Blogg gratis Logga in

WANTED

14 Okt, 2008

wanted | 14 Okt, 2008 | Huvudkategori | (2666 Läst)

Green and Granat I do it!

Det ekade. Tomt överallt. Jag letade men hur mycket jag än tittade kände och sökte.. Nämen en Polis! Du kom ju lägligt.


Gents and kvinns!

Sorry för att detta kommer ut sent. Men det har hänt lite saker. Men dont worry, inget allvarligt. Så här är det. För att jag ska hinna skriva det jag gör så måste min vardag flyta på.
Jag måste helt enkelt skutta fram som en Lilla huset på Prärien intro. Springa ner för åkern och är gla. Men jag idag på dagen så kom en mental chock. Har ju sagt att jag sover på dagarna nu. Så jag blev meddelad en grej nyvaken med håret åt alla håll. Tyvärr sä kan jag inte säga vad. För privat. Riktigt riktigt riktigt privat. Men det satte min dag i gugning. Specielt när man är som pippi på rymmen. Skallen blir sårbar. Men den står fortfarande på grönt. Därav så fick datorn stå och blinka alldeles ensam i ett hörn. Hade ju skrivit en del. Men långt ifrån klar. Samlade mig under thai kvällen och bet ihop. Skrev så mycket jag kunde men ville få ut skiten så nu e den ute.

Svartcirkel.
Vill kicka igång med Marcus. Svarar här men kan mail dig när jag vaknat från min mentala svacka. 8 månaders fängelse, på öppen anstalt. 21 bast. Det kommer gå som en dans på lackat golv. Grov misshandel. Vet ju inte hur din vardag ser ut annars. Om du lever i det kriminella och inte har tankar just nu på att sluta eller om detta kanske bara var en grej i fyllan. Skötsam annars som sagt. Men jag har tips. Ja, du kan ju välja eller få önska anstalt om man säger så. Så googla fram öppna anstalter och läs. Den lyxen hade man ju inte själv. Läs om miljö sysselsättning m.m. Vissa anstalter har jordbruk och vissa snickeri m.m. Detta är ju för din trivsels skull. Om du är från Stockholm, och vill hålla dig i krokarna. Svartsjö, som vilket sommar kollo som helst. Vill du söka dig långt bort för att komma bort från hemmaplan. En god taktik om man vill sluta. Kanske Viskan i Sundsvall. Minigolf, basket, fotboll you name it. När du har några val kasta in dessa och vänta. Många säger att det är tuffare att sitta på sommaren för att man vet att staden kokar fest. Men jag tycker det är tvärt om. Du vet solen skiner även på de intagna och på en öppen kåk kan man få många sköna sommar minnen. Det är mer aktiviteter så dagarna går fortare. Man kan sitta ute på bänken och bara chilla och snacka skit. Men smaken är som baken. Vet ju nu inte om du fått en sista dagen stämpel. Men nu kommer vi till tipsen du kanske vill ha. Nummer ett. Bete dig absolut inte som du är störst bäst och vackrast. Chilla. Du är ny så bara ta det lugnt. Första dagen är värst om man aldrig suttit. Men, attityd är det ingen som vill ha. Inte på en öppen kåk. Det är annorlunda på de slutna. Du får en plats, i en barack eller så och det finns förmodligen folk där som levt där ett tag. Var trevlig och visa respekt så får du respekt. Mjuk som en dunkudde med ett handslag i betong. Avakta och lyssna. Det är deras hak, just nu. Förmodligen så sitter det många boys som är lika ofarlig som fru Bengtsson underlat. Men den kan ju stå en jävel i skuggan och glo. Okej ju mer killarna gillar dig, desto enklare kommer du få i början och det är alltid början som är värst. Så håll ner attityden. Någon kommer säkert fråga vad du sitter för, svara. Grov misshandel är en lugn grej på kåken. Om det inte var mot en kvinna förstås. Men säg det med silkesläppar. Inte kaxigt utan som du hatar att slåss. De kommer gilla dig och visa dig runt. Matdags, håll dig till boysen. På vissa ställen är det en viss bonde, löpare, dam och kung, även på öppen. Folk vill ha sin plats. Men på de ställen jag suttit så satt man ofta barackvis när det var öppen så håll dig till det. Efter ett tag så kommer du haja. Är det så här jävla enkelt, fy fan som ett sommar kolli. Var aktiv, läs anstaltsregler om permissioner m.m. besöksregler och så. Hoppa på något kneg i verkstaden eller ute om du gillar att va utomhus. Det kommer gå riktigt jävla fort. Men en sak Marcus. Gör inte som jag. På min tid även på öppen. Så fanns det en patrull som skulle sopa undan skiten. Jag hamnade alltid där i spetsen. Och det slutade med längre straff på slutna anstalter. Dont do it. Håll dig till din kant och glid. Glid genom skiten. Låt de andra ta hand om skiten. Annars kommer du helt plötsligt sitta där helt upp och ner på Österråker eller bakom någon annan mur. Helt andra regler. Framför allt var trevlig inte kaxig och dra dig inte undan för mycket. Då kan folk tro du döljer nått. Du får gärna mail mig om du vill, så svarar jag när jag lyser grönare. Min mail finns under kommentarerna.

Alla andra. Tack för alla tips och försvar mot de som tror jag e plast. Danne, jag är inom kort klar med test inlägget, inte än Farbror grön, stod ju lite på gult ett tag. Men Danne jag kan maila dig det som då är redigerat, och utfyllt med mer godis och bullar. Lite mer Tårta helt enkelt.

Men nu till inlägget...


Det är svårt att skriva känslor. Gestalta bildligt är kanske lite enklare. Men det är extra svår att skiva om en avsaknad känsla. Jag kan säga rädd. Och det första du tänker på är något du är rädd för. Du känner rädslan och kan känna min rädsla. Ganska lätt. Kan fylla på med rädd som en hare. Nja, vet ju nu inte om harar är rädda, men man säger ju så. Skygga är det och så hoppar räddslan fram till dig. Den skuttar där och du förstår. Jag var rädd som en hare. Rädd som en hare utan ben. Då kanske du får en bild av rädd hare som inte kan skutta iväg, den ligger där och blöder ben, kapade vid knäna och förblöder. Harens små ögon lyser vettskrämd och hela kroppen darrar. Stackars hare. Och öronen är vikta. Vi alla har nog varit rädda någon gång.

Okej vi testar nytt. Vi tar.. hmm.. jag det gör vi. Nej det gör vi inte. Istället för ensam tar vi ”oro”. Någon gång har vi nog alla varit oroliga. Inte orolig som i tråkig utan ”orolig”. Orolig som i ”tenta orolig” eller ”trodde jag tappat nycklarna orolig” eller ”Jag såg hur hans händer skakade, stor ringar runt ögonen. Han satt där i soffan och visste inte var han skulle ta vägen. Såg ut som han gråtit, rödflamig och ihopkrypt med knäna ihop. Hans femåriga dotter hade inte kommit hem från lekplatsen igår och polisen hade inga spår. ” Hmm.. ja, kanske lite mer än orolig. Men ni kan ju känna. Jag har ju själv varit rädd. Jag har ju själv varit orolig. Därför kan jag också beskriva.

Nästa känsla Ångest.


.
.


Saknar min son.


.
.
.
.
.
. ...vickar på stolen....
.
.
.

Hmm...
.
.
.


.
.

Vad fan... jag kände så mycket ångest att jag kräktes.... nej nu ljög jag. Känns ångest så? Bakfullångas kanske. Svårt att måla en känsla som, springer och gömmer sig hela tiden. Om vi kan måla frånvaron av ångest kanske. Men hur kan läsaren förstå det? Ångest är väll normalt och att ha icke ångest är ju att må bra. Och det gör jag ju inte. Jag mår ju piss! Men gör jag det för ångesten? Det är ju på grund av annat tjafs. Inget liv och den baletten. Men vi kör på det, det kan jag känna så det måste jag kunna måla. Avsaknaden av ångest.

Råsunda, ena dagen proppat. Hejarramsor och stadion kokar. Fullsatt. Aik mot Bajen. Andra dagen tomt. Granat, ja han heter faktisk så. Det är han som klipper gräset, håller det gröna i trim. Målar linjerna och ser till att själva plan är i topp. ”Inget någon lägger märke till. Det är inte som Politik direkt, man förändrar ju inte världen om man säger så.” sa Granat första gången vi sågs. Men nu var det det var dagen före. Vi stod där mitt på gräset. Hade aldrig sätt arenorna så tomma. Stolarna såg ensamma ut fastän de var tusen. Ståsidan gapa stängselgrå. Räcken och själva byggnaden ja slukade oss på något sätt. Himlen var knallblå och det var ett ekotyst brus som låg i luften.
- ”Ja, du ser ju själv hur noga jag är med gräset.”, sa Granat.
Men jag brydde mig inte så mycket om gräset. Var så fascinerad av den tomma stadion. Den var så stor, vi var så små och tystheten fick på något sätt betongen, stolarna och staketen att svalna. Den sov. Imorgon skulle det bli ös. Granat visad mig runt och gav mig en nyckel. Vi gick över plan och gräset kändes mjukt. Böjde på en knät. Drog en hand genom det. Det var ju trots allt Granats pyramider. Ville bara slänga mig ut på fotbollsplan och skrika så högt jag kunde men jag höll i benen. Men imorgon var det dagen då det skulle ske. Var nervös. Skulle jag palla. Men jag sköt ifrån mig det, hade bestämt mig.

Dagen efter. Klockan var tidig förmiddag. De vallfärdade från ja, hela Stockholm och från andra platser i Sverige. De kom från Västerås, Göteborg, Luleå, Happaranda, Sundsvall, Gävle, Malmö, Gotland och från många andra städer kom de. Men framför allt från Stockholm. Det var röj. Folk var glada. Äntligen skulle de ske. Överallt var det folk, kom med bilar, bussar från Arlanda, tunnelbanestationen var packat och taxina hade mycket att göra. Det flaggades och skreks, livat värre. En dag som var väntad av många. De va så fullt med folk så flickan som växt till sig från torget. Ja hon som mamman höll i famnen, höll på att bli ner trampad. Hon var stor nu flera flera år. Det var väktarpersonal, Sören för söder, det var inbrottsoffer, vanligt folk som blivit misshandlade, ovanligt folk, rånoffer, kassörskor, drabbade, drabbades anhöriga. Det var målisen Jonas Alman och massa andra målisar. Det var före detta vänner, ovänner, en och annan släkting. Det var offer från andra städer. Föräldrarna till unga killen som hängde sig. Hans syster.. det var folk från kåken som tappat hanteln, unga offer som växt till sig. Det var hur mycket folk som helst och de vallfärdade in på stadion. Sätena fylldes och de argaste stod upp. Flickan och mamman från torget när vi rånade en värdetransport satt. Hon mindes ingenting men mamman mindes skräcken. Hade fått gå i terapi och kunde inte sova på hur länge som helst. Hon mindes.
Hela stadion kokade. Det var fullsatt. Men först var det kanske lugnt. Tog ett tag innan ilskan tog kostym. Men när den väll kom igång så var det ös. Någon hade skrivit ner hatramsor på gula A4 ark och delat ut vid ingången. Några gamla huliganer som jag spöat, ryckte stängsel. En ölburk kastades in på plan och mycket mer borja sulas från folk. Stället höll på att explodera. Helt plötsligt drog en ramsa igång. Den handlade om hat, ilska, smärta och ja vad som hända skall.
Jag hade bestämt mig. Idag skulle jag facea min ångest. Bjudit upp till dans. Ensam mot tiotusentals men idag var det dags. Tyckte det var ovanligt tyst när jag stod i omklädningsrummet. Men det berodde väll på min mitt fokus, kunde knappt höra mig andas. Hade bestämt mig. To day is the day.
Småhoppade lite. Tyst i korridoren. Rörde på axlarna. Okej fokus. Det snurrade i huvudet. Men jag började jogga. Joggandet ökade och jag sprang in på Råsund ut på gräset. Först blundade jag, ville inte se. Men Råsunda var tyst. Inte en människa. Helt tyst. Stadion såg precis ut som igår. Ensamma stolar och slukande tomhet och en enorm gräsmatta.
Vad fan var alla? Det var ju idag.
”Pappa Pappa!” hörde jag.
Jag kikade åt ropet. Det var Jack. Såg att han gick ner mot staketet jag började gå över gräset. På andra sidan det meterhöga hönsnätsstaket var också familjen, mina föräldrar och syrran och brorsan. Sofia var också med.
- ”Hej gubben”, sa jag.
- ”Hej papi” ”Vi är de enda som är här.”
Jag vände mig mot farsan. - ”Vad är det som händer?”
Han stod med händerna i rockfickorna.
- ”Jag vet inte min son, Men de sa på radion i bilen att Söderstadion höll på att explodera av kravaller.”
De alla gick runt staketet ner från läktaren och mötte mig. Jack kramade mig. Vi gick ut på gräset i en liten kunga.
- ”Jag fattar inte farsan”, sa jag. ”Nu när jag äntligen bjudit in all min ångest på dans så likförbannat så lurar mitt undermedvetna mig.”
- ”Jo”, sa farsan och la en arm runt mina axlar. ”Det kanske är så min son att du inte kan facea din ångest.”
- ”Men när?” ”När kommer jag få göra det?”
- ”Kanske aldrig”, sa farsan ”Du kanske vet att det är en känsla som kommer att krossa dig totalt så du kanske aldrig kommer att få facea den”
- ”Du får slåss med oss istället” sa lillebrorsan och klippte till mig småbrorssvagt på axeln. Jack hoppa in och lillebrorsan och Jack låtsades bråkade på den stora gräsmattan på Råsunda. Den som Granat hade klippt så noggrant.
- ”Vi är också din Ångest”, ”Kanske din tyngsta” sa farsan.
Jag tittade på syrran och morsan, Sofia och brottarparet.
- ”Men vi älskar dig oavsett”, ”Du är min son och det spelar ingen roll vad som hänt eller vad du gör. Så kommer vi alltid att älska dig. Kom ihåg det” ”Det är bara så.”
- ”Nu åker vi hem”, sa Morsan. ”Jag lagar till något gott” ”Du ska se att allt ordnar sig” sa hon och gav mig en kram.

Har många gånger med hjälp av andra, psykologer m.m försökt facea det där. Men ibland så fattar jag inte, när var och hur? Kanske aldrig som sagt.


Mappen låg ensam på det runda tomma glasbordet. Som om den utmana mig, bjöd upp på dans. En farlig dans med giftiga skor. Hade läst den, flera gånger om. Sosso hade kommit över igår. Vi hade kollat komedi men jag skrattade tomt rullen från början till slut. ”Hej då, något ting är fel.” hade hon sagt utan att få svar. Ikväll skulle jag träffa de som beställt mordet. Till dig ville jag ha ett svar. Skulle jag göra det själv eller lämna de till ryssarna. Satt i i köket och tittade på mappen. Det är en helt annan sak än ett rån, en indrivning eller liknande som kunde gå snett. Då agerade du efter ett måste när situationen spårade ut. Nu var utgången given, om jag sa Ja, skulle jag ha mördat en människa inom två veckor. Ett planerat mord. Var fan var ångesten, empatin, samvetet? Så mycket enklare om det fanns. Trodde jag tidigare hade bestämt mig för att göra det själv. Men tydligen inte. Tvekan måste väll ändå vara bra? Bevis på någon som helst empati. Men dansen med giftiga pjuck lockade, det var som jag måste testa mina egna gränser hur långt jag kunde gå. Att dräpa en människa för att få kontakt med sina egna känslor. Sjukt, sa jag till mig själv och drog på mig skorna.
nycklar, cigg och stålar. Gick ner till bilen.
Åkte en sväng behövde få snacka med någon. Men vem? Men ångrade mig ganska fort. En sådan här grej tuggade man inte om. Styrde skutan istället till centrum och tog en eftermiddags bio. En action rulle. Somna i biografen efter tio minuter och satt sovande där till en ung kille i personaldräckt petade på mig. Somnade för det mesta i biograferna, kunde koppla bort där. Med en nästan två timmar mer energi gick jag en repa centrum. Träffa lite folk och snacka gojja. Men jag trodde jag hade bestämt mig tillslut.
Sosso dök upp av slumpen. Utanför H&M.
- ”Det är något som inte stämmer”, sa hon och gick armkrok med mig.
- ”Ja, du katten”, sa jag ”Men som vanligt är det inte för dina öron.”
Vi ställde oss utanför Apoteket på andra våningen vid räcket och tittade ner på nedre plan. Man kunde se folket lunka förbi där nere i lagom takt. Ganska lite folk men ändå folk.
- ”Vad är empati för dig”, frågade jag helt plötsligt och blev nästan lite smått överraskad att jag ens frågade om en sådan sak till Sosso. Vi brukade inte snacka så mycket känslor. Hon kanske men inte jag.
- ”Medkänslor för andra människor”, sa hon och log. Kändes så enkelt när hon sa det.
- ”Du ser det där paret som kommer ut från Duka” jag nickade mot duka. Ett par i kanske sextioålder gick armkrok och gubben hade kasse.
- ”Jaa” sa hon lite utdraget.
- ”Säg att de skulle åka ut för en olycka. Ja, säg att de skulle krocka nu när de åkte hem och en av dem dog.” ”Skulle du känna empati för dem då?”
- ”Så klart”, sa hon som det vore världens självklaraste grjej. Hon lag armen om min midja när vi stod där och tittade på paret som skulle krocka. Ja funderade, försökte se paret och valde att gubben skulle dö. Försökt leta känsla, känna empati för kvinna. Men det var tomt. Helt tomt.
Sosso var tyst. Jag visste att hon visst vad jag tänkte på. Var var den där jävla empatin? Hur kan man känna känslor för någon man inte känner utan bara sätt? För mig helt obegripligt.
- ”Ska du fundera hela dan eller ska vi knalla vidare” sa hon.
- ”Vi knallar” jag log mot henne för att dölja, men hon såg. Tog mig i armkrok och så gick vi.
- ”Du känner empati”, sa hon och tryckte sig lite närmare. ”Jag vet det.” Sosso tittade på mig och jag såg i hennes ögon att hon verkligen trodde det. Jag önskade jag var lika säker. Men jag tror att hon på något sätt fick mig att tro att jag kunde känna empati, för folk jag inte kände. Men jag visste bara inte var den var.

Flera timmar efter Sosso som lockade fram en mjuk del av mig, stod jag med mappen i handen och nästan vägde den. Jag hade bestämd mig. Tvångskänslorna gav mig inget val. Det gick inte att säga emot, jag måste veta. Jag ringde Ryssarna. Blåste av skiten. Nu fanns det inget val. Klockan var timme för sveavägen. Det vanliga, nycklar, cigg, plånbok något glömt? Till bilen och iväg. Körde snabbt, jag ville verkligen bara säga ”Ja”, sen så fanns det inget val.
Parkerade på en tom sveaväg. Lite så där halvödsligt. Fastän det är bland Stockholms största väg. Trafiken var låg och folket inga. Såg bilen direkt. Klev ut och mot. En av dem klev ut den svarta volvon.
Korta ord.
- ”Det är lugnt”, sa jag efter vi skakat näve.
- ”Bra” sa han
- ”Men ni vet att ni inte kan backa nu”, försökte låta barsk. ”Ni vet att nu så finns det bara en utväg, Oavsett, så cashen ska fram.”
Kort kille, ganska smal. Kunde va i trettifem års åldern. Ljusa drag och bar en svart sommarjacka. Guld kedjan syntes som den skulle visa status. Men tvärtom. Wannabe.
- ”Självklart” var hans svar. Det fanns ingen tvekan hos han.
- ”Trehunda totalt och jag vill ha hundra imorgon och femtio dagarna innan.”, sa jag.
- ”Du kan få hudrafemtio i morgon” var svaret.
En doft från en närliggande krovmoj sa hamburgare och korv, stekos och en klassisk tunnbrödrulle. Det satt en kille i fönstret. Han såg en aning skum ut men, vad fan inbillning kanske.
- ”Samma tid imorgon?” sa han frågade.
Vi skildes efter jag nickat okej.

Skulle det bli av? Hade jag tackat ja, hur kändes det? Hoppade in i bilen. Jag fattade inget fortfarande, kände inget. Men ja, jag skulle göra det. Hade jag gått så jävla långt?
Stoppa in nycklarna i bilen och skulle precis virda om. När det knackade på rutan.
- ”Polisen!” sa en man högt och höll upp en bricka utanför glaset....



Kommentarer

  1. Känslogenomgången i detta inlägg är förbaskat bra.
    fortsättningen på storyn med mappen och funderingarna runt "do it" kontrar "don´t" likaså .

    Hoppas skallen hamnar där den hör hemma snart.
    tills dess
    Keep it up Brother !

    Skrivet av Stefan — 14 Okt 2008, 19:03

  2. mannen sluta upp me cliffahangers blir galen snart ;)

    Skrivet av makitigar — 14 Okt 2008, 20:52

  3. Ibland, ja kanske till och med ofta, behöver man inte face:a sin ångest. Det kan räcka med att bara ta upp känslan och titta - klämma - känna och bekanta sig med den. Klart bakåt - full fart framåt? Ryggsäcken behöver inte bli tom men det underlättar om den bara blir något lättare. Ibland kanske man inte behöver gå hela vägen tillbaka utan bara snegla lätt över axeln. Tänk på det Wanted.

    Skrivet av DOOBA — 14 Okt 2008, 21:55

  4. ojojoj, åter en klipphängare! spännande spännande!

    tack för mailen förresten! riktigt riktigt riktigt bra!!

    Keep it up!

    Skrivet av Danne — 14 Okt 2008, 22:45

  5. Cliffhanger utan dess like.

    Du dödar oss!

    Skrivet av Gitarrfreak — 15 Okt 2008, 03:46

  6. Jävlar...du blir bara bättre och bättre på att skriva. Det är SÅHÄR du ska skriva din bok!

    Skrivet av Vincent — 15 Okt 2008, 12:04

  7. Du står säkert felparkerad, där är därför farbror polis knackar på =)

    Jag tror inte du gjorde det... Jag tror du va beredd att göra det, men nånting kom emellan. Skulle gissa att uppdragsgivarna fick knas och du fick inte dina pengar..

    Skrivet av Earthbridge — 15 Okt 2008, 12:21

  8. Earthbridge,
    Visst är cliffhangers underbara? Det är då man själv kan börja fundera över vad som faktiskt kommer att hända, och det är enligt mig nästan mer värt än själva historien i sig. Det är då de små grå faktiskt får börja fantisera lite, något jag gör alldeles för lite :)

    Men för att faktiskt försöka säga någonting vettigt så håller jag med Vincent, detta sättet du skriver på är bra och medryckande. Att blanda en historia med personliga tankar och reflektioner på det viset du gör, det är en konst. Och du kan konsten.

    Skrivet av J — 15 Okt 2008, 12:50

  9. Som vanligt, dessa cliffhangers. I like. :)
    Inte därför jag kommer tillbaka, men det ger en mersmak utan dess like.
    Som ngn skrev ovan, det är så här du ska skriva. Helt från hjärtat och så jävla brutalt ärligt.

    Skrivet av Henrik — 15 Okt 2008, 12:55

  10. Hoppas du är ok, och att den mentala chocken lagt sig.. Superbra skrivet på alla sätt och vis!
    Och empati, det har du ju, den finns i det du skriver.

    Skrivet av Sunshine — 15 Okt 2008, 16:52

  11. Kanske jag som e efterbliven eller nått men hittar inte din mailadress här bland kommentarerna. Det var i alla fall min advokat som sa att jag skulle få sitta på öppen anstalt men så blev dock inte fallet, kommer börja sitta på en sluten fick jag reda på idag (vilken vet jag inte) men sen kanske förflyttas. Tack för tipsen men passa gärna några andra nu när jag fått reda på att det inte blir nån öppen.
    Hmm min umgängeskrets är inte kriminell i den bemärkelsen som du har levt ditt liv. Men visst en del dumheter hittar man väl på ibland.
    Och till slut ne självklart var det inte en tjej jag misshandlade.

    Aja jag uppskattade som sagt ditt svar väldigt mycket och jag skulle bli glad om du tog dig tid att svara på de här också. Om du tycker det tar för stor plats på bloggen får du gärna maila mig men de är upp till dig.

    Lev väl min vän!

    Skrivet av Marcus — 15 Okt 2008, 18:41

  12. Topp!

    Skrivet av M — 23 Okt 2008, 03:39

En bloggtjänst levererad av DistansData Webbyrå E-butik och Hemsidor