Blogg gratis Logga in

WANTED

16 Sep, 2008

wanted | 16 Sep, 2008 | Huvudkategori | (2612 Läst)

Feel it around you. Reflex and blame.

Skadad yrkesskadad yrkeskriminell. Skadade är vi väll allihop på vårat egna sätt. Kanske inte skadeskjutna eller skadeglada, but we are what we are. But what are we?...

Vad jobbar du med? Eller är du ung. Du kanske fortfarande studerar. Har du ett intresse? Brinner du för något? Om du varit i en och samma yrkesbransch väldigt länge eller är intresserad av något så där fruktansvärt mycket så bygger du upp reflerxer, iaktagelseförmågor, speciella tillvägagångsätt m.m.

Lek med ämnet att du är och varit en fotograf i halva ditt liv. Du jobbar för en nyhetstidning och du älskar att fota. Du brinner för att klicka med din kamera var du än går och är alltid ute efter att fånga den där ”drömbilden”. Du har i hela ditt liv sakta men säkert utveklats till det du är idag. Små ting som sitter i ryggraden.

Du går på stan och har din kamera med dig. Du är som den där revolvermannen i vila westen filmerna. Han drar fram pistelen reflexmässigt och avlossar en salva när någon fara attackerar honom.

Östermalm, Handelsbanken. Du står i kön utanför banken till en korvggubbe med låda på magen och ska köpa den en röd med bröd.

Det hörs ett skrik, i ögonvrån noterar du snabba rörelser från människor och bakom dig är aktiviteten stor. Innan du vet ordet av så har du reflexmessigt dragit fram kameran och avlossat en salva. Du tänker inte utan bara gör. Klick, klick, klick,, klick. Utan att tänka flyttar du dig till bättre position, få bättre bilder. Fingret klickar konstant. På ett par tiotals sekunder är det över. Men tack vare ditt snabba agarande, din speciella uppfattningsförmåga fick du med de tre maskerade männen som rånade banken. Du fick väktarenas skräckslagna ansikten, Du fick bilder på flyktbilen, du fick med allt!

Utöver din förmåga att reagera snabbt, fota och leta position. Så har dina sinnen formats efter det som behövs. Du kan tex allt om ljus och färger och du ser de vakra kombinationerna överallt var du går. Du ser fotografier överallt. Du drar dig till liksinta och ni lär varandra. Allt ditt undermedvetna har också formats. Du noterar utan att lägga på minnet, dina känselspön blir extra känsliga för vissa ting utan att du tänker på det.

Så här är det för alla som varit i en bransch en längre tid. Man blir yrkesskadad på ont och gott. Både medvetet och omededvetet. Det var lika dant för mig. Var inte bara skadade utan också yrkesskdad.

Som exempel. Flera gånger har man åkt förbi eller rent av knatat in i ett köpcentrum eller bara sätt någonstans på gatan en värdetransportbil stanna till och en eller två väktare kliver ut. En kvinna som är höggravid ser andra gravida kvinnor överallt. Jag såg värdetransporter.

Utan att tänka på det och rent reflexmässigt noterade jag tiden när jag såg en värdetransport stanna till. Jag kikade på klockan och mermorerade tiden.

Detta gjorde jag utan att ens tänka på dig, varje gång. Sekunden efter var jag tillbaks men månader senare kunde jag komma ihåg, plats, tid och dag. Det lagrades många sådana situationer.

När jag går in i en lokal oavsätt lokal. Den skulle rent av kunna vara helt tom. Så letar mitt undermedvetna efter larmsystemet och vad bästa vägen in skulle vara på natten när lokalen är låst. Om någon slår en kod. Spelar ingen roll vilken kod, i en portuppgång eller vid en bankomat så letar mina ögon efter bästa deskreta vinkel för att se koden och memorerar. Man kan ofta inte se sifforna men man kan notera personens rörelsemönster med arm, hand och finger. Efter det går det att lista ut kombinationen lätt. Detta gör jag utan att tänka på att jag gör det. Jag kunde sniffa till mig civilpoliser och under en bilfärd letade mina ögon efter span konstant. Misstänkta bilar.

En person bankade en dagskassa i ett inkastningsautomat dina ögon letade efter spår. Var kom denna person ifrån? Hade du sätt denna i någon butik i närheten, hade hon något som indikerade var hon jobbade. En namnskylt, en logga? Aha hon bar en kasse från Hugo Boss. Det behövde ju inte betyda något och jag skulle aldrig göra något men mitt undermedvetna hade memorerat och flera veckor senare när jag skulle köpa en skjorta på Hugo boss. Kände jag igen ena kassörskan och kunde minnas att hon bankade klockan åtta och tjugo vid inkassninga atuomaten på stureplan.

Mitt undermedvetan räknade kameror och placeringar av dessa på banker. Minna sinnen letade efter detaljer.

Eftersom jag levde i ett hårt klimat så kom det på köpet många ovänner. Det var många som var avensjuka eller rent utav hatiska mot mig. Så ögon i nacken växte fram. Sinnerna slipades till och jag byggde upp ett sysstem som memorerade ansikten på rutin. När jag klev in någonstanns, ett fik, en butik eller på en restaurang svepte blicken alltid över alla människor. Fanns det någon hotbild? Kände jag igen någon? Komma ihåg alla viktiga och glömde alla oviktiga. Under vissa perioder åkte jag upp och ner på min gata varje gång jag kom hem för att memorera bilarna och se om det var någon misstänksam bil. Hotbild? Span? När jag klev in i min trappuppgång stannade jag alltid upp några sekunder för att lyssna om det var aktivitet i trappan. Stod det någon utanför min dörr? Hade alltid ryggen mot väggen när jag åt eller fika ute. Det växte fram ett par ögon i nacken och en otrolig förmåga att leta efter vissa detaljer.

Jag hade ofta två olika tröjor på mig om något skulle hända eller några nadra plagg som lätt gick att skifta. Man visste ju aldrig. Kunde råka ut för vad som helst och behöva försvinna osynligt från brottsplatsen.

”Vi letar efter en man runt tretio, mellan en och sjuttio och en och åttio lång, bärande jenas och en svart tröja.” Polisradion.

Om du var fotograf så var det västa som kunde händavar att du missade bilden. Om jag missade en detalj kunde det handla om liv och död. När det är allvar så slipas sinnern till sylvasst och du slukar allt som du behöver. Det är ditt stösta vapen.

Vi satt och fikade på ett cafe vid Stureplan. Jag är egentligen en Södermänniska, fastän jag bodde på Östermalm. Gillar Söder. Men hon ville fika här. Var på dejt. En bekant hade parat ihop mig med tjejen framför mig. Söt och verka trevlig. Tjugosex år, brunett och studerade ekonomi. Det var sommar, så vi satt på uteserveringen på Birgerljarlsgatan och hade uppsikt över Svampen. Mitt emot Spybar.

Mycket folk i rörelse. Mitt på ljusa dagen en vardag. Jag satt med ryggen mot fasaden och hon snackade om plugget. Lyssnade inte riktigt utan min blick svepte över alla människorna för att leta efter aniskten. Vi var på en ganska eller väldigt offentlig plats så minna sinnen var på helspänn. En svart tonad volvo åkte förbi något och jag noterade registrering nummret. Vid hörnet utanför Spybar stod två killar i trettioårsåldern. Det var en bit bort från oss men jag kunde se på deras rörelsmönster hur det förmodligen handlades droger i mindre skala. Ibland när folk ska göra det så osynligt som möjligt blir det dessto synligar för ett tränat öga.

Noterar i ögonvrån hur mannen vid bordet bredvid hade en Rolexklocka på sig och att han förmodligen var advokat. Papperna han hade på stolen var en brottsutredning.

En värdetransprotsbil från Falk dyker helt plötsligt upp och parkerar utanför Handeslbanken på andra sidan korsningen. En väktare klev ut. En annan väktare rundarde bilen och tog ut två väskor från sidodörren. Omedvetet såg jag på mannens Rolexklocka att tiden är tolv miuter över ett. I ögonvrån följde jag väktarna som gick in i banken. Jag lyssnar på när hon talar om skolan och mitt ansiktsutryck följde hennes historia.

”Så hur länge har du kvar i skolan?” frågde jag. Även om jag inte var intresserad så bästa sättet att vara en god lyssnare är att ställa frågor. Hon han inte svara.

Såg en bil stanna till hastigt utanför banken. Tre makserade män klev ut tungt beväpnade. Två spring in i entren och en stannar utanför.

Det hördes ett skrik! En fotograf reagerarde och är snabbt igång med att fotografera.

”Skit!”, tänker jag. ”Vad ska jag göra?”. Jag hukade mig och gömde mig halvt bakom mannen men rolexklockan. Alla på uteserveringen hade noterat rånet och deras uppmärksamhet var riktiat dit.

”Vill absolut inte fastna på någon bild”

Min date reste sig upp. ”Men gud!” säger hon och följer händelsen. Det gick fort, inom kort kom rånarna utspringade från banken med en svar väska. Alla tre hoppde in i bilen. De försvann med en rivstart från platsen. Jag såg hur fotografen tog upp en mobil. Jag såg hur folk runtomkring var chockade.

Nu gällde det att tänka och agera. ”Vilka mobiler hade jag på mig. Hade med mig tre i fickan.”

Det hördes tjutande sirener och Polisen var snabbt på plats. En stor klunga med folk samlades.

Jag tog försiktigt fram mina mobiler under bordet och sorterar bort två och stänger av dem.

”Ska vi gå fram?” frågade min date, nyfiket.

”Gör du det, men jag stannar”, svarade jag. Med ett ”Kommer snart” försvann hon nyfiket bort till folksamlingen. Jag passade på att kila in på cafet och in på toaletten. Folk stod och kikar ut i fönstrerna. Inne på toaletten letade jag efter en plats att gömma mobilerna. Lyfte på en takplatta och gömmde dem där. Kollde min plånbok. Hade tretusenfemhundra på mig. Det var lagom. Inte för mycket och inte för litet. I bilen låg ett kuvert med över sjutttiotusen. Tur att jag inte hade dem på mig. Ringer upp ett samtal till en bekant som jobbadei en butik i närheten. Hon var en bra vän och visste vad jag sysslar med. Frågade om hon kan ringa mig om en fem minuter och säga att hon vill att jag ska luncha med henne, för att hon vill tala om något problem. Hon svarar att hon kan göra det och det passar ju bra eftersom hon faktiskt hade lunch om en halvtimme. Ville försvinna bort från platsen, inte för fort men ville inte stanna för länge heller och var tvungen att ha en ursäkt till daten.

Tillbaks till den lilla uteserveringen. Pådraget utanför hade utökats. Mer polisbilar, mer poliser, avsprärningsband och nyfikna. Min date kom tillbaka. Hon sätta sig ner lite upprymd. Hon bablade på om händelsen och jag nickade med. Min telefon ringde.

”En tjejkompis ringde” sa jag efter jag lagt på. ”Hon vill luncha med mig och snacka om något problem.” ”Var något skit med familjen som hänt”.

Besviket fick jag tillbaks ett ”Ofaan”.

”Men hon jobbar i en butik inte långt härifrån, så vi kan ta en promenad tillsammans dit”

”Javisst”, svarade hon och vi betalade och lämnade fiket Jag kilar in på en närliggande pressbyrå och köpte tre ciggarettpaket, en bok och en tidning med korsord och soduko.

Hade dumpat de telefonerna som snuten aboslut inte skulle få tag på. Hade lagom mycket pengar på fickan, så det inte var allt för misstänktsammt och så man skulle kunna klara sig i häktet tills någon skicka in slantar. Hade cigg så jag klarar arrestdagarna, en bok och en tidning med korsord och soduko om jag skulle bli rastlös.

”Då så” hade gjort det jag kunde.

Vi passerade klungar arm i arm och mina blick svepte över folket. Poliser, avspärrningar och upprymda människor. Jag spanade efter något speciellt. Ett ansikter som jag vet att snuten också spanade efter. Det hade gått relativt lång tid nu efter själva rånet men personen i fråga kunde vara kvar. När vi hade passerat den störsat aktiviteten och var ett par hundar meter från platsen hittade jag mitt ansikte. Han stodoch åt på en macka från Sandys, längst husfasaden. Kännde igen honom. Känner inte honom men ansikter var bekant. Letade i minnet var jag träffat honom. ”Häktet på Kronaneberg för ca fyra år sen”. ”Han satt för rån” ”Fick en volta på tre år”, ermindes jag.

I ätandet tittade han på mig. Såg ut som han kännde igen mig. Vi sa inget till varandra utan jag passede honom arm i arm med min date.

Han var en av de personerna som snuten letade efter om jag gissade rätt. Han kunde vara den personen som stod utanför banken på andra sidan och var den som skulle ringa upp och säga ”NU”. Personen i kulisserna. Lika mycket skyldig som de maskerade men hade bara haft en annan position. Han var den personen som snuten kunde misstänka vara jag. Om någon skulle ha känt igen mig eller stoppat mig på rutin och slagit uppgifter på mig hade jag garanterat få åka blåbil till ett grönt hål i polisstationen. Jag hade fått sitta där i tre dagar och sedan fått sitta häktad tills utredningen fastslagits att inga bevis fanns. Kanske några veckor.

Jag var ju oskyldig. Men jag kunde ju vara skyldig, skulle ju kunna vara den medskyldiga som suttit på fiket mitt emot. Haft med mig en oskyldig date som alibi.

Framme vid min väns butik, fick jag en puss på kinden av min date som lämnde mig. Jag gick in och blev bemött av min tjejbekant. Hon gav mig en kram och sa att vi kunde gå. Vi gick ut ur butiken och i samma stund tjöt butisklarmet. Pip Pip, Pip Pip. Mitt hjärta hoppade till en aning. En kund hade dragit ett larm på ett klädesplagg för nära utgången.

”Oskyldig”, sa jag och slog ut med armarna till min vän.

Känner mig skyldig är ju skyldig till så mycket annat.



Kommentarer

  1. Lika intressant och bra som vanligt!

    Keep it up!

    Skrivet av Danne — 19 Sep 2008, 12:43

En bloggtjänst levererad av DistansData Webbyrå E-butik och Hemsidor