Blogg gratis Logga in

WANTED

28 Sep, 2008

wanted | 28 Sep, 2008 | Huvudkategori | (2167 Läst)

The end and a life like a car

The end. Rakt upp och ner. Livet bara drog förbi! Som en jävla B action rulle.

Det går inte att spola tillbaks, pausa eller spola fram. Vad ska jag gör nu då?


Läser gårdagens inlägg. Mitt liv har bara susat förbi. Det känns tomt och jag kan inte riktigt förstå att jag levt så som jag levt. Någon skrev att jag måste ha upplevt en otrolitg massa saker. Jo, visst det går ju inte att sticka under stolen med. Men idag när jag tittar tillbaks, just nu idag, så känns det som jag står vid vägkanten.

Står där vid kanten, backar en aning. Tittar bak, diket bakom mig gapar stort. Så jag står still på det lilla grässtringan mellan asfalten och det gapande diket. Snart ska den komma. Väntar på en bil. Tittar åt höger, håller handen som skydd mot solen. Lite otålig rör jag på benen men står fortfarande på samma plätt. Vägen åt höger är en lång lång raka. Men långt där borta svänger den vänster. Det är därifrån bilen ska komma. Asfaltsvägen är bred. Helt tom. Inte något annat än Asfalt och vita streck. Tittar vänster. Raksträcka. Vägen försvinner i horisonten bort i det öppna landskapet.

När kommer den? Slänger en blick på klockan. I samma stund så hörs ett långt motorljud långt långt bort. Jag tittar upp till höger. Ser inget men jag hör. Ser bara väg. Nu, nu. Motorljudet låter avlägset men jag känner genast igen det bakanta ljudet. Det nästan vrålas fram. Ser inget. Vägen är tom.Där!

Från vänsterkurvan ser jag den röda bilen. Mer som än färgklick än en bil. Pricken är liten och den svänger ut från kurvan med en otrolig hastighet. Jag kisar och ser hur bilen kommer avlägset mot mig. Än så ser det inte ut som den kommer mot mig, mer som den bara blir lite större och större.

Men ljudet ekar och det går in i benen på mig. Håller handen som skydd för solen. Kisar. Den är närmare nu ljudet är starkare. Jag backar en aning, men bara en aning. Kan nu se konturerna tydligare och en del detaljer. Inte bara en färgklick. Ser däcken. Den kromade fronten. Ljudet är starkt nu. Nu kommer den snart. Nu hör jag det V8 vråla sig fram och hade jag någon att prata med så skulle jag vara tvungen att skrika. Det starka tunga motroljudet fyller allt. Ser bilen nu tydligt. Spänner kroppen en aning. Nu nu.

Den rör sig i en otrolig hastighet, det går fort, förjävligt fort. Jag sätter händerna för öronen. Och där! Drog den förbi!

Trycket från bilen får mig att tappa balansen ena aning. Jag sätter bak höger ben och i motorvårlandet vänder jag blicken snabbt åt vänster för att se bilen. Ser baken och den röda bilen försvinner bort, motorljudet avtar och fyller mindre och mindre. Bilen blir en färgklick och snart hör jag inget allas. Det var det tänker jag och funderar. Vad ska jag göra nu då?

Det var mitt liv som drog förbi i tvåhundrafemtio blås i timmen. Exakt så där känns det nu när jag ligger här i min säng och läser gårdagens inlägg. Vart tog mitt liv vägen? Vad hände egentligen? Det gick så jävla fort?

Var det verkligen mitt liv? Mitt och ingen annans? Lustigt, varför just jag?

Stå på ett torg mitt på ljusa dan och vifta med en AK4:a eller på en parkering i Solna och gör upp med någont MC gäng. Dra vapen och bruka våld som i en billig Stevan Segal rulle. Har allt detta verkligen hänt? Snackar jag verkligen om mitt liv? Faan vad B egentligen.

Med facit i handen så är allt inte så tårta, direkt.

Ligger här och bläddrar i facit och tänker på när bilen drog förbi. Det tog några sekunder sen så var det över. Och vad faan ska jag göra nu då?

Ni som har levt en snarlikt liv som mitt. Har förstått att någon läsare eller flera kanske sitter i samma situation som jag. Ni kanske håller med. Visst gick det fort. Ni som lever i det. Ja, man fattar inte vilken hastighet man har förrän det helt plötsligt tar stopp. Som om du skulle köra rakt in i en stenhård bergsvägg.

För er som inte lever i det normala, för er som kör i lagom hastighet. Caba ner, dra ner taket, känn vinden i håret och värmen från solen. Rulla ner alla rutorna, stick ut handen och känn vinden. Glid. Glid på vägen och njut. Växla inte upp och gasa på, hur lockande det än är. För helt plötsligt kan du tappa kontrollen och slira av vägen eller ligga lyst i säng någonstans, där ingen vill va.

Suckar.

Men jag är vill ingen quiter. Nej. Faan heller. Än sitter jag inte i rullator har ju hela livet framför mig. Men vad faan ska jag göra?

Någon frågade om mina framtidsplaner. Den som vet.

Någon sa, att jag fick skylla mig själv. Håller med. Grinar inte krokodil men berättar bara att det är tungt.

En tredje dunkar mig i ryggen och håller tummarna. Thanks mate. Kanske inte är värd din ”dunk” men thanks.

Kan bara inte fatta. Det gick så jävla fort.

När jag skriver så skriver jag bara rakt upp och ner. Skriver utefrån vad jag minns och hur jag kände. Försöker inte spetsa till saker eller förvrida ting. Utan bara rakt upp och ner. Läser genom skiten en gång ändrar några stavfel och sedan till internet och lägger ut. Går inte fram och tillbaks för att hitta rätta orden eller det rätta upplägget. Försöker bara snacka som det var. Man kan ju inte rulla tillbaks bandet i en berättelse om du fattar vad jag menar. Nej, vill bara säga så här var det helt enkelt...

The end.

Inga mer cliffhangers ska försöka avsluta storyn nu. Så vi kan greppa nya tag i nästa inlägg. Och för er nya. Vill du hänga med så klicka tillbaks några inlägg, för det här är slutet.

Drar upp AK4:an, känner hur den trycker mot skyddsvästen. Jag andas tungt. Det går fort. Riktar den något över gestalterna som kommer springande och ska precis trycka av en salva. Det smäller till!

Någon har tryckt av ett skott. Denna gång närmare, det ekar i skallen. Ser över bilen hur Joel har hoppat ut ur bilen och står riktade med en pistol mot den stora. Var det han som skjöt? Ser hur den stora slänger sig åt sidan. Det verkade som den stora var halvt över Andy som i sin tur var på den feta.

Fokus, gör något skriker jag inom mig till mig själv. Vänder blicken till de som kommer springande. De är ett tiotal meter bort och ena personen har dragit vapen. En silverfärgad pistol. Den blänker i gatubelysningen.

Jag tar två snabba steg framåt.

”Stanna!” skriker jag så högt jag kan och håller AK4.ans kolv tryckt mot bröstet.

De stannar. Hör gruff bakom mig. Någon säger,

”Helvete”.

De tre som kom emot mig stannade.

Han med pistolen, sänker pistolen längst benet. Ena personen håller upp händerna i brösthöjd med spretande fingrar.

Det senaste skottet ekar fortfarande i mitt öra.

”Är det lungt!”, skriker jag men håller kvar blicken på de tre.

Hör Andys röst

”Det är lungt”

”Släpp pistolen!” skriker jag.

Han släpper pistolen och det silverfägade järnet träffar snön.

Släpper blicken för en sekund och vrider mig huvudet snabbt till vänster. Ser Andy och Joel. De står upp, Joel med draget vapen och Andy backar några steg. Den stora ligger på mage i snön och den fete halvistter på knä. Andy tar ett steg fram och slänger iväg en spark som träffar den fete i magen. Han stönar till och faller till snön.

Uppfattar rörelser innefrån våran bil men det är inget som jag vill bry mig om.

Fokus på ”de tre”. Tar några steg mot dem, hela tiden med pipan mot dem.

Hör hur en bildörr slängs igen bakom mig och Ronnie kommer upp vid mig.

”Kolla om det är beväpnade”, säger jag till honom.

Han tittar på mig, känner blicken i sidan. Jag vet att han inte riktigt hör hemma här men vem faan gör det, tänker jag.

Ser Ronnie bakifrån, han går fram till dem och letar vapen.

Håller blicken på de tre. AK4 känns tung.

Det känns som förut, Detta händer inte. Fokus! Säger jag till mig själv. Vad som helst kan hända. Ser inte Andy och Joel.

Då helt plötsligt hör jag det som jag absolut inte vill höra. Ett ljud som är så bekant att reaktionen som sitter i ryggmärjen gör ont ”Spring!”, Kuta för faan, kuta!

Snutsirenerna hörs på avstånd och jag tittar upp.

Ser långt där borta hur blåljus slår mot vägen. Hör hur sierenerna går i varandra, Det är flera snutbilar!

”Snuten!” skriker jag.

De andra hade reagerat som jag.

”Fuck!”

Jag vänder mig mot Andy, vad gör han? Han tittar på mig. Vi kutar. Ser ryggen på Joel.

Jag släpper det tunga vapnet, det faller till snön. Tror jag såg Ronnie springa efter mig. Kabbe har jag ingen aning om. Kunde höra och se hur deras volvo och Pick upp snabbt drog upp mot gruppen. Men prio ett nu, bort från platsen.

Fanns bara en bilväg ut från parkeringen och därifrån skulle snuten komma. Jag passerar Andy och Joel. Fortfarande på parkeringen. Hoppar över ett par häckar, halkar till en aning men håller balansen. Skyddsväsen skaver innanför jackan och gör mig klumpig.

Hör sirenerna starkare nu, ser blåljuset slå överallt. Helt plötsligt hör jag.

”Stanna!” ”Polisen!” ”Stanna annars skjuter jag!”

Det hörs ganska avlägset. Jag slutar inte utan lägger i en högre växel.

Ett skott smäller av!

Hör hur de andra ligger tätt i ryggen på mig. Jag ger allt jag har!

Parkeringen tar slut, en liten sluttning ner och sedan uppför. Faan snön gör branten hal. På nästan alla fyra med händerna i backen, som ett djur tar jag mig upp för branten. Det går fort. Min kropp bara öser iväg. Uppe. Ser skog. Vänder mig inte om. In i skogen.

Ett par grenar slår mot mitt smalben, känner inget. Bara springer, skiter i allt. Hoppar över ett fallet träd. Springer, kutar ger allt. Ducker för en gren. Över en sten. Ser inte ens var jag sätter ner fötterna, men hela min kropp alla mina sinnen ger allt för att ta mig genom, framåt så snabbt jag bara kan.

Grenar, buskar, stenar, snö. Mina egan andetag bedövar min hörsel. Smaken i munnen är torr och det värker i bröstkorgen. Skit samma!

Höger, jag tar höger. Det släntar neråt. Var är det andra? Nej fokus framåt. Skit i dem, finns inge tid. Spring då för faan!

Jag spottar och känner hur jag dreglar, drar baksidan av handsken längst munnen, duckar för en gren. Hukar mig för att komma igenom snarskogen. Blir piskad i ansiktet av buskar.

Ett knä i backen. Upp! Fortsätt. Lungorna säger ifrån. Bröskorgen värket.

Ser en väg framför mig. Den ligger där borta efter en något öppnare terängen. Ser gatubelsyningen. En ganska liten väg men en bilväg.

Bort från bilvägen!

Tar vänster in i skogen igen. Jag hostar i springandet och först nu märker jag att Andy är mig i hälarna.

Skönt, tänker jag. Vet inte var Joel tog vägen, vet inte vad som hände med Ronnie. Det enda som jag vet är att snuten inte ska få tag på mig.

Helt plötslit slog det mig.

Tog vänster runda några stor träd och in i ett snårigt buskage.

”Sköt Joel den store?” ”Faan kan ju eskalera till en jävla mordhärva!”

”Hur långt hade vi sprungit?” ”En kilometer, en halv kilomter eller bara några hundra meter?”

”Faan skit i det, spring!”

Jag höll mig till skogen och bakom mig var Andy. Såg bilvägen till höger en bit bort. Hur den hela tiden skymta bakom träden. Sprang längst den, hade den på avstånd men på något sätt var vägen en trygghet. Bara vi hade den på avstånd.

Sprang så det värkte sönder i brörtet på mig och tills jag hostade blod. Efter det sprang jag mera och mycket mera efter det. Hela kroppen skrek stopp men hjärnan sa spring så jag sprang. Västen skavde, hade tappat känseln i benen. Hjärtat mina lungor höll på att explodera. Vill inte springa mer. Kunde inte. Ville bara lägga mig ner.

Saktade ner, stannade till med händerna på knäna. Hosta blod.

Andy kom ifatt.

”Fortsätt!” sa han högt när han passerade mig.

Jag fortsatte.

Efter ett tag kom vi fram till ett bostadområde. Var så tacksam för att vi inte hört några hundar. Då hade det varit kört. Hade flertag gånger blivt jagad av snuthundarna, faan du har inte en tjalle.

Såg en röd SL buss på avstånd, nere på vägen och en grupp ungdomar stod vid en busshållplats. Hållålatsen låg bara ett femtiometer från oss.

”Ska vi?” frågade jag Andy.

Jag hostade, min bröstkorg värkte.

Utan att svara så kutade vi ner från skogen och mot busshållplatsen.

I farten drog jag bort all saliv från ansiktet och spottade ut så mycket jag kunde. Jag hostade till igen och det gjorde ont i kroppen. Bussen slog igen dörrarna men öppnade upp när han fick syn på oss.

”Grevens tid”, sa busschauffören.

”Andy drog upp några slantar och frågade vart bussen gick.

Mörby Centrum var svaret.

Det blev perfekt.

Vi satte oss och jag försökte andas djupt. Lungt och sansat. Kunde inte springa en meter till. Visste att Andy hade bättre kondis. Var helt förstörd, helt förstörd.

”Var har vi varit?”, frågade jag.

”Vänta” sa jag och stoppade ner handen i fickan. Drog upp en mobiltelefon och slog en pling.

Det svarades efter tre singaler. Jag snackade i någon minut och sa ”thanks” och la på.

”Vi har varit hemma hoss Elin, hon bor i Solna vid Blåkulla.”

”Kommer du ihåg Elin som vi träffade på East för inte så länge sedan?”

Andy nickade.

Vi diskuterade små detaljer och bussen svängde ut på en större väg. Såg en motorväg och hur den plötsligt färgade blå av sirener. Två snutbilar fyllde vägen och de åkte ner på avfarten från motorvägen. Inget ljud bara ljus.

De körde fort. Låg som i ett snöre efter varandra. De passerade vägen framför oss som vi snart skulle ta till vänster på.

Jag slog upp luren igen ringde ett samtal.

Skulle de stanna bussen nu skulle det vara kört ändå. Spelade ingen roll om Elin gick i god. Vi satt för faan här med skyddsäkra västar och ”faan”. Jag stoppa ner handen i jackfickan. Hade ju glocken på mig.

”Skit”, inget alibi i välden skulle backa oss ändå.

Andy tänkte lika.

”Vi måste av”, sa han.

Jag tryckt på stoppknappen och bussen stannade till. Höll fortfarande luren i örat men ingen svarade.

Vi klev av bussen och dörrarna pös bakom oss. Bussen åkte iväg. Busshållplatsen låg öppet, bakom busskuren låg en liten parkering och ett kontorshus stod rakt upp. Framför oss låg en mack och Järva krog. Ett hotel.

”Kom”, sa Andy.

Med snabba steg tog vi oss till skuggan av kontorshuset. Vid en grön sandlådebox stannade vi till. Jag drog av mig den svarta jackan, lät glocken ligga kvar i fickan. Lyfte på sandlådelocket och pulade ner jackan i den. Karborrade av mig skyddsvästen och tryckte ner den i lådan. Andy gjorde lika dant. Hade en mörkröd tröja under västen. Min kropp var skållande het från springandet. Hade jag någon känsel? Hostade. Kände hur benen väekte.

Ringde igen.

Efter ett tag svarde det.

Det var Rasmus.

Bad han hämta oss vid Järva krog men mittemot, på andra sidan. Det fanns en busshållplats där, stanna där, sa jag och la på.

Vi tog oss bort från sandlådan och väntade i skuggan av en annan byggnad. Lyssnade efter sirener och höga motorljud. Närsom hels kunde det dyka upp en snutbil. Tiden gick. Vi väntade. Nu började jag känna kylan.

Bara tio minuter efter jag ringt dök en välbekant bil upp och stannade till vid busshållplatsen. Rasmus.

Vi tog oss snabbt till bilen och in i baksätet.

”Kör”, sa jag

Han körde ut på motorvägen och in mot Stockholm.

Vi passerade tullarna och var inne i city. Safe!

Jag pustade ut kände hur hela kroppen nästan skakade.

”Faan vi var safe”

Först nu böjade jag tänka på vad som egentligen hade hänt och frågorna dök upp. Dog den stora snubben?

Skit, vad faan ska vi göra? Om inte snuten kommer ta oss kanske värsta kriget bryter ut. Och degen? Hur faan? Ja, ingen deg!

Senare fick vi reda på att de tagit Ronnie och Kabbe på platsen plus nästan alla i MC gänget. En av de kom undan tror jag. Joel plockade snuten i hemmet dagen efter då bilen stod på honom. Det beslutades till tingsrätten att Kabbe skulle ta på sig hela skiten. Han hade lånat bilen och det var han och ingen annan som skulle ta skiten. Den store hade inte blivit skjuten. Joel drog skottet snett över honom. Men på grund av AK4:an och andra vapen såg det grovt på uppgörelsen. Ronnie fick sitta ett år efter tingsrättens beslut och Kabbe som sa att AK4.an var hans fick en volta på två. Det hade påkommits lite knark i ena bilen som MC gänget hade. Och det hela blev en knarkuppgörelse i den undre världen. Sveahovrätt dömde efter tingsrätten men sänkte Ronnies straff några månader. Alla höll käfte. Joel släpptes efter tingsrätten.

Ingen visste ju egentligen vad detta var.

Snuten trodde inte Kabbe men han blev ändå huvudman föruton MC gängets ena snubbe som var lyst. Utredningen höll på ett bra tag och häkningstiden var ganska lång. De ville ju ha tag på oss.

Men inget hände.

Bra mycket senare när allt hade lugnat ner sig, beständes ett möte från några ur MC gänget och vi ville fortfarande ha tag på våra stålar. Men denna gång sas det att de inte tagit några stålar utan att Kabbe hade givit det han var skyldig. De sa att vi var tvugna att ta skiten med Kabbe.

Kabbe satt ju och han hade inge deg. Men Joel hostade upp en del. Han kände att det var hans fel. Kabbe var ju hans kusin. Han dega mig och Andy cirka fyrahundratuen var under en ettårsperiod. Vi gav en kaka till Ronnie. Det var ju mindre än en tredje del av vad vi skulle få. Me det fanns inte så mycket vi kunde göra. Joel sålde huset och familjen skildes. Kabbe har jag inte sätt sedan dess. Och skulle jag se honom så vet jag faan vad som skulle hände. Det sas att efter muck så drog han ner till skåne.

Ronnie hängde vi med ett ganska bra tag efter muck. Men nu var det ett bra tag sedan jag såg honom. Andy kommer du få höra mycket mer av i framtiden.

Så gick det till när bagarna blev utan deg. Vi fick ju efter mycket om och men en liten smula, men det var surt. Ja, surt sa räven. Tänker man tillbaks. Var det värt det?

Var det värt att stå på toget med en laddad AK4:a beredd att skjuta och kanske döda om man måste. Var det värt att gå genom hela skiten, riskera livet flera gånger om. Skottlosning i Solna. Jagad till sista blodsdroppen. Du satsar ditt liv plus andras. Är det värt det?

Inte en chans på jorden. För lite deg?

Tänker på min son...

Livet bara drog förbi!

Idag ska jag eller om bara några timmar kommer Jit. Skulle inte säga Ja, men vad faan hade jag för val. Måste käka innan vi hörs imorgon. Fisk eller fågel? Hungrig är jag.



Kommentarer

  1. Grymt bra skrivet.
    Värsta boken ju...

    Skrivet av Danne — 28 Sep 2008, 14:09

  2. Sunny day todejj! Är väldigt intresserad av böcker med true stories. Mest gällande brott då, och kriminalitet. Vet inte varför, men har alltid gillat det. Läst Jönkes "Mitt Liv", El Choco, Monster, Svensk Maffia, En av Grabbarna, Flingas story i Texas etc. Har sett alla Gudfadern filmerna, Sopranos, Maffiabröder, Bläckfisken, Casino etc etc, inte för att detta betyder nått, mer än att dessa är bra filmer då. Har många gånger vart på dans hos en känd mc klubb, krupit hem i fyllan. Har somnat inne på en innergård hos blå mitt i vintern, åkt ut från nattklubbar /för full?), försökt mörda folk med blicken (Som brukligt i fyllan), gett däng, åkt på däng några enstaka gånger. Ska alltid se vart linjen går genom att provocera lite. Lite som att nästa "komma" men ändå inte. Det roliga i sången är att jag är ju sjukt skötsam, har ett bra jobb, reser mycket, bra och skötsamma polare, bra familj, älskar djur etc. Fuck, har juinget med saken att göra egentligen, men ville som så många andra försöka säga att du skriver tafatt med jävligt bra. Andas ju fan nästan kod-ord om dina rader ibland :) Skriv en bok nång gång, du har många köpare. Kriminella självbiosar säljer bra, hos mej i alla fall.

    Jag är inte kriminell, har aldrig stulit något, mer än ett tåjj eller två på konsum när man var litet kid. Vet du va, skit i ovanstående, ids inte radera det, men skriver ner det i alla fall, nu är ju jag också ryckig. See what you made me do!

    / Dinky

    Skrivet av Dinky — 28 Sep 2008, 15:19

  3. tjo!

    Hoppas de går bra med mötet med thaimaffian.. Kom ihåg att du bara är där som bänkvärmare, så lämna skorna hemma!

    Keep it up!

    Skrivet av Danne — 28 Sep 2008, 15:21

  4. Helvete.
    Riktigt riktigt bra skrivet.
    Nu har du lyckats döda ett par timmar på sjukt effektivt sätt idag igen.

    Skrivet av Henrik — 29 Sep 2008, 14:36

  5. Finns inte en chans att du är på riktigt. Du skriver alldeles för bra för det. Inte för att det gör mig nån skillnad egentligen. Jag läser din blogg ändå. :)

    Skrivet av fish — 29 Sep 2008, 18:59

En bloggtjänst levererad av DistansData Webbyrå E-butik och Hemsidor