Blogg gratis Logga in

WANTED

24 Sep, 2008

wanted | 24 Sep, 2008 | Huvudkategori | (2461 Läst)

Fatti, the hair stand up. Kill Santa!

Ben i maten och hund till promenad. Han stod där och stirra med sina konstiga ögon. Såg ut som han kom från en annan planet. Nämen är du ensam! Okej vi dödar ordet ensam med två. Follow me.


Spottade och fräste.

Stod i ett av gatuhörnen nedanför min byggnad. Satte ett fiskben i halsen. Satt på en av de insprängda matställerna och hade pekat på en fisk. Den hade legat där på grillen och sätt god ut. De grillar hela fiskar här. Med två pinnar på varsin sida av firren, för vändningens skull. Ganska liten firre eller ja, medelstor. Den tillsammans med några fisk polare låg där på gallret och fräste. Hade pekat på den och sagt ”This one” ”But no pett, no pett”. Det betyder ”ingen krydda” ”no spice”. Skulle jag inte säga det skulle de doppat hela fisken i någon röd sås och jag skulle få dricka vatten för att inte brinna upp. ”Pett” kan också betyda ”Diamant”. Men man uttalar själva e:et lita anourlunda. Inte som vi, hårt eller mjukt. Utan man talar i olika toner, på något sätt. Som om du skulle hålla hakan högt upp vid ett uttal och vid det andra uttalet håller du hakan lågt ner mot bröstet. Ja thaimänniskorna behöver ju inte använda hakan som en jojjo. Men något i den stilen. Vet inte vilket läge som är ”kydda” och vilket som är ”diamant”.

Men gumman bakom fisken log lite väl mycket, så jag tror jag sa, ”No diamant, No diamant”. Men sak samma. Hon haja galoppen.

I spottandet kände jag att ett fiskben kastades fram och tillbaka i munnen, fångade det med tungan, pilla bort det med några fingrar och så var det frid och fröjd. Några thailändare stannade till och sa något undrande. Fatta inte vad de sa.

Jag log. För att visa att det var lugna puckar. De fortsatte.

Snett till höger om mig låg en hund. Såg den jycken ofta. Det fanna många hundar här på gatan. Men det som skilde den här byrackarn från de andra var hans storlek. Om de nu var en han. Doggen låg där men nosen i backen och han glodde på mig. Helt omöjligt att ens gissa ras. Jag är ingen hundspecialist, men hundarna här, ja de kan se ut som korsning av en gigantsik råtta och en halväten hyena. Den här mojängen såg ut som en guldfärgad fet rottweiler med en släng av en loppäten grisekno. Det jag vill komma till är att han inte såg ut som hundar brukar göra. Han var framför allt fet, riktig fet. En gång såg jag när denna jycke försökte ta sig upp för en trappa vid mitt hus. Ja, det gick inte.

Men han Låg där lika lugn som skål gele.

Skulle inte brutit mina rutiner, tänkte jag. Fisken var ju inte ”mammas köttbullar” direkt. Äter ju oftast kokt eller stekt kykling med ris på haket mitt emot.

Pröjsa den beniga fisken och skulle knata min dagliga promenad. I samma stund som jag började gå så reser sig tjockisen upp på alla fyra. Jag stannar till och blänger lite. Ser nästan ut som pinnarna till ben ska gå av på mitten. Tungan flämtar och han tittar på mig.

Jag börjar gå.

Han följer efter.

Jag stannar.

Han stannar.

Jag står still.

Han lägger sig pladask och flämtar tunga.

Vi är på min gata. Det är full rulle på den trånga gatan. En gata med bilar i båda riktningarna med lika trång som gå gatan i gamla stan. Cyklister, matvagnar, matställen, folk, ja som en gata kan vara i utkanten av Bangkok. Dofter, liv och en massa nudlar. Sen så har vi, tjockisen och jag.

Jag börjar gå.

Han reser sig mödosamt upp och pinnar efter.

”If you gone follow me, than I hope you have your pills” ”I not gone do mouth to mouth!”

Han fattar inte, men tittar upp på mig. Jag tittar ner och vi stegar längst gatan. Inte ens sopporna som låg där borta i en hög som vi passerade, fick tjockisen att stanna till. Nej, tror inte ens han reagera. Hundarna brukade älska dessa små högar. The dog Café Opera.

Svänger ut på en större gata lite mer trafik. Bilarna har riktiga filer och det finns en trottoar på sidan. Men den är full av stånd av mat och folk som slängt upp bord och har saker att sälja. Trång är det. Men tjockisen följer efter. Jag tittar ner och bak för att se hur det går för honom. Han plöjer i havet av ben och flämtar som aldrig förr.

Vi var inne och snacka om ämnet förut. Ensam. Den enda jag talar med nuförtiden är tjejen med som sålde tv.en. För att ge henne ett ansikte så kallar vi henne Nam. Hon är den enda. Om jag inte säger ”No pett”, förstås. Har ju ingen mobil. Det du. Hur klarar man sig utan mobil? Inga löjlig sms eller fåniga ringsignaler. Men jag anväder msn som är min länk till sonen och några enstakade polare. En i Usa och en i Sverige. Sedan talar jag på msn med sonens mor nästan dagligen. Ja vi var ju inne på det här förut. Skyp till familjen. Men det har blivit lite glesare nu med det. But thats is.

En person vet var jag bor och det är Nam. Hon vet inte ens mitt riktiga namn. Henne träffar jag nästan varje dag. Hon är lika ensam som jag så vi brukar döda ordet ensam och vara två. Nam har några få polare men de är få.

Det känns väldigt konstig måste jag säga. Tankarna går ofta dit när jag promenerar på gatorna i Bangkok. Att man kan vara så ensam bland så otroligt mycket folk. Ett hav av folk. Som det ser ut nu så föredrar jag ensamheten. Men det är ändå ganska konstigt.

Det känns som jag accepterat läget och i accepterandet så andas jag tungt men långsamt och trykt.

Som det barnet som inte får vara med i sandlådan. Han sitter med sin hink och spade en aning bort. De andra barnen sitter i ring. Någon drar en bil genom sanden och en unge dunkar spade mot en hink.

Jag sitter lite längre bort och mitt ansikte var tidigare ihopskrynklat som ett litet russin och tårarna sprutade. Fick inte va me. Men nu. Lugn som en filbunke. Hade min spade min hink. Byggde hus och grävde sand. Accepterat utanförskapet och trivdes i min värld.

Saknar Svergie, saknar min son otroligt mycket. Det jag saknar med Sverige är mer Stockholm. Jag vill inte framstå som jag är någon 08 som åker runt på hollyday i Sverige och slår mig på bröstet i fyllan skriker ”Stockholm Stockholm det är Stockholm för hela slanten hela dan, Jan banan”.

Nej. Är ju 08 men om jag fick bestämma och bodde på en camping och ett par kaxiga 08:or skulle campa granne och hålla fyllolåda. Då skulle jag dra på mig en Samidräkt och köra upp en ren i arslet på dem.

Det jag saknar är gatorna, stokcholms gator är mitt hem. Älskar gatorna.

Jag saknar också maten. Den svenska maten. Har aldrig varit så mycket för traditioner. Ja middsommar, kräftskivor och jular och så. Ja, du hörde rätt. Tycker ju julen är mysig med familjen. Man är ju inte mer än människa och när Morsan har slitit svett så får man väll släppa garden och säga; ”Att det är mysigt me jul”. Men om jag var diktator så skulle jag dra ett rött streck över julen i kalendern. ”No more kids sorry man. Santa die. Heart attack.”

Inga mer Fars dar eller Mors dar. Inga alla Hjärtan dar. Födelsedagar är lite upp till var och en men tårta kanske skulle förbjudas.

Nä, skämt och sido. Men lite alvar ligger det i vad jag tycker. Tycker ju att man ska kunna visa uppskattning om man tycker om någon utan att det måste finnas massa schemalagda dagar. Annser blir det blir så jävla krystat att; ”idag ska alla köpa en nallebjörn, ett par rosor och en choklad ask, till den man har i hjärtat kär”. Och så sväljer vi det med hull och hå och det hovas in stålar i chokladbutiken.

Men hade det inte varit för julen så hade vi inte kriminella inte haft lika myckat att göra. Då hade ju tiden varit lika platt som en pankaka hela tiden.

Men det som jag trots allt saknar är maten som kommer med på köpet. Hade det inte varit för den så hade jag nog ställt upp i valet och hoppas bli nästa statminister just för att ta kol på tomten.

Saknar de svenska sommrarna. En bira på någon uteservering. Snacka skit.

Men vem är jag och tycka till. Jag ler. Det är lite ironiskt på något sätt att man är låst i sin egen rymning. Det är skilnad på att sakna och självömka.

Ska snacka mer om min son sen. Saknar ju honom mer än maten, gatorna och allt annat Stockholm har att erbjuda. Men det är ett lite farlig vatten för mig att skriva om. Farligt på det sättet att. Ja, det är i stort sätt som jag ser det min ända känsliga punkt. Om vi ska tala ångest och samvete och allt det där. Vet ju inte riktig vad som händer om jag ska skriva ner saker och ting om det. Om jag dyker och gräver.

Vet att det är höst nu i Sverige. Föredrar hösten framför våren. Men sommaren framför vintern. Tycker ibland våren kan bli lite löjlig. Inte löjlig som i löjlig utan folket kan börja betee sig. Så fort solen kikar fram sliter alla av sig kläderna, slänger sig på första gröna fläck och börjar få konstiga flirt rykningar i ögat. Det ska sommras och det ska solas. Dra i bromsen och ha lite tålamod för faan. Det är sommar snart foks.

Nej, är mer lagd åt hösten. Tjocka kläder, lagom hårt klimat. Lite redigare tider. Inga fjolliga shorts i något trendigt märke och ett par stora solbriller. Ska det va så ska det va. Det ska vara lite redigt.

Men här gick man. Jag och min tjockis hund som såg ut att komma från en annan planet. Funderat som sagt på Sverige idag.

Svängde in på en gata. Bort från all rusning. Duckade för ett parasoll som täckte ett bord fullt med ”Hello Kitty” prylar. Stannade till.

Tände en cigg och snegla på jycken. Han stod still och tittade upp.

”You want a Hello Kitty watch?”, frågade jag.

Ingen reaktion alls. Inte det minsta.

Vi gick vidare. In till höger. Brukade försöka hitta gator jag aldrig gått på. Denna gata var ny. Den var trång. Husväggarna stod täta och det var precis plats för en bil att ta sig genom. Skulle det komma car nu så var jag tvungen att steppa åt sidan vid någon port eller liten trappa. Var tjockisen skulle ta vägen hade jag ingen aning om. Men ja, det var ju hans problem. Gatan som var mer som än gränd svängde svagt åt höger. Den var öde på folk och det hängde tvättlinor nu över huvudet på mig. Helt plötsligt kom några barn cyklande mot mig. De passerade oss och försvan. En dörr öppnade framför mig. En kvinna kom ut. Hon bar på en korg. Drog igen dörren och utan att titta på oss försvan hon in i en annan port mitt emot.

Efter att vi gått i cirka tio minuter kom jag ut på en större gata. Det var en tvåfilig bilgata med lika mycket rörelse som förut. Det första som svepte förbi mig var en värdetransport bil.

”Ofaan” tänkte jag, Följde den med blicken och såg hur den stannade till vid bankomaterna vid en seven eleven.

Värdetransportbilarna såg ju då lite annorlunda ut här men på ett sätt ändå ganska lika som våra i Svedala. Mörkblåa, lite mer ihoptryckta och en aning mindra. Ganska mycket mindre. Hade galler vid fönstrerna och jag kunde på långt avstånd se hur det skrek värdetransport. Hade sätt dessa bilar förr men inte så många.

Såg inte någon kliva ut. Funderade om jag lagt märkte till väktarna, hur pass beväpnade de var vid en leverans som denna. Men jag kom inte på att jag sätt några tidigare. Skulle kunna tänka mig att de var tungt beväpnade och skulle kunna, utan att tveka skjuta schweizost. För att därefter gå fram till rånaren och hålla upp liket som en trofe och joddla thai.

Nej jag såg inte någon komma ut. Transporten bara stod där. Ville inte stå för länge och stirra så jag gick vidare på min promenad. Men jag måste erkänna att jag var nyfiken.

Kom och tänka på en rån jag sätt på tv för långe sedan. Var ett program där de drog upp brott, från hela världen och gjorde pengar på oss förlorare. Ja, det var när jag var i sköna Sverige. Långt innan flyktens dagar. De visade hur tre ynglingar, maskerade i rånarluva och tungt beväpnade med Ak4:or eller liknande, rusa in i en guldbutik. Utan att säga något drog det iväg salvor, ja skotten yrde och krossade all glas på väggarna. Montrarna smulade sönder och de forsatte att skjuta helt vilt. Personalen slängde sig ner på golvet och det var hysteri. Efter ett tag hoppade ena snubben bakom disken och drog ner så mycket guld han kunde i en väska. De andra höll vakt utåt. Innan de lämnade haket drog de iväg ytterligar salvor i väggen och upp i taket.

Men de åkte fast. Programet visade upp bilder på de tre och tydligen så hade snuten fångat dem något senare. Än var faktiskt en tjej. Vet inte hur långt straff de fick, de sas inte. Men jag tvivlar på att de blev erbjuden terapi och minigolf.

Nej, det är lite hårdare klimat här i Thailand. Det kan man nog påsto.

Värdetransporten och tanken på programet fick mina hår att stå upp på kroppen. Det var ju så länge sedan. Har sagt tidigare att det inte har med spänning att göra och att man är tvungen att sänga av. ”Trycka på off”, inte känna. Men en kick var det. Och detta fick mig att rysa till en aning.

Vi fotsatte bort. Hunden och jag. Köpte några grillade köttbitar på pinne och slängde en köttbit åt tjockisen. Jag han inte ens blinka förrän biten var borta.

Utanför min port så var det hit men inte längre för tjockisen. Han förstod. Tittade på mig vädjande men förstod.

”Bye fatti” sa jag och öppnade glasdörren för att gå in i trappuppgången. Såg innan jag försvan upp för trappan hur han vek ihop benen och pladask ner i liggande ställning utanför porten. Låg där som en degklump, så som degklumpar bara kan ligga.

Stoppa in nykel i hålet och vred om. Stängde dörren. Låste och knäppte på datorn.

Vill bara säga igen att alla kommentarer fyller min dag mer än vad ni tror.

Bloggen har blivit en del av min dag.

Helt plötsligt för inte alls så länge sedan. Några timmar sen...

Mitt i mitt skrivande ja, när jag var någon stanns ute och promenaerade vid gränden. Knackade de på dörren. Jag hoppade till. Fingrarna slutade coh tangenerna tystande.

”Va faan”. Jag vet att det inte var Nam. Hon skulle ju iväg till andra sidan stan och inte komma tillbaks förrän imorgon. Så vem faan kunde det vara. Det knackade igen. Nam knackade alltid lite halvlågt, med ett finger. Denna knackning var högre och hårdare. Ingen viste att jag bodde här. Fick aldrig besök förutom av Nam. Hyresvärden hade aldrig knackat på tidigare och grannarna höll sig till sig själva.

Såg en skugga röra sig i springan nedanför dörrkanten och golvet. Tyst klev jag fram till dörren barfota på klinkergolvet. Hörde röster.

Kikade försiktigt i kikålet. Kunde se två personer men kikhålet var ju inte kvalite bäst, så det var svårt att se ordentligt.

”Övervägde om jag skulle öppna”, ”Vad hade jag för val?” Kikade igen.

Nu såg jag!

”Hur faan viste de att jag gömde mig här?”

.....



Kommentarer

  1. Sanslöst bra blogg.
    Ett definitivt bokmärke.

    Tack för att du låter mig göra nått annat än 8-17-ruttna.

    Skrivet av Henrik — 24 Sep 2008, 13:18

  2. Vi finns här, med dig..keep up the good work!

    Fortis in Adversis Humilis in Secundis

    Mvh

    Earthbridge

    Skrivet av Earthbridge — 24 Sep 2008, 13:34

  3. spännande avslutning måste jag säga kan knappt vänta på nästa inlägg. din blogg är grymt bra!!

    Skrivet av svempa — 24 Sep 2008, 14:38

  4. Det här är lätt bland det bästa jag har läst! top 3 alla kategorier ever!

    läste alla inlägg i ett sträck igårkväll, det gick fan inte att sluta. Så jag säger som många andra tidigare har sagt, skriv en bok och jag skulle inte bara köpa en utan jag skulle köpa flera och ge bort till vänner också.

    Grymt bra! Fortsätt så.
    Mvh/JD

    Skrivet av JD — 24 Sep 2008, 16:48

  5. kann knappt vänta på fortättningen skynda snälla o vad händer med hunden det kasnske blir din vän där nere eller e det för tung packning det vet gara du keep it upp

    Skrivet av eko — 24 Sep 2008, 16:56

  6. Kommer du ner till Phuket nångång så släng iväg ett mail :)

    Skrivet av AG — 24 Sep 2008, 18:30

  7. Cliffhanger?

    Snabba på med upplösningen.
    Vill läsa. Måste läsa.
    NU!

    Också på rymmen i Thai land

    Skrivet av På rymmen — 25 Sep 2008, 09:27

  8. Elakt bra / M

    Skrivet av M — 21 Okt 2008, 16:00

En bloggtjänst levererad av DistansData Webbyrå E-butik och Hemsidor