Blogg gratis Logga in

WANTED

27 Sep, 2008

wanted | 27 Sep, 2008 | Huvudkategori | (1910 Läst)

We are the winners!

Det drar en vintervind över åkern. Den slår lättnad i det kal trädet och suckar djupt. Jag ser där borta hur någon springer. Skjut skjut då för faan. Det är ju därför du är här.


Vill reflekter över förra inlägget. Hur faan kan man beskriva ett rån på ett per A4 ark, ett inlägg på en blogg. Imposibell..men jag hoppas jag färgade skiten en aning. Men det är svårt att få känslan rätt. Vill inte kasta mat till valparna med att berätta något häftigt, rull action och säga ”gör så här”. Därför vill jag nu reflektera över händelsen jag skrev om. Kommer också att fotsätta, vart tog stålarna vägen?

Tänk dig själv att du står där med en tung AK4 i handen mitt på torget. Den är laddad med dödliga skott. Inga jävla paintboll kulor eller softiargun hagel. Utan äkta riktiga kulor, i magget ligger 7,62x51 ammunition. Ganska tung ammo.

Du håller i ett vapen som är över en meter långt och väger över fem kilo. En liten fingerrörelse och du kan kasta död runtomkring dig.

Du svettas, rånarluvan sticker och du måste skjuta om något händer.

Drar du ivägen en salva så går det igenom vad som helst. Trasar genom kött och blod.

Tänk dig stressen. Vad gör du? Du har satsat ditt liv. Det enda som bevisar att du är du. Att just du står på torget är dina egna andetag. De kommer du aldrig att komm undan. Under planeringen och all förberedelse, ja då kittlade det i kroppen, när du bara tänkte på kicken. Men nu står du här mitt på torget. Nu är det verklighet.

Vad som helst kan hända och det sista du får göra är att banga ur. Det är inte bara ditt liv som hänger på den tråd. AK4:an finns till för att skydda dina polare också. Du måste reagera och agera. Agerar du inte är det kört.

Du ser flytkbilen sladda upp på torget. Svetten rinner. Du ser mamman med barnvagnen krypa ihop. Hon är chockad och rädd. Söker skydd bakom barnvagnen med ungen i famnen. Hon vågar inte titta mot dig. Inte rädd för någon annan, utan hon fruktar sitt och hennes barns liv. Att ”du” ska ta deras liv. Hela torget står still. Tiden stannar. Någon springer.

Du har lamslagit hela omvärlden. Det knastrar under fötterna när du vankar tillbaks ett steg. Snön.

Plöstligt hör du hur bebisen skriker. Gjorde den det förut? Eller var det bara du som stängt av. Sekunderna tickar på. En snabb blick mot barnvagnen. Tillbaks till väktarna. Ett svep över torget. Du vill titta på Andy. Hur går det? Men din uppgift är att hålla koll. Torget, väktarna, barnvagnen. Kom igen Andy. ”Säg klar”. ”Säg klar för faan” Torget, väktarna, granen, väktarna...

”Klar!” hör du Andy, Time to leave.

Så jävla skönt. Bort bort bort. Med vapnet i beredskap börjar du röra dig en aning långsamt mot flyktbilen. Du ser Kabbe i bilen. Mellan dig och kabbe ser du barnvagnen och bakom den mamman. Du låter Andy rusa lite före. En sista blick på väktarna. De har fattat läget och ligger stilla. Du måste fokusera. Din uppgit är att håll koll, vakta. Håll lugnet.

Nu! Andy är halvägs till bilen, din tur.

Precis när du ska börja springa till flyktbilen får du en chock.

Från ingenstanns slirar det in två polisbilar på torget bakom eran flyktbil.

Vad faan kom de ifrån!?

De blåvita bilarna stannar tvärt.

Vad gör du? Reagera! Agera! Faan skit!

Ja det är inte alltid det går som man planerat. Skulle jag skjutit, skulle jag dragit iväg skott? Skulle jag verkligen döda?

I det läget, skulle jag utan att tveka skjuta. Kanske inte för att döda men allt inom mig var inställt på att trycka av. Innan rånet blundade jag många gånger och försökte se, fantiser innanför ögonlocken att snuten skulle dyka upp. Jag såg mig gång på gång skjuta mot dem. Ställde in mig själv på att trycka av utan att tveka. Peppa mig till att trycka av i fantasin. Blundade, såg hur de dök upp. Utan att tveka avlossade jag några skott över biltaken. Spelade upp filmen gång på gång i fantasin. Det som fick mig att fortsätta var att tro att denna situation aldrig skulle dyka upp.

Nu gjorde det inte det heller och jag har aldrig avlossat ett skott mot polisen. Men jag vill att ni som läsare verkligen ska blunda.

Ja blunda och känn, Se er själva stå på torget. Känn avtyckaren i fingret och hur det tunga vapnet ligger med kolven mot börstet och armhålan.

Snutenbilarna har precis dykt upp och du måste nu skjuta. Det är därför du är där. I läget som du skulle trycka av, i samma läge kan du förändra så många liv.

Först och fränst ditt eget. Du kommer sannerligen bli tagen eller till nittio nio procent. Du kommer sannerligen få sitta väldigt väldigt länge på kåken. Träffar du någon kan det bli resten av ditt liv. Du har bara några hundradels sekunder på dig att agera. Reagera har du redan gjort. Snutbilarna tvärbromsar bakom eran flyktbil du ser Kabbe förskrät i bilen. Du hinner se i ögonvrån, mamman med barnvagnen, du ser Andy. Vad gör Andy. Greppar sin AK4 från bagagesätet och ställer sig upp.

....

....

....

Försent.

Sköt du?

Sköt du inte är det hundra procent torsk och du har totalt misslyckats med din uppgift och du riskerar dina polares liv, långt fänglsestraf och du var ju där för att skjuta! Det var ju din uppgift.

Beslutet ska vara taget för länge sedan.

Om du sköt. Ja, då kommer du få uppleve en helvetes jakt, och förmodligen så tar ditt liv slut här. Ditt fria liv för evigt. Du ska vara den första att skjuta. Inte Andy.

Är du beredd att ta ett sådant beslut är du beredd att agera att skjuta.

Om inte. Ja, då ska du inte stå på torget. Och om du ens tvekar en hundradel, ska du inte heller stå på torget för din egen skull. Men står du där ändå, då har du bara lurat dig själv att du kan.. eller är tuff enought. Talar till er som inte riktigt är på torget än men kanske tyvärr är påväg.

Det är när du säger ”Ja” till ett sådant jobb som du bör tänka till lite ordentligare innan ordet formas till J och A. Spela inte tuff och säg något som du egentligen inte vill, för divisonen på denna skala handlar om ditt liv och många andras. Har du befogenhet till att släcka en annan människas liv? Kan du? eller bara pressar du in dig själv i något som egentligen inte är du? Förmodligen gör du det... jag har nog bara haft tur.

Efter jag skrev förra inlägget tog jag en repa, tog en lite längre promenad. Denna gång var det svart ute. Var jag än gick lystes det upp av gatubelysning, bilar, mopeder, skyltar och de små matställerna var fullsatta. Funderade just på det jag skrev om. Tankarna var kanske inte exakt på punkt och pricka under själva rånet. Men däromkring.

Det var så mycket som kunde tänkas gå fel. Det var så mycket som stod på spel och det var mycket som gick fel. Men på något sätt känns det som jag undvikit den absolut största oturen. Jag lever ju. Börja också fundera om jag skulle kunna göra en sådan grej igen? Svaret blev nog ”Nej”. Jag menar inte för samvetets skull utan om jag skulle kunna rent psykiskt klara en sådan situation. Kunna trycka på ”Off” igen. det var ett tag sedan jag utförde sådana grova rån och förutom att kunna stänga av så, ja hur ska man förklara. Under en period så rånades det väldigt mycket och vi var inblandade i en del. Det var som ett stimm. Perioderna flyter ihop, rånenen flyter ihop, tidsperspektivet trasas sönder. Detta var en period som bara flög fram i mitt liv. Hände så otroligt mycket och man var helt enkelt inne i ett känlomässigt kallt stimm av att inte känna. Så på frågan om jag skulle klara av detta idag. Klara av att vara säker på mig själv att kunna trycka in avtryckaren och braka iväg en salva, så är svaret ”Nej”.

Ignen ”Fatti” idag heller. To bad.

Åt som människor brukar göra och funderade som en valig person. Försökte lära en thailändsk kille som jobbar med taximoppe lite svenska. Ja, det var lite kul.

Say ”Räven raskar över risen!”

”äveee askaj ooveej ise!”

”Goood, shore you not from Sweden?”

Ja det var min höjdpunkt på dagen. Vi skrattade och jag bjöd på en cigg.

På söndag så kommer Jit upp och hennes syster. Vill inte tänka på det men tänkte bara nämna det. Farbror Grön, dont worry. Jag vet. Kan bara inte lämna de två enamma i grejen. Men det blir avbyterbänken och skorna hemma.

Lets go again.. easy come easy go… if you new .. this is not the beginning. Read the clip from yesterday.

Kabbe satt i i fotöljen. Han zappade hej vilt. Andy var i köket och jag låg i soffan. De största känslorna hade försvunnit och ett lugn hade lagt sig i lägenheten för tillfället. Det hade gått sex sju timmar sedan vi steppa in innanför trösken efter rånet. Det största glädjerust hade försvunnit och efter vi klappat oss färdigt på ryggen kom tröttheten. Timmarna var långa nu och Nyheterna hade inget nytt att dra. Pådraget hade varit stort och var förmodligen fortfarande det. De hade hittat Bmw:n ganska fort men volvon nämdes det inget om. Någon hade intervjuats från torget och en polis var övertygad om att de skulle få fast oss.

Men det kändes som de inte hade något konkret.

”Kan du inte stänga av burken ett tag?” frågade jag.

Kabbe klicka av och det blev tyst. Andy letade käk i skafferiet och jag slöt ögonen. Det blev mörk och skönt. Lägenheten stod på en tjejpolares polare till Andy. Denna var just nu i USA och vi hade hyrt den i en månad tillbaks och två framåt. Såg lägenheten framför mig innanför ögonlocken. Försökte minnas detaljer. Känslan var inte att det bodde en tjej här, isåfall en jävligt grabbig tjej.

En mobil ringde helt plötsligt. Det kunde bara vara en person. Mobilen låg ute på köksbordet och Andy svarade. Hörde inte vad han sa. Men samtalet var över på några sekunder.

Andy kom ut i vardagsrummet. Jag hörde stegen och öppnade ögonen.

”Fyra komma tre”, sa han och återvände till köket.

”Faan vad länge det tog att räkna ihop”, tänkte jag för mig själv.

Andy jag och Kabbe skulle få dela på åttiofem procent och Joel och Ronnie fick en resten av kakan. Det var ju inte bara det som hände under själva akten som avgjorde procenten utan allt föranbete också. Men risken tog ju vi. Den stora risken. Funderade inte ens på degen, var bara så förbannat glad att jag slapp dra iväg några skott mot någon. Kom och tänka på hur någon idiot till farsa hade dragit efter några rånare. Jagat snubbaran med sin egna kärra och ja ungen i bilen! Kommer inte ihåg hur det gick, men hade för mig att det blev skottlossning.

Hur faan kan man göra en sådan grej?

Jag sprattlade till i soffan och kände hur ena armen var bortdomnad. Faan vad obekvämt jag låg. Satte mig upp och tände en cigg. Stod ju en askkopp på bordet så, vad faan. Röka inne lär ju vara okej. Hasade mig upp och kolla klockan i köket. Åtta på morgonen.

Kika ut ur fönstret och såg bakgården på området. En vinterkall lekplats och några gråa träd. Inte en kotte, mörkt och eländigt. Nedanför gick en gångväg som var upplyst och mittemot ett lika dant trevångshus som vi bafann oss i. Gick ut i hallen och kikade in i sovrummet. Där låg de två och sussade John blund som aldrig förr.

Toa och sedan kolla kylskåpet. Tomt. Vad faan hade Andy ätit på igår frågade jag mig själv och gick in i vardagsrummet igen. Soffan och slog på tv:en.

Låg där och zappa säkert två timmar. Inget nytt. Vi hade inte blivit tagna. Hungern kom. Jag knackade på den öppna dörren intill sovrummet. Där låg de i dubbelsängen. Såg nästan lite gulligt ut.

”Andy”, muttra något.

”Jag går ner till livsmedelsbutik”, sa jag

Fick ett ”Visst” tillbaka.

Drog på mig pjuken och en jacka. På med huvan och virade en halsduk runt nacken. Såg ju för faan svinkallt ut genom rutan.

Trappupgången var tyst som i graven. Nu var det lite ljusare ute och glasdörren gick upp smidigt. Faan det var lite nojigt att gå ut. Snuten kunde ju ligga trycka bakom någon buske. Med båda fötterna ute stannade jag till direkt utaför porten. Lyssnade.

Men hörde inte en käft. Det borde faan vara någon ute. Inte en enda unge eller någon gamling eller yngling. Inte en käft. ”Var det något fel?” tänkte jag.

Tände en cigg och blängde över gården. Vägen för mig drog vänster och nedanför backen bakom buskarna låg parkeringen och livsmedelsbutiken. Cirka lisa två hundra meter bort.

Jag började knata vänster. Snön knastrade under skorna. Det var sådär lägaom kallt ute. Hörde en bil. Jag stannade upp. Halka till lite på en isfläck. Men fortsatte när bilen försvann. Det var kusligt tyst. Det var ändå ett lägenhetsområde som borde ha fullt med folk, eller inbilla jag mig bara.

Passerade busken och såg våran bil.

”Faan”, sa jag för mig själv. ”Faan” Han har ju parkerat fel, idioten” ”Kabbe hade ju ställt sig i fel perkeringsruta.” Såg det nu.

”Skit i maten”

Tillbaks upp mot lägenheten.

Sparkade upp Kabbe.

”Du har ju för faan ställt bilen fel!”, sa jag med en hög stämma.

”Va vadå”, fick jag tillbaks nyvaket.

Kabbe tittade på mig liggandes i sängen. Jag gick bort till dörröppningen och tände takbelysningen.

”Ja, du får faan gå ner och flytta kärran” ”Du har ställt burken i fel ruta.”

Kabbe som nu vaknade till liv satte sig upp i sängen.

Det var inte så hip. Om den rätta ägaren till parkeringen kom och såg att kärran stod i hans ruta, kunde det uppstå problem. Vem sa att det inte redan nu hade gjort det? Snuten kanske hade fått nys om bilen och låg och tryckte för att slå till när någon av oss skulle dyka upp.

Kabbe muttrade.

”Är du säker?”, frågade han.

”Hundra” ”Du måste flytta den, om vi inte redan har problems så kanske det blir.”

Vapnerna låg ju i den och enligt planerna så skulle vi egentligen inte röra den kärran förrän om någon vecka.

”Det är rutan bredvid”, sa jag ”Nummer 122 som är våran.” ”Idiot!”, la jag till och gick ut i vardagsrummet och var förbannad för att jag själv inte la märke till det igår.

Andy hade också vaknat och lyssnade på vad jag sagt.

Fem minuter senare hörde jag ytterdörren stängas igen. Reste mig från soffan och knata efter, ut i trappuppgången. Våran lägenhet låg på tredje våningen. I trapphuset fanns ett litet fönster som vette ut mot gången från porten. Jag kunde se från rutan ner till parkeringen. Hörde hur Kabbe stängde igen dörren i porten och såg sen hur han gick i snön ner mot parkeringen. En aning försiktigt rörde han sig ner mot bilen. Cirka tio meter från bilen stannade han till och tände en cigg. Jag tryckte huvudet mot glaset.

Kollade runt och över bilen och ut över parkeringen. Såg inget misstänksamt. På busshållplatsen längre bort satt ett par ungar.

Helt plötsligt gick Kabbe fram till förardörren och samtidigt blippa upp låset. Bilen blinkade till och kabbe öppnade dörren.

En röd saab åkte i samma stund in på bostadsparkeringen och Kabbe rykte till. Bilen parkerade ett tiotal meter bort. Men lugnt. Inget speciellt.

Kabbe in i förarsätet. Bilen startades igång. Han backa ut och parkera rätt. Inget hände.

Följde han sen med blicken när han gick upp mot lägenheten.

Det var lungt. Nothing.

Vi tryckte i lyan tills eftermiddagen då vi ansåg att läget var lungt. Kabbe tog bussen hem och jag och Andy blev upphämtade av Sosso. En tjejpolare till mig. Hon var också mitt Alibi. Skulle någon fråga så hade jag varit hemma hoss henne igår, knoppat där och vi hade kollat på Matrix. Hon hade haft min mobil sedan igår hemma hos sig och jag hade bett henne att svara om det ringde. Skulle någon göra en telefonspårning så skulle de se att jag var på andra sidan stan. Tjejen ringde på min begäran och hon och Sosso hade snackat några minuter. Lasse ringde också och Sosso snacka på. Det var perfekt. Precis som om jag hade varit där och snackat i luren själv. Blev det ingående så var det bara att kopiera kvällen för en vecka sedan när jag faktiskt var där och kollade på Matrix. Vad vi gjort, snackat om och ja detaljer.

Jag hade redan slantat henne en sjua för att hon ställde upp och om mer skulle behövas så skulle hon givetvis få lite till. Skulle vi bli stoppade nu så hade vi varit ute med henne jycke i en hundparken inte så långt härifrån. Jag, Andy och Sossa och givetvis Tiger som låg hundburen där bak.

Men det var lungt och Sosso släppte av mig hemma.

Senare på kvällen träffades vi upp hemma hos Joel. Allt var bara is på pinne. Inget hade gått snett.

”Ska vi öppna en skumpa?” frågade Joel och dunka Kabbe i ryggen.

”Du skötte dig tydligen prima, lillkusin”, fortsatte han och la ena armen om Kabbe. Kabbe och Joel var kusiner. Joel var en snackpåse och käften gick i ett. Andy hade suttit kåk med Joel för ett par år sedan, Kabbe var hans kusin och Ronnie var en polare till mig. Vi hade gjort några grejer tillsammans tidigare allihop men inget som det här.

Jag var den som snacka lite men gärna sa rätt. Ibland kändes det som ett dagis, när Joel snacka på.

”Degen”, sa jag till Joel.

”Okej okej okej”, sa han och gick ut ur köket. Han kom efter några minuter tillbaks med en väska. Givetvis en annan väska än den vi använt tidigare. Ställde den mitt på köksbordet och tog ett steg tillbaks.

”Here you have the deniros, ladys!”, han slog ut med armarna och böjrade sjunga ”We are winners”.

Jag zippade upp väskan och det var en skön syn. Drog på mig ett par läkarhandskar på händerna och dök i väskan. De vita handskarna satt som skinn. Än var vi ju inte på bahamas så det gällde att vara försiktig.

Tog bunt för bunt av tusenlappar och femhundringer och la upp på bordet. Det blev en stor hög. De andra stod runt i köket och tittade. Någon vislade till.

”Fyra komma tre”, sa jag och vände mig till Joel.

Jag visste att Andy litade blint på Joel och jag litade på Andy. Andy och jag hade historia sedan vi var tretton år höga.

”Fyra komma tre”, sa han och log.

Jag kände de sköna slantarna i händerna och jag började räkna. Jag räknade ut varje gubbes andel och la andelarna i olika plastpåsar. Skrev nummer på påsarna med en röd tjock törspenna och knöt ihop varje påse.

I min påse som var numer två låg det en miljon tvåhundra nittiotusen.

La påsarna i väskan och drog igen. Det spelade ingen roll hur mycket eller lite det kunde tänkas vara. Men om en månad kunde vi röra degen. Inte en dag innan. Vi hade långt ifrån klarat oss än och tålamod är en dygd.

Joel skulle gömma slantarna ute på hans föräldrars landställe och vi skulle om exakt en månad träffas där.

I bilen hem kom det jag väntat på. Andy, jag och Ronnie satt i bilen. Andy körde. Jag fram i passagerar sätet.

”Kan vi inte ta lite dineros?”, sa Ronnie.

Jag tittade bak på Ronnie utan att säga något. Visste han hade skulder.

Han fatta. Inte ett öre.

Tiden gick och under månaden som gick så hamnade Andy och jag i arresten för ett bråk på krogen. Men det var en småsak och vi gjorde bara en tolvtimmars. Någon som inte visste vem Andys tjej var hade betätt sig illa på mot henne i fyllan och Andy hade lackat på den vägen var det. Oturligen nog så var Mr blå inne på krogen av någon anledning och efter att Andy vällt ett black jack bord i jakten på den skyldiga och jag hade lyckats greppa honom med en dansk skalle så bröt det ut. Det varade inte länge men den skyldiga bliv trasig och blå och Andy och jag till det gröna hålet på snutsation.

Förutom det så var det promenad inget speciellt. En månad gick fort.

Det var dags. Time to get the money.

Visste att Andy redan bokat biljett till Thialand med bruden, men han hade inte sagt något. Ett plus ett är två och han stack alltid till öarna efter något stort.

Jag körde. I bilen satt jag och Andy. Ronnie skulle ta sig ut på egen maskin och Joel och Kabbe skulle redan vara där. Svängde upp på en isig smal väg och hjulen spann en aning. Förbi ett litet rött skjul täckt med snö och in till höger på en annan smal väg. Uppför och nerför. Där framme var det.

En gul liten stuga ute i kalla Skärgården. Stugan låg ute på en öppen plätt och skogen gick i cirkel runt plätten. På avstånd såg jag Joels röda Bmw. Körde upp bredvid den och vi stagade ut. Luften kändes friskare här och vinden drog i träden.

”Thailand”, sa jag och tittade på Andy när vi gick upp mot stugan.

Han inte få något svar från Andy när Joel plötsligen öppnade dörren med ett brak.

Han kom gående mot oss med bestämda steg.

Något var fel. Hela hans kroppspråk skrek fel.

Jag stannade upp. Andy stod still.

”Degen är borta!”, sa Joel när han kom fram till oss. Rösten var i en blanding av ilska, förvirring och räddsla. Det var ju hans uppgift att hålla smeten gömd.

Sorry foks... Kanske inte så spännade som igår men jag följer bara verkligheten och forstätter i nästa inlägg och då blir det desto mer action Jacksson... Jo föresten.. För er som kanske vill ja, kontakt mig privat på något sätt.. Har ju märkt att det dyker upp folk från alla håll och kanter. Så har jag öppnat en myspace sida. Nu kommer kritiken slå sig på bröstet och säga.. ”Från blondinbella till Myspace.. faan snubben är hårdare än Starlins staty.. not.”

Har ju sagt jag kanske är en mjukiskriminell som badar anka och äter karamell.

Det jag menar är att jag öppna en sida där men denna blogg kommer vara fokus ett. Kommer inte att blogga där men bara finnas till.

Har ju inte så mycket att pyssla med på dagarna mer än att hänga på internetcafe, skriva och promenera gata. Har även lagt ut några foton från min kamera på myspace. Sa ju förut att jag gilla att klicka kamera. Fotona är tagna i thailand. Kommer fylla på lite då och då för den som är intresserad.

But if you want send me a mess or add me like friend, talk private… you get it.

My name on myspace is “Wanted” som visningsnamn, förnamn “Just” and last name “Wanted”. Helt enkelt Just Wanted. My home town is Stockholm med Sveavägen och allt.



Kommentarer

  1. Tjo!

    Ojdå.. måste ha blivit en skaplig isbit i magen när Joel sa att cashen va borta?

    skit i dom som tror att du är fejk. Du skriver för oss, vi som har blivit Wanted-holic! :-D

    Keep it up!

    Skrivet av Danne — 27 Sep 2008, 12:50

  2. Ja, blev lite fel, du skriver väl för dig själv och dina nära o kära också! :)

    keep it up!

    Skrivet av Danne — 27 Sep 2008, 12:51

  3. they had the minerals.

    http://www.svd.se/nyheter/inrike/artikel_1794177.svd

    Skrivet av Speaking of... — 27 Sep 2008, 21:50

  4. nytt försök:

    http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_1794177.svd

    Skrivet av Speaking of... — 27 Sep 2008, 21:52

En bloggtjänst levererad av DistansData Webbyrå E-butik och Hemsidor