA inlägg! Två tummar upp.
    Ser mycket fram emot nästa.

    Skrivet av Vincent — 19 Okt 2008, 02:57

  5. pattaya du bor i eller?

    Skrivet av lars — 19 Okt 2008, 11:03

  6. ska vi mäta kuk?

    Skrivet av storbiff kriminell — 19 Okt 2008, 14:08

  7. Har inte läst igenom det här inlägget än, men ska göra det snarast. Vad skulle du säga chansen för en helt vanlig snubbe som begått ett, låt säga, bankrån är att han kommer ut och börjar om? Är risken otroligt stor att man knyter så mycket kontakter inne på kåken att man helt enkelt "fastnar" inom "den kretsen"? Hur klarar sig en låt säga, 23-åring på en tung anstalt utan kontakter. Är det så hårt som många tror?

    Skrivet av Sajlid — 19 Okt 2008, 23:33

  8. Gott att se att det är måndag och 2 nya inlägg att läsa.
    Sjukt svårt att hålla sig från att gå in och ta en titt under helgen. Men så jävla mycket godare att knata in och se att man har en stunds läsning så man slipper jobba lite.

    Skrivet av Henrik — 20 Okt 2008, 08:28

  9. Hej Gubben!

    Vi känner varandra. Men var inte orolig, du är bror. Kalla mig M W från

    Brödraskapet Wolfpack.

    Ex medlem är gammal nu. Känner igen några av dina storys bla In Prison, vi satt tillsammans på en öppen, Men du fick knall. Bodde i samma paviljong och vi umgicks. Remember wanted? Du alltid i träskor spelade schack med Mr M i firman och gubben C. Du bodde längst in i korridoren till vänster och mitt emot bodde Bitan. Jag hade första rummet.

    Bry dig inte om saker och ting, folk som vill störa.

    Bara så ni vet. Ni som provocerar, det här är ingen snäll gosse. Satt på öppen, jag hade tre månader kvar av ett lång volta. Skulle göra mina sista lite utanför. Det var en äcklig kåk då ordföranden var en slapp fyllotratt, plitslickare. Det fanna alla möjliga skit intagna. Men jag ville hålla mig lugn för jag hade muck. In kommer Mr Wanted. Tror du kom från Österråker om jag inte minns fel. Tar över helt och efter bara en månad hade du rensat ut skiten, golbögar och kvinnomishandlare och annat skit. Tror du styrde upp fem eller sex besök och spred blod lite här och där. Vi var strax över hundratio intagna och så kommer du och skär ner på skiten helt. Skapar en dödspatrull och skakar haket ordentligt. Men efter ett tag gola själva ordförande dig för han blev rädd att du skulle ta hans plats. Minns det som igår.

    Visste inte att du hängt med Tok Erik. Måste varit han, vice president förut. Men sak samma gubben. Du gör ett skitbra jobb här och fortsätt. Synd att du är efterlyst och har problem, men för mig var du alltid rakryggad och helt ok. Hörde om dig utanför även om vi inte bodde i samma stad. Själv är man familjefar och lever grönt nu. Tror vi hade barn i samma åldrar.

    Följer din blogg och var försiktig gubben. Hoppas allt går vägen, Hammar wanted!

    M W

    Skrivet av M W — 20 Okt 2008, 09:56

  10. Riktigt bra som vanligt. Förmodligen det mest komiska du skrivit. Garvade som fan åt färgblinde Andy som stod och målade om sitt rum i knallrosa.

    Skrivet av JN — 20 Okt 2008, 15:07

En bloggtjänst levererad av DistansData Webbyrå E-butik och Hemsidor