Blogg gratis Logga in

WANTED

26 Sep, 2008

wanted | 26 Sep, 2008 | Huvudkategori | (2511 Läst)

Chicken Gang!

Jag sa inget. Stod bara där med AK4:an riktad mot väktarna. Snett framför mig såg jag en mamma krypa ihop bakom en barnvagn. Såg hur våran flyktbil sladda in på torget...

”Soft.”

Ja inte softisch. Gillar inte att slira ut på ordet och snacka ung generation invandrarsvenska. Har inget emot de, men det är inte jag. Så simpelt ”Soft”.

Blev man rasist nu? Nej det är jag absolut inte.

Det var det första ordet jag tänkte på när jag vaknade. Lustigt och jag har ingen aning varför.

Kollade till grannforumet hur disskusionen om någon tyckt till om min sida. En kritiker som slåss för att jag är plast och inga äkta karat tyckte till. Det slog mig och han fick mig att tänka till en aning. Ja sådär som roulettkulan kan hoppa till en gnutta när den skuttar i hjulet. Det är ju viktigt att se över sin text och inte tappa greppet. Samtidigt som jag skriver för er som vill läsa och inte för de som inte vill. Men jag vill absolut inte tappa tråden om varför jag är här och vad min blogg ska genomsyra och belysa. ”Den undre världen” och ”min syn som kriminell och efterlyst”. ”My world” helt enkelt.

Sedan får man tycka vad man vill om att följa med på min prowerwalk tillsammans med ”Fatti” som är från en annan planet, eller instick om andras bloggar. För den biten är en del av mig och det är bara att svälja eller klicka på krysset i högra hörnet. Hur kan en gangster som mig surfa in på blondinbellas sida? Frågades det.

Jag tittade tillbaks i backspegeln och ja, vi kriminella äter,skiter och sover väll också? Jo det gör vi. Springer ju inte runt och rånar banker tills klockan är sent varje dag, går hem och putsar hagelbrakan med ciggen i mungipan och sover sittandes i en fotölj i skuggan av ett hörn. För att vakna trycka i oss ett par råa ägg och gå ut till våran svartmatta mustang och råna en ny bank till solen går ner.

Nej, däremellan så är det pyjamas, borsta tänderna och surfa på modebloggar. Kanske tar en ljumen promenad i höstvädret och tycker att höstens färger är...

Only human man. I like Idol and when I was young I have a yellow duck in my bathtub.

Men jag kanske är den där mjukiskriminella varianten, vad vet jag.

Tänka kasta oss mellan ett två tunga ämnen och börja med en tungviktare som ”Gängen”. För att sedan kliva över ån till ”Värdetransport rån”. Ska te er med när vi kapar en transport en vinterdag i Sverige.

Vi har alla hört on the news om de så kallade Motorcykel gängen och de andra organisserade grupperna. Hangarounds och krig mellan två. Om vi vrider tillbaks klockan, nja ett antal år så sköts det ju hej villt mellan två. Det var raketgevär och pang pang på öppen gata och i mitten stod du. Gemeneman blev drabbad och kvällstidningarna stoppade pressana. Den kriminella välden höll andan och de åkte motorcykel mellan Stockholm, Göteborg, Malmö och Helsingborg. Folk frågade sig om detta var i Sverge. Var det på riktigt. Ytterligar krig med annat gäng och en president strök med. Som nyhet gav det kraft och alla ville veta.

Det är fortfarande ett tungt ämne, men kanske som ”Fatti” lunkar på. Själv så har jag ingen tatuering eller väst som visar vem jag är. Men hur är respekten för dem bland oss andra i den undre världen?

För ett ganska bra tag sedan, under en sommar när jag och mina polare började synas och höras fick vi kontakt med ett av dessa nyhetsgäng. Började hänga en aning med vice presidenten i gänget och det hände att vi skåla vid samma bord. Var hemma hos honom vid ett läge och gjorde något arbete tillsammans. Men det rann ut i sanden av flera olika anledningar och tur var väll det. Det var efter deras president blivi skjuten och att kriget svalnat men i fasens som de började rusta på nytt och skaffa ny respekt on the streets.

De nya gängen har jag ingen kontakt med alls, de två motorcykel gängen har jag haft att göra med. De olika landsorganissationerna har jag haft att göra med på både gott och ont på en ganska hög pinne.

Men Andy, ja ni kommer ihåg mannen med näsan i tidningen. Han som jag, står utanför men till skilnad från mig så känner han nästintill alla. Som man bör känna. De gamla som vissa tror dött ut, de som dött ut och de nya plus de gamla som finns kvar. Ja, de skakar han tass med. Vissa känner han riktigt bra och det har faktiskt räddad skinnet på mig någon gång eller två.

Sverige är litet och ju högre upp på trappan man kommer så går det inte att undvika att bakom nästa affär så står ett emble, en tattuering eller två bokstäver. Det är oundvikligt.

Specielt om man bor i en av storstäderna. Det är inte så att hela den undre välden slåss för att rista in några bokstäver på armen eller att klä sig i skinn. Nej, långt ifrån. Men hur var det med respekten? Den är hög. Ju högre pinne ju noggrannare måste man tittad och försöka se vem som kan tänkas ligga bakom affären egentligen. För om det går fel vill man inte slåss med en arme.

Vet inte hur många gånger jag hört? När deras namn används som ett vapen eller för att bära tyngd. Det slits och folk säger, jag känner han och han och vi är som bröder. Men man ska vakta sin tunga, det kan slå tillbaks.

Jag ska någon gång berätta om mitt dilemma med några av dessa. Men inte nu. Det kanske kan bli ent tråd om jag ska printa en bok. Men respekten är stor och de finns där precis som den undre världen bland era barnvagnar och luncher så finns de organisserade gängen där, var man en vrider och vänder på sig i den undre välden.

Sedan har vi en annan vinkling på det hela också. Förutom de som åker motorcykel och de som själva uttalar sig med namn och tattueringar, de andra som bara har ett namn. Vem stod vid dopet? Vem var prällen som blötte skallen och bringa fett på benet. Jo, media. ”Härmed döper jag er till ”Bodensboys” eller ”Vimmerbymaffia” or ”Hönsligan”.

”Roffe, kolla in!”, ”Vi är på tve!”

Roffe kommer in och slänger sig på skinnsoffan bredvid Morat. Läderbyxerna gnuggas mot lädersoffan och med pistolen i ena handen knäcker han upp en kall och tar några klunkar.

”Kolla” ”Det är ju för faan vi”

Nyheterna sprattlar loss med det senaste och en ny liga har börjat härja på stan. Ett rån har begåtts.

Roffe ler. ”Det är ju vi” säger han. ”Och det säger att jag är ligamedlem”.

Nyhetsreporten säger; Så om ni har några tips om denna ”Hönsliga” så vill Hasse...

Roffe och Morat tittar på varanda.

Hönsligan.

”Faan kunde de inte komma på något bättre än Hönsligan”, säger Roffe och kastar ölen i väggen.

”Hur jävla hip är det att knata in på kåken att säga att jag är President för Hönsligan?” Han tittade på Morat i soffan som rykte på axlarna.

Ytterdörren öppnas och in kommer Tjalle.

”Har ni sätt nyheterna!?” vräker han ur sig. ”Vi är ju på nyheterna, coolt en liga!”

Roffe tittar på honom från soffan. ”Nej Tjalle du är en hangaround” ”Stick ut och kom tillbaks med något stulet från konsum så blir du prospect” ”För att bli en värdig... ” Det sved i Roffes hjärta men han sa det ”... Höna så måste du bevisa lite ägg”

Och så gick det till när Morat knacka på kassörskans disk på banken och sa ”Kukkele ku det är ett rån!” istället för ”Titt ut det är ett rån!” och Hönsligan blev till.

Det räcker egentligen med att ett brott, uppmärksammas av media och det kokar ihop något namn så finns det en grupp. Som tidigare var identitetslös och irrade omkring i blind bland bryt och brott. Men ett namn är ju alltid ett namn och en grupp är mer än ”en” oavsett så bär det tyngd. Kanske skulle vara ett tips till media för att bidra med något bra. Döp nästa generations ligor till icke respektgivande namn. Men nuförtiden så sitter ju grupperna själva och klubbar namn på dagordingen.

”Och härmed heter vi MC Violence, Någon som har invändingar mot det?”

Kejdan räcker upp armen.

Bosse pekar på honom med klubban, ”Yes Kedjan, vad säger du?”

”Varför MC? Vi åker ju inte båge?”

”Okej då”, säger Bosse som alltid drömt att va knutte, ”ViolenceBoys då? Några invändingar mot det?”

”Boys och Boys” säger Steve, ”Vi är ju män inga jävla småpojkar”

Bosse suckar och frågar ”Bara The Violence, då?

Kedjan igen, ”Vi är väll för faan ingen rockgrupp!?”

Och så gick det till när grabbarna grus formade sig en identitet och blev herran på täppan på stan. Men credit till de stora gängen måste jag säga. Har alltid respekterat dem eftersom de faktiskt går i graven för sin broder. Inte för att jag säger att de små eller lagom stora ska se upp till dessa, apa efter och ha gängen som Heros. Nej inte så jag menar. För går du med, är du ofta med tills döden skiljer er åt eller ett riktigt långt fängelsestraff. Ofta mer på ont än gott. Men de stora har respekt där ute och innanför murarna. Det blir ofta möten och långa disskutioner, då någon gjort fel mot någon som känner ”Någon” eller är ”Någon”. Mycket mer än ni någonsin tror.

Ett stort problem för grupperna är just att någon sagt att de känner dem. Vi backas av ”Någon” så ge faan i oss. Eller ”Det är bara att hosta upp degen du vill väll inte jag ska blanda in ”Någon” i detta.

Svergie är mycke mycket mindra än vad man tror. Det är som att balansera tjugo musketörer på en knappnål och mellan värjorna och fjäderhattarna så kilar du och jag. Ha, jag känner han med röda hatten och fjädern, vem känner du?

Det kunde förmodligen lika gärna varit jag. Hängde ju ett tag med en av de som var stor som jag sa. Nu backar vi bandet. Jag hade ju varit med i gamet men var ganska ung och ju yngre man är dessto lättare händer saker och ting. Var ju inte så att man tacka nej när vice presidenten bjöd på grogg eller erbjöd en att följa med hem och snacka buisness. Förmodlignen var det tur att våra vägar sen skildes. Idag så lever jag åtminstånde. Skulle nog räcka med att några affärer gick hem och en dunk i ryggen och fråga. Så skulle man suttit där med bröder och systrar som man aldig ens träffat. But I could kill for them!

På senare dagar så backa jag hellre om deras namn dök upp. Press media och att belysas var det sista jag ville. Sa han som bloggar hej vilt om sitt liv.

Hade mer magkänslan att anonymitet var ett starkt vapen i leken.

”Du ser han i skuggan”

”Nej vardå?”

”Ja han som står där i hörnet” ”Vem är han egentligen?”

”Ingen aning, ser inte ansiktet”

Det var mer min stil.

Vad hände med Andy? Jo, han var mer i smöret på senare dagar och kände alla. Höll sig egen men många av de stora litade på honom. Ibland var han språkrör och förmedlare mellan två grupper och ibland lite mer än så. Jag höll kontakt med honom tills in i det sista. Men innan jag drog till Thailand så vet jag inte vart han tog vägen. Men ett plus ett är två och det kan tänkas att han lyckats och sitter på en egen ö. Om jag gissar rätt. Inte en ö som Alcatraz, nej sand, jetski och hula hula brudar.

Tror jag gissar rätt, läser ju nyheterna jag också. Inte bara Bangkok Post.

Nog snackat för tillfället om Hönsligan och rockgruppen The Violinces. Vi slår klubban i bordet och kilar vidare på dagordningen.

To rob a car full whit money.

Det snöade ute. Vi stod utanför min port och snönflingorna la sig på väskan. Jag tittade på den svarta adidasväskan. Några pryllar jag behövde låg i den. Ljuset från gatubelsyningen låg på den och jag kände hur jag andades tungt. Gick genom allt igen inom mig.

”This is it. Her we go agian”, tänkt jag. Kylan kröp innanför kläderna. Det var kallt. Men inte så kallt som för en vecka sedan. Detta var försök nummer två. Hade trängt ute allt annat mellan himel och jord. Tjejens gnat och gårdagens bråk berörde mig inte just nu.

Inget annat hade betydelse nu. Fanns bara en sak och denna gång skulle vi lyckas. Förra gången, förra veckan så var det så kallt ute och knasen som skulle stod på torget, ja hans mobilbatteri dog av kylan. Mobilen la bara av och när värdetransporten kom så kunde han inte ringa. Så där satt vi gömda fullt beväpnade bak i en skåpbil och väntade. Men inget samtal kom och vi fick avbryta.

Men nu var det dags igen och jag hade lämnat så mycket känslor hemma som möjligt. Fokus fokus. Började småhoppa lite i väntan på att bli upplockad. Grenarna på träden framför mig spreta vinter och denna morgon var svart.

Ett par bilyktor syntes på avstånd och jag kände igen åket. Det var dem. Hoppade in där bak när bilen stannade framför mig.

Vi morsade och Andy styrde skutan mot andra sidan stan. Trafiken var tunn en vardagmorgon klockan sex. Ingen sa något i bilen. Höll ena handen på väskan. Var gubbe, viste sin uppgift. Vi hade gått egenom varje steg gång på gång.

Det var nu filmen började rulla igen, som om jag klev utanför min egna kropp och såg allt upprfrån. Såg hur vi körde om en långtradera. Vi passerade ett köpcentrum och svängde av motrovägen. Svängde höger in i ett villaområde. Såg hur snön låg tjock på villataken och hur området började vakna. Det lös från ett kök och någon hämtade tidningen i morgonrock och dunjacka.

Svängde vänster och in på en mindre väg bort från villorna. Upp mot ett hus som var omringat av gles skog. Stannade bredvid en röd Saab och Andy drog i handbromsen.

En lampa tändes från huset och vi klev ur bilen. Klockan var nu lite över halv sju och vi hade cirka fyra timmar på oss innan transporten skulle komma.

Joel uppenbara sig i dörren och vinkade in oss. Jag, Andy och Ronnie klev in över tröskeln. En sista genomgång och sedan skulle det ske.

Drog av mig kängorna och hängde jackan på kroken. Vi stampa in i köket och bryggan puttrade kaffe. Varsin kopp och jag stod vid fönstret som vette ut mot baksidan. Kunde se några pulkor stå lutade mot ett träd och hur Joels ungar åkt pulka nedför slänten och gjort änglar i snön. Men det var nog igår eftersom spåren var halvtäckta och idag var tidig morgon.

”Inte lika kallt idag”, sa Joel från köksbordet.

”Nee”, svarade jag utan att vända mig om. Jag fortsatte efter några sekunder.

”Vi kör som förut, förutom att Ronnie får sitta på fiket mitt emot. Var ju inte så bra att batteriet frös direkt.”

”Var är Kabbe?”, frågade Andy.

”Han kommer snart”, sa Joel. ”Var något med ugnen men han är på G”

Så här var planen.

Vi hade en tre stulna burkar en Större skåpbil, en Bmw och en volvo. Kabbe skulle köra skåpbilen som vi bytt skyltar på och parkerat den vid torget. Strax utanför ingången. Den ingången väktarna skulle gå in i för att komma till bankomaterna. På grund av betongklossarna som var placerade på torget så var väktarna tvunga att parkera transportbilen cirka trettiometer från ingången och vårat skåp skulle stå så pass att vi hade bakdörrarn mot väktarans promenad. Skåpet såg ut som en budbil så den var inte misstänksam på något sätt. Mellan klockan halv elva och elva brukade påfyllningen ske.

Efter att Kabbe parkerat skåpet skulle han knata upp till Bmw:en som stod parkerad en aning längre bort. Där skulle han sitta och vänta tills allt brakade loss. I skåpbilen skulle Jag och Andy sitta. Jag, tungt beväpnad och Andy med en klyvyxa och väska. Ronnie skulle sitta på fiket mitt emot och ha kontakt med mig via mitt hedsets som skulle va fasttejpat på örat, under rånarluvan. Han skulle också ha kontakt med Kabbe som i samma stund som vi slog till, köra ner BMW:n till torget och invänta oss.

Det gällde att vinna sekunder och utesluta alla som helst drag från omvärlden att planen misslyckades. Genom att vi redan befann oss på plats i skåpbilen kunde vi överraska väktarna och komma från ingenstanns.

Det hade hänt att tidiage att när vi kommit i en bil och slirat framför väktarna de hade då fått tid att uppfatta vad som komma skall och kunnat reagera. Det hade hänt att väktaren med väskan lyckade fly in innanför en dörr, det hade hänt att väktarna hade låst in sig i bilen och vägrat öppna. Men denna gång så skulle inget gå fel.

Jag skulle agera som hot och Andy som var mest van att slå upp väskor skulle ta hand om degen. Efter det skulle vi fly i Bmw:n. I Bmw: låg även en AK4:a till Andy om vi skulle stöta på problem. Jag skulle vara utrustad med en sådan också. Tungt beväpnade och redo att skjuta. Dessa gav respekt och om någon vill jiddra kunde vi slänga iväg 500 till 650 skott i minuten. Men maggen låg på 20 och jag skulle ha förutom laddningen, ett till på mig. I bilen fanns det flera.

Andy skulle slå upp väskorna på plats på grund att gps:en som finns i dem, och när han flyttat över degen så bar det iväg.

Kabbe skulle styra burken bort ut mot vägen och in i ett område lite längre bort. Till en något öde parkering. Där hade vi den stulna volvon och vi skulle byta till den. När vi lämnat Bmw:n skulle vi stanna till inte så långt bort och dumpa stålarna till Joel som skulle knata upp i en lägenhet i näheten och ligga lågt. Vi andra skulle fortsätta en bit och byta till en ärlig burk och parkera den och knata upp i hyreshus och ligga lågt i en annan andrahands lägenhet. Vapnerna skulle få ligga kvar i den ärliga burken som stod på en lirare i Dalarna. Vi skulle sedean trycka i kvarten tills det blev lugna gatan. Vi vill sära på oss och stålarna ifall något skulle hända. Då hade vi varjefall tryggat degen.

Jag hörde mina egna andetag. Kände AK4:an i händerna, den kändes tung och makt. Andetagen var tunga och jag försökte andas genom näsan. Tittade bakom mig i mörkret på Andy. Såg hans konturer hur, han satt hukad som i beredskap med den stora yxan i båda händerna och en stor väska på ryggen.

Det var mörkt i skåpet och vi hörde utanför hur det var rörelse på toget. En sak som vi inte räknat med men som tydligen uppkommit var att de smällt upp en stor gran på torget och några var igång med att punta den. Så en mindra kranbil stod placerad en bit bort. Det var förmodligen inget som skulle störa oss. Men när vi skulle kuta ut från skåpet så var det inge funny, om miljön var annourlunda.

Någon ropade på någon och jag hörde hur det snackades strax utanför skåpbilen. Det började bli kallt nu i bilen. Vickade på tårna. Satt med ena handen på dörrhandaget till bakdörren och med den andra på vapnet. Väntan var olidlig.

Hur mycket jag än stängt av och gjort allt för att kliva ur situationen för se på det objektivt och lämnat känslorna hemma, så kan man aldrig komma från att det låg spänning i luften.

Det var ju fy faan jag som satt här med en AK4 mellan armen och beredd på att skjurta allt som kom i min väg. Det var jag och ingen annan.

”Sluta tänk och fokusera”, gick genom mig.

Det var inte jag helt plötsligt.

Mobilen ringde. Med mina tunna handskar tryckte jag på knappen på headsettet, som gick från örat längst kindbenet, innanför rånarluvan. Själv talsnäckan hängde precis vid hålet i masken vid munen.

”De kommer nu” hörde jag. ”De svänger in på toget om några sekunder”.

Jag väntade. Tittade bak mot Andy. Han tittade på mig. Han förstod.

”De stannar som vanligt” hörde jag.

Hjärtat började bulta och jag försökte andas lungt. Fokusera fokusera.

”Vänta inte än”

Det blev tyst.

En väktare från fram går ut. Han stänger dörren och går till sidan om bilen. En väktare sitter kvar fram i bilen.”

Min andetag.

”Sidörren öppnas ytterligare en väktare kommer ut från bilen han har två väskor i handen.”

”Sidodörren är stängd de börjar gå. Väktaren utan väska går före. Det är ca fem meter in på toget.”

När de var ca tio meter in på toget skulle vi slå till. Det var då som närmast oss. När vi klev ut skulle väktarna bara vara ca sju åtta meter från oss. Och bakom oss var ingång dit de skulle.

”Nu kör!” Hördes.

Jag reagerade. Sängde va helt och bara agerade.

Tryckte ner handtaget och rusade ut. Det första som slog mig var den stora granen.

Fokus! Sprang fram till väktarna och kapade vägen mellan dem och ingågnen. Höjde AK4:an och stod stilla.

Sa inget, skrek inget utan bara riktade vapnet mot dem. Var beredd att lägga en salva i luften om de inte agerade rätt. Kände Andys närvaro och helt plötsligt såg jag hans rygg. Han passerade mig. Ena väktaren slängde väskorns till marken och ner på magen. Den andra väktaren som var lite närmare mig gick ner på knä. Jag såg skräcken i hans ögon och han sänkte huvudet. Andy fram till väskorna.

Fokus, kontroll gick genom huvudet. Tog sett teg bak. Vände blicken upp, svepte över toget med blicken, Höll kvar vapnet riktat mot väktarna. Såg hur några sprang. Ett par hade slängt sig på marken och en mamma satt hukad vid en barnvagn. Snön dalade och trafiken gick nedanför torget. Våran Bmw slirade upp vid väktarbilen. Såg Kabbe i bilen.

Fokus kontroll. Sekunderna gick. Det var som en film.

Svepte med blicken igen över torget. Hade Ronnie i örat. Visste han såg allt. Men han fick absolut inte säga något om inget akut hände. Han hade koll om någon skulle komma upp bakom mig. Såg i ögonvrån hur Andy slog upp väskorna ett slag på varje väska. Perfekta träffar. Väskorna slog ut och öppnades sidleds av sig själva.

Kontroll. Fokus. Andades. Rånarluvan kändes intsängd. Fokus, andas kontroll.

Såg nu hur mer folk hade reagerat. Rörde mig långsamt med vapnet riktat framåt. Någon skrek något, hörde inte vad. Såg hur personalen från en butik stod i ett sklyltfönstret. Kvinnan med barnvagnen var mellan oss och våran flyktbil. Granen snett till vänster.

”Klar!” hörde jag Andy säga högt.

Han med väska på i ena handen och yxan i den andra och jag efter. Vi småsprang. Ingen panik. Höll koll runt mig hela tiden. Vi passerade mamman som krupit ihop med ungen i famnen. Andy hoppade in i baksätet, dörraran stod öppna. Jag där fram.

”Kör!”, Skrek jag när jag slängt igen dörren.

Det hände inte. Det var inte jag men det var jag.

Kabbe tryckt på gasen. Vi sladdade iväg ut mot vägen. Inga snutar. Det var nu det kritska började. Skulle snuten dyka upp kunde helvetet bryta loss.

Om de dök upp hade vi bestämt att Kabbe skulle trampa på bomsen och jag och Andy skulle gå ut och lägga varsina skott, men för att skrämmas.

Det är ett helt annat steg att skjuta för att döda. Att två fullt beväpnade män gick ut med varsin AK4 och drog loss några skott i luften skulle nog få snuten att stanna.

Jag andades riktigt tungt nu.

”Hoppas hoppas hoppas, de inte dyker upp.”

Vi var halvägs och inga snutar.

Kabbe saktade ner på tempot, bara en aning. Svängde in på en mindre gata och där framme på parkeringen stod volvon. Han parkerade bredvid men en bit bort.

Hastigt gick jag ut. Parkeringen var öde och två andra insnöade bilar stod där. Fanns en väg ut. Jag gick med vapnet riktat mot gången om snuten skulle dyka upp. Hörde i bakgrunden hur de andra gjorde sitt. Ingen syntes till. De var nästan skrämande lungt.

Andy kom, han hade dragit av sig ytterkläderna och hans undre kläder var nu synliga. Hans gråa luvtröja gjorde dolde hans huvud. Han tog min plats, Höjde sitt vapnen i rkning mot vägen.

Jag sprang tillbaks till bilen, drog av mig täckbyxorna. Och den tunna vindjackan. Drog av mig rånarluvan och slet bort den fasttejpade headsettet. Slängde allt i BMW.n det sista jag gjorde var att dra av mig skorna med våld och kasta in dem i samma bil. Drog på mig tröjans huva efter jag klivit i nya pjuck. Tog vapnet och sprang fram till Andy. Några sekunder senare hörd jag hur det small till en aning eller mer som ett stor pysljud. Jag tittade bak. Det var Bmw:n som stod i lågor. Volvon körde upp vid sidan av oss vi hoppad in. Både jag och Andy bak. Vi hukade oss ner. Väskan med stålarna låg mellan oss.

Resten gick som det skulle, alla pusselbitarna föll på plats. Inget gick fel. När vi väll kom till lägenheten var det bara att vänta. Vi skulle vänta så länge det behövdes. Förmodligen ett dygn. Nu släppte allt. Alla känslor kom som med ett brev på posten.

Faan vad ruggigt det egentligen var. Jag slängde mig på en av sofforna och allt bara snurrade. Det var en salig blandning av känslor som inte går att sätt ord på.

Såg på Andy och Kabbe att de kände lika dant.

Vi viste att Joel satt och räknade bytet och bara väntade på att han skulle plinga oss och berätta hur mycket det var.

”Skulle gissa på mellan fyra och fem”, sa Andy.

Denna gång klarade vi oss. Det blev avspärningar och pådrag så inivassen. Nyheterna gick varma och vi satt och väntade.

Jag pillade på bordskanten och pustade ut. Kroppen skakade lite av adrenalinet. Jag blundade och andades lungt. Såg lampan i taket hur skuggorn rörde sig längst väggen.

Men det som hör till denna story som jag kommer att dra sen. Var att vi blev blåsta på nästan hela bytet. Bytet blev sammanlgt fyra komma tre miljoner. Men vi blev blåsta av någon i gänget och thats a story in for the future. Hur helvetet bröt loss i jakt på degen. Våran deg.

Nu när jag sitter här i Thailand och printar ner allt detts om hände för flera år sedan, får jag ryssningar i kroppen och fingarna vill inte träffa tangenterna rätt. Det känns som jag vred tillbaks klockan och ja... jag vet inte hur jag ska förklara men. Vågar knappt läsa igenom allt jag skrivit. Måste sluta ta en cigg och fundera... det känns inte so himla soft längre...



Kommentarer

  1. Jag kan nog snart kalla mig Wanted-holic också,
    har följt bloggen sen du av någon anledning la in en kommentar på "hattens" blogg.

    Börjar på jobbet kl 07, startar datorn och de två skärmarna (jobbet på den ena, mail och internet på den andra), första sidan som jag går in på är din och sedan kollar jag kontinuerligt in på den under dagen. Slutar 16.00

    Sedan är det dags för kvällspasset hemma, poker ca 4 tim, dock utan större framgångar, då slinker man ju för säkerhetsskull in en sista gång och kollar läget.

    Så snälla sluta inte skriva...eller sluta skriva här och skriv en bok istället :)

    Skrivet av Tobbe — 26 Sep 2008, 14:16

  2. Här har du ytterligare en wantedholic.. Underbart inlägg..! Cant wait for fortsättningen, skynda skynda!

    Skrivet av Sunshine — 26 Sep 2008, 14:41

  3. Idag var det riktigt bra...

    Skrivet av 13 — 26 Sep 2008, 14:49

  4. den var förbannat bra, kan nästan känna adrenalinflödet pumpa efter en sådan repa.

    och visst yrkeskriminella är folk de med .. med reguljära intressen och ett någolunda "liv" på sidan av, bara vissa handlingar som skiljer.

    alla är vi människor med drömmar förhoppningar och ......

    du fattar .

    Wantedholic - nytt ord för wikipedia / susning.nu.

    Keep it up brother.

    Skrivet av Stefan — 26 Sep 2008, 16:28

  5. Grymt! Tycker dock den mest spännande biten är den ekonomiska brottsligheten..

    Men fortsätt skriva! Här har du en wantedholic till:)

    Mvh David

    Skrivet av David — 26 Sep 2008, 16:53

  6. Förbannat bra idag! ruggigt spännande!

    Keep it up!

    Skrivet av Danne — 26 Sep 2008, 18:35

  7. Mycket bra skrivet! En viktig blogg i dagens samhälle och det är viktigt att detta också syns. MEN, jag kan inte låta bli att tänka "rätt åt han alltså". Har man gjort mycket folk illa i livet så känns det bara bra för mig personligen att allt gick i kras för dig. Sen är det säkert mycket folk som "råkat ut" för ditt framtåg som nog skulle må bra av att se att du inte har det så värst bra efter allt som har hänt. Bra att du har kommit på bättre tankar, men det här har du gjort dig förtjänt av själv, det måste du förstå.

    Skrivet av Tobbe — 26 Sep 2008, 21:42

  8. har läst bloggen från början. och detta inlägg är fan bland de bästa jag läst inte många gånger man kan säga att man fått en sån adrenalin kick av att läsa ett blogg inlägg. som det från värdetransport rånet. kände hur hjärtat bulta på som fasen du skriver så bra att det kändes som att det var en annan som satt där i skåpbilen och vänta.

    Skrivet av svesse — 26 Sep 2008, 21:48

  9. Mycket underhållande blogg. Att den är fake är klart som korvspad... men dock rolig att läsa.

    Skrivet av Hmm — 27 Sep 2008, 00:49

  10. Hur fan vet du att denna blogg är fake? Han skildrar verkigheten som den är, och vill du läsa fakehistorier så checka in jens lapidus... Wanted, du är brutal i ditt skrivande, men vem fan hade inte vart brutal om man levt som kriminell större delen av sitt liv. Keep up the good work bro, och akta dig för katoyerna, veckra är dem , men har en hemsk överaskning att bjuda på;P

    Skrivet av MAsa — 27 Sep 2008, 23:04

  11. Ja du "MAsa".... Hur jag vet? Fortsätt du läsa denna blogg ett tag till så kommer det nog att visa sig vem av oss som har rätt hehe.

    Jag läser den oxå.... trots att den är fake så är den bra!

    Skrivet av Hmm — 28 Sep 2008, 00:07

  12. Oh va spännande läsning, kändes som om jag var där haha.. Har några inlägg kvar att läsa nu innan jag kan följa dig daglien så att säga, dags för nästa!
    Jag tycker också att du ska satsa på en bok, no doubt.

    Skrivet av Sajlid — 30 Sep 2008, 17:39

  13. Du skriver som en mästare. Bless /M

    Skrivet av M — 21 Okt 2008, 17:20

En bloggtjänst levererad av DistansData Webbyrå E-butik och Hemsidor