Blogg gratis Logga in

WANTED

15 Okt, 2008

wanted | 15 Okt, 2008 | Huvudkategori | (1921 Läst)

Family man and some trubbel on svea

Hästsvans på svea, köra snabba bilar och äta saft och bullar. Dricka mord eller sitta tajt i en soffa hos Timo.


Hej foks.

Fick två mail. Ett från förlaget och ett från en läsare. Läsare tack, kommer svara dig ganska snart. Sitter idag på en jobbig stol men jag vill svara och kommer göra det snart. Farbror till dig också. Har dåligt samvete för att jag inte svart dig. Men bitarna faller inte på plats som de ska jag menar det mentala. Förlaget var en tumme upp och det är ju kul. Marcus passar lite boll imorgon till dig igen!

Reser mig upp. Sätter mig ner. Reser mig upp igen. Men lägger mig i sängen. Ger mig själv en mental örfil. Gör det du ska nu, inga krusseduller. Men jag krussedullar. Klickar fram kommentarer för att få klapp på axel. Det brukar funka. Nyheten jag fick igår var tung och att släpa på ytterligare en kedja för mr Mental att slå knut. Måste vrida upp mig själv på något vänster. Skruvar och skruvar på alla möjliga mojänger, motiverar på tusen sätt och vis. Okej lets go mr Löjlig.. just do it..

Innan vi hoppar hage in på sveavägen ska jag presentera ett stycke dock bara ett litet stycke ur mitt första utskick.

Ni kommer ihåg ”boat”.. för mig idag en symbol om ni förstår.

Vi sitter i min bil. Du är imponerat av instrumenbrädan, drar din hand över den och känner det skräddarsydda lädret.

”Gillar du åket?” frågar jag.

”Jo, en riktig skjyst merca”, svarar du.

Jag släpper på gasen och kör in på en tom busshålplats. Trycker på en knapp och taget över oss viker ihop sig på några sekunder och försvinner bak. Du följer plåttaket med blicken när det trollas bort. Det går fort. Trycker på en annan knapp och rutorna åker ner. Vi sitter i min Mercedes 500 SL i Mörby. Tänkte egentligen kör dig direkt till det jag ville visa dig. Men du verkar gilla åket och ja, för de flesta kiltar det till i magen att åka fort. Solen lägger sig i nacken på oss och ett par unga killar har stannat till och tittar häpet på bilen, drömmande.

”Håll i hatten” säger jag till dig och trycker lite lätt på gasen. Motorn varvar upp en aning, men bara en aning. Det låter som över trehundra femtio hästkrafter förbereder sig på att få släppa loss. Ett mjukt ljud.

”Du vet”, säger jag. Det är helt vindstilla bakom rutan men du sträcker ut handen och känner luften. Har ännu inte tryckt på gasen, vi ligger, glider fram på en mindre väg med lite bilar framför oss och en bakom. Bilens linjer smeker vägen.

”Jo du vet” ”Jag älskar att köra fort”

Du nickar och tittar på mig med handen utsträckt. Lufttrycket är behagligt och sipprar genom din fingrar. Jag fortsätter.

”Men vet du vad som är det sköna?”

”Nej”

Jag tittar på dig innan jag svarar.

”Jo, det är vetskapen att jag kan trycka på gasen och att vi accelerera upp i över två hundra, och därefter kan vi fortsätta att accelerera tills du kommer att skrika och tjuta av adrenalin. Vetskapen att jag kan, om jag vill dra om alla bilar på ett kick, få utlopp av alla hästkrafter som jag faktiskt sitter på. Den vetskapen räcker ibland.”

Ser på dig att du undrar om jag verkligen kommer att gasa på. Vi svänger in på en lite större väg. Ligger i samma hastighet. Bilarna framför oss körde rakt fram. Ett hyreshus uppenbarar sig på högersidan och till vänser är det gles skog. Vi åker försiktigt genom en rondell och tar till höger. Det är upp på en påfart till Norrtäljevägen. Du tittar på mig.

”Vart ska vi?” frågar du.

”Håll i hatten” sa jag bara och vi fortsätter att glida i lagom hastighet. Nu ligger det en blå volvo framför oss. Vi ligger i början av påfarten, jag ser att trafiken där framme på motorvägen är gles. Solen försvann för några sekunder bakom ett moln men ligger nu på och gassar så hårt den bara kan. Volvon framför börjar blinka vänster och ska snart köra ut på motorvägen.

Jag tittar på dig ca femtio meter kvar tills motorvägen. Du tittar på mig.

Helt plötsligt rycker det till och din rygg pressas mot ryggstödet. Motorn varvas upp, trycker från accelerationen får ditt hjärta att sluta slå. Jag har trampat gasen i botten och alla hundratals hästkrafter vrålar fram all sin styrka och kastar iväg oss. passera förbi volvon på högersidan ute i väggrenen. Dina händer är på instrumenbrädan. Det går ruskigt fort, äckligt fort. Volvon försvinner på en hundradels sekund bakom oss. Och vi i väggrenen. Bilen slickar den svarta asfalten och jag rör på ratten till vänster. De vita små sträcken blir ett enda långt sträck. Gasar mera och mer kraft slängs ut på vägen. Kör om bil efter bil och vinden, lufttrycket lägger sig som en dovt susande i dina öron. Ryggen sitter fortfarande fast i ryggstödet. Det är långt kvar till accelerationen är slut, omgivning försvinner bara. Bilarna allt runtomkring och vägen blir ett sträck. Du ser en bil långt där frame. En grön bil. Du han vände blicken mot mig för en sekund. Och du han inte ens se vilken märkte den gröna bilen hade när vi passerade. Det går ruskigt fort. Det rusar fram. En kontrollerad ilska kastar sig fram på vägen. Du har slutat att andas och fattar inte att det kan gå så fort. Jag kör genom Täby kommun på ett kick. En del av vill dig kasta dig ut, inte sitta kvar i bilen. Men det är också en otroligt känsla av liv i motorn. Ditt liv är i mina händer. Ett litet misstag och vi är döda. Du skriker av spänning. Rädd men också i extas av njutning. Jag lättar på foten och motorn varvar ner. Det gick så förbannat fort. Så vansinnigt fort och du hajar inte hur. svänger av motorvägen. Du vill ha mera. Stannar till vid väggrenen och motorn spinner mjukt som en skön katt. Du öppnar dörren som viker sig åt sidan och går ut. Känner asfalten under fötterna, fast mark. Du står stilla. Benen skakar en aning och adrenalinet i kroppen vet inte vart det ska ta vägen. Jag går också ut. Går fram till dig och tänder en cigg.

”Hur fort?” frågar du.

”Eftersom vi hade nercabat så släppte jag på gasen vid 265”

Men det var inte det här jag vill visa dig. Nej det var något helt annat. Men jag säger,

”Du kände kraften eller hur?”

”Jo det kan man gått säga”

”Ibland”, säger jag, ”Så behöver man inte visa kraften man har utan det absolut viktigaste är att man vet själv att man har den och vet man det själv, så ser andra det.” ”Förstår du vad jag menar.”

Ser att du ser lite tveksam ut så jag lägger till.

”Jo, jag pratar om den undre välden. Har du kraft, ska du inte behöva rusa iväg i 265 blås varje gång.” ”Folk ser det i steget du tar”

”Aha”, säger du.

Men jag vill visa dig en helt annan sak som egentligen inte har med detta att göra, så vi sätter oss i bilen efter du lugnat ner dig. I normalt tempo rör vi oss ut mot Vaxholm. Jag ser på dig att du vill att jag ska gasa men jag gör det inte.

Vi stannar till vid ett gult hus. Trädgård, staket, vita knutar. Det ligger i ett litet villaomårde. Flaggstången som skjuter upp bakom huset flaggar svenskt. Gräsmattan är välklippt och runt huset slingrar sig en jämn mängd rosor i vitt. Det är ett ganska stort hus, två våningar och till höger finns ett garage. Utanför på asfaltsuppfarten står en Vovlo V70. Det ligger ett hopprep i gräset och vi går upp längst grusvägen. Stegar upp för den lilla trätrappan. På dörren hänger en grön krans. Det doftar blommor.

Jag plingar på.

”Vad gör vi här?” frågar du.

”Du ska få se”, säger jag.

Inte långt därefter öppnar en kvinna. Hon ser ung ut, lite över trettio gissar du och hon välkomnar oss in. Jag presenterar dig och hon säger att hon heter Camilla.

Det doftar nybakade bullar nu, och blommdoften försvann.

”Kul att ni hade vägarna förbi”, sa hon och vi gick in i köket. Efter hon frågat oss vad hon kunde bjuda på och efter att vi svarat. Så blev det bara saft och nybakade bullar, det var en sådan dag helt enkelt. Men det är inte så bara. Med en skrammel bricka av glas och tillbringare och bullar följde vi efter ut på baksidan. Du gillade huset. Miljön verkade så trygg, lugnt och tryggt. Vi alla tre slår oss ner vid ett träbord och du sjunker ner i några stålar med mjuka dynor. Camilla häller upp saft. Kan de bli mycket skönare sommardag. Baksidan är gräs, lite berg och en flaggstång. En blå hammock finns lite längre bort och ett klätterträd men några plankor som är fastspikade i stammen. För att underlätta klättrandet. Du noterar en leksakspistol som ligger i rabatten.

”Camilla och jag är gamla skolkamrater säger jag.”

Du nickar och klunkar lingonsaft. Camilla sträcker fram bullfatet.

Efter lite mjuka nygräddade bullar börjar jag och Camilla prata om gamla minnen. Du lyssnar nyfiket. Vi skrattar och ibland så kommer en fråga till dig. Det undras om gamla klasskompisar, vad gör hon nu? Du berättar lite om din skola. Och där sitter vi nersjunkna i en varsin trästol med dyna och äter nybakat, dricker lingondricka och pratar minnen.

Känner att solen ligger på och flaggan vajar svenskt. Camilla berättar att hennes man Simon har skaffat en ny båt. En ganska stor segelbåt. Hon kan inget om segelbåtar, fot och knopar, akt och ja segellivet. Det där är inget hon levt tidigare men det ska bli skönt att segla ut en vecka i sommar med tvillingarna, en hel vecka på sjön, att bara glida fram i skärgården och njuta av svensk sommar.

Helt plötsligt hörs ytterdörren, någon kommer.

”Tvillingarna”, säger Camilla och ut från huset ur köksdörren kommer en tjej och en kille i åtta års åldern springande. Mamma upp i dagen. Lika som bär. De springer fram till bullfatet och undrar vilka vi är. Camilla förklarar att jag och hon har gått i samma skola när vi var lika gamla som de är nu. Tvillingarna leker tafatt på gräset och vill att du ska leka också. Efter dragkamp med din tröja så går du med på att rulla lite gräs ett tag.

Tiden går och efter ett tag så måste du sluta och leka för vi måste vidare. Du skrattar med ena tvillingen runt halsen.

Jag fick en jättekram och du fick en kram du också av Camilla. Men du fick två till kramar av två andra och jag fick bara vinka. Efter att vi önskat trevlig segelsemester och vinkat klart åkte vi tillbaks in mot stan.

”Vad ville du visa mig?” frågade du när vi slingrar oss på vägen in mot stan.

Jag stannar till vid en kontorbyggnad. Vid Mörby centrum. Vi står parkerade utanför centrumet sittande i bilen nercabat. Runt oss är ett litet kontors område med några höga hus och massa olika skyltar med företagsnamn täcker fasaden.

Jag tänder en cigg.

Det kommer ut en man i fyrtioårs åldern om inte något äldre. Han har mörkblå jeans och en vit skjorta, kavaj och slips. I handen håller han en portfölj. Han bär glasögon och har ett kortklippt brun hår. Han går i sina egna tankar men läggar märke till oss. Verkar bli förvånad men glad att se oss. Styr stegen mot våran merca. Jag kliver ut bilen och sträcker fram näven. ”Nämen hej”, hälsar han. ”Det var inte igår”

”Nä det var det inte, hur är läget?” frågar jag och lägger en hand på hans axel. Innan han hinner svar så presenterar jag honom för dig. Du har också klivit ut ur bilen.

Han sträcker fram handen, du hälsar.

”Simon” säger han.

Du presenterar dig och han säger.

”Nämen Oj vilken bil, vilket kärra!” säger han

Vi pratar bil och han berättar om sin nya båt. Och hur han och Camilla ska åka nästas vecka ut på sjön. Tvillingarna också. Vi kallsnackar lite om väder och vind. Men han måste hem. Sonen och han ska ja, pula lite med båten.

”Jag säger att han ska hälsa Camilla och tvillingarna.”

När han hoppat in i sin bil och åkt iväg säger jag.

Vi gick i samma skola men han gick i några klasser över.

”Trevlig prick” säger du

”Jo han är verkligen skyst” ”Men han har ju köpt båt”

Du tittar på mig.

”Ja”, fortsätter jag. ”Han har köpt båt, för pengar som inte var hans.” ”Han och Camilla har en bokföringsfirma och han trodde han var smart. Simon har nallat från en av hans kunder, stoppa in en falska fakturor, under en tid, han trodde företaget litade på honom helt och så började han dribbla lite med kontona en smula. Små belopp men under ett länge tag. Camilla vet inget. Han har gjort bort sig helt enkelt. Företaget han har nallat från ägs av några polare till mig. En helt laglig firma i import branschen. Dessa gossar kan få nackhåret att resa sig på en om man bara hälsar på dem.”

”Men, ja hur mycket rörde det sig om”, undrade du förbryllad.

”En båt”, sa jag.

"Jag vet att dessa killar ska åka hem till dem idag, eller ikväll. Ja, när Simon har kommit hem från pulandet med sin son på båten. Då kommer de att vara där. Men De är inte som jag. Ja, jag brukar ju föredra att inte bruka våld. Men dessa snubbar går tillväga på sina sätt. Mer ja, handlingskraftig kan man kanske säga. De kommer skaka om familjen riktigt rejält."

Jag tittar på dig du vet inte vad du ska säga. Jag tänder en till cigg och fortsätter.

”Du vet känslan du hade när du klev ur mercan idag efter vi rusat fram på vägen.”

”Ja”, säger du och det går en rysning längst ryggraden på dig.

”Den känslan kommer dessa gossar ha när de åker hem till familjen idag” ”Och du vet kraften som du kände under färden, trycket den otroliga styrkan under huven, när bilen accelaera och du trycktes bak i sätet. Kraften som aldrig tog slut”

”Jorå den mins jag så väl”

”Så hårt kommer de att slå till mot familjen” ”De har nämligen väntat på detta. Det upptäckte redan från dag ett när han tog stålar i smyg. Men sa inget utan väntade tills han hade sin båt. Och nu kommer de kräva tillbaks stålarna plus mycket mycket mera än en båt. De kommer förstöra hela deras liv.

”Men men, finns det inget du kan göra?” frågar du nästan lite nervöst.

Jag tittade på dig, allvarligt. Drog in några bloss från ciggen.

”Jo visst kan jag det”, säger jag ”Men varför då?”, ”Han ville ju ha en båt.”

Ville bara ta med dig på denna resa. Ville bara visa dig en sak och jag hoppas du förstår. Ja, man ska inte gapa efter mycket. Ibland så kan det förändra allt, ja precis allt och lite till. Så strunta i den där båten, den är inte värd det. Det är en tunn linje mellan dig och oss.

Men nu hoppar vi hage in på sveavägen tycker jag.

Vad fan, vad det frågan om, tänkte jag. Såg hur den svarta volvon försvann borta vid Nortull. Tryckte på knappen och rutan åkte ner samtidigt som jag slängde en blick i båda bak och sido spegel. Såg ingen annan snut. Eller jo, det stod en bakom bilen. De båda var civilklädda, han bredvid runt fyrtioårsåldern.

Snuten med brickan sa mitt efternamn och ”.. kan du vara vänlig att stig ur bilen ar du snäll.”

”Varför då”, frågade jag. Mina tankar var; vad fan händer?

”Bråka inte nu..” och mitt efternamn.

”Jag bråkar aldrig”, svarade jag och klev ut. Nu såg jag att han hade en ficklampa i andra handen. Snut nummer två stod snett bakom bilen och såg ut att vara redo. Som en tränad bulldog.

”Är jag misstänkt för något?” Men jag fick inget svar utan endast ett;

”Vad gör du här?”

Drog en vanlig truddelutt att de hade han inte med att göra, utan om han hade ytterligare frågor så fick han ta in mig och snacka med min advokat. Men jag la till lite snyggt. ”Är ingen bråkstake men har blivit beordrad att inte tala,” från Peter min advokat.

De lät mig åka. Förstod nästan det. Hade de velat ta mig hade de gjort det utan att snacka så fort jag klivit ur bilen. Men trevligt var det ju inte. Speciellt inte efter vad jag hade bestämt. Men nu gick tankarna på högvarv.

Varför? Markering? Hade jag span efter mig. Hade de jag mött span på sig. Var det en slump, att de kanske bara kände igen mig. Men varför stoppade dig mig just nu? Viss frågor skulle jag ioförsig ställa vilken dag som helst. Oavsett tid eller plats låg ju ett brott runt hörnet. Men denna gång var det på en skala, en pinne jag inte tidigare varit på. Tankarna växlade mellan oro och slump.

Jag svängde upp på infarten till min parkering i hemmet. Det var sent och hela kvarteret sov. En av parkeringens belysning blinkade trasig. Hade tagit alla möjliga omvägar för att se om jag hade följe. Men det såg lungt ut.

Gick genom varenda okänd bil på parkeringen. De stod tomma. Inget såg direkt misstänksam ut. Allt var som vanligt. Nyklade upp låset på dörren, hälade av och slängde mig på soffan. Det var ingen slump. Antingen hade de eller jag span på oss. De kanske också hade blivit stoppade man längre bort? Skulle jag ringa?

Nej, så lite kontakt som möjligt var det ju. Beslutade mig för att tänka under morgondagen, ville sova, det var sent.

Vaknade upp med ett ryck. Klockan stod på åtta. Vad var det som lät? Något hade väckt mig men jag visste inte vad det var. Satt fort på mig ett par mjukisbyxor, en t-shirt och gick ut i hallen. Ingen i kikhålet. Fan jag började bli paranoid tänkte jag.

Åt frukost i lugn och ro och kaffet puttra på. Hoppades att de skulle ringa mig och bryta ”så lite kontakt som möjligt”. Ville verkligen veta om snuten också stoppat dem.

Förstod av mappen och alla papper jag hade att döma att rättegången var tung. Vittnet skulle lägga flera personer på ganska hög nivå fast inte i våran värld. I den lagliga världen tills de åkte fast, det vill säga. Två herrar finnansvalpar som blivit giriga och en av deras son plus mindre folk.

Dagen flöt på och jag ville bara tiden skulle gå tills mötet ikväll. Men vid sextiden skulle jag träffa Timo igen.

Fötterna på bordet, den trånga Timo Soffan och en varsin coca cola. Burken fladdra ointressant och Timo såg ut som stryk.

”Det ser fortfarande svullet ut?” sa jag.

”Jo, det är mer än så” ”Har en huvudvärk som inte tar slut. Började i natt. Har plågat mig sedan dess.”

Har också haft huvudvärkt tänkar jag men en annan sorts värk. Ovetande gnager värk och känslan att man tagit på sig ett mord är tom. Klunkar cola. Vill snacka, men får inte. Kan inte berätta så jag kniper igen. Men sen så kom det. Timo säger;

”Har funderat på det där du sa” ”Ja om att mörda någon.”

Som om han läste mina tankar. Han fortsatte;

”Om jag visste att jag skulle kunna komma undan.”

Jag lyssnade.

”Så skulle jag ändå inte kunna göra det.”

Fan, tänker jag nästan besviket. Som om jag ville att han skulle kunna. Fast det vill jag ju inte. Det blir tyst. Jag vet faktisk inte vad jag ska säga.

På tv rullar det fram lite sport och vi talar inte om saken mer. Hade hoppats på att kunna tala men kan inte. Men sällskapet att bara sitta soffa. Ganska tajt får duga. Det känns ändå bra fast jag är helt ointresserad av sporten.

Senare på kvällen lämnar jag Timo. Kliver ner till bilen och styr skutan in mot stan. Sveavägen. Känner på mig att det är något skumt på gång. Det känns inte rätt på något sätt. En känsla av ånger att jag åtagit mig skiten smyger på. Sveavägen ser exakt ut som igår. Med skillnad att trafiken är något mer. En mörk upplyst raksträcka som klyver Stockholm. Denna gång ser jag ingen volvo. Ska jag backa? Frågar jag mig själv. Då kanske man får stå pall för konsekvensen. Något är ju fel. Vill jag backa för att något är fel eller för att jag inte kan utföra det jag tagit på mig?

Ser deras volvo parkera på andra sidan gatan. Tittar mig omkring efter följe, men det ser lugnt ut. Två män stiger ut. Ser ut som samma män. Kliver ut och går dem till mötes. Har fortfarande inte bestämt mig. Vi möts på min sida av gatan.

Två män, ena lite större än den andra. Knubbigare och bär en svart kofta. Ser varmt ut i sommarnatt. Den andra en t-shirt. Det var t-shirten jag snackade med igår.

”Det är något som är fel”, sa den korta efter vi skakat hand.

Vad ska jag svara, tänker jag, analysera och lyssna.

”Jaha” ”Vadå” blir mitt svar.

”Något är fel”, upprepade han. ”Vi blev stoppade igår av snuten. Men släppta efter bara några minuter.”

Tänk, tänk vad ska jag säga.

”Och” sa jag.

Han såg förvånat på mig. Den knubbiga lika så.

”Vi vill blåsa av”

Jag sa inget, tände en cigg.

”Det går inte” svarade jag. ”Vi skakade hand igår. Jag sa hundra idag och du sa hundrafemtio plus ett okej.” ”Det här är ingen grej man kan bara back ur.”

Försökte analyser mannen i t-shirten. Han andades tungt.

”Vi kan betala för ev utlägg om du har några men mer betalar vi inte”

”Vi kom överens”, sa jag. Hade knubbisen i ögonvrån. Såg hur han helt plötsligt signalerade med ena handen mot bilen. En man klev ut volvon. I samma storlek som den knubbiga. Han klev över gatan och när han kom emot oss blev han större. Jeans och en randig blåvit skjorta, det stack ut tatueringar lite överallt och håret var i hästsvans.

”Så ni ska backa med våld”, sa jag. Måste hålla attityden nu. Inga svagheter. En chans till gratis deg.

Den tatuerade ställde sig bakom den lilla.

”Vi hoppades vi kunde lösa detta utan våld, komma överens någonstans”, sa den lilla.

”Det är enkelt”, svarade jag ”Och lyssna jävligt noga. Ni beställde ett mord.”

”Jo men polisen dök upp och ja, vi tror allt inte är som det ska.”

Såg hur både den knubbiga och den tatuerade spände kropparna en aning.

”Ni får gärna backa, men minst hundra ska jag ha.” ”Egentligen hundrafemtio men jag kan kila på hundra.”

Skulle jag ha en chans, mot de tre? Nej förmodligen inte. Den lilla var inge problem, inte knubbisen heller, tror jag men de var nu tre. Det var tyst.

En bil drog förbi. En svart bil. Såg inte märket. Fokus på killarna. Jag var helt naken, inge vapen eller väst. Den lilla analyserade också. Enkel matematik sa att de bara kunde säga nej och gå.

”Nej”, sa han ”Du får inga pengar.” han backade ett steg och sedan vände sig om för att gå över gatan. De andra två tvekade en sekund, ville se min reaktion. Jag stod stilla. Men när de två också vände sig om tog jag ett snabbt steg framåt tog tag i den tatuerades hästsvans med all kraft jag kunde och rykte bak honom...



Kommentarer

  1. Man kommer aldrig kunna sluta läsa din blogg. Inte med dessa avslut hela tiden.

    Riktigt bra skrivet idag!

    Skrivet av Gf — 15 Okt 2008, 21:17

  2. sluuuuuuuuuta inte! F-n så bra!!!!Mer imorgon??

    Skrivet av mange — 15 Okt 2008, 21:56

  3. bra skrivet som vanligt. fasen ännu en cliffhanger. kan du inte lägga upp en bild på fatti eller maila över skulle va kul o se hur den jycken ser ut.hoppas det löser sig med det mentala. mvh Svesse

    Skrivet av svesse — 15 Okt 2008, 23:07

  4. Shit....nu är det fan spännande! Sitter som på nålar här, på gränsen till förbannad...keep it up.

    Skrivet av Vincent — 15 Okt 2008, 23:24

  5. Everybody was Kung Fu fighting..!!!

    Första delen av dagens inlägg kan nog vara det bästa du skrivit.

    Skrivet av Earthbridge — 15 Okt 2008, 23:34

  6. Kanon bra! Första delen riktigt jävla bra alltså... Man får lite att reflektera över, bra beskrivet.. Du får liksom fram budskapet på ett jäkla bra sätt.

    Andra delen är så sjukt spännande ända från början till den avslutande cliffhangern!

    Längtar som f-n efter uppföljningen.

    Mvh/JD

    Skrivet av JD — 16 Okt 2008, 00:25

  7. Stressa inte min vän. Nu har du grönt ljus och vägen är rak och bred. Du är en lotusblomma, slappna av ;)

    Hela inlägget var topp speciellt första delen som övriga redan påpekat. Saknar bara lite mer miljö, lukter, ljud, väder etc annars skitbra!

    Farbror Blå ;) Keep on knocking....

    Skrivet av Farbror Grön — 16 Okt 2008, 05:18

  8. Mycket specifika avsnitt i dina texter numera. Först känsla/djup 100 procent sen... Nu växlar vi över till rån/våld/eko.

    Saknar blandningen ibland. Rån/våld/eko OCH dina känslor, tankar, ångest i det - i stunden - när det händer/hände.

    Skrivet av DOOBA — 16 Okt 2008, 09:16

  9. Stående ovationer.
    Kan vara ett av de bästa inläggen hitills.

    Skrivet av Henrik — 16 Okt 2008, 11:06

  10. Underbart inlægg!
    Væntar på næsta..

    Skrivet av MarQ — 16 Okt 2008, 12:16

  11. Kan bara stämma in, bra!!! Farbror blå talar om miljöbeskrivningar. Jag tror inte det behövs på bloggen men det är definitivt att tänka på när du skriver boken. Genom att brodera ut och skapa dimridåer håller du dina läsare på halster.

    Med andra ord fungerar miljöbeskrivningar o.d. som utfyllnad och du kan hushålla med dina historier och även om du har tusen på lager så kanske du vill spara några till andra och tredje boken.

    Det är möjligt att det inte alltid är så jävla kul att läsa detaljerade beskrivningar av något och jag saknar dom definitivt inte här på bloggen men i skönlitteraturen är dom tyvärr oundvikliga moment.

    Öva genom att pejla in miljön där du bor. Slitet, mörkt, smutsigt och i så fall på vilket sätt, ja du förstår. Bara ett tips inför framtiden och framtida böcker.

    Annars så var det jävligt underhållande som vanligt. Det du berättar om böter, så jävla träffande. Lek inte med elden som sagt!

    Ta re lungt

    Lykos

    Skrivet av Lykos — 16 Okt 2008, 16:37

  12. Tjena. Ja waxholm känner man till.. Många fina vändor med min egentjänade båt:)

    Fattar inte att man kan ta så pass stora risker när man har en sådan familj mm som snubben på waxholm har/hade.

    Mycket spännande läsning! Ser fram emot nästa inlägg..

    Mvh David

    Skrivet av David — 16 Okt 2008, 17:07

  13. Lycos

    Nu får det vara nog. Förväxla mig till bög kan jag ta men att ta mig för snut... Nä någonstans måste man dra en gräns! Du och jag vid en stor ek, du väljer vapen.

    I övrigt är du grym på att kritisera texter.

    Skrivet av Farbror Grön — 16 Okt 2008, 18:33

En bloggtjänst levererad av DistansData Webbyrå E-butik och Hemsidor