Blogg gratis Logga in

WANTED

17 Okt, 2008

wanted | 17 Okt, 2008 | Huvudkategori | (2113 Läst)

Can you Remeber?

Som en fylla kanske eller ett glas fulla av hat. Plåster Timo, vi är två. En ta om hand vän, så man bättre må.


Svararrutan.

Farbror blå. Vissa har kanske sätt att farbror blå, inte Farbror Grön, knacka på. Verkade vara en trevlig ex Farbror Blå. Han hade blivit tipsad av en kollega om min blogg. Men han kliade sig i skägget och kände igen tomterånet. Så jag rycket tillbaks lite ost men hoppas att mackan smakar ändå. Min prio är min säkerhet och jag vill inte på några omständigheter rucka på den. Men det är en balans. Det kanske inte var ett tomterån utan, en leksaksaffär i vanliga kläder en gång och Siba en annan gång under Hallowen. Men Volkan hade korta kläder och jag suckade djupt. Bara så ni vet och så slår jag ut en skinka på din macka istället.
Men kollegan kanske då var en icke ”ex” Farbror blå. Så jag får balansera vidare eftersom de kanske sitter på station och slagit vad om jag är plast, brons, guld eller en trasig mojäng i en efterlyst sväng.
DOOBA, Jag försöker. Du vet, men det är svårt. Inte för just skrivandets skull. Utan för ärlighetens skull. Lever fortfarande i en delad värld av att säga och skriva. Om inte så är det väldigt delad i just ”när det hände”. Just för att jag hade ”avsaknad av känslor”. Men det är inte riktigt sant heller, kanske. Jag vet ju det. Försöker känna vad jag kände. Men det är svårt. I vissa lägen vill jag skriva ex ”Att jag var så jävla rädd”. Men var jag det? Förmodligen ”ja”. Men än så känner jag inte att jag var det. Det kanske kommer med tiden. Tror det gör det ju mer jag skriver. But I try, I try.
Marcus, min mail finns under inlägget ”Toy robbery and 20.00”, kommentar 4. Men en sluten kåk är mer ja, sluten. Lite hårdare stämning men det är typ samma regler. Det som skiljer kan vara att du får mer tid tänka då du är mer inspärrad med dig själv. Men maila mig lite frågor så kan jag skriva tillbaks.
Tack alla igen för applåder jag fick från inlägget förut. ”Family man and...”
Men idag så skär vi ner på djupet eller man kanske säger simmar upp mot ytan, då det är svårt att kliva in på scen när deltagaren innan har fått stående Ovationer. Men vi får se..

Tack alla för stödet igår, väldigt mycket tack. Jag talade faktiskt med med Timo igår via msn och Sofia. Ska försöka få rutin på vardagen, vända på steken helt. Det är en aningens bättre idag. Men tuffa tag att var på rymmen.. Eller hur Pippi? Och Rasmus på luffen? För han var väll också på rymmen? Från något barnhem om jag inte minns fel.
Men to the story..


Idag blir det bara slutet, japp I promise the end på sveavägen.

Var var vi.. Jo just det..

Tog tag i hästsvansen på killen med tatueringar och ryckte allt vad jag kunde. Han var betydligt större än mig. Men ilskan rusade iväg. Ville egentligen, brydde mig inte om stålarna. På något sätt var det skönt att de sa, avbryt. En lättnad men delad som jag var och när det vände ryggen till, noll respekt, tappade jag kontrollen.
Drog i håret och slet honom bakåt med all kraft jag kunde, bakåt neråt och i samma stund som han tappade balansen och föll, drog jag upp mitt högra knä så hårt jag kunde. Den knubbiga han inte reagerade förrän, mannen jag just knäat i bakskallen slog i gatan. Brydde mig inte om de andra. Min ilska var fokuserad på en. Det räckte resten fick komma sen. Hade tappat kontrollen helt. Stampade med full kraft över bröstkrogen på mannen med håret. Det kändes som foten nästan gick genom kroppen på honom. Kände helt plötsligt något tung, över mig. Den knubbiga hade slängt sig över mig och vi rullade asfalt i en tumult. Låg först under. Han var tung. Kände armar och ben, han försökte en låsning. Han tog tag i min ena arm mellan benen liggandes på sidan om mig. Försökte knäcka min arm. Det skrek av smärta men jag lyckade vrida mig loss. Halvvägs upp på benen, vill upp, få kontroll. Plötsligt fick jag ett tungt slag i sidan av något. Det träffade mig i huvudet, förstod inte. Tappade balansen igen. Hörde en bil på avstånd. Men slocknade helt. Såg inget, kände inget, jag bara försvann. Bara svart.

”Ha.......” ”........u..?”
Hörde en röst. Huvudet kändes tungt. Var var jag?
”Jag har ri............” ”Am...........ko..... sn..”
Rösten igen, vem var de? Var jag hemma? Såg knappt, det var mörkt. Kände grus eller var det asfalt, med handen. Fan vad det värkte i huvudet. Låt mig va, jag försöker ju sova.
Försökte öppna ögonen igen. Hörde en hund skälla. Fan jag är ju inte hemma.
”Var... är jag?”, försökte jag säga.
”Du ä... p.. Sv........en” ”Mitt p. ... an”
Hundskall igen, de skar i huvudet. Tog mig för öronen. Vad var det? Kletigt blod? Höll upp ena handen framför öronen, såg något brunrött, var det blod? Blödde jag. Såg lite bättre nu. Någon stod över mig. Hundskall. Jävla hundskall.
Jag var inte hemma, alltså någon annanstans. Måste härifån. Jag visste jag måste härifrån.
Nu såg jag. Det var en man, grått hår. Ett hot?
”Vem är du?”, sa jag utan att riktigt se klart vem jag talade till.
”Ligg s...l”
Jag hörde han sa ”Ligg still”, tror jag.
”Måste härifrån” ”Hjälp mig upp bara” hörde mig själv nästan gurgla.
”Jag har ringt polis och ambulans” ”De är påväg när som helst. Ringde så fort jag såg när de överfall dig”
Va, de? Tänkte jag. Vilka de? Polis!? Jag försökte sätta mig upp. Måste härifrån.
Såg nu mannen klart. Eller halvklart. Femtioårs åldern med grått hår och skägg. Hundskall igen, de ekade i mitt huvud. Satt mig upp och kände med ena handen igen, men nu över ansiktet. Blod, ett ögonbryn hade spruckit upp, gissade jag. Nu kommer jag ihåg, minnet blev tydligare. Mannen med hästsvannsen. Det började komma tillbaka.
”Jag såg när de attackera dig” sa mannen.
Just det, de var flera, gick genom huvudet. Blicken fladdrade.
”Du måste ligga stilla.”
Fan vad han tjatar. Var är jag? Kände igen mig. Sveavägen. Så var det. De ville inte betala. Reste mig upp men föll ner till marken. Snubblad på något. Hade ingen balans. Benen vek sig som gele. Han sa att polis skulle komma. Hade jag något i bilen? Som skulle vara misstänksamt? Nej. Fan ingen polis.
”Snälla ligg bara still” ”Du är chockad” Mannen satt sig lutande över mig. Han gjorde något vid min panna. Hörde motorljud. Var det polisen? Måste iväg.
”Hjälp mig upp!”, sa jag hårt.
Men mannen höll ner mig. Det skulle vara skönt att somna in, falla tillbaks. Nej jag måste upp. Gjorde ett tappert försök. Upp upp, ingen polis. Till slut kom jag upp på benen. Groggy. Halv balans. Vart var min bil. Där!
Försökte gå rakt. Stapplade över gatan. Helt groggy mot bilen. Sket i om någon körde över mig.
”Du måste till sjukhuset!”
”Nej!” sa jag argt utan att vända mig om. Såg bara på ett öga. Gick mot bilen. Trevade efter mina nycklar i jackan. Blippade upp larmet. Såg inget men jag hörde bilen blippa. Rykte i förardörren med ena handen som stöd mot bilen. Låst! Men vad fan.
”Kom nu, sätt dig ner åtminstone” Han var i ryggen på mig och lagt en hand på min axel. Men vad fan. Det här är ju inte min bil. Det här var ju deras volvo!
Vände mig om blixtsnabbt. Vad var det jag snubblade på? Mannen ryggade tillbaks när jag vände mig om. Vad fan!
Där vid min bil låg ju alla tre. Helt medvetslös. Hur fan då? De hade ju sänkt mig. Jag minns ju bara hur jag såg svart. Shit jag måste lätta! Tittade hårt på mannen.
”Ja, jag såg hur de överföll dig men du blev helt galen och lyckade nocka alla tre” ”Men självförsvar...”
Det stämmer inte. Jag minns inget. Vad hade jag gjort? Hur? Måste härifrån. Balansen var betydligt mycket bättre. Sprang nu lite groggy över gatan. Lämnade mannen. Såg en hund. Hörde sirener på avstånd. Framme vid min bil. Ryckte upp dörren. Såg att en av männen den stora med hästsvans, började vakna till liv. In i bilen. Fumlade fram nycklarna. Andades hårt. Startade igång jeepen. Gasa iväg. Vänd mig om. Hörde bara sirener men såg ingen bil.
Vad fan hade hänt? Minns ju bara att jag såg svart? Minns en känsla av rädsla innan. Nu kände jag hur min ena arm värkte. Bort, först måste jag bort. Gasa lite fortare. Tyckte jag körde rakt. Svängde höger mot Roslagstull, sket i att det var rött. Shit fel fil, sväng tillbaks. Rondellen, jag sticker norr, tänkte jag. Bära eller brista. Höll bilen så rakt jag kunde. Det gungade i skallen, såg halvbra. Mörkt ute. Belysningen stack i ögonen. Måste vila. Nej! Kör för fan bara kör. Körde ,låg i rätt fil. Ett trafikljus, det var grönt. Kollade i backspegeln. Inga snutar. Måste vila, kan inte köra. Okej hitta en parkering.
Efter ett tag såg jag Stockholms universitet. Perfekt, stor parkeringsplats. Drog höger. Statiol på högersida men jag tog vänster in på Universitetets parkering. Längst in på parkeringen stannade jag. Några få bilar, men sak samma. Måste sova, skallen kändes så jävla tung. Armen värkte. Kroppen värkte. Måste ringa någon, tänkte jag. Vem? Den första som slog mig var Timo. Innan jag slockna helt, tror jag att jag han ringa Timo. Minns att han svarade.


”Vakna!” ”Ligga här och blöda!”
Hörde en röst. Var det mannen med det gråa skägget? Hörde andra ljud. Det lät som en tv. Fotbollsmatch. Var var jag? Skallen kändes tungt. Riktigt tung, men denna gång kvicknade jag till betydligt fortare. Det först jag såg var en cykel, hängde på väggen. Timo. Låg på en madrass på golvet. Såg Timo kliva över mig och in i köket. Kranen drog igång och vatten serverades, strax efter.

Jag hade ringt Timo, lyckades säga ”Parkering” och ”Universitetet”. Han hade precis avslutat en bio med några polare på kungsgatan, när hade jag ringt. Timo hade kört ut till Universitetet plus en polare till honom. De hade hittat mig medvetslös i min bil. Låg som en jävla ihopvikt trasa över sätena, sa han. De hade tagit hem mig till Timo, men låtit bilen stå kvar. Han berättade också att det varit pådrag inne i stan. Två snutbilar hade stått vid svevägen och två ambulanser. Men han hade inte sätt vad som hänt snuten hade vinkat vidare dem så de kunde inte se. Timos polaren hade stuckit hem nu.
Kroppen värkte när jag försökte sätt mig upp och skallen dunka. Men jag satte mig upp och lutade mig mot väggen. Drack vattnet. Försökte minnas. Minns bilfärden och hur jag ringde Timo. Minns mannen med skägget. Kom ihåg killen med hästsvansen och hur jag brottades med den knubbiga, men jag minns inte mycket mer.
”Fan, hjälp mig upp, jag måste koll hur jag ser ut.”
Timo tog tag i en arm och drog upp mig. Tog stöd mot väggen och tog mig till toaletten. Kollade mig i spegeln. Shit vad jag såg ut. Värre än Timo. Uppsvullet över ögat och Timo hade tejpat på något vitt vid ögonbrynet.
Timo stod bakom mig i dörröppningen.
”Nu är vi två”, sa han ”Jag gjorde vad jag kunde”
”Fan Timo” ”Tack ska du ha.”
”Men någon mun mot mun metoden fick du inte”
Kände mig i ansiktet. Det var ömt. Aj, fan vad ont det gjorde i armen. Måste åkte på en redigt jävla stryk. Fortfarande halvdålig balans. Såg i spegeln att Timo försvann ut i köket.
Vad hade hänt? Minnena flascha förbi, korta snuttar. Kommer bara ihåg hur det svartnade för ögonen. Tumultet. Mindes röster och skrik, kände asfalten och gruset. Doften av den knubbiga, han stank svett.
Jag gick ut till Timo i köket och satte mig på en kökstol. Han stekte blodpudding. Vände blicken mot väggen. En smal hylla med inramade fotografi. Alla var på hans treåriga dotter. Men hon bodde inte här. Inte denna vecka. Han var en varannan vecka pappa. En bra sådan.
”Vad hände?” frågade han och kikade på mig över axeln. ”Har du mördad någon?”
Shit, tänke om jag hade det. En iskall känsla gick genom ryggraden. Tänk om någon dog? Jag minns ju inte. Det tog ett tag innan jag svarade. Visste inte riktigt vad jag skulle säga.
”Nej, jag tror inte det varje fall.”
”Tror?” han vände på några skivor.
”Jag minns inte, det bara svartna för ögonen” Drack vatten och såg nu att han dukat för två.
Två bruna skivor till mig och två till Timo. Lingonsylts klick och rivna morötter. Tanken var god men min matlust, noll. Men jag försökte. Det värkte i käken. Förklarade för Timo om händelsen. Kände att jag kunde lite på honom. Men sa inte varför jag mötte upp dessa killar.
Efter en halv skiva gav jag upp. Slängde mig på madrassen och ville sova. Sova ett litet tag, skulle vara så skönt. Hörde sport i bakgrunden och skrammel i köket. Försökte minnas vad som hänt men det gick bara inte. Sen så knackade sömnen tung och jag sov.


Det är skillnad på kontrollerat våld och okontrollerbart våld. När jag var ung hände de ofta. Minnesluckorna. Såg svart och minns sen efter inte vad som hänt. Kände bara en sådan otrolig ilska inom mig och ett hat som måste ut. När jag fortfarande bodde hemma kunde jag slagit hål i väggar och kastat sönder saker, ibland utan att minnas helt vad som hänt. Men det försvann mer och mer. Det var mycket sällan som det kom i vuxen ålder. Någon gång på kåken och några andra gånger utanför. Men mycket sällan. Tror, men jag är inte säker att det har med rädsla att göra. Som ung vet jag ofta att det hände i samband med gräl med Sofia, rädslan att bli sviken. Det kan också ha med påfrestelserna, tankarna, gränserna och till slut en droppe för mycket och man tappar kontrollen helt. Det är väldigt svårt att beskriva. Jag vet att vissa personer dricker så det förekommer stora minnesluckor. En fylla lika med ”Ingen aning vad som hände”. Ungefär så men i våld, hat och ilska. Efteråt känns kroppen helt mör, som gele. Vill inte lyda. Tror att det är för att man maxat sin styrka, sitt hat. Men jag vet inte, det här är bara mina tankar.

Var orolig lite senare att gubben skulle tagit plåtarna på bilen. I oförsig stod de på en firma och flera kunde ha tillgång till kärran och mitt namn behövde aldrig dyka upp. Men om någon av männen dött, skulle grävandet bli stort och ja, chansen var stor att snuten sniffa till sig mig. Men det stod inget i tidningarna dagen efter och förmodligen så var det lugnt. Slagsmål, uppgörelse, sjukhusvistelse, kanske arresten, för de tre. Men de skulle andas fritt mycket snart. Ansåg ju fortfarande att de var skyldig mig en slant. Så efter tre dagar hade gått ringde jag. Men nummer har ingen ab..... Försökte ringa flera gånger men samma svar. Tog kontakt med han som hade kontakt med dem från början, en snubbe från enskede. Men han visste inget alls. Hade ju kvar mappen, gömd på tryggt ställe. Rättegången skulle ju ske, så jag kunde ju om jag ville. Men någonstans inom mig så ville jag inte, på ett sätt var det skönt att jag aldrig fick testa den yttersta gränsen. På ett sätt var det mycket skönt. Jag lät det hela rinna ut i sanden och har inte hört något från någon om det här sedan dess.
Men obehagligt är det, att få sådana otroliga raseriutbrott att man bara ser totalt svart, vaknar upp och kan vakna till vad som helst. Obehagligt att ilskan kan ta över så pass att minnet sviker. Är ibland rädd för mig själv.


See you foks soon again
Wanted



Kommentarer

  1. Otroligt att du lyckats få ner allihopa på något vis...

    Skrivet av Vincent — 17 Okt 2008, 15:52

  2. Känner igen det där tyvärr. Låst in raseriets demoner i en burk i en bunker långt ner i underjorden. Ibland kryper dom upp när burken blir full, bara för att kika litegrann.They huff and they puff. Låser in dom igen. Sedan länge slängt bort nycklarna herr starksprit och herr konfliktmagnet. Gör ont att backa ibland men värt det för varje sekund man får umgås med nära och kära istället för plitar och missanpassade. Väntar oroligt på det stora eruptionen.

    Demons, the demons are at your heels
    Reaching for their ultimate goal
    Craving for all your deals
    They are here to collect your wasted soul

    ja jag vet, grinig och melankolisk idag...

    Skrivet av Farbror Grön — 17 Okt 2008, 17:01

  3. Förstår helt dessa otroliga utbrott i ilska som slår ut all kraft efter en "konflikt" Vet inte hur många procent man blir starkare samt allt går i ultra rapid i huvudet samt kroppen.. Man blir totalt däckad!

    Som vanligt mycket bra skrivet..

    Mvh David

    Skrivet av David — 18 Okt 2008, 00:49

En bloggtjänst levererad av DistansData Webbyrå E-butik och Hemsidor