Blogg gratis Logga in

WANTED

22 Sep, 2008

wanted | 22 Sep, 2008 | Huvudkategori | (1961 Läst)

Strawberrysummer. Back to seven.

En hage. Det ska rånas och äta gubbar, badas dansa bryggdans. Nästa vecka kommer cirkusen. Hon sträckte ut en handduk på bryggan, jag var sju. Undra var biokemisten tog vägen?


Körsbär. Kunde varit sju eller kanske åtta år. Tror jag var sju. Vi låg i varsin hängmatta. Min hängmatta var blå med vita ränder. Tyget formades efter kroppen och mattan gungade. Det var mitt på dagen, en sommar i Bergkvara. Hängmattorna var uppspända i körsbörsträdena. Vilken dag!

Jag sträkte mig efter en gren. Drog den mot mig och greppa några röda körsbär. De hängde två och två. Medan jag stoppade de goda bären i munnen kikade jag över mattkanten. Min kompis Mathias låg i mattan bredvid. Mathias var ett år äldre än jag. Vi träffades alltid på somrarna och för det mesta i Bergkvara. Solen stack fram mellan några grenar men gungandet gjorde att grenarna lekte skugga och sol. Solen kikade fram men försvann.

Himlen var klarblå.

Mathias var mina föräldrars vänners son. Tror att de var mina föräldrars bästa vänner. Vi bodde inte i samma städer men träffades alltid under somrarna.

Nu var vi på Mathias landställe i Bergkvara.Vi brukade vara här eller i Stora Höga på västkusten. Mathias familj hade ett stort landställe. Med en stor trädgård. Runt huset fanns en hög grön häck. En grusväg ledde nedifrån bilarna upp till huset och fortsatte runt huset på båda sidorna och bakom huset. Där fanns en stor gärsyta, sandlåda, några röda bodar och en uteplats för grillning. Det kanske låter lyx men allt var sådär sommarlands slitet.

På framsidan på båda sidorna av grusvägen var det fullt av körsbärsträd och i dem låg vi.

”Kom”, sa Mathias.

Jag tittade på honom över kanten igen. I mungipan på Mathias stack en liten körsbär gren ut. Ja, den där lilla grenen som man håller i när man äter körsbär, när man stoppar det i munnen för att skala av allt det goda med tungan och med tänderna. En sådan gren stack ut från Mathias mun.

”Vart?” frågade jag.

”Vi springer till bryggan!”

”Okej,!” sa jag.

Med snabba små skutt hoppade vi ut hängmattan. Gräset kittlade under våra bara fötter och vi sprang ner till gårdens parkering. Där blev det illa. Parkeringen var grus. För att komma till bryggan var vi tvugna att sprignga över grusparkeringen följa grusvägen en bit och sedan kom det stora testet. Vi var tvugna att korsa hagen. Efter det var det lätt som en plätt. Över den stora gräsåken, över asfaltsvägen och lite mer grus för att sedan komma ner till en lill bryggan.

Våra steg blev små och långsamma. Gruset skavde under fötterna. Sådär som grus gör under barafota fötter. Men vi pinnade på, följde grusvägen och efter ett tag kom vi fram till hagen. Hagen var omgiven av ett staket. På ett ställe fanns en övergång i trä. Någon hade byggt en liten trä trall. Just så man kunde komma över staketet. Vi stannade till vid trä trallen. Spande över hagen. Hagen var stor. Här och där kunde man se vita får. Små klungor av får. Gräset var gulgrönt och lite här och där var gräset till och med högre än oss. Som någon hade lämnat små öar av högt gräs.

”Ser du?, frågade Mathias.

”Nee”, svarad jag och spanade. Mina ögon letade efter baggen.

Det fanns en bagge i hagen. Bara en. Men en väldigt ilsken bagge. Han var svart. Han kunde vara gömd i någon av gräsöarna eller vara på andra sidan hagen.

Hagen var stor. Vi såg inte andra sidan. Baggen var stor och ilsken.

Baggen syntes inte till.

Precis när jag vi skulle skutta över och in för att kuta benen av oss, hörde jag någon ropa mitt namn. Det var Millan.

Jag vände mig om mot grusvägen. Camilla, min äldre kusin som också var i Bergkvara med min moster stod på gruset med sin cykel mellan benen.

”Vart ska ni?” fågade hon och höll upp ena handen som skydd mot solen. Camilla var nästan vuxen. Eller ja, i mina ögon som liten, var hon vuxen.

”Till lilla bryggan”, svarade jag.

”Jag ska cykla ner till posten, men jag kommer sen.”

”Okej”, svarade jag.

Hon fortsatte.

”Vill ni följa med och plocka jordgubbar sen?”

Vi tittade på varandra och nickade. Det var det bästa jag visste. Vi alla brukade åka iväg och plocka jordgubbar, i massor. De vuxna plockade jordgubbslandet i korgar och vi barn, ja vi stoppade oss själva fulla. Men man fick det. Tanten som ägde jordgubbslandet hade sagt det till oss. Hon sa; ”Barn ät så mycket ni orkar, ju rödare ni är runt era munnar, ju gladare blir jag”. Hennes jordgubbsland var större än hagen. Mycket större.

Millan vinkade hej då och cyklade iväg.

”Jag gillar din kusin”, sa Mathias.

Men försent. Jag hade redan givit mig ut i hagen.

”Kom!” ropade jag och viftade med handen.

Mathias tog ett skutt och så var han inne i hagen. Vi sprang. Ja om vi sprang. Någonstans fanns en ilsken svart bagge. Gräset var fullt med fårbajs och jag gjorde allt för att inte sätta ner mina barfota fötter fel. Som små trumpinnar gick benen.

Mathias var några meter efter mig. Jag passerade några bäkrande får.

”Han kommer!” skrek Mathias.

Jag vände på huvudet. Där!. En bit bort såg jag baggen. Han hade sätt oss och var nu efter oss.

”Mathias! Spring!”, skrek jag.

Baggen såg ilsknare ut än aldrig förr.

Tittade inte bakåt något mer. Nu var det bara att lubba för livet. Bet ihop. Sket i fårbajset och sprang så fort jag bara någonsin kunde. Sprang och sprang.

Tillslut kom jag fram till grinden. Sköt trähaspen åt sidan. Och öppna grinden. Fort fort fort. Mathias var inte lika snabb som jag. Men han kom där borta. Kunde se hur han bet ihop och tog i för glatta livet. Baggen var bara några meter bakom. På nära håll såg man hur stor baggen egentligen var. Ibland så brukade vi kasta äpplen på honom, men då stod vi på andra sidan staketet.

”Spring!” skrek jag och stod beredd att stänga igen grinden. ”Spring!”

Han han! Mathias genom grinden. Jag stängde igen grinden fort. Trähaspen på och vi backade några steg.

Vi skrattade och pustade ut. Baggen tittade ilsket på oss innefrån hagen. Han frustade och blängde men försvan bort.

Det var nära.

Vet inte hur många fårbajsar jag klev i men det strunta jag i.

Väl nere vid lilla bryggan kasta vi sten i vattnet. Det var en liten brygga gjord för att barnen skulle kunna bada. Efter lite stenkastning badade vi. Mamma gillade egentligen inte att vi badade ensama. Men båda Mathias och jag hade tagit simmborgarmärket så vi kunde simma.

Efter ett tag kom Millan. Hon satte sig och kikade på oss från bryggan. Hon hade med sig handdukar.

Jag satte mig bredvid Millan, det var varmt. Jag var blöt. Bryggan stack lite. Mathias var kvar i vattnet.

”sätt dig på den här” sa hon och bredd ut en handduk.

”Ikväll är det bryggdans” fortsatte hon.

Jag kikade mot henne och la det blöta håret åt sidan.

”Japp”, sa Millan ”Ikväll är det bryggdans, efter vi plockat jordgubbar och ätit middag så ska vi alla åka till bryggdansen”

Kunde det bli mycket bättre tänkte jag. När de vuxan vill dansa nere vid stor bryggan följde vi barn med. Jag, Mathias, Mathis bror, min lillebror och min lillesyster. Det var ett band som spelade och flera vuxna samlades för att dansa. Det brukad vara många barn där.

Vi fick varsin slant och de fannas spel hjul som man kunde vinna choklad eller annat gott. Det fans radiobilar. Du vet sådana där bilar man kunde stoppa i en slant och åka runt och krocka varandra och det fanns en karusell. En del av barnen spelade kula. Det fanns massa saker där.

Jo, det kunde faktiskt bli bättre men det var om en vecka. Pappa hade sagt att det kommer om en vecka. Gissa vad.

Cirkusen!

Japp. Om en vecka skulle cirkusen komma. Den brukade komma när vi var i Bergkvara. Det var det bästa. Då blev det rörelse i Bergkvara. Fanns inget bättre. Vi brukade hjälpa till med allt.

Jag kramade om Millan.

”Du e blöt” ropade hon till lite lagom.

Men hon kramde mig.

Jag hoppade att Malin som ockås brukade vara i Bergkvara med sin familj skulle komma i denna sommar också. Malin var från Malmö. Förra sommaren var vi tillsammans.

Vakna!

Jag hajade till. Satt i kontorstolen på byggkontoret och hade slumrat till. Forsberg som var en platsansvarig på en av mina byggen halvsatt på mitt kontorbord. Han hade varit anställd i ca ett år. En hyvens kille.

”Skit, vad är klockan?” frågade jag.

”Hon är snart fyra”, svarade Forsberg och stack några papprer i handen på mig.

”Du sov ju som en baby”, sa han och gick ut från mitt rum och log.

La dokumenten som Forsberg givet mig åt sidan och funderade. Ikväll skulle jag träffa några som skulle köpa det färgade rånarbytet. De hade sagt fyrtio procent av totalsumman. Det var helt okej. Var någon som kände någon som kalldes ”Ryssen” men var från Polen. Visste att det fanns växelautomar i europa som tog mot sedlarna och spotta ut andra valörer men jag hade aldrig testat det själv. Hade fått ut cirak hundra tusen själv på olika krogar. Eller jag folk som jag kände sprang runt och beställde en öl för ca trettio fyrtio kronor och betalade med en färgad femhundring, fick växeln och gick till nästa krog. Men det var ju så mycket jobb. Många av sedlaran var ju bara förgade vid kanten eller lite här och där. Inte så man la märke till det i mörkret. Hade för ett tag sedan varit i kontakt med en gamal bekant som är biokemist och givit honom några sedlar för att se om han kunde tvätta dem. Men han hade inte hört av sig och ja, nu hade det gått några veckor.

Så ”Ryssens” bud var helt okej.

Jag vet att folk kunde få ut hundra procent av värdet eller kanske nittio varjefall, på något sätt.

Slängde iväg några mail och klinkade ut ett anbud som jag signerade och la i ”posta” krogen till sekreteraren. Det var ett anbud på en renovering i en av kommunernas kommunalhus. Inte så stor jobb. Men mitt pris låg på fyrahudra femtio tusen plus moms.

Forsberg kom in igen.

”Det är några som söker dig” sa han.

”Jasså, vilka då”

”Ingen aning, några killar, en stor jävel”

Aha, just det. Jag hade ju sagt till Rispan och Elias att komma förbi. Det hade något rån som de vill ha hjälp med. Grejer som skulle fixas fram.

Jag reste mig upp och gick ut för att möta dem.

Vi stod ute på kajen och talade.

”Hur mycket tror du det rör sig om?”, frågde Rispan.

”Ja du sa att de bara brukade ha en väska med sig?”, frågade jag.

”Jo”, sa Rispan igen.

”Ja, hur ofta fyller det på bankomaten?”

”En gång i veckan”, sa Elias.

”Nja, eftersom det är en ganska trafikerad bankomat så gissar jag på en komma åtta till två komma två.” ”De brukar aldrig ha mer i en väska.”

Det blev tyst några sekunder.

Jag sa, ”Ni borde ta med er någon mer som ja, har slagit upp en väska förut.”

”Jo men Santos säger han har gjort det”, svarde Rispan.

”Santos, santos” sa jag. ”Missar ni kretskortet är det ciao, vet ni väll”. ”Har ni skaffat en yxa?”, frågade jag.

”Jo”, sa Rispan.

”Är det en klyvyxa?”

””En vad?”

”En speciell yxa, det går bra med en vanlig yxa men det skall helst vara en klyvyxa..”

Jag fortsatte, ”Okej jag hjälper er, men jag har inge lust att vara delaktig i skiten. Slå in mig på några procent så ska jag hjälpa er.”

Jag tittade på dem. Det såg ut som humle och dumle. Helan och halvan...

We be back to this story later some day…

Om vi ska rulla tillbaks till min barndom. Så speglar historien väldigt bra hur min barndom var i ung ålder på många sätt. I skolan som liten var jag duktig i många ämnen och fröknarna älskade mig. Var hjälpsam och lydig. På senare dag så var det mycket frånvaro och lärarna skakade på huvunna. Han har ju alla förutsättningar att bli precis vad som helst. Det enda ämnet som jag hade svårt för var just svenskan. Min svenska lärare gav mig betyg femma, för mina uppsatser i berättartecknik men bara trea i grammatik. Ja, betygen bestod då av ett till fem. Femma i idrott och i bild, fyra i matte och sedan var det lite blandade fyror och treor. Detta trots att jag hade lika stor frånvaro på högskolan som ”han som inte var där”. Tvåa i hemkunskap. Har du lyckts smälta en kastrull? Nej, trodde väll det. Jag har. Inte vet jag hur men, det hände.

Någon frågade ju om skolan.

Om jag är en renlevnads människa? från det ena till det andra.

Nej, ta mig faan. Skulle min vegopolare, ja vi kan kalla honom Elina. Brukar kalla vissa av mina polare vid tjejnamn, men det är en ”han”. Och det var innan Scrubs för er som sätt den serien. Nej mer för att ja jävlas.

Så om vi skulle fråga Elin den frågan ”om jag är en renlevnads människa?” skulle han kanske skratta sig till en vegetarisk död.

Nej jag äter kött, och helst fettet på kötter. Dricker alkhol, när det är fest. Det går i perioder. Föredrar det lugna men kan rocka loss så inne i vassen vissa stunder. Petar bort grönsakerna och har socker och kannel på tunnbrösmörgåsen. Har smör som andra har möjlk i gröten och skulle föredra att äta med fingrarna för alltid. Men kan anpassa mig och peka med pekfingert längs bestickan och skära fint. Dricker för lite, aldelles för lite vatten, vräker i mig kaffe och skulle kunna sluka en munk i ett nafs. Bacon! Hmmm... bacon.

Men min kropp är ett mysterium. Är lika mager ändå som en kospena, föruton när jag gymar. Utan att trycka i mig massa ryssar eller andra anabola kemikaler, skulle aldrig falla mig in. Utan dessa blir jag bitig, senig och krallig som fan, på ett kick. Väldigt fort nästan för fort. Folk tror jag biter i den förbjudna kakan och tittar lite misstänktsamt. Men när jag inte lyfter skrot försvinner musklerna och ja..

Kan efter ett hårt träningspass kila ner och äta pizza utan att det ens gnager ett dugg på samvetet.

Som liten...

Var det inte Bergkvara eller Stora Höga på somrarna så var det Sälen eller Dalarna på vintern. Vi bilade också i Europa. Skulle vilja skriva en hel bok om min tidiga barndom. Massa lyckliga minnen, värdefulla minnen, varma minnen. Just för att tacka mina föräldrar. Skulle vilja skriva en hel värld som tack.

Vi satt på bryggan ett bra tag. Mathias, jag och Millan. Kasta sten och Millan berättade om en kille hon träffat. Efter ett tag gick vi tillbaks. Millan ledde cykeln och Mathias och jag gick vid sidan av vägen, där det varjefall var lite gräs. Denna gång gick vi runt med Millan. Men vi kunde se baggen inne i hagen.

Vid huset mötte vi min pappa och Mathias Pappa. De skulle förbereda resten av cyklarna. De måste pumpas och kanske oljas in lite. Vi skulle cykla allihop till jordgubbslandet.

”Vill ni hjälpa till?” frågade Mathias pappa.

Så vi följde med till de röda bodarna bakom huset. De vuxna pumpade och vi tittade på. Lillebror, som var sådär liten, ja jätteliten kom krypandes på gräsmattan. Han hade mat runt munnen och håret stod åt alla håll.

Jag kände hur något petade vid örat. Tog mig för örat och vifta bort. Kanske en fluga. Men petandet kom tillbaks. Det var Mathias som petade gräs i örat på mig...



Kommentarer

  1. Mästerligt skrivet!
    Vänligen hälsningar från Stockholm / M

    Skrivet av M — 21 Okt 2008, 15:03

  2. underbar känsla - du kan konsten att berätta.

    Skrivet av M — 21 Okt 2008, 15:05

En bloggtjänst levererad av DistansData Webbyrå E-butik och Hemsidor