Blogg gratis Logga in

WANTED

15 Sep, 2008

wanted | 15 Sep, 2008 | Huvudkategori | (2880 Läst)

Dont mess whit me I´am young and angry

Vissa festar loss när föräldrarna är bortresta. Andra barn blir bortlämnade på grund av fattigdom, vissa är obotligt arga. Det bor en story hos oss alla...

Gatan var omgiven av trasiga betonghus. Det var slitet. Gamla färger, gråa färger som håller på att flagna bort. Tvättlinor med kläder, spruckna reklamskyltar, små balkonger och smutsiga fönster täckte fasaderna. Det doftade mat. Små insprängda gatukök överallt. Rörelse. Mopeder, bilar, rullande matvangar, människor, hemlösa hundar och cyklister.

Den trånga gatan rörde på sig som en hetsig flod. En flod som slingar sig mot havet. En fattig gata men rik på liv.

Jag stannade till vid ett soppkök. Ett par barn höll på att springa in i mig. De jagade tafatt genom trängseln och försvann i mängden. Det knackade på min axel. En kvinna på kryckor och ett ben skålade sina händer och tittade vädjande mot mig. Hennes ögon speglade hunger och hon försökte hålla balansen med kryckan. Kläderna är trasiga.

Rotade fram några mynt. Hon log med ett slitet ansikte och haltade vidare. Min gata. Huset jag bor i ligger bakom seven eleven. Huset med de röda balkongräckena och den gröna glasdörren.

It´s Bangkok.

Det är ett annat liv jag lever nu. En tjejbekant till mig var tvungen att lämna ifrån sig sin treåriga son häromdagen. Hon kan inte ta hand om honom längre. Det är hårda tider nu. Som lön fick hon ca ett tusen sjuhundra kronor i månaden om man räknar om till svenska kronor. Det är en normal lön för ett kontorsjobb. Men hon fick sparken för en vecka sen. Nerskärningar. Hon Studerar på kvällen för att kunna få bättre lön någon gång i framtiden. Kanske tvåtusen kronor istället. Lönen räckte till hyran och sedan var det tn tredje del kvar och det finns andra räkningar där till. Plus att hon måste betala barnvakten som hon var skyldig en del. Sedan är det mat och allt du behöver därtill. Det går inte ihop.

Hon var tvungen att lämna ifrån sig sin son. Några bekanta från norra thailand hade tog nu hand om honom. De bodde långt ut på landet. Fattiga bönder.

Det går inte ihop för många. Fadern till barnet hade slutat skicka pengar. Rummet hon hyr är en liten etta utan kök. Det finns knappt något billigare bostad här i Bangkok. Henne skola ligger några kvarter bort. Hennes skola är hennes allt. Ett hopp om bättre tider.

Vad gör man? Som sagt för en vecka sedan fick hon sparken. Det ser mörkt ut.

Jag knackar på hennes dörr. Har köpt med mig soppa, lite grönsaker, dricka och bröd plus några bakelser. Vet att hon gillar kyklingsoppa.

Dörren öppnas på glänt. Ser hur hennes ögon är svullna av gråt. Ser hur hon försöker förtränga bort alla problem, hur saknaden av hennes treåriga son sliter på henne. In i det sista kämpar hon på. Ingen familj, inga nära vänner som kan hjälpa henne. Hon är ensam, har varit det sedan hon var tolv. Idag är hon tjugotre.

Vi äter soppa under tystand sittandes på en filter mitt i rummet. Hur tacklar man att man måste lämna ifrån sig sitt barn?

Hon ville ha bärhjälp för att sälja sin tv. Några hundringar rikare, allt för att klara nästa dag.

Detta är vardag i denna värld. Hon har inte mycket bättre än många andra på min gata. Du lever i det och får ett annat perspektiv.

Soppan smaka bra. Jag bryter upp en brödbit och räcker över till henne. Öppnar en pepsi och häller upp i två muggar. Gråten kommer hos henne. Hon springer in på toaletten. Ser ett foto på hennes föräldrar. De är döda.

Mina tankar vandrar tillbaks till min barndom. Fick en fråga på bloggen om min relation till mina föräldrar.

Kunde bli allt, hade alla förutsättningar. Växte inte upp alls i ett hårt klimat. Hade ingen trasig familj. Mina föräldrar var kärleksfulla och stöttade mig i allt. Miljön var idyllisk. Men det skar sig inom mig. Något ont grodde hårt. Kunde som sakt bli allt. Bäst i mycket och omtyckt av alla. Kärleksfull familj och en trygg miljö. Men det skar sig. Något i mig skrek. Som fjortonårig började stökigheten ta språng på allvar. Mina föräldrar fanns där, stod pall och försökt med allt. Som femton blev det för mycket. Socialen klev in och våldsam och svår, togs jag hand om. Men mina föräldrar fanns kvar. Hjälpte och slet. In på fosterhem, tillbaks till mina föräldrar. Nytt försök.. Det inom mig ville ut, i aggressioner, våld och hat. De testade allt. Terapier, stödkompisar och återigen fosterhem. Men glöden inom mig fick ingen ro och varje gång hjälpen fanns där blåste den liv och glöd blev till eld. Besöken med socialen var täta och mina ark där blev till buntar.

Mina föräldrar har alltid stöttat mig, försökt med allt och aldrig gett upp. Än idag finns det där. Det har varit slitsamt för dem, det har gjort ont. Har alltid varit välkommen hem, har alltid kunnat känna trygghet i hemmet hos min familj.

Men det skars sig någonstans tidigt och det onda växte stark. Inget barn födds ond och jag kan som ung säga att skyddsnätet fanns där för mig. Men jag var inte mottaglig.

Som vuxen står jag för alla mina handlingar och skyller inte på nått eller någon.

Om man växer upp i en miljö utan trygghet, en ond miljö? Kan man som vuxen skylla på den om handlingarn man gör är fel. Du kan se orsak verkan men kan du sluta ta ansvar?

Mitt fall var annorlunda. Men har träffat många i min bana som har haft lika dant. Så är det så mycket annorlunda? Trygg miljö i unga dar men elak och yrkeskriminell som stor.

Vad får en att trotsa, vrida och slå hål? Svaret är inte enkelt. Jag vet, min orsak. Men den bevarar jag för mig själv i denna stund.

Jag var sexton.

Hungern att få vara värst skrek inom mig. Ville tänja gränser och skita i allt.

Det var fest. Det föräldrarfria huset rockade hårt och festen var på topp. Spriten flödade och musiken var hög. Jag satt vid köksbordet, spiknykter och pillade på en porslins skål. Folk dansade, hånglade och stoade. En blond tjej kom fram till mig. Jag kände henne sedan tidigare hon räckte fram en öl. Men jag motade bort den och henne. Var uttråkad. Några polare försökte dra med mig att spela golf ute på gräsmattan. De var fulla och fick spela ensamma. En ung tjej hördes spy innefrån toaletten.

Köksdörren öppnades hårt och en kille kom in. Blodet ran längst mungipan på honom och kläderna var skitiga. Han såg illa ut. Folk som såg han ryggade tillbaks. Någon undrade vad som hänt.

”Var nere vid Rinken och fick stryck”, sa han. De var minst fyrtio styckan där och jag och mina polare blev jagade och nerspöade”. Han andades tungt.

”Vi åker tid!” sa någon i mängden. Samla ihop alla och så åker vi dit!”. Musiken sänktes. Snacket gick runt festen och det sas att vi skulle åka dit. Spöa skiten ur alla där och festa vidare. Några tjejer försökte övertala killarna att hålla sig lugna. Efter mycket om och män höjdes musiken igen. Inget hände. Jag satt tyst och pillade på porslinsskålen.

En av mina bästa polare dök upp.

”Vad säger du?” frågade han. ”Ska vi dra med oss några och åka ner till Rinken?”

”Så mycket snack” Svarade jag. ”Kom” fortsatte jag och reste mig upp. Porslinskålen slutade att rotera på bordet.

Jag gick ut ur villan tillsammans med min polare och tog första bästa moppe med nyklarna i. Dumma idioter som lämnar nyklarn i. En ciao moppe. Gasa igång den och sa. ”Hoppa på så åker vi dit”.

Polarn satte sig ner på moppen och jag styrde åket mot Rinken.

”Vad ska vi göra” sa han. Jag hörde knappt. Vinden slukade hans ord. ”Vi spöar skiten ur dem”, svarde jag högt och höll gasen på max.

”Men de är ju fyrtio styckna” sa han.

”Jag vet”.

Visste att polaren var lika galen som jag så han hade nog inget emot att odsen var på deras sida.

Såg rinken på avstånd. Parkerade moppen ca hundra meter därifrån. Rinken var en hokeyrink som låg vid en skola. Bredvid fanns en fotbollsplan och en löparbana. Längst stacketet stod en stor klunga med folk.

”De är inte mer än trettio”, sa jag och tittade på klungan när jag parkerade moppen.

”Följ mig”, log jag fram och tittade på polaren. Han log också.

”Spela bara galen så löser det sig”, sa jag när vi började gå mot klungan.

”Spela”, fick jag som svar. ”Du är ju galen”.

Stegen blev snabbare och till slut småsprang jag. Adrenalinet kokade. Jag levde!

Sprang fram till den största jag såg i klungan, han var mer än ett huvud länge än mig. Puttade han så han föll i backen.

”Vem spöade min brorsa!” skrek jag.

Ingen gjode något.

”Vem!”, spottade jag ut och puttade hårt på en till. Mina ögon var svarta och ansiktsutrycker var ”warface”.

Ingen gjode något. Några backade. Tryckte upp någon mot stacketet och spottade han i ansiktet.

”Var det du!”, väste jag i jag fram. Han skakade på huvudet och fick fram ett svagt ”Nää”.

Kände en hand på axeln.

”Vad vill du!”, hörde jag en röst bakom mig. Jag vände mig om. Min polre stod någon meter från mig och en storvuxen killen stod mitt emot.

”Vad ska du göra, om det var jag”, sa han. Flera av klungan hade nu omringat oss.

Jag sa inget utan skallade killen som tog sig för ansiktet och hukade sig. Svingade ett slag mot hans huvud och han gick i backen. Stampade hårt på hans kropp och greppade tag i första bästa jacka ur klungan. Drog personen till mig och skallade honom också. Min polare var i igång. Han satt över någon och vevade med slag.

Klungan ryggade tillbaka. Det blev tyst. Tre man nere för räkning. Min polare reste sig upp.

”Vem!” Skrek jag igen. Ingen ur klungan sa något. Rykte tag i en till. Han försökte slita sig loss. Gav han en örfyll och puttade bort honom. Flera ur klungan backade och stod nu på avstånd. Cirkeln runt oss fanns inte längre utan de stod utspridda.

”Lägg av nu va”, sa en av de som låg på marken. ”Det var ju han som började allt”

Två styckna ur klungan började springa. Såg hur de sprang under belysningen på löparbanan.

Min polare skrek ”De var de!” och pekade mot de två.

Jag var snabbast i skolan och en av de snabbaste i Stockholm. Flera friidrottsklubbar vill värva mig.

Jag började springa. Var snart ifatt. Slängde mig över ena killen och han föll. Tog tag i kragen på jackan och började slå. Slog och slog och slog sikta på ansiktet. Ändrade rikning på slagen. Slog på kroppen. Tillbaks till nyllet. Han skrek.

Min polare hade fått tag på den andra killen.

Det var blod överallt. Mitt offer låg i plågor. Jag avbröt och började småspringa tillbaks till klungan. Alla sprang. I olika riktningar. Kors och tvärs. Det blev tyst på fotbollsplan vid rinken. Det låg ölburkar och skräpade och några systemets kassar sprang över plan.

Senare satt vi på en parkbänk. Min ena hand var öm. ”Tror han hade tandställning” nämde jag och sträckte på handen. Ljuset från gatubelysningen låg på oss i mörket.

Vi småpratade om slagsmålet och övergick till tjejer.

En grupp människor syntes på vägen längre bort. De var några vuxna.

”Föräldrarvandring”, sa polaren och skvätte iväg ciggen.

”Är inte det dina päron”, fortsatte han och nickade mot de vuxna som kom mot oss.

Jag kikade mot dem.

”Jo” svarade jag. Det var morsan och farsan och några grannar som kom gående.

En månad innan detta hade jag blivit placerad på ett fosterhem långt ner i södra Sverige. Men jag rymde därifrån. Tillbaks till Stockholm. Två veckor ute på vischan i ingemansland hade räckt. Mina föräldrar hade beslutat att återigen ta tillbaks mig och vi skulle göra ett nytt försök. På måndag skulle vi testa en ny familje terapi. Något med att sitta i grupp och ett gäng psykologer skulle annalysera än bakom en spegel i rummet bredvid. Jag hade beslutat att gå med på detta, att göra ett försök.

Jag följde med mina föräldrar hem. De sa att något hade hänt nere vid Rinken. Ambulans och polis hade kommit. Såg i farsans blick när vi vandrade hem, han vissste jag var inblandad. Morsan pratade på en massa om småsyksonen, att lillebrorsan skulle börja köra go cart och syrran skulle åka en vecka och bo hos moster i Malmö.

Tanken vandrade till lillebror. När farsan inte var hemma och jag fick mina vredesutbott. När jag gick bärsärkargång i hemmet. Då tog morsan småsyskorna och bilen och stack därifrån. Lillebrorsan grät varje gång.

But back to Bangkok.

Tv:en hade varit lättare än jag trodde att släpa på. Hon hade fått trehundrafemtio kronor för den om man räknar om valutan. Vi stod nu inne på seven eleven. Det var här man betalde alla sina räkningar. I handen hade hon en bunt räkningar och hon valde ut en som hon betalde. Hade nu kvar ca hundra kronor.

”I most have for food” sa hon och vek ihop de obetalde räkningarna

Jag nickade. Ville hjälpa henne men var tvungen själv att dra ner på kostnaderna.

Såg hur gråten klumpade sig i halsen på henne. Hennes tankar var hon sonen och kroppshålningen var svag. Vi vandrade hem längst gatan. Jag blickade upp längst ena fasaden. Ett litet barn stod med armarna hängandes mellan räcket på en fallfärdig balkong. Han tittade på mig. En pappersplan som han hade i handen slank ur hans grepp. Vinden greppa planet. Barnets blick följde häpet det ihopvikna spetsiga pappersfarkosten, som dalade ner och la sig på gatan.

”What are you gone do now?” frågade jag henne när vi stannade till för att köpa lite frukt. Jag syftade på hennes situation. Arbetslös, inga pengar och massa räkningar.

”I don´t know” svarade hon med en tom blick.

Flera vänner till henne hade suttit i liknande situationer. De arbetade nu som prosutierade i olika barer. De hade inget val. Hoppades på att träffa någon rik ”Farlang” som det heter. En utländsk person. Det kanske träffade någon bra man bland alla torskar som behandlade dem väl och kanske vill ta hand om dem en längre tid.

”I dont know”, sa hon igen. Blicken var fäst i gatan. ”I don´t want to quit school”, fortsatte hon och valde ut ett par apelsiner.

Min blick fastande på ett par ugndommar. De kunde vara i samma ålder som jag var när vi lekte rövare vid Rinken. De stod vid en husknut och en av dem talade högt och gestulerade vilt med armarna. En historia berättades på våran trasiga gata här i Bangkok.

Jag tänkte på hur arg jag var som ung.



Kommentarer

  1. 8500 baht i manaden ar inte en normal lon for ett kontors jobb utan helt klart i den undre delen av lone skalan. Om du nu "gommer" dig i bangkok sa sticker du ut MYCKET mer som vasterlaning i en fattig forort en i andra delar med mer utlaningar. Sen brukar inte bostadsomraden har i bangkok va sa slummiga som du beskriver. Slum finns ju saklart men da ar det plat skjul och dyligt

    Skrivet av Johan bkk — 21 Sep 2008, 18:47

  2. Hej Johan bkk!

    jag svarar på ditt inlägg här. 8500 är en normal lön bland de personer jag rör mig runt. Den större delen är trots allt den undre klassen. Du kanske bor i den andra delen. Vem säger att jag sticker ut? och de kvartena jag valt att ligga lågt i är inte slumm med skjul, men trasiga områden. Skulle risken vara högre här för mig än om jag bodde där kanske du bor så skulle jag inte bo här.

    Wanted

    Skrivet av Wanted — 23 Sep 2008, 13:52

En bloggtjänst levererad av DistansData Webbyrå E-butik och Hemsidor