Blogg gratis Logga in

WANTED

04 Okt, 2008

wanted | 04 Okt, 2008 | Huvudkategori | (1984 Läst)

Follow me Uncle Green

Why do you sing, grandpa? Why you write Wanted? Lets go to Harlem. Maybe we find your answer there. And we go... A short trip to Harlem..


Som jag uppfattat det så ska blues komma innefrån själen, den sårade själen. Äkta blues sjungs med toner, röster och ord från han som släpat sig fram. Han som halvsitter på pallen med svarta solglasögon, ensam på scenen i en rökig whisky lokal i Harlem. Han med rösten ”smärta” och ansiktsuttrycket ”sårad”. Han bluesar fram sitt liv.

En kvinna i baren med lång cigarett och bartendern torkar glas. Några stammisar och en och annan ensam lyssnar vid borden. Belysningen är svart och scenen är blues. En strålkastare. En bleus. En historia berättas från en pall i en rökig whisky lokal någonstanns i Harlem.

”My mother put shoes on my feet, I walk down the street..

My father try to put food on the table.. I walk down the street.

They try to save my soul but we had a hard knocking life down under, it was in Mississippi. Yes mother she...

Men om Nicke från Östermalm skulle entrea samma scen och dra samma toner, med en lika djup blues röst men med en helt annan story.

"Min mamma satte på mig ett par loafers, Jag gick längst Strandvägen."

"Min fader kom hem med entrecote och beanese. Jag gick längst Strandvägen."

"De försökte få mig in på Handelshögskalan drog i en kontakt och så var jag där. Det var Stureplan. Ja min mamma..."

Är det rösten? Är det tonerna? Är det kläderna? Eller är det berättelsen? Som gör blues till blues.

Jag säger inte att jag är en sårad själ. Nej då. Vill inte på något sätt säga ”se på mig jag har haft ett hård tufft liv”. För som liten hade jag inte det. Det jag vill säga, till tomas och många andra. Det är jättekul att ni läser och speciellt om ni tycker det är bra. Jag bugar och bockar och gör som de på Dramaten, springer in igen på scen och bugar och bockar och ytterligare än gång tills alla gått och lokalen är tom. Nej, ja det jag vill lyfta fram denna gång är att jag berättar bara som det var, och tiden får visa er, som är lite tveksamma på om jag är äkta. Sjunger jag äkta blues eller inte. Det kan bara mina berättelser bevisa om tonerna är äkta.

Detta säger jag..

Det har blivit lite ”scen” både i en rökig Harlem lokal och på Dramaten. Det har bugat på scen och sjungits blues. Det är nu vi kommer till Farbror regnbåges fråga. Angående skrivandet. Varför står jag på scen och skriver blues. Det är självklart flera anledningar. Men en är nog lite större än de andra. Mognade är det nog inte, och så petar jag på den gula gummiankan som flyter i karet. Nej för mig har mognad mycket med att ta ansvar och göra rätt. Jag flyr, så ansvar tar jag inte och göra rätt för mig har alltid varit att göra fel. Och nu finns det inge forum i min ansvarslösa flykt att göra riktigt rätt.

Sedan kan man ju mogna på andra sätt ”Var tog ankan vägen?”

Avbön/Ånger. Delar av mig förnekar ånger. Stora delar, och det beror ju på mitt ”jag”. Mitt sätt att gå vidare, mitt försvarsystem att stänga av. Min överlevnadstrategi.

Ber jag om förlåtelse och känner ånger så kan jag inte inte se utan blir förblindad helt. Hur kan jag då gå vidare hur mycket än solen lyser här i Thailand?

Men när jag som i går läste genom saker och ting känns det tungt. Speciellt om grabben. Men man måste stänga av. Går inte att funka annars. Maskineriet slutar att snurra.

Saknad av mina nära? Säger inte att jag inte saknar dem. Men det är inte därför jag valsar vidare på bloggen. Är det för att jag är jagad? ”Skakar på huvudet i tystnad”.

Skulle vilja säga att jag skriver på grund av ånger, mognad, saknad av nära. Men kan inte.

Men vad är det då? Varför skriver jag? Vad är huvudanledningen till detta. ”Detta är vad jag säger!” lägg märke till dessa ord ”Detta är vad jag säger”

Och jag skriver..

Vi går ner för en trappa. En skitig trappa. Några tidningar har fladdrat ner och ligger uppslagna. Vi kliver på Harlem Post och kommer längst ner på trappan. Det är natt. Ovan hör vi hur några gamla jänkarbilar drar förbi med tunga motorer. En ensam lampa lyser över dörren. Ståldörren är röd.

Jag knackar.

En liten lucka på dörren dras kvikt åt sidan. Ett par mörka ögon tittar på oss. Luckan dras igen. Det rasslar i dörren. Jag har varit här förut. Du har aldrig satt din fot här.

Vill visa dig en sak.

Dörren öppnas inåt. Vi kliver in. Det första som slår oss är det mörker som finns. Men här och där lite punktbelysningar. Till höger om oss halvsitter en stor svart kille på en pall. Han har en basker på sniskan och en cigg i mungipan. Han nickar in oss. Dörren går igen. Det är tyst i lokalen. Vi går in. Ett tiotal bord. Till höger är baren. Den går från ena sidan av lokalen till den andra. Speglar och sprit täcker väggen. Alla barstolar är tomma förutom en. En kvinna sitter och röker med långt munstycke. Hon har en röd dress på sig som slingrar sig på kroppen. Hon tittar på oss. Bakom henne står bartendern. Han torkar glas. Samma glas hela tiden. I lokalen sitter tre män två män vid ett bord och en man vid ett annat bord. De har halvfulla glas framför sig. På andra väggen mittemot baren hänger det svartvita fotografier i mängder. Längs in i lokalen finns en scen. Den är tom, förutom på en mikrofon som står och blänker i ljuset av en stålkastare och två barstolar som står i par mitt på scen.

Jag ser på dig att du undrar vad vi gör här.

”Kom”, säger jag och greppar dig lite lätt i armen. Vi går in ytterligare i lokal, jag släpper din arm och vi slår oss ner vid ett bord. Jag håller upp två fingrar i luften åt bartendern. Han nickar och inte långt därefter står det två kalla framför oss. Jag höjder glaset och du gör som jag. Vi klinkar glas och snuttar öl. Den kalla ölen slinker ner skönt. Jag tänder en cigg. Röken slingrar sig fram i lokalen.

Helt plötsligt dyker det upp, först en äldre svart man på scen. Han juxar lite med micken. Han är gammal men ganska storvuxen. Han har svarta solglasögon. Är svartklädd med en vinröd slips och röda hängslen. Sedan dyker det upp ytterligare en man. Han betydligt mindre och han är klädd i mörkbruna byxor och en vit skjorta. Den större av dem i svart, halvsätter sig på en av barstolarna som står på scen. Han håller mikrofonen i handen. Han är mitt i strålkastaren. Den andra drar bak sin barstol i mörkret och sätter sig på den.

Det är tyst. Någon harklar sig i lokalen. Vi är sex styckna som publik om man bortser från bartendern och vakten. Helt plötsligt hörs ett svagt munspelsljud i låga långa toner. Det drar igång i lite högre tempo och helt plötsligt så fylls lokalen av toner från munspelet. Du börjar stampa i takt. Knät hoppar lite lätt. Det är den mindre mannen i mörkret som spelar. Jag tar en klunk öl. Lokalen lever börjar leva lite.

Men tvärt tar det stopp.

Tyst en sekund och sedan hörs den grövsta whiskyröst du någonsin hört. Den fyller lokalen från den röda dörren till den sista flasken i baren och de svarta fotografierna på väggen lyssnar stort.

”Myyyy mother put shooooes on my feet.. Aaaaand I walk down the streeeeet..

My father try to put food on the table.. I waaaaalk down the street.

Du blir helt tagen av rösten och av närvaron som finns på scen. Kroppspråket och inlevelsen. Det går inte annat än bara stirra och lyssna stort, allt annat försvinner i din omgivning.

Den lilla mannen drag igång munspelet innefrån mörkret. Och tillsammans så gör det ett framträdande som får fotografierna att leva och håret att resa sig på dig. De öser på och vi ser hur de svettas och tar i, de tar i från de första åren de satte sina fötter på jorden.

Blues

Munspelandet tonas ner och försvann helt. Låten slutar med whiskyrösten tätt inpå mikrofonen i låga toner

“They try to save my soul and we had a hard knocking life down under, it was in Mississippi. Yes it was in Mississippi. My Mississippi.” And they put shoes on my feet and they save my soul. Yeees they really save my sooooooul”

Du är helt I extas och reser dig upp och applåderar. Det är helt tyst i lokalen alla andra sitter stilla. Men du kan inte hjälpa det. Du måste applådera. Men när du märker att du är ensam sätter du dig.

”Du frågade mig varför jag skriver” sa jag, när du tagit några klunkat öl och håret på dina armarna lagt sig.

Du torkar bort skummet från ölen runt munnen.

”Ja?” just det.

”Du ser den där mannen på scen. Tror du han får betalt för att sjunga”, jag gav en fråga men förväntade inget svar. Jag fortsatte ”Tror du han gör det för att publiken är många?”

”Nää”, sa du.

”Nej. Han gör det för att han älskar att göra det. Självklar så skulle han säkert villa sjunga inför tusen och åter tusen, men han gör det även här inför oss sex. Varför då? Jo han älskar det och det är hans sätt att få uttrycka sig. Han älskar det han gör och får han inte göra det så kommer han sakta men säkert tyna bort. När han inte står där framme på scen så är han tyst som muren. Men ja, där framme så får han göra det han älskar.” ”Förstår du?”

Du nickade. ”Jag förstår”, sa du.

”Blues är hans sätt att få älska.”

Det hördes munspel från mörkret....

Min blues är min text och min text är min blues, jag skriver utifrån min själ och tar i, från när jag kunde ta mina första steg. Blir berörd när publiken lyssnar. Sjunger för min son till min son. Jag älskar att skriva och på något sätt är det mitt enda sätt att kunna få uttrycka mig ärligt. I min text i min låt finns min ånger min saknad och i den finns mina ärr. Men när jag stänger av mikrofonen stelnar jag till och blir som mannen i svart. Känslokall och tyst som muren.

”Detta är vad jag skriver”

”Inte vad jag säger”

Tyvärr så måste jag också ”skriva” att känslan inte följer med när jag slutar skriva och bara ”säger”.

Hoppas du förstår farbror Grön.

Du som väntar på meningarna om ”en vanlig Sofia”, tålamod imorgon kommer det.

wanted



Kommentarer

  1. Ditt inteligentaste men sorligaste inlägg hittills. Mycket bra wanted och ja, jag förstår.. Tack för att du tog dig tid vännen.

    Farbror regnbåge = bög.. Tack för den du :)

    Skrivet av Farbror Grön — 04 Okt 2008, 19:34

  2. Ett av dina djupaste inlägg hitills, och drivkraften för oss alla är väl att göra det vi älskar.
    om vi nu har en sådan tur att vi har funnit det.

    Jag har vart borta någon dag men läst ikapp.

    och vi finns där att läsa dina ord...
    och funderar du tillräckligt tror jag du känner att vi ÄR fler som finns med dig till den sega fågeln eller den otäcka thaifisken som lika gärna kunde vara sutare.

    Tag hand om dig.
    och
    Keep it up Brother.

    Skrivet av Stefan — 04 Okt 2008, 22:41

  3. u touched my heart :)

    Skrivet av Sunshine — 05 Okt 2008, 00:13

  4. Ja, fattar man inte den förklaringen, då har man en del kvar att uppleva.
    Frukta inte ångesten. Ångest är när själen skriker efter förändring.

    Du har inte berättat så mycket om Jacks mamma..hur ni träffades och varför ni inte är ett par?
    Earthbridge = Jordbro, just so you know.

    Earthbrigde

    Skrivet av Earthbridge — 05 Okt 2008, 12:54

  5. Fan vad bra skrivet, sorgligt och djupt, gripande.. Älskar kopplingen till blues, det får bli att leta lite blues på youtube nu bara för det hehe..

    Skrivet av Sajlid — 05 Okt 2008, 14:39

  6. bland det bästa jag har läst, sitter som klistrad och undrar när nästa inlägg ska komma!

    Skrivet av Hejhej — 05 Okt 2008, 22:58

  7. Bangkok som fond. Älskar när du sakta glider från nu till dåtid eller tvärtom. Drömskt men inte flum. Toppbetyg som vanligt. M

    Skrivet av M — 22 Okt 2008, 00:18

  8. Din svenska är sådär, men du är oerhört, om inte grymt bra på metaforer!

    /mkx

    Skrivet av X — 22 Dec 2009, 23:58

En bloggtjänst levererad av DistansData Webbyrå E-butik och Hemsidor