Blogg gratis Logga in

WANTED

01 Okt, 2008

wanted | 01 Okt, 2008 | Huvudkategori | (2989 Läst)

Jack

Walk talk and walk more. But first fight. Det drars ett knivsår i bröstet på mig. Du frågade jag svarade. I just want to say...

Löpet på Solvalla..Nobies this is part two read part one first ”Look ligth! Ratt go go go”

Knöt näven. Volkan tog min rygg.
”Nu e du inte så jävla tuff va!” spottade han fram.
Kusinerna i bakgrunden rätade på sig och några tog ett steg närmare. Jag andades tungt. Värmen från mina lungor sipprade ut i vinterkylan. Försökte ha översyn på allt.
Drog någon gun? Såg, ut som ingen gjorde det. Killen som jag golva var nästan exakt i min längd. Jag väntade.
Trodde faan att det skulle smälla så fort jag tog stegade ut.
”Du och jag” ”Jag ska döda dig!”, skrek han.
Det blev yta runt oss. Stenplattorna var täckta med tunn snö och här och där några små isfläckar. Belysningen från gatan och haket låg på oss. Folk vällde ut bakom mig, de vill se.
”Okej”, försökte trycka till i rösten. Men den var inte stor.
Tankarna snurrade och jag knöt näven. Tog ett steg framåt, duckade vänster. Slängde, svingade en höger i ducken den träffade i sidan av hans fejja. Han tappade balansen, halkade till på en isfläck. Vände blicken snabbt åt kusinerna. De stod stilla. Någon skrek!
”Kom igen!”
Fokus på killen. Kunde men ville inte ge honom en till. Det gick snabbt nu.
Faan ska jag göra?
Han greppade balansen och slängde sig på mig. Tog ett steg åt höger. Men försent. Drogs ner i plattorna. Den hårda ytan slog mot ryggen. Men jag vred mig åt höger, puttade bort hans kropp och snabbt upp på fötterna igen.
Måste ta stryk, tänkte jag. Han inte tänka mer.
En spark kom och träffad min sida. Den kändes knappt, på grund av adrenalinet. Höjde nävarna en aning. Höll dem lågt. Ett slag kom. Träffade mig i nyllet. Kände ingen smärta men jag tappade fokuset. Kände en till smäll.
Tappade balansen. Greppade balansen. Halkade till lite. Såg hur en till spark kom. Greppa sparken med armen och knuffade bort honom.
Måste ta mer stryk.
Kände nu att huvudet värkte. Andades tungt. Hade tappat fokus på omgivningen, såg bara honom. Inga andra.
Stegade fram och slog. Missade med vilja. Fick ett till slag i ansiktet föll bakåt. Ner i plattorna igen. En spark kom. Skyddade huvudet. Upp armarna över huvudet. Sparken träffade mina armar. En till spark. Tog i bröstet. Kände ingen smärta. Men den var där.
Han över mig. Försökte knuffa bort honom. Men det gick inte. Ett till slag i ansiktet. Skyddade ansiktet. Flera slag. Det kändes bedövat.
Helt plötsligt reste han sig upp.
”Upp!” Skrek han.
”Skit”
Drog ena handen längst ansiktet. Blödde kraftigt från någonstans men visste inte varifrån. Tog mig upp. Benen var något tunga och balansen var inte som den skulle. En del av mig villa försvara, attackera. Den andra delen sa; ”Ta stryk”.
Jag tog mer stryk och ytterligare lite till.
Hostade. Flämtade. Kroppen värkte. Huvudet var bedövat. Kände blodsmak. Låg på marken. Det värkte till i sidan. Förmodligen en spark. Brydde mig inte längre. Allt tog plötsligt slut. Försökte se men blodet var i vägen. Torkade bort det med baksidan av handen.
Han hade backat.
Tog han slut nu?
Det värkte överallt men smärtan var inget mot vad som skulle kännas imorgon. Jag visste det. Levde ju varjefall. Såg liggandes på rygg med huvudet uppe hur han gick bort mot kusinerna.
Var det över? Eller skulle han hämta en gun? Kunde inte se klart.
Volkan drog upp mig och jag stötte mig på honom.
”Skit va stryk du fick”, sa han.
Jag tittade på honom med ett trasigt öga.
”Vad hände?”, gurglade jag fram och spottade blod.
”Faan du gick in i ett berg gubben” ”Men jag vet... du kunde ju inte göra så mycket annat”.
Jag tittade bort mot killen och kusinerna. Helt plötsligt såg jag all folk som stod runt. ”Jävla cirkus” tänkte jag.
”Tror det är lugnt nu”, sa Volkan.

Det var lugnt. De var nöjda. Volkan drog in mig innanför dörrarna.
Skit, skulle jag nitat honom. Ville så gärna bara köra över honom helt, tänkte jag.
Folk titta på mig. Sosso hämtade en handduk.
In i köket. Det surrade högt i ena örat.
”Tror jag kom jävligt billigt undan”, sa jag till Volkan.
Sosso torkade bort blod. En vakt kom fram.
Vakten var en polare.
”Tror det är lugnt sa han”
”Är de kvar”, frågade jag.
”En bil drog men några är kvar, men de är fortfarande utanför. Istan vill stänga igen så det inte händer mer”, sa han.
Istan var ägaren till haket. Kände inte han så bra men han visste vem jag var och tvärtom.
Helt plötsligt tystnade surret i örat och jag hörde en massa röster utanför köket. Köksdörren svängdes plötsligt upp.
Killen jag bråka med kom in tillsammans med en annan lirare. Vakten tog ett steg åt sidan. Volkan ställde sig framför mig.
”Det är lugnt nu för faan” sa killen.
Jag tittade på honom. Hans händer hängde vid sidan om kroppen. Tomma, ingen gun.
Jag sa inget, bara blödde. Han fortsatte med ett;
”Det är lugnt nu”, sa han igen och vände ryggen mot mig och gick ut i svängdörren.
Värken började komma.
”Faan ge mig något att dricka för faan”, sa jag.
Sosso sprang iväg och sa till en servitris. Kort därefter kom en bricka med några tequila och annat starkt.
”Tror du på honom”, frågade jag Volkan och svepte starkt.
”Tror det” svarade han med en citron i munnen.
”Du”, sa jag till Volkan.
”Ja?”
”Vet du vad en tequila shotgun är?”
”Nää”
Sosso undrade nyfiket också.
”Snorta saltet, pressa citronen i ögat och sen svep tequilan!”
”Nä fy faan” sa sosso.
Jag visste att Volkan skulle göra det och han gjorde det.
Hela mitt ansikte var paj och kroppen värkte men det kändes bra ändå.
”Okej, Okej”, sa jag igen. ”Vet du vad en tequila Björnborg är?”
Volkan tittade mot mig och det rann från hans ögon av citronen.
”Nää” sa han lite mindre tuffare.
”Snorta saltet, svep tequilan och släng upp citronen i luften och smasha den på bartendern!”
Han garvade, jag garva och vi gick ut i baren. Var var bartendern?

När vi senare gick ut dök Juggevich dök upp utanför entren. Han kom fram till mig.
”Hörde att de ska fortfarande plocka dig. Imorgon”, sa han och hånflinade.

Trodde inte på honom och de dök aldrig upp. Men har som sagt inte haft hur mycket som helst att göra med de som är släkt eller kusiner eller bekanta med ”Solvalla Löpet”. men som sagt svårt att undkomma på senare dagar. Detta var ju i ganska unga dagar. Juggevich och jag fortsatte att dra ojämt. Vi drabbade samman i flera olika tillfällen som kanske blir andra inlägg. Men han var ju kusin med de största, så det var svårt att tackla honom på rätt sätt. Men kusinerna tröttnade tillslut på hans strul och skickade hem honom, ja till utanför Sverige.

Några kommentarer på kommentarerna. Om jag hängde med vargarna? nämnde tidigare att jag kila lite med en vice president. Nu är han lugn om man säger så. Satt också med några, men de muckade innan och ja, några brev kom. Men ni som gått i skorna vet ja att breven tar slut och det som var innanför murarna ofta försvinner i sanden när man andas fritt. Inte allt men mycket.
Är i Thailand not Turkiet. Så mycket kan jag ge. Och tjockisen. Serveess. Men bet på Bögroffe. Inte för att smeknamnet e så hip men han är inte jag. Om någon skulle tror det.
Och varför dessa cliffhangers? Jag vet ju att ni kommer tillbaks. Nja, inte därför. Men jag skriver bara på.. och tiden går. Vill få ut minst ett inlägg om dagen och ibland faller ögonlocken eller magen kurrar speciellt om det blir två. Och man kan ju inte ja, sluta när det inte är spännande om ni förstår.

En annan sak jag vill ta upp innan vi promenerar vidare till en riktig tungviktare.
Jo, Ska nu snart kanske. Börja skriva lite, spåna på en längre text som kanske kanske formas till något man kan hålla framför lampan i sängen. Någon kanske undrar om jag ska sluta blogga då? Svaret är Nej. Absolut inte. Bara så ni vet. Får helt enkelt dra på en högre växel. Idag var det ingen häng vid sänggaveln och nyllet rakt i madrassen.

Tuff so hard so f...king hard!

Jack

Vi går längst en cykelväg. På ena sidan är det skog. Den är röd och gul. Marken är färgad i samma färger. En ganska gles skog. På andra sidan är det först gräs och sedan ligger ett radhusområde. Baksidan av radhusen visades på rad. Staket, fönster en och annan gräsklippare. Ett radhus hade en grön gungställning med gula gungor.
På vägen låg lite grus och de gulröda bladen låg på sidan av vägkanten men bara några enstaka blad hade vågat sig ut på den smala cykelvägen. Du sparkade på ett gult blad och det åkte upp i luften och vinden tog tag i det. Lövet blåste åt sidan ut på gräset och la sig. Du hade händerna i byxfickorna jag gick med armarna i kors.

Jag och min son Jack promenerade höst i ett villaområde i en förort till Stockholm. Det var mitt på dagen och solen stod högt. Vinden var ljummen.

Jag tittade på dig.
”Faan vad stor du har blivit.”
Du log med händerna i fickan men jag såg att du log.
”Kan du inte komma hem?” frågan drog ett knivssår i bröstet på mig.
Jag stoppade ner händerna i mina jackfickor och tittade mot skogen. De prasslade där inne. Ett djur levde rövare i någon buske. Böjde mig ner och plockade upp en sten som låg på gatan.
Jonglerade den lite i handen. Jag tittade på dig. Ditt svarta hår stod åt alla håll. Du var längre än mig men det hade du varit ett tag nu.
Du tittade ner på stegen när vi gick.
”Jag önskade jag kund Jack, jag önskade jag kunde”
”Jag vet att du inte kan pappa men när kan jag få träffa dig?”
Jag stannade upp i steget. Du stannade också. Jag kastade stenen in i skogen. Sikta mot ett träd. Mitt i prick och den damp ner i en buske.
”Jag vet inte gubben. Jag vet inte. Jag gör allt jag kan men jag kan inte åka hem nu” ”Inte än”
”När?”, din fråga kom snabbt. Du visste svaret, men frågade ändå.
”Vet inte”, svarade jag.
Vi fortsatte att gå. Jag stoppade ner händerna i fickorna igen. En ljummen vind smekte i håret och på avstånd såg vi hur en cyklist kom mot oss.
”Du måste vara stark nu”, sa jag och tittade på dig mellan stegen. ”Låt inte detta knäcka dig” ”Faan jag vet att du är stark som faan”.
Du tittade ner i gatan. Cyklisten kom närmare. Cykelhjälm och glasögon, hade han cykeldräckt? Såg ut som ett proffs.
Vi stegade åt sidan och löven virvlade upp längst däcken. Han cyklade fort och svepte förbi. Lugnt igen. Bladen låg på plats.
Jag fortsatte.
”Jag vet att de kan vara förjävligt tungt har inte varit hos dig nu på snart tio månader och längre kommer det att vara. Men låt det inte knäcka dig okej?”
Du tittade upp och suckade en aning. Drog den svarta luggen åt sidan.
”Jag lovar” ”Det är okej”, svarade du.
Vi fortsatte att gå. Vägen svängde lite till höger. I kurvan frågade du.
”Men tror du någonsin du kommer att komma hem, att vi kommer att kunna leva ett normalt liv?”

Vad skulle jag svara på det? Har ju ingen aning. Men någonstans inom mig måste jag tro på det hur kan jag annars gå vidare.
”Jag önskar inget annat”, svarade jag.
En bänk stod där framme. En grön träbänk för trötta ben väntade vid sidan om cykelvägen. Vi satte oss på bänken. Du satte dig på ryggstödet med fötterna på sitsen. Jag satte mig på sitsen.
”Va långt hår du fått” sa du och kalufsade med ena handen i mitt hår.
Jag drog huvudet lite åt sidan.
”Ska du säga” jag log och tittade på dig.
”Du ser ju inte riktigt klok ut farsan” poängterade du.
”Nää ja vet”
Det blev tyst. Någon ropade ett namn innefrån radhusområdet. Det lät som en mamma ropade på sin dotter. Ett par små springande steg hördes.
”Jag vet att du följer min blogg dagligen nu, vet att du hittat dit” ”Din mamma är lite orolig för, ja att den kan vara tungt för dig.”
”Nej då, vi har ju snackat om det mesta du skriver om tidigare.” Du titta ner på mig igen från ryggstödet och drog handen igen genom mitt hår.
”Jo jag vet men ändå” ”Du vet att du kan snacka med mig på msn om precis allt”
”Jo jag vet, var inte orolig farsan.” Du blev tyst.
”Jag vet att vi kan snacka om det mesta”, sa jag. ”Jag menar att du kan tugga på om allt och när som helst”. ”Finns på msn varje dag och skulle du..”
”Jag vet vi snackar ju varje dag” du slank in i mina mening och log.
”Jo, vet det, men ändå, glöm inte det”
Det blev tyst igen och vi hade båda blicken in mot skogen och ryggarna mot radhusen.
Vinden drog genom skogen och de rödgula bladen rörd sig och levde.

”Äh vi fortsätter” sa jag
Vi fortsatte, en pinne låg på marken du böjde dig ner och plocka upp den.
”Om du nu skulle komma hem, förutom polisen, hur allvarligt är det med ja.. folk som vill.. ja...”
”Tror det är illa, men jag har ingen kontakt med någon hemma nu förutom med dig och din mamma och några till men de jag har kontakt med har ingen aning.” ”Eller jag vet att det är illa”, la jag till.
Din jacka prasslade när vi gick och jag tittade på dig och la armen om dig och drog dig till mig i några sekunder.
”Var inte orolig för farsan okej. Jag klarar mig”
”Okej” sa du och log.
”Men det är förjävligt viktigt att du grejar plugget och sköter dig” ”Är den nya skolan okej?”
”Helt okej”, svarade du och slog med pinnen i marken en aning.
”Hur är det mellan dig och morsan då?”
”Det är bra”
Vi fortsatte en bit. Din pinne gick av på mitten. Jag fortsatte snacka.
”Din mamma är orolig gubben. Hon är orolig för dig att du ja... att det är jobbigt för dig när jag inte är här.”
Du lyssnade med en halv pinne.
”Jag vet ju att du inte strular och så men snacka med henne då och då, hon blir så glad när du är på bra humör och kan snacka med henne. Jag vet att vi kan snacka öppet om nästan allt, men tro mig, din mamma förstår. Så om det är jobbigt så har du henne.” ”Glöm inte det”
”Nej då”
”Din mamma är stark och finns där för dig”
Jag stannade. Du stannade. Du dribbla lite med den halva pinnen i handen.
”Jag vill ändå snacka lite om bloggen och dig, är det okej?” frågade jag.
”Okej”
”Okej” ”Bra gubben, lyssna nu för det här är viktigt, jävligt viktigt.”
Såg på dig att du lyssnade. Slutade med pinnen, den var still i handen.
Jag tog ett djupt andetag. Vart skulle jag börja?
”Jag är ju din farsa och kommer alltid att vara. Alltid. Det finns ingen där ute som kan ta min plats oavsett och jag kommer på något sätt alltid finns till för dig. Men det är vissa saker jag vill att du ska veta.”
Såg på ditt ansiktsuttryck att du lyssnade stort.
”Vet att du ser upp till mig och stolt. Du försvarar mig jämt när morsan ja.. jag är ju din farsa men jag är ingen förebild Jack. Allt jag gjort är bara skit. Förstört. Tror att du har tonvis med aggressioner mot mig inombords. Jag menar jag har ju för faan inte varit där för dig. Stund vis i ditt liv har jag funnits men sedan försvunnit och kommit tillbaks. Ställt till dig spritt skit. Det är inte mycket rätt jag gjort ska du veta. När vi snackar så vet jag att du inte kan.. ja få utlopp för allt du känner mot mig.. Du kanske är rädd att jag blir förbannad och sticker. Men jag går inte sönder Jack. Du vet din morsan har funnits där, faan i ur och skur för dig. Hon får skopa upp skiten efter mig. Hon bygger upp och jag släggar sönder. Och så får hon bygga igen. Även om vi inte varit tillsammans hon och jag så ja... gör hon det för din skull för eran skull. Helst skulle hon bara vilja ja.. radera mig men det går ju inte. Jag är din farsa. Så hon kämpar vidare liksom.”
Tog en paus, Du lyssnade. Jag fortsatte.
”Varje gång jag inte funnits där brister det för dig inombords och hon försöker. Inte lätt alltid hon lever ju med dig och ja.. får ta allt mitt. Fattar du?”
Du nickade. Jag fortsatte.
”Allt jag skriver om på bloggen, allt jag gjort. Det är absolut inte ballt på något sätt. Absolut inte. Se på alla drabbade runtomkring. Se på min familj. Hur jävla splittrade är inte dem? Syrran och brorsan, min morsa och farsa. Hur mycket har inte de fått dra? Se på din morsa. Se på dig? Faan alla runtomkring mig har ju mer eller mindre gått sönder, men kämpat på, fått hopp och sedan gått sönder igen. Tagit nya tag och kämpar igen.”
”Jo jag vet”, kom det svagt från dig.
”Det är inte lätt” ”Du säger att bloggen, det jag skriver inte påverkar dig men den gör det, tänk på det.” ”Du får ju för faan svart på vitt hur jävla bad jag har varit. Klart som korvspad att det känns. Jag vet att morsan och även alla andra tyckte det var och är förjävligt när jag stack till Thailand, men jag hade inget val. Men det är inte hennes fel eller någon annans fel att jag inte finns här hos dig. Det är bara mitt fel. Hon kämpar mer än du tror. Låt inte min skit, allt du känner gå ut över henne. Snacka med henne. Du anar inte hur mycket hon har fått kämpa varg, för att ni är där ni är idag. Hon gör allt för att trygga din värld. Allt.”
Jag kände mig lite torr om munnen, tittade på dig. Du tog åt dig såg det ut som.
”Jag är ju din farsa, jag ska vara din förebild. Jag är din farsa men faan Jack jag är världens sämsta förebild. Se på min brorsa. Där har du en förebild. Där har du någon som du faktiskt kan se upp till. För mig är han min lillebrorsa men faan han är mer ”man” än vad jag någonsin kommer att vara. Du kan visa allt du känner för mig eller snacka med mig om det. Jag vet det är tufft som faan. Men jag sticker inte. Din morsa kämpar. Hon bygger och varje gång så förstör jag. Hon ser på dig hur du blir tom inom dig varje gång. Men låt faan inte hon få ta min skit.”
Visste jag sagt det tidigare men ville styrka det.
Vi började gå du var tyst.
”Det finns kanske ingen som betyder så mycket för dig som jag. Just för att all detta skit har hänt. Och jag är jävligt glad för att jag betyder allt för dig och oavsett så vad du än säger så kommer jag inte försvinna. Men vänd all min frånvaro mot mig om du vill. Du kan vara förbannad på mig om du vill.”
”Jag menar när du var fem och det var min helg, och du och morsan stod i min trappuppgång och plingade på min dörr och jag inte var hemma för att jag och din morsa bråkat. Där stod du med Björne i handen och farsan var inte hemma. Men det var våran helg. Hur faan ont gjorde inte det?”
”Jag är så jävla glad idag att vi har kontakt och att du inte fryst mig ute. Men tänk för faan på allt jag gjort mot dig och andra. Det är inget att vara stolt för. Jag menar allt jag skriver på bloggen.. bakom det som står, finns du, din mamma och min familj. Mellan raderna ligger en jävla massa svikande och smärta.” ”Så om du känner, snacka med mig, slå och sparka på mig.”
Det kändes som du lyssnade. Jag hoppades det. Bara inte ja.. vet att det har varit jävlig ok hemma hos dig en tid nu men att nu när bloggandet börjats så har du visade morsan ryggen. Så det är inte så lugnt. Bara inte den river sönder allt ni har byggt upp igen.

”Jag är din farsa gubben och kommer alltid att vara men jag är ingen förebild för någon. Du kan vara stolt, jag vet att du känner dig stolt men faan titta igen. Titta på vad jag gjort. Kommer alltid att finns här oavsett. Jag vet att du är stark. Så förbannat stark. Men styrka är också att kunna visa och uttrycka sig rätt. Jag är ingen fantast på att visa känslor men lägg inte locket på om du känner. Så snacka med mig om det känns tungt.”

Tiden började rinna ut. Tankarna gick genom mig. Vad ska jag säga? Finns så mycket mer jag vill säga.
”Du vet att jag inte vill ha det som det är?” sa jag.
”Jo jag vet”, svarade du
”Du vet att ja, det blev så jävla fel och det har alltid blivit det.
”Jo jag vet”
”Sorry gubben. Så jävla ledsen”
”Det e lugnt farsan” ”De e lugnt”

Vägen tog slut och delade på sig. Du måste gå vänster och jag måste gå höger. Vi stannade. Husen hade tagit slut och tunna rödgula träd omgav oss. Du lutade dig mot en lyckstolpe vid vägkanten och dina vita skor bada i höstbladen. De försvann nästan.
Vi visste vad som gällde.
Så jävla hårt bara. Vet att du slåss med din ensamhet av min frånvaro. Jag vet Jack att det är förjävligt tungt.
Jag tittade upp på trädtopparna. Den blåa himlen följde cykelvägen och de gulröda trätopparna gjorde en himmelsblå gata. Några moln. Vinden blåste lätt. Höst. Jag drog in ett djupt andetag.
Du stod med händerna i byxfickorna och blicken sänkt mot de försvunna skorna. Jag gick fram till dig och lyfte upp din haka. Du tittade på mig.
”Jag finns hos dig varje dag du kan snacka med mig varje dag glöm inte det.” jag fortsatte
”Saknar dig så förbannat mycket”.
”Saknar dig också farsan”
”Vem vet, det kanske vänder helt och något riktigt positivt händer.”, sa jag.
Du frågade.
”Om du skulle komma hem och det skulle bli bra...” Du drog på orden ”Jag menar är det slut på det du gjort förut”
”Jag lovar” ”Jag lovar”. ”Det här är sista resan.”Om vindarna vänder så låter vi det blåsa åt rätt håll”
Jag kramade om dig och du kramade mig.
”Var stark nu gubben, var stark” sa jag i kramen.
”Jag lovar”, sa du.

Ville inte men var så tvungen att ta höger.
”Måste gå”, sa jag.
”Jag vet”.
”Vi snackar på msn okej”
Du sa ”Okej farsan”.
En snabb kram till, en hård kram och sedan började du gå vänster. Jag stod kvar.
Såg ryggen på dig hur din jacka och dina skor lunka på. Händerna i fickorna. Din pinne låg framför mig. Jag böjde mig ner och tog upp den. Din väg svängde höger och du vände dig om och vinka i steget. Såg att din mamma kom mot dig där borta. Såg er på avstånd.
Jag vinkade.
Du kramade din mamma. Hon vinkade till mig också. Såg ryggarna på er när vägen försvann bakom skogen.
Jag höger.
”Fuck fuck.. vad faan ska jag göra..”, gick genom skallen. Men har ju ingen annan att skylla på än mig själv.
Jag fortsatte att gå.

Svängde in upp på gatan, min kvart låg en bit där borta. Upp till vänster vid seven eleven. Det var inte så mycket trafik några matvagnar och mopeder. En thailändsk kvinna tittade på mig, gick ju här varje dag. Hon satt på en pall och rökte. Följde mig med blicken. Hon kunde vara runt femtioårsåldern. Det var ganska sent och det hade blivit svart för länge sedan. En bil drog förbi ovanligt snabbt. Motorljudet ekade mellan husen på gatan här i Bangkok.
Musik hördes innanför en svart glas dörr. Någon sjöng karoke och en ljusslinga hängde längst dörrkarmen. Jag traskade på. Snart hemma. Såg lyktorna på en moppe på avstånd som svängde in vänster. Vad kunde klockan vara? Ingen aning. Passerade en sopbil. Det stack till i näsan. Efter den seven och sedan vänster.

Skramlade med låset och dörren öppnades. Var tillbaks. Sängen var bäddad och på bordet stod en ensam vattenflaska. Gardinerna var dragna åt sidan. Satte på fläkten och slängde mig i sängen. Det var tyst. Fläkten surrade här i mitt rum på andra sidan jorden.


Jack, lova att aldrig, aldrig gå i mina fotspår. Allt jag har gjort mot dig, allt som finns mellan raderna vet jag är förjävligt tungt. Men låt inte det förstöra ditt liv. Du har allt framför dig. Du ska veta att jag är så jävla stolt över dig!

Farsan.



Kommentarer

  1. http://kulturbloggen.com/?p=2089

    Skrivet av RS — 01 Okt 2008, 14:55

  2. Gripande min vän, ja känner för dig, verkligen. Kunde verkligen känna ångesten när jag läste om promenaden med Jack. Kan tänka mig att det känns ganska tungt nu, efter ett sådant blogginlägg. Ni kommer bli en familj igen, du kommer få se, du fixar det här. Det kanske låter lite mesigt, men om du har lust och snacka eller bara fördriva lite tid...dra iväg ett mail till gluxy@hotmail.com.

    Angående första stycket i dagens inlägg..om juggarna. FAAAAN att du inte fick sänka liraren igen..faaaaan! O du, namnet Volkan, var fick du det ifrån? Är det riktiga Volkan? Som gick bort i Finland? Eller tog du bara det namnet för att det passade in?

    Dream no small dreams for they have no power to move the hearts of men.
    Johann Wolfgang Von Goethe

    Earthbridge

    Skrivet av Earthbridge — 01 Okt 2008, 15:53

  3. Roffe = C-H
    Trodde du visste. Han gillar pojkar.

    Skrivet av Bekant — 01 Okt 2008, 16:48

  4. Nope inte den blekaste. Hangde inne pa kronan och lite utanfor men det visste jag inte. faan trodde han var stright, var ju ute och kaka och sa och da var det brudar i bilden.

    Skrivet av wanted — 01 Okt 2008, 17:31

  5. Kontakterna och "brödraskapet" som knyts inanför murarna är speciellt men precis som vilket annat förhållande / relation som helst rinner det ut i sanden / tunnas ur om man inte underhåller det.

    Men där är DÄR och inte HÄR.

    Inlägget om junioren berörde som fan.
    och jag kan allvarligt talat relatera till den känsla av hopplöshet / saknad och tomhet men framförallt längtan.

    stå på dig, det kommer att bli fan så mycket bättre... "sen"

    Tag hand om dig.

    Keep it up brother !

    Skrivet av Stefan — 01 Okt 2008, 19:01

  6. Absolut ingen kritik det där om cliffhangers.. det är ju spännande o bra!

    tungt inlägg till grabben din.. fan det måste vara tungt för er.. men fortsätt kämpa! Allt löser sig!

    Keep it up!

    Skrivet av Danne — 01 Okt 2008, 19:38

  7. Bra inlägg...lite blödig som man är så fick jag en liten klump i halsen men säg inte det till nån...

    Skrivet av 13 — 01 Okt 2008, 20:01

  8. Var det en av örnpojkarna du sopa med på froststänkta stenar? Samma pöjk som nu är sopgubbechef i sitt hemland?

    Det kommer bli bra det här... :)

    Skrivet av Farbror Grön — 01 Okt 2008, 20:25

  9. I need more!

    Skrivet av Sajlid — 01 Okt 2008, 20:47

  10. Väldigt gripande..! Kan inte vara lätt att vara så nära men ändå så långt ifrån din son..

    Tror allt kommer att lösa sig. Fattar bara inte vad som skulle göra saken så mycket bättre om dom som vill se dig försvinna lyckas.. Vad kan dom tänkbart vinna på det.

    Kommer du någonsin ta upp vad som har retat upp "fel" människor?

    Mvh David

    Skrivet av David — 01 Okt 2008, 22:36

  11. Ja Gedda är ju inte kvar.. Så det var Nubbe då eller?

    Skrivet av Spence — 01 Okt 2008, 23:20

  12. Tack

    Skrivet av dd — 21 Okt 2008, 21:10

En bloggtjänst levererad av DistansData Webbyrå E-butik och Hemsidor